Varför undviker Ferdinand “Bongbong” Marcos Jr. offentliga debatter, forum och intervjuer? En av anledningarna är att han inte vill att allmänheten ska få veta om familjens dolda rikedomar.
Nganong ginalikayan ni Ferdinand “Bongbong” Marcos Jr. ang mga pangpublikong debate, porum ug interbyu? Usa sa mga hinungdan mao nga dili niya gustong mahikyad sa publiko ang tinagong kinawat nga bahandi sa ilang pamilya.
Hur stor är Marcos stulna förmögenhet egentligen? Enligt försiktiga uppskattningar uppgår Marcos enorma stulna förmögenhet till cirka 10 miljarder dollar eller 510 miljarder ₱510 miljarder (1 dollar=₱51).
Unsa ba kadaku ang kinawat nga bahandi sa pamilyang Marcos? Adunay konserbatibong banabana nga mokabat kini sa $10 bilyon o ₱510 bilyon (sa bayloay nga ₱51 sa $1 sa kasamtangan).
Efter att Marcos diktatur störtades 1986 inrättade den första Aquino-regimen presidentens kommission för god förvaltning (PCGG) för att utreda och återta Marcos dolda rikedomar i landet och utomlands. Efter tre decennier kunde PCGG bara återvinna en liten del av tillgångarna. Detta berodde på komplikationer i den rättsliga processen, utländska regeringars bristande samarbete och PCGG:s interna svagheter.
Gitukod sa unang rehimeng Aquino ang Presidential Commission on Good Government (PCGG) dihang napalagpot sa poder ang diktadur‐ yang Marcos niadtong 1986 aron imbestigahan ug bawion ang tagong bahandi sa mga Marcos dinhi sa sulod ug gawas sa nasud. Human ang tulo ka dekada, mumho lang ang na‐ bawi sa PCGG tungod sa mga kumplikasyon sa ligal nga mga pro‐ seso, ang dili pagkooperar sa mga langyawng gubyerno, dugang pa sa pangsulod nga kahuyangan sa PCGG.
PCGG kunde endast återvinna 3,6 miljarder dollar i landet och utomlands från början av Aqui- no I-regimen fram till Rodrigo Dutertes nuvarande regering. I synnerhet Marcos tillgångar till ett värde av 680 miljoner dollar återfanns från banker i Schweiz, USA och andra länder. Från denna återvunna förmögenhet togs ersättning till offren för kränkningar av de mänskliga rättigheterna under den 14-åriga diktaturen mellan USA och Marcos.
Mikabat lamang sa $3.6 bilyong kantidad sa mga bahandi ang narekober sa PCGG sa sulod ug gawas sa nasud sukad niadtong panahon sa rehimeng Aquino I hangtud sa kasamtangang rehimen ni Rodrigo Duterte. Sa partikular, adunay nakuhang $680 milyong mga asset ni Marcos sa mga bangko sa Switzerland, sa US ug sa uban pang nasud. Gikan sa maong narekober nga mga bahandi gikuha ang mga gibayad isip danyo-sperwisyo sa mga biktima sa tawhanong katungod sa 14 ka tuig nga paghari sa diktaduryang US- Marcos.
Merparten av Marcos-familjens missgynnade rikedomar användes för att behålla sin livsstil som miljardär, upprätthålla sin politiska bas i Ilocos Norte och Leyte och återta den politiska makten på nationell nivå för att kunna fortsätta sin plundring och sitt blodiga styre.
Kadaghanan sa maong mga kinawat nga bahandi ginagamit sa mga Marcos aron mapabilin ang kinabuhing-bilyunaryo, aron mapabilin ang ilang pulitikanhong base sa Ilocos Norte ug sa Leyte ug aron bawion ang pulitikanhong gahum sa nasudnong angang aron ipadayon ang ilang pagpangawkaw ug madugoong paghari.
Det finns ingen sanning i de historier som cirkulerar om att Marcos rikedomar kom från Ferdinand Marcos Sr:s advokatbyrå och det hemliga “Tallano-guldet”.
Walay kamatooran ang ginapakaylap nga mga sugilanon nga ang bahandi sa mga Marcos naggikan sa pagka-abugado ni Ferdinand Marcos Sr. ug sa gipatagong “Tallano Gold.”
En betydande del av deras rikedomar, som stals från Japan-finansierade projekt, sattes in i Credit Suisse i Schweiz. Dessa sattes in på flera konton i namn av falska stiftelser och institutioner, t.ex. de som tillhörde hans kumpan Herminio Disini. Den första insättningen på 100 miljoner dollar ökade till mer än 800 miljoner dollar.
Dakung bahin sa gibulsa niyang bahandi gikan sa mga proyektong gipondohan sa Japan ang gideposito sa Credit Suisse sa Switzerland. Gi‐ butang kini sa pipila ka akawnt ila‐ lum sa mga pangalan sa hinimohimong institusyon ug korporasyon sama sa kroni niyang si Herminio Disini. Sa inisyal nga depositong $100 milyon, midaku kini ngadto sa kapin $800 milyon.
Efter att ha förskingrat pengarna från Japans krigsskadestånd, riktade Marcos sina ögon mot utländska lån från Världsbanken och Asiatiska utvecklingsbanken för sina infrastrukturprojekt och privata ackumulation av byråkratiskt byte. Detta skedde genom att han överutnyttjade och överprissatte infrastrukturprojekt (t.ex. vägar och broar) för att kunna pressa ut stora summor i form av kickbacks, mäklararvoden och andra former av mutor från utländska företag och utländska leverantörer av byggnadsmaterial.
Dihang nahurot na ang gibayad sa Japan sa mga kadaut sa gyera sa nasud, gigamit usab ni Marcos ang langyawng utang sa World Bank ug Asian Development Bank alang sa iyang mga proyektong imprastruktura ug pribadong pagtigum sa burukratikong korapsyon. Kini pinaagi sa sobrang paggasto ug sobrang pagpresyo sa mga imprastrukturang proyekto (sama sa mga kalsada ug tulay) aron makakolekta og dakung mga komisyon, brokers’ fees ug uban pang porma sa pagpanuhol sa mga langyawng kumpanya, sa mga langyawng suplayer sa himang pangkonstruksyon.
Marcos hade absolut makt över militären och polisen under krigslagstiftningen, undertryckte all opposition och plundrade ostraffat de offentliga kassorna och de offentliga resurserna. Han trakasserade och konfiskerade privatägda företag som Meralco, PLDT, Philippine Airlines och två andra, massmedieföretag som sju TV-stationer, 16 dagstidningar, 11 veckotidningar, 66 lokaltidningar och 292 radiostationer.
Tungod aduna siyay absolutong poder sa paggamit sa militar ug pulis sa panahon sa balaod militar, gisumpo ni Marcos ang unsamang oposisyon ug gawasnong nangaw‐ kaw sa pondo sa katawhan ug bahandi sa publiko. Gipigot ug gikumpiska niya ang mga pribadong yutilidad sama sa Meralco, PLDT, Phi‐ lippine Airlines ug lain pang duha, mga korporasyong masmidya, lakip ang pito ka istasyon sa telebisyon, 16 ka nasudnong inadlaw nga mantalaan, 11 ka sinema nga magasin, 66 ka mantalaang pangkomunidad, ug 292 ka istasyon sa radyo.
Marcos använde sig av “presidentdekret” och “instruktionsbrev” för att ge sig själv och sina kumpaner förmåner. Till exempel tog hans försvarsminister Juan Ponce Enrile kontroll över skogsindustrin, Eduardo Cojuangco över kokosnötsindustrin, Roberto Benedicto kontrollerade sockerindustrin, Antonio Floirendo över bananindustrin och många fler.
Gigamit ni Marcos ang mga “presidential decree” ug “letters of instruction” aron hatagan siya og pa‐ bor ug ang iyang mga kroni. Mga pananglitan niini mao ang iyang kalihim sa depensa nga si Juan Ponce Enrile kansang adunay kontrol sa industriya sa troso, Eduardo Cojuangco sa industriya sa lubi, Roberto Benedicto sa industriya sa asukal, Antonio Floirendo sa industriya sa saging, ug daghan pang uban.
Trots ständiga förnekanden om familjens stulna rikedomar, slant Imelda Marcos tunga när hon hävdade att “Allt detta är vårt!”.
Luyo sa pagpangulipas nga walay kinawat nga bahandi ang pamilya, nasipyat pa gihapon si Imelda Marcos sa pagsulting “Amo na tanan!”
Om Marcos Jr. vinner presidentvalet i maj 2022 fruktar många att folket helt kommer att förlora kampen för att återfå sina illa förvärvade rikedomar.
Gikabalakan nga kung modaog si Marcos Jr. sa eleksyong presidensyal sa Mayo 2022, hingpit nga dili na mabawi sa katawhan ang kinawat nilang bahandi.
av Jeremy Morris för Rosa Luxemburg-Stiftelsen den 10 mars 2022
En kvinna deltar i en antikrigsdemonstration i S:t Petersburg. Trots risken att bli arresterade demonstrerar människor i Ryssland på gatorna mot kriget. Fotograf: Sergei Mihailicenko, picture alliance / AA
Analysen av den ryska aggressionen och invasionen i Ukraina fokuserar förståeligt nog på den chauvinistiska revanchismen och stormaktssträvan inom den ryska eliten, som verkar delas av en stor del av det ryska samhället. Även om de konstruktivistiska och neorealistiska synsätten inom den politiska och geopolitiska forskningen har sitt berättigande, vill jag fästa uppmärksamheten på en “större” och samtidigt “mindre” bild. Detta är frågan om Ryssland, som har varit felplacerad i Europa sedan 1989, och européernas och de europeiska forskarnas oroande ointresse för ryssarna själva.
De viktigaste punkterna är följande:
Det ryska samhället är mångsidigt, attityderna till krig är komplexa och knappast revanchistiska eller nyimperialistiska.
Dessutom visar västvärldens misstro mot “avsaknaden” av motstånd i Ryssland mot kriget på vår egen okunnighet om den auktoritära statens natur.
Slutligen bör vi motstå uppmaningen att tilldela kollektiv skuld och utdöma kollektiva straff; vi bör undvika vulgära sociologiska slutsatser om “dåligt informerade”, outbildade anhängare av Putins agerande i Ryssland.
Definiera vem som är (och vem som inte är) “europé”
Det är förståeligt att människor fokuserar på det ukrainska folkets kamp mot invasionen, men konflikten i sig bevisar att “Ryssland har förlorat Ukraina” (en populär fras i ryskt geopolitiskt tänkande) för länge sedan – 2004 eller till och med 1989, när Sovjet tillät en civilpolitisk opposition, Narodyni Rukh (“Folkrörelse”), att bildas i Ukraina.
Ukraina är en europeisk nation och kommer snart att bli en europeisk stat. Men det är Ryssland också. Och få är villiga att tänka på det. Det är på grund av vår djupt rotade mentalitet från det kalla kriget som vi tar det för givet att det största landet i Europa i fråga om befolkning och yta är irrelevant för det “europeiska projektet”.
Utan att gå in på detaljer om det östliga partnerskapets misslyckande med den gradvisa integrationen av vissa före detta sovjetstater – som i sig själv återspeglar Rysslands (själv)uteslutning från överväganden – passade det EU att ignorera de 110 miljoner ryssarna (om vi utesluter Sibirien och Fjärran Östern). Det var helt villigt att utfärda gyllene visum till tiotusentals ryska miljonärer, men det faktum att det bara finns spridda stipendier och bilaterala utbildningslänkar, och att den genomsnittliga löntagaren har små möjligheter att få mer än ett tvåveckors Schengenvisum, visar hur litet engagemanget är – nämligen försumbart.
Vad var en av tjeckernas första reaktioner på den ryska invasionen? Ett förslag om kollektiv bestraffning som innebär att ryska medborgare nekas tillträde till Schengenområdet. På samma sätt finns det många av mina kolleger som känner sig bekväma i Europa och som skriver och undertecknar brev där de intellektuella gemenskaperna uppmanas att helt utesluta ryssarna.
Naturligtvis har det ryska ledarskapet också varit mycket nöjt med situationen hittills – Putin kunde besöka sin bostad i Spanien, hans ideologer och deras barn hade permanenta bostäder i Italien och Storbritannien. Hela politiska grupperingar i europeiska länder är nu smutsiga på grund av att de är villiga att ta emot pengar för att skönmåla det ryska självhärskardömet. Det tysta samförståndet om att det korrupta ryska kapitalet slussar pengar till väst är en form av samtycke som de flesta ryssar, vars nationella rikedomar har stulits under mer än en generation, inte har glömt bort.
Kanske är detta den verkliga förbittringen som vi borde tala om: Dessa “andra” ryssar, snarare än den engelsktalande intelligentian och de smarta nyrika, förblev (tillsammans med serberna) de sista icke-européerna som inte var värda att nämna eller beakta. Men det var de som utvann vår olja och gas och grävde upp metaller. Det finns inget bilateralt instrument mellan EU och Ryssland som inte betraktar relationen utifrån handel eller ekonomi, vilket står i skarp kontrast till begreppet “friheter” inom blocket, som åtminstone delvis är socialt och personbaserat.
Att erkänna det ryska motståndet
Boris Jeltsin kom till makten bland annat genom att ta tillfället i akt att historiskt förneka ryssarna som politiska subjekt, som nationalstat. Och återigen var vi européer mycket glada över att stödja honom, även när han plötsligt vände om och skapade den auktoritära revanchistiska stat som vi ser i dag. Som Vjatjeslav Morozov påpekar fortsätter olika folk, inklusive etniska ryssar, att förnekas politisk subjektivitet i ett “subalternt imperium”, trots att Ryska federationen har bildats.
Ryssland befinner sig i ett ingenmansland mellan det “civiliserade” centrumet och den orientaliserade periferin. Den är dubbelt förtryckt, både hemma och utomlands. Men invånarna utsätts för ett tredje offer när vi projicerar våra liberala fantasier från teorin om sociala rörelser om möjligheterna till en “bra” regimförändring. Sedan torterar och fördömer vi dem som inte är villiga att förstöra sig själva i symbolisk dygd. För oss är det bara ett klick med musen. För dem innebär det att de förlorar sina jobb, sin utbildning, sitt medborgarskap och sina liv.
Ryssland självt, vars enorma centrifugala och centripetala energier gnider mot varandra med öronbedövande tystnad, tystas också av vårt fokus på elitpolitik. I den europeiska föreställningsvärlden står Ryssland i huvudsak för en “brist” som ställs mot vårt eget överflöd. Vi har ett civilt samhälle, en offentlig sfär som är öppen för diskussion, demokratiska institutioner och traditioner. Ryssland har förmodligen inget av detta, men i skrivande stund har över 8 000 personer arresterats för att de öppet protesterat mot kriget i Ukraina – en handling som nu är likställd med “förräderi”. Informella icke-statliga organisationer organiserar dock social solidaritet och rättshjälp för politiska fångar.
Jag vill betona att vardagen i Ryssland är oförenlig med en bred opposition mot regimen och de politiska eliterna, eftersom de utrymmen för att bygga upp en solidaritet som skulle hjälpa ett sådant motstånd att växa och hålla sig effektivt är stängda. Människor i Ukraina och andra östeuropeiska länder som har fallit offer för ryska och sovjetiska historiska brott upprepar nu tal som jag har hört så många gånger: De anklagar människorna i Ryssland för brist på synliga åtgärder och anklagar dem för att vara medskyldiga. Detta är också välkända argument för antirasistiska forskare. Människor som är förtryckta får skulden och straffas. Hur skapar det solidaritet? Vi vet att det inte gör det.
Överallt, även i Ukraina, försöker ryssarna bli politiska subjekt genom vardagliga prefigurativa taktiker. En tankbilschaufför som dumpar sitt bränsle på en vintrig väg utanför Kharkiv gör det inte bara av egenintresse, utan också för att han hävdar att han tänker annorlunda än de krafter som kontrollerar oss. Jacques Rancière kallar detta “politik som en subjektiveringsprocess”.
Många ryska soldater tvingades till tjänstgöring med våld eller lurades till det. I själva Ryssland lever ryssarna i en självförsörjande säkerhetsstat där levnadsstandarden har försämrats märkbart sedan Putins annektering av Krim 2014. David Harvey, som skriver för Focaal, fokuserar på det ryska folkets ekonomiska och moraliska förödmjukelse under 1990-talet och dess uteslutning från internationella institutioner på de mest omöjliga villkor. Tony Wood påpekar i sitt svar att det är farligt att förvandla förödmjukelse till psykologisering, eftersom detta kan missförstås som ett rättfärdigande av rysk aggression.
I mitt etnografiska arbete i Ryssland försöker jag lyfta fram de många krafter som gör att “vanliga” människor kan agera, skapa världen och tänka kritiskt politiskt. Detta är nu uppenbart i Rysslands utbredda avsky mot den krigshetsande eliten och i de stora protesterna mot kriget. Den “sociala” frågan är dock mer komplicerad: vi har en demoraliserad och ekonomiskt utmattad befolkning vars sinnen huvudsakligen är upptagna av att säkra sin överlevnad, medan en rovgirig elit håller dem nästan i slaveri. Det “lilla modet” av motstånd och subtraktiv handling är förmodligen det enda vi kan hoppas på för närvarande, även om den politiska utbildningen av de osäkra arbetstagarna bär frukt. Vi bör vara försiktiga med att tänka på massmobilisering i Ryssland 2022.
Att bygga solidaritet bortom nationalitet
Utmaningen för både Ukraina och Ryssland är att agera tillsammans mot samma angripare. Hittills har ukrainarna gett en lektion i solidaritet, men också i motstånd. Problemet med vårt villkorliga och instrumentella erkännande av europeismen kvarstår. Vi behöver en politik som är föregripande och som erkänner och förkroppsligar gemensamma principer och ideal oberoende av nationalitet. Vi behöver motinstitutioner, antihierarkier och förkroppsligad internationell solidaritet – och här återvänder vi till det bästa av Rosa Luxemburgs arbete, vars etiska ståndpunkt proklamerade alla människors universella värde i en tid av elitstyrda stater och global ojämlikhet.
Rysslands och ryssarnas* påstådda “civilisatoriska” oförmåga lyfts redan fram som en galning. Plötsligt kanaliserar ett antal journalister, akademiker och “tänkare” som fram till förra veckan inte brydde sig ett dugg om ukrainare eller ryssar Thanatos och förespråkar tredje världskriget. Det beror delvis på den arrogans med vilken vi har bestämt vilka som är européer och hur vi vill att de ska vara européer. Antagandet att diktatur innebär samtycke, påtvingat accepterande eller Stockholmssyndrom är ett ytligt sätt att undvika att ta itu med situationen för våra europeiska landsmän i Ryssland, en mycket osammanhängande stat som har svikit majoriteten.
Ukrainarna är inte “superhjältar” som kämpar för civilisation mot barbari, de kämpar för självbestämmande mot en revanchistisk angripare, en auktoritär stat. De kan fortfarande förlora denna kamp, eller så kan deras kamp förloras i en global konflikt. Majoriteten av ryssarna är varken passiva idioter eller nostalgiska chauvinister.
Det sociologiska “misstaget” här liknar det som gjordes när man bedömde klassidentiteten hos Trumps anhängare 2016. De mest högljudda anhängarna av nyimperialismen är sannolikt “kosmopolitiska” eller materiellt välbärgade ryssar och andra. På hemmaplan är de också “sociala rasister”: de kallar sina landsmän för “boskap” och “bomullstussar”.
Vad som saknas i bilden är den stora majoriteten av fattiga människor som i värsta fall är “moraliskt likgiltiga” inför det som händer – precis som de flesta av oss är inför de många konflikter som västvärldens stater är ansvariga för. Framför allt är de principiellt emot krig. Med sina brister och sin önskan om ett bättre liv skiljer sig ryssarna föga från de ännu inte koloniala folken i Frankrike och England, och de har mer gemensamt med USA:s medborgare än vad någon av dem vill erkänna.
Dr. Jeremy Morris är forskare vid Århus universitet i Danmark och studerar arbetsmarknadsrelationer, politisk ekonomi och livet i det forna Sovjetunionen. Han är författare till Everyday Postsocialism, Palgrave, 2016. https://postsocialism.org
Den 13 mars markerar årsdagen av Grenada-revolutionen, då marxist-leninistiska New Jewel Movement under ledning av Maurice Bishop störtade regeringen och gjorde Grenada till den enda kommunistiska staten inom Samväldet.
Bishop sågs av Ronald Reagan som ett hot, eftersom han inte bara var socialist utan också var svart, talade engelska och eventuellt kunde inspirera trettio miljoner svarta amerikaner.
På grund av den grenadiska regeringens sociala program och närheten till Kubas och Nicaraguas befrielserörelser insåg den amerikanska regeringen potentialen i en engelskspråkig svart revolution i Amerika.
Kuppen mot Bishop och hans senare avrättning gav USA en ursäkt för att invadera landet den 25 oktober 1983, vilket avslutade det fyraåriga socialistiska experimentet på den lilla karibiska ön.
Maurice Bishop organiserade en oblodig kupp mot Eric Gairys USA-stödda regim i mars 1979. Bishop, som var känd för sin karisma, sin briljanta kommunikationsförmåga och sin förmåga att få kontakt med folket, ledde Grenadas revolutionära folkregering i en rad politiska åtgärder till förmån för de fattiga massorna.
Hans regering införde gratis offentlig hälsovård, gav människor skolprogram som minskade analfabetismen från 35% till 5% och minskade arbetslösheten från 50% till 14%. Arbetarnas och kvinnornas rättigheter stod i centrum för politiken tillsammans med kampen mot rasism, apartheid och imperialism.
Den 14 oktober 1983 störtades Bishop av Bernard Coard, vilket enligt uppgift utlöste protester som fick 1/3 av Grenadas befolkning att gå ut på gatan. Den 19 oktober torterades Bishop, medlemmar av hans kabinett och några anhängare och avrättades av en exekutionspluton.
“När kommer imperialismen att lära sig? Ja, de kan döda våra kroppar, men de kan aldrig döda andan hos ett folk som kämpar för sin befrielse.”
Godfrey Smith, Jamaica Observer, har skrivit ett utdrag ur sin bok "The Assassination of Maurice Bishop", som berättar om mordet på Grenadas tidigare premiärminister som dog i ett blodigt uppror på den karibiska ön 1983.
«Strax före 13.00 började de anlända till Mount Wheldale. Bilarna satte fart på den branta backen och saktade in vid kontrollstationen innan de vinkades in i det säkra området. De som satt i bilarna steg av och gick uppför den breda, rakt igenom utan räcken, betongtrappan som leder till verandan på premiärministerns residens. Det rymliga huset i kolonialstil med jalusier och ett expansivt rött tak låg inbäddat nära toppen av Mount Wheldale. Det hade en hisnande utsikt över det gamla Fort Rupert och den pittoreska staden St George’s, som ligger i en hästsko runt en majestätisk, turkosblå djupvattenshamn med en flotta av fiskebåtar som guppade och knarrade när vågorna rullade in.
De hade kallats till ett extraordinärt tredagarsmöte med partiets centralkommitté. Att det var extraordinärt och fastställt till tre dagar var inte ett tecken på någon större händelse. Centralkommitténs möten pågick rutinmässigt i flera dagar som ett slags uthållighetsträning för att bygga upp revolutionär uthållighet. En litania av rapporter från vad som verkade vara hundra underkommittéer lades vanligtvis fram och granskades. Det som var ovanligt, och som kunde ha skapat en viss oro, var att alla medlemmar som var utspridda utomlands hade fått instruktioner om att återvända hem för detta möte, oavsett var de befann sig eller vad de gjorde.
George Louison, jordbruksministern, skyndade sig tillbaka från Tyska demokratiska republiken. Överstelöjtnant Joseph Layne avbröt sina studier vid Vistrel militärakademi i Ryssland, där han hade varit de senaste tre månaderna, bara fyra veckor innan han hade avslutat dem. Han återvände via Kuba och övernattade hos sin gode vän Leon Cornwall, Grenadas ambassadör på Kuba, som också var medlem av centralkommittén. De stannade uppe och pratade långt in på natten och reste till Grenada dagen därpå. Ingen av dem skulle någonsin återvända för att slutföra sitt uppdrag.
De 13 ledamöterna i kommittén samlades på den vidsträckta verandan och pratade med varandra i väntan på att mötet skulle börja. De flesta hade Makarov-pistoler med sig. Det var inget ovanligt med det – detta var det revolutionära Grenada; det militariserade Grenada. Många människor gick omkring med vapen. Partiaktivister från varje församling på ön argumenterade seriöst för en “liten pjäs” som säkerhet mot kontrarevolutionärer, eller “kontrare” som de kallades.
Diktatorn Eric Gairy, en mer charmig Idi Amin i Karibien, hade störtats, men den nya revolutionära folkregeringen (PRG) var försiktig med att han skulle försöka återta ön. Under de första veckorna efter kuppen visade sig de många rapporterade iakttagelserna av kontringar och legosoldater som invaderade till sjöss bara vara spöken, inbillade av en panikslagen befolkning som var rädd för Gairys hämndlystna återkomst. Hela ön var i högsta beredskap.
Under den tidiga perioden gick Grenadierna med huvudet högt och bröstet utåt, stolta som fan över sin revolution. Deras lilla prick av en ö diskuterades i huvudstäderna i världens mäktigaste länder.
Tonåringar värvade sig entusiastiskt till folkmilisen, förförda av lockelsen att hantera vapen och försvara den ärofyllda revolutionen. Till och med från de välbärgade familjerna i förnäma stadsdelar som L’ance aux Epines kom de för att få den grova och färdiga utbildningen. “Folket är milisen, milisen är folket” stod det på stora reklamskyltar. Äldre människor som anslöt sig kunde förvänta sig att få två timmars drillning av tonåriga soldater, transporteras mitt i natten i en sovjetisk lastbil, lämnas i ett sockerrörsfält långt från huvudvägen och få instruktioner om att hitta tillbaka. Det var så det gick till närmast efter “revo”. Människor i alla åldrar och klasser blandade sig och samarbetade, glada över att få möjlighet att delta i byggandet av ett nytt Grenada. Revolutionära calypsosånger intonerade “Från underutveckling och förtryck till befrielse och utbildning; nu när vi är fria måste vi bekämpa analfabetismen”.
Men fyra år senare började de ljusa dagarna att blekna och en del missnöje, likt bittert ogräs, började gro i små grupper runt om på ön. Det sades att folk började bli desillusionerade. Milisens tillväxt hade minskat. Partimedlemmarnas entusiasm hade minskat. En del höll på att fysiskt kollapsa under revolutionens tunga krav. I partiets övre skikt betecknades situationen som en kris. Detta extraordinära möte, som är planerat till den 14-16 september 1983, sammankallades särskilt för att ta itu med denna situation.
Två av centralkommitténs 15 medlemmar var inte närvarande. Ian St Bernard, polischefen, var sjuk och general Hudson Austin, befälhavare för Folkets revolutionära armé (PRA), var på väg från Pyongyang där han hade representerat PRG vid firandet av Nordkoreas 35-årsjubileum. Han hade ändrat sin resväg för att hitta den snabbaste vägen hem men skulle ändå inte hinna tillbaka förrän den sista dagen av mötet. Det fanns ingen bland dem vars revolutionära meriter kunde ifrågasättas. De flesta hade riskerat sina liv vid planeringen och genomförandet av den lysande kupp som störtade diktatorn. Var och en av dem hade med hjärta och själ engagerat sig för att revolutionen skulle lyckas.
Bara cirka 50 meter från verandan där de samlades låg vice premiärminister Winston Bernard Coards hem. Han, hans fru Phyllis och deras tre små barn bodde i ett hus som låg på samma område som premiärministerns. Coards veranda gav en fri utsikt över dem som anlände till och lämnade premiärministerns bostad.
Inte långt efter den stora marsrevolutionens triumf hade premiärministern flyttat in i Mount Wheldales lokaler. Hans ställföreträdare hade följt efter och ockuperat det intilliggande huset. Domarna i West Indies Associated States Supreme Court, som då hade sitt säte i Grenada, hade övergivit bostäderna och flyttat till Saint Lucia efter det att PRG upphävt konstitutionen.
Det var på uppmaning av de kubanska säkerhetsrådgivarna som premiärministern hade flyttat från sitt hem på Parade i St Paul’s till Mount Wheldale. Kubanerna hade blivit förskräckta över sårbarheten i hans hem som låg helt öppet och tillgängligt. En sådan hög säkerhetsrisk för landets ledare kunde inte tolereras, hade de strängt rekommenderat. Premiärministern skulle gärna ha stannat kvar bland folket i St Paul’s, men han hade inte råd att vara dum, inte medan Gairy fortfarande aktivt sökte stöd för att återfå makten. Alltför mycket stod på spel. Den höga och hälsosamma atmosfären, högt uppe på kullen långt bort från massornas blickar, stod i alla fall i proportion till deras enorma ansvar. Det var ingen överdrift att säga att revolutionens överlevnad berodde på att premiärministern och hans ställföreträdare höll sig vid liv, och Mount Wheldale var en av de säkraste platserna i St George’s. Det var där alla möten i centralkommittén (CC) och den politiska byrån (PB) hölls.
Att bo nära varandra hade varit bekvämt för öns två mäktigaste män som samarbetade nära och rådgjorde med varandra dygnet runt. Så hade det åtminstone varit under revolutionens tre första år. I nästan ett år hade relationerna varit ansträngda, ända sedan Coard avgick från centralkommittén och den politiska byrån i oktober 1982.
Misstron var nu så djup att premiärministerns betrodda säkerhetsofficer, Cletus St Paul, sade att han hade satt upp en barriär av galvaniserad zink ovanpå staketet för att hindra Coards insyn i premiärministerns hus.
Coard var kvar i kabinettet som vice premiärminister och finansminister men hade avsagt sig alla partiposter och avlägsnat sig från partiarbetet. Han skulle därför inte delta i mötet i grannhuset. Endast kommitténs och presidiets medlemmar kände till hans avgång. Partiet var så hemlighetsfullt att kabinettsministrar som inte var partimedlemmar inte visste något om det. Endast en handfull personer kände till de ansträngda relationerna.
Premiärministern promenerade nonchalant in i arbetsrummet från matsalen och signalerade att mötet skulle börja. Iklädd sin karaktäristiska skjortjacka, hans klocka, en gåva från Muammar Gaddafi, bars som vanligt med urtavlan på insidan av handleden, skrattade han och skämtade med kamraterna innan han tog plats i den södra änden av det långa, sex meter långa konferensbordet. De andra trillade in från verandan genom en dörr som öppnade sig in i arbetsrummet.
Han kallade mötet till ordningen och delade ut en dagordning med sju punkter som innehöll en enormt omfattande bilaga med 16 rapporter. Ännu ett maratonmöte stod för dörren.
Överstelöjtnant Liam “Owusu” James kastade en blick på dagordningen och tittade sedan rakt på premiärministern och sade utan omsvep: “Kamrat Bishop, denna dagordning saknar fokus. James var chef för underrättelse- och kontraspionageverksamheten vid inrikesministeriet. Innan Maurice Bishop kunde reagera på det djärva och bestämt avvisandet av hans dagordning, lade John “Chalkie” Ventour snabbt fram ett motförslag med en dagordning i tre punkter:
Analys av partiets och revolutionens tillstånd;
analys av KK:s största problem, och
vägen framåt.
Ventour innehade den viktiga posten som generalsekreterare för Trade Union Council, paraplyorganet för landets arbetarrörelse.
Överste Layne ställde sig omedelbart bakom Ventours föreslagna dagordning. Layne var arméns andreman men hade de facto kontroll eftersom general Austin, befälhavaren, också var minister för byggnadsfrågor och offentliga nyttigheter och var fullt engagerad i revolutionens paradprojekt, den snart färdigställda nya internationella flygplatsen i Point Salines. Med snabba, staccatoartade ingripanden hade James, Ventour och Layne skickligt kapat dagordningen.
En sådan trotsig handling mot socialistiska ledare som Deng Xiaoping, Kim Il-Sung, Fidel Castro eller Leonid Brezjnev skulle ha varit otänkbar. Men ledaren för världens enda engelsktalande revolutionära stat var annorlunda. Hans kamrater visste att han var lättsam och undvek konfrontationer. Han föredrog att skapa samförstånd och söka anpassning snarare än att tvinga fram sin vilja. Han försökte undvika den inbillning av personlig överlägsenhet och ofelbarhet som drabbade så många andra ledare.
Om det fanns en enda avvikande röst försökte han övertyga den avvikande. Vice finans- och turistminister Lyden Ramdhanny såg detta som en brist. Han sade att Bishop var alltför tillmötesgående som ledare; han ville inte förolämpa människor och därför komprometterades ofta hans egna övertygelser och ståndpunkter. Lyden var en välbärgad affärsman och ordförande för Grenadas handelskammare när han för första gången träffade Maurice, som hade sökt upp honom på handelskammarens kontor på Melville Street för att lägga fram New Jewel Movement’s (NJM) argument mot att Grenada skulle bli självständigt under premiärminister Eric Gairy. Lyden hade imponerats av hans vältalighet och visioner för Grenada och började i tysthet finansiera NJM.
Det var inte alla som hade denna uppfattning om premiärministern. Vissa som arbetade mycket nära honom ansåg att han på vägen dit hade blivit alltmer autokratisk, likt en latinamerikansk caudillo, vilket stod i konflikt med principen om demokratisk centralism som styrde partiets beslutsfattande.
Jag har inga problem med att ändra dagordningen, svarade Bishop tillmötesgående, jag är bara orolig för tidsgränsen för analysen.
CC bör ta all den tid som krävs för att göra analysen, svarade Layne kortfattat, när den är uttömd kan vi gå vidare.
Vid 25 års ålder, lång och imponerande, var Layne extremt ung för att vara överste och operativ chef för armén. Men det var ett ungt parti. Hälften av kommitténs medlemmar var fortfarande i sina kallsinniga tjugoårsåldrar. Bishop själv var bara 39 år. Layne hade varit en av de revolutionärer som ledde attacken före gryningen mot True Blue-arméns kaserner den 13 mars 1979, vilket gjorde slut på Gairys styre. Han hade sedan dess utmärkt sig genom sin intelligens, disciplin och sitt engagemang och var mycket respekterad och omtyckt av de soldater som såg honom som ledare. Maurice var överbefälhavare, men det var Layne som hade det största inflytandet inom armén.
Premiärministern hade aldrig tidigare utmanats så öppet och aggressivt. Kamrater som var 15 år yngre än han behandlade honom som en skolpojke. Han blev överrumplad och sa ingenting när kommittén fortsatte att anta Ventours dagordning utan ändringar.
Layne började med punkt ett och målade upp en mycket skrämmande bild. För att vara en man som hade befunnit sig på en militärhögskola i Ryssland tusentals mil bort under de senaste tre månaderna hade han verkligen hållit sig uppdaterad om vad som hände i Grenada. Antingen det eller så hade någon förberett honom när han återvände några dagar tidigare. Hur som helst talade han med den allvarlighet som anstår hans militära rang. Revolutionen står inför sitt största hot, började han. Folket är nedstämda och missnöjda. Partiet är sönder, massorganisationerna kollapsar, ledarstilen är direktivbaserad, folk säger att demokratin är död i partiet och att besluten är alltför spontana. Han förklarade mycket utförligt och utan avbrott och satte tonen genom att måla upp en bild av en revolution på gränsen till kollaps och en kommitté på väg mot “högeropportunism”.
Högeropportunism – detta ord hade i ett revolutionärt tillstånd en omisskännlig innebörd som man inte kunde missa. Att bli stämplad som högeropportunist var nästan lika illa som att bli kallad förrädare. Högeropportunister satte individualism framför kollektivets intresse och eftersträvade själviska, borgerliga värderingar. Detta stod i motsats till revolutionen. Om centralkommittén – det högsta organet för ett aspirerande marxist-leninistiskt parti som New Jewel Movement – befann sig på högeropportunismens väg var det verkligen ett alarmerande avslöjande.
Bishop lyssnade och tog långa drag av sina 555-cigaretter. Det fanns inget spår av hans oemotståndliga jovialitet. Han visste att det obevekliga trycket från USA, de ökade militära manövrerna och det egna interna trycket att åstadkomma mer hade krävt ett högt pris och lett till utbrändhet på alla nivåer. Många partimedlemmar hade insjuknat i högt blodtryck, migrän, frekventa förkylningar, astma och bihåleproblem. Partiets svar på detta var “mer studier”, “större disciplin” och “bättre organisation”. Samtidigt hade ingenting gjorts för att utöka medlemsbasen för att dela på arbetsbördan. Det hade varit ett misstag att behålla ett mycket litet parti och ändå förvänta sig att medlemmarna på något sätt skulle klara av den exponentiella ökningen av arbetsuppgifter. Men ingen enskild person kunde hållas ansvarig för detta.
En efter en upprepade kamrater Laynes apokalyptiska vision om partiets förestående undergång. Klagomålen kom ner som ett lerigt jordskred efter dagar av skyfall. Det sades att viktiga anhängare höll på att avlägsna sig, att massorna hade gått bakåt ideologiskt, att milisen var obefintlig, att kamraterna var överarbetade och blev sjuka, att moralen i armén var låg, att medlemmarna var för blygsamma när det gällde att kritisera partiets högre organ, att det fanns en tendens att trycka ner saker i halsen på kamraterna, att revolutionen hade förlorat sin förmåga att “bemöta” kontrarevolutionärer och att den skulle kunna vändas om redan inom ett år. Och så vidare och så vidare och så vidare. Det var bara Unison Whiteman och George Louison som inte anslöt sig till den rungande domedagskören. Louison var knappt 32 år, utbildad lärare och ivrig jordbrukare, respekterad för sin förmåga att mobilisera människor. Han anklagade sina kamrater för att skapa panik på grund av det sätt på vilket de framförde sina synpunkter. Whiteman var utrikesminister och var med sina 42 år den äldsta personen i rummet. Han var en tyst, mild och tillbakadragen man. Utan att bestrida att klagomålen var sanna, varnade han på sitt vanliga mjuka sätt för att en del av misslyckandena berodde på överarbete och att man satte upp orealistiska mål. Alla visste att detta var sant.
Mönstret för de två första mötesdagarna var timmar av långa, upprepade utspel om hur dåligt partiet presterade och om “revo”:s nära förestående undergång. Leninistisk jargong hängde i luften, tjock och kvävande, som röken som krökte upp från Bishops cigarettkedja.
De var brinnande, uppriktiga ideologer i en hejdlös rusning för att uppnå ideologisk renhet enligt läroboken och anpassa människor till teorin. År senare, många år senare, skulle Cornwall, som vid det laget hade avsagt sig ateismen för metodismen, säga att det är omöjligt att verkligen förstå vad som hände då utan att inse att de var som fanatiker som var berusade av leninismens religion.
Bishop, som nu var spänd, kämpade för att behålla sitt lugn. Som ordförande i centralkommittén var det vanligt att han sammanfattade samförståndet i slutet av ett sammanträde.
Jag slås, sade han, av den uppenbara förberedelse som har gått till varje kamrats kommentarer.
Det var svårt att avgöra om han med “uppenbar förberedelse” menade att deras djupa analys verkligen imponerade på honom eller om han misstänkte att de hade gjort upp bakom hans rygg.
Vissa slutsatser är förhastade, fortsatte han, men jag delar den allmänna oron.
Han ifrågasatte inte grunden för deras alarmerande bedömning av den politiska och ekonomiska situationen när han faktiskt kunde ha gjort det. Världsbanken och IMF hade i juli gett Grenada ett gott betyg och hade undertecknat nya finansiella avtal med PRG.
Den internationella flygplatsen i Point Salines var på väg att invigas om några månader, vilket skulle sammanfalla med femårsdagen av revolutionen. Dess färdigställande skulle göra slut på den likviditetsbrist som ett antal ministerier drabbats av på grund av den stora belastning på de offentliga finanserna som byggnationen inneburit. En ny internationell flygplats som kan ta emot jetplan skulle innebära en ökning av antalet ankommande turister och utökade exportmöjligheter, vilket skulle leda till ökad hårdvaluta. Detta skulle leda till politisk popularitet för NJM och befästa dess styre. Det fanns därför goda skäl att vara optimistisk. Bishop accepterade dock passivt diagnosen att revolutionen befann sig i en “djup kris” och att centralkommittén (CC) – som han var ordförande för – var ansvarig.
När han avslutade dagens överläggningar sade han att det individuella och kollektiva ledarskapet behövde förbättras, att meningsfulla kommunikationskanaler mellan ledningen och medlemmarna måste utvecklas och att marxismen-leninismen måste tillämpas mer kraftfullt för att vägleda det framtida partiarbetet.
Med tanke på hur allvarlig kritiken var och det faktum att den hade framförts tidigare vid ett krismöte den 26 augusti 1983, om än inte med samma aggressivitet, var Maurices sammanfattning svagt. Vid mötet den 26 augusti sade Selwyn “Sello” Strachan att det fanns ett tyst uppror mot partiets högre organ som krävde en kritisk granskning av CK, särskilt eftersom CK inte hade kritiserat sig själv vid mötet i juli.
Unison Whiteman hade sagt att saker och ting pekade på att förtroendet för CC hade brutits samman. En annan medlem talade om splittringen mellan partiet och massorna. Maurice hade hållit med James om att partiet stod inför hotet om upplösning. De beslöt att ett nytt CK-möte skulle hållas för att se över den allvarliga situationen om två och en halv vecka. Detta möte var därför avsett att finna verkliga lösningar på dessa frågor. Bishops rekommendationer lät i det sammanhanget som plattityder.
Maurice anlände till University of London i december 1963. Han blev aktivt engagerad i West Indian Students’ Union, Standing Conference of West Indian Organisations och var ordförande för Student’s Association of Holborn College.
Som universitetsstudenter följde de de antikoloniala rörelsernas öden, den västindiska federationens nedslående upplösning och den spännande pånyttfödelsen av nya oberoende afrikanska och karibiska stater ur kolonialismens aska. De diskuterade Nkrumahs, Franz Fanons, Malcolm X:s, Fidel Castros och Che Guevaras skrifter. Julius Nyereres Ujamaa: Essays on Socialism och Arushadeklarationen från 1967 imponerade särskilt på Maurice.
Hans erfarenheter i England hjälpte honom att fokusera på rasism och att få en bättre känsla för arbetarklassens problem. Han deltog i evenemang som den brittiska West Indian Standing Conference och Campaign Against Racial Discrimination. Han ansåg att Storbritanniens dämpade reaktion på den vita minoritetens ensidiga självständighetsförklaring i Rhodesia – i motsats till dess snabba utplacering av en invasionsstyrka för att undertrycka Anguillas utropade självständighet 1967 – utsatte honom för den brittiska imperialismens hyckleri. Han betraktade Fidel och Che som internationella hjältar.
Black Power-rörelsens kulturella explosion i USA fick honom att tänka kritiskt på sin roll som svart man i en vitdominerad värld. Det spelar ingen roll att han i Västindien skulle ha betraktats som en privilegierad, ljushyad medlem av medelklassen. Han läste Walter Rodneys bok The Groundings with my Brothers, som påverkade hans tänkande, synsätt och stil. Han lät skägget växa, slutade gå i kyrkan och övergav västerländska kostymer. Rupert köpte flera kostymer till sin son under en av sina resor till London, men Maurice bar aldrig någon av dem. Hans farbror, Allan La Grenade, sade att han inte så mycket var en politiker som en troende i frågor: antikolonialism och svart nationalism på 60-talet och anti-Gairyism och socialism på 70-talet.
Bernard var på Brandeis när Stokely Carmichael och H Rap Brown satte Amerika i brand med sin brinnande oratorik. Som huvudlärare för Brandeis sommarprogram, “Upward Bound”, för ungdomar från ghettot, bjöd Bernard in Stokely för att tala till ungdomarna. Den progressiva vita professorn som ansvarade för programmet blev förskräckt men ställde inte in evenemanget.
Bernard lyssnade på intervjuer med Malcolm X och Martin Luther King på radion. King och Bernards äldre bror hade båda gått på Boston University och var vänner. Han blev exponerad för medborgarrättsrörelsens icke-våldsstrategi. Julius Nyerere och den kubanska revolutionen var också viktiga influenser. Det fastnade hos honom när han hörde Fidel, under krisen mellan Angola och Sydafrika, beskriva Kuba som det latinska Afrika.
Maurice och Bernard återknöt kortvarigt kontakten när Bernard anlände till England i september 1966 för att avlägga en magisterexamen vid Sussex. Efter att ha slutfört den började han arbeta heltid samtidigt som han disputerade i utvecklingsekonomi vid Sussex. Under tre och ett halvt år, mellan sommaren 1967 och december 1970, drev han kvällsklubbar för barn från sju skolor för “utbildningsmässigt undernormala” (ESN) och undervisade sedan på heltid vid två andra ESN-skolor. Detta gav honom förstahandserfarenhet av vad som hände i dessa skolor och i utbildningssystemet. Han blev upprörd när han upptäckte att ESN-skolorna användes som en bekväm dumpningsplats för svarta barn som han ansåg var allt annat än utbildningsmässigt subnormala. Han blev inbjuden att presentera en artikel om sina upptäckter vid en konferens med västindiska litterära tungviktare som Samuel Selvon och Andrew Salkey. Den mottogs så väl att han uppmanades att skriva en bok. Den bok som skrevs sommaren 1970, How the West Indian Child is Made Educationally Sub-Normal in the British School System, skapade stor publicitet och utlöste chockvågor inom det brittiska utbildningsväsendet.
Bernard blev övertygad om att hans telefon avlyssnades under cirka sex månader efter det att hans bok hade publicerats och att han och hans fru följdes. Polisen trakasserade hans unga brorson som var på besök.
Så småningom gick boken från att fördömas till rekommenderad läsning. McKies pojke från den lilla kolonin hade rest till metropolens hjärta och gett det brittiska utbildningsetablissemanget en smäll i ansiktet.
När centralkommittén återigen samlades på fredagsmorgonen inledde James, som han hade gjort de föregående dagarna, diskussionerna.
Vad som verkligen krävs är ett kallblodigt, objektivt och vetenskapligt förhållningssätt till situationen, konstaterade han. Det mest grundläggande problemet är kvaliteten på Cde Bishops ledarskap. Han kan inspirera, vinna internationell respekt för revolutionen och har den karisma som krävs för att bygga upp förtroendet hos folket i och utanför Grenada. Men dessa styrkor är inte tillräckliga. De egenskaper han saknar är just de som behövs för att driva revolutionen framåt.
Vad som behövs, fortsatte han, är en leninistisk nivå av organisation och disciplin, ett stort djup i ideologisk klarhet och briljans i strategi och taktik. Detta är de nödvändiga egenskaperna för ett marxist-leninistiskt ledarskap som saknas hos Cde-ledaren för närvarande, konstaterade han utan omsvep.
Maurice var förbluffad. Han såg hur kamrat efter kamrat, likt Caesars konspirerande senatorer, kastade dolkar av kritik mot hans ledarskap.
Layne, som det verkade vara mönstret, följde direkt efter James och vittnade om Bishops brist på kvaliteter. En annan kamrat, Tan Bartholomew, betonade hans tendens till vacklan. Kamau McBarnette, partiets propagandist, tillade att han var lös, oorganiserad och ofokuserad. Phyllis Coard anklagade honom för att vara oorganiserad och undvika ansvar för kritiska arbetsområden. Kamrater, påpekade hon, hade tidigare varit för rädda för att säga ifrån på grund av Cde-ledarens fientlighet mot kritik, men nu måste de svåra besluten fattas. Phyllis, den enda kvinnliga medlemmen i centralkommittén, var den erkända och oöverträffade förkämpen för kvinnors jämställdhet i PRG.
Maurice hade ingen aning om att denna typ av personliga angrepp skulle komma. Ingen förvarning hade getts av respekt för hans ställning som premiärminister och ledare för revolutionen. Han hade goda relationer med alla runt bordet. Ingen hade ens antytt denna typ av akut missnöje med hans ledarskap vid mötet den 26 augusti. Varifrån kom detta? Var han vittne till en spontan reaktion från uppriktiga kamrater som var trötta på hans ledarstil eller var det ett inövat manus med James i huvudrollen, Layne och Ventour som birollsskådespelare, Phyllis Coard som huvudrollsinnehavare och Bernard Coard som regissör utanför scenen? Coard skulle otroligt nog insistera på att han först i efterhand fick höra talas om mötet och att han och Phyllis hade en strikt regel om att arbete aldrig fick diskuteras hemma.
Konspiration eller inte, det verkade finnas ett visst berättigande i deras kritik eftersom både George Louison och Unison Whiteman, som var trogna bundsförvanter till Maurice, instämde i kritiken, om än i mycket mer moderata ordalag. George sade uppriktigt: det främsta problemet är kvaliteten på kamrat Bishops ledarskap; han tappar fokus och ägnar för mycket tid åt detaljer och CC har inte kunnat hjälpa honom att utveckla sina styrkor. Vi måste hitta sätt att göra det. Han insåg ännu inte att “metoderna och medlen” för att utveckla kamratledarens styrkor kanske redan hade utarbetats. Genom att instämma i deras kritik bidrog han omedvetet till att lägga grunden för det som skulle komma.»
Zbigniew Brzezinski, rådgivare och förvaltare, Center For Strategic And International Studies, vittnar på Capitol Hill i Washington, onsdagen den 21 januari 2015, inför en utfrågning i senatens utskott för väpnade tjänster för att undersöka globala utmaningar och USA:s nationella säkerhetsstrategi. (AP Photo/Cliff Owen)
I början av mars 2022 har det åtta år långa begränsade inbördeskriget i Ukraina urartat till en rysk invasion och förvandlats till ett fullskaligt krig.
När invånarna i ett område kommer överens om att tillsammans utgöra ett land, då förpliktigar det till ett gemensamt ansvar att upprätthålla fred. Det är inte alls orimligt att jämföra detta med ett äktenskap. Men vad händer om det uppstår motsättningar som gör att samförståndet och tilliten går förlorad? I äktenskapsfallet startas en process som i bästa fall börjar och slutar med äktenskapsrådgivning, men fungerar inte det går de äkta hälfterna vidare med separation och tillslut skilsmässa. I ett modernt samhälle räcker det att ena parten vill skiljas — den andra har inte vetorätt. När det gäller länder förhåller det sig annorlunda: om och när en region i ett land vill separera, men inte får centralmaktens medgivande, berör det i grunden folkrätten och världsordningen.
Att i strid med en nations regeringsbeslut erkänna en separatistisk region och ge den status som ett självständigt land innebär ett brott mot folkrätten, närmare bestämt mot en grundprincip för FN och mot Helsingforsdeklarationen från 1975. Denna del av den s.k. folkrätten handlar varken om de mänskliga rättigheterna eller om mänsklighetens rättigheter, utan tillvaratar centralmakternas intresse. Frågan om självständighet är alltså kontroversiell och det internationella samfundet är delat i uppfattningen om att erkänna t.ex. Taiwan och Kosovo.
[Vid en kort tillbakablick till Serbiens fall med Kosovos självständighetsförklaring 2008, är denna ännu mer kontroversiell eftersom Sveriges erkännande av densamma även skedde i strid mot en säkerhetsrådsresolution (FN:1244) från 1999.]
Oavsett om man så önskar eller ej tenderar nämligen ett positivt beslut att bli prejudicerande och världens regimer vill inte sända signaler till egna minoritetsgrupper som strävar efter självständighet att en sådan är möjlig (med stöd av våld). Centralregeringar vill känna sig trygga med att deras stater inte kan brytas upp, även om de inte håller “sina minoriteter” under kontroll; eventuella eftergifter ifråga om självstyre kan omvandlas till ändrade internationella gränser. Runtom i världen finns otaliga fall som därmed skulle kunna bli aktuella. Baskien och Katalonien i Spanien; Sapmi i Norge, Sverige, Finland och Ryssland; Kurdistan i Syrien, Turkiet, Iran och Irak; Chiapas i Mexiko; Bangsamoro i Filippinerna; Puerto Rico i USA; samt Abchasien och Sydossetien i Georgien är bara några exempel på regioner som vill erkännas som suveräna stater.
Både inbördeskrig och krig mellan länder är brott mot mänskligheten, och sedan andra världskrigets slut skulle ett krig mellan stormakterna hota med total utplåning, kanske av hela planeten. Det enda svaret är att ge freden en chans, vilket kräver att man hittar en lösning som garanterar säkerheten för alla parter i inbördeskriget i Ukraina och för Ryssland.
I ett längre perspektiv måste vi inse att krig är endemiskt för kapitalismen, och både Ryssland och Nato-makterna är kapitalistiska. Endast ett inträde på en den socialistiska vägen i Västeuropa och en återgång till densamma i både Ukraina och Ryssland kan erbjuda en varaktig lösning.
Putins invasion av Ukraina utgör en vändpunkt i det nya kalla kriget och är en stor mänsklig tragedi. Genom att hota med ett globalt kärnvapenkrig hotar dessa händelser nu också hela världen.
För att förstå ursprunget till det nya kalla kriget och inledningen till den ryska interventionen i det ukrainska inbördeskriget är det nödvändigt att gå tillbaka till de beslut i samband med skapandet av den nya världsordningen, som fattades i Washington när det tidigare kalla kriget, i och med Sovjetunionens upplösning 1991, tog slut. Inom några månader utfärdade Paul Wolfowitz, som då var underminister för försvarspolitik i George H. W. Bushs administration, en försvarspolitisk vägledning där det stod:
“Vår politik [efter Sovjetunionens fall] måste nu åter fokusera på att förhindra uppkomsten av en potentiell framtida global konkurrent.”
Wolfowitz betonade att “Ryssland kommer att förbli den starkaste militära makten i Eurasien”. Extraordinära ansträngningar var därför nödvändiga för att försvaga Rysslands geopolitiska position permanent och oåterkalleligt — innan hon skulle vara i stånd att återhämta sig. Att föra in alla de stater som nu omger Ryssland och som tidigare antingen hade varit delar av Sovjetunionen eller som hade fallit inom dess inflytelsesfär (“Excerpts from Pentagon’s Plan: ‘Preventing the Re-Emergence of a New Rival'”, New York Times, 8 mars 1992) i västvärldens strategiska omloppsbana skulle sättas högst på dagordningen.
Wolfowitz försvarspolitiska riktlinjer antogs av Washington och alla ledande amerikanska strategiska planerare, vars åsikter vid denna tidpunkt i allt högre grad sträckte sig tillbaka till de klassiska geopolitiska doktriner som introducerades av Halford Mackinder i det imperialistiska Storbritannien före första världskriget, och som vidareutvecklades av Karl Haushofer i Nazityskland och Nicholas John Spykman i USA under 1930- och 1940-talen.
Det var Mackinder som 1904 introducerade uppfattningen att den geopolitiska kontrollen över världen berodde på dominans av Eurasien (de sammanhängande asiatiska och europeiska fastlanden), som han kallade Hjärtlandet. Resten av Europa, Asien och Afrika utgjorde tillsammans med Heartland världsön. Därmed uppstod Mackinders ofta citerade diktat:
Den som styr Östeuropa styr Hjärtlandet;
Den som styr Hjärtlandet styr Världsön;
Den som styr Världsön styr Världen.
Denna geopolitiska doktrin syftade redan från början till världsherravälde och har — i form av det som brukar kallas “grand strategy” styrt de ledande kapitalistiska nationernas imperiala strategi sedan dess. Samtidigt som den dikterade tänkandet hos sådana personer inom USA:s nationella säkerhet som Henry Kissinger och Zbigniew Brzezinski, var geopolitiken dock, på grund av att den allmänt identifierades med Nazitysklands doktriner, länge nedtonad i den offentliga sfären.
Efter Sovjetunionens fall och USA:s framväxt som unipolär makt, uttalas återigen var geopolitiken och Hjärtlandsdoktrinen öppet av amerikanska strategiska planerare. Detta har gett upphov till en ny “imperial grand strategy” för perioden efter det kalla kriget (John Bellamy Foster, “The New Geopolitics of Empire”, Monthly Review 57, nr. 8 [januari 2006]).
Den viktigaste arkitekten för denna nya imperiala strategi var Brzezinski, som tidigare, i egenskap av Jimmy Carters nationella säkerhetsrådgivare, hade lagt ut en fälla för Sovjetunionen i Afghanistan. Det var under Brzezinskis ledning, efter ett hemligt direktiv som undertecknades av Carter i juli 1979, som CIA, i samarbete med den politiska islams båge som sträcker sig från Muhammad Zia-ul Haqs Pakistan till de saudiska kungligheterna, rekryterade, beväpnade och tränade Mujaheddin i Afghanistan. CIA:s uppbyggnad av Mujaheddin och olika terroristgrupper i Afghanistan påskyndade den sovjetiska interventionen, vilket ledde till ett ändlöst krig som bidrog till att destabilisera själva Sovjetunionen.
På frågor om huruvida han ångrade att han etablerade den våg av terrorism som skulle leda till den 11 september 2001, svarade Brzezinski (som poserade på foton med Mujaheddin-krigare) helt enkelt att Sovjetunionens förstörelse var värd det (Natylie Baldwin, “Brzezinski’s Mad Imperial Strategy,” Natylie’s Place, 13 augusti 2014; Ted Snider, “Living with Brzezinski’s Mess,” Antiwar. com, 26 augusti 2021, “Brzezinski’s Prophecy About Ukraine”, Teller Report, 15 februari 2022).
Brzezinski förblev en viktig rådgivare för efterföljande amerikanska administrationer, men hade ingen framträdande officiell roll (med tanke på hans hökaktiga rykte och den extremt negativa synen på honom i Ryssland, som i början av 1990-talet under Boris Jeltsin hade en nära, marionettliknande koppling till Washington). Mer än någon annan amerikansk strategisk tänkare var det dock Brzezinski som formulerade USA:s stora strategi för Ryssland, som under tre decennier antogs av olika amerikanska administrationer.
Natokrigen som splittrade Jugoslavien på 1990-talet sammanföll med början av Natos expansion österut. Washington hade lovat Kreml under Michail Gorbatjov, vid tiden för Tysklands återförening, att Nato inte skulle expandera en tum österut till de tidigare Warszawapaktsländerna. Länderna i Nato, Nordatlantiska fördragsorganisationen, lovade i ett avtal från 1991 rörande Tysklands återförening att organisationen inte skulle expandera öster om Elbe. Detta var villkoret för att Kreml skulle dra tillbaka sina militära förband från Östtyskland och därmed ge Tyskland möjlighet att formellt slutföra Wiedervereinigung (som inletts med Berlinmurens fall 1989). (Klaus Wiegrefe, “Neuer Aktenfund von 1991 stützt russischen Vorwurf”, Der Spiegel, 18 februari 2022).
I oktober 1996 angav dock Bill Clinton, under sin omvalskampanj, att han förespråkade en utvidgning av Nato till den tidigare sovjetiska sfären, och året därpå inleddes en expansiv Nato-politik, som fortsatt följas av samtliga efterföljande amerikanska administrationer.
Kort därefter, 1997, publicerade Brzezinski sin bok The Grand Chessboard: American Primacy and Its Geostrategic Imperatives, där han förklarade att Förenta staterna “för första gången någonsin [för] en icke-eurasisk makt” kunde bli “den viktigaste skiljedomaren i de eurasiska maktförhållandena” och samtidigt utgöra “världens främsta makt”. På så sätt skulle Förenta staterna bli det “första” och “sista” globala imperiet (Brzezinski, Grand Chessboard [Basic Books, 1997], xiii, 209; Diana Johnstone, Fool’s Crusade [Monthly Review Press, 2002]; “NATO Expansion: What Gorbachev Heard”, National Security Archive, George Washington University; “President W. J. Clinton to the People of Detroit”, United States Information Agency, 22 oktober 1996).
För att Nato under amerikanskt ledarskap skulle kunna dominera Eurasien var det först nödvändigt att den fick företräde över det som Brzezinski kallade “det svarta hål” som Sovjetunionens avgång från världsscenen lämnat efter sig. Strategin innebar att försöka minska Rysslands inflytandesfär så mycket att hon inte längre kunde göra anspråk på stormaktsstatus.
Brzezinski insisterade på att Ukraina var den viktigaste “geopolitiska pivoten” som detta skulle handla om. Utan Ukraina skulle Ryssland vara oåterkalleligt försvagat, och ett Ukraina som införlivades i Natos intressesfär skulle vara en dolk i Moskvas hjärta. Han varnade dock för att varje försök att vända Ukraina mot Ryssland skulle ses som ett stort säkerhetshot, en röd linje, av Ryssland självt. Detta krävde då en utvidgning av Nato ända till Ukraina, en förflyttning av strategiska vapen österut, med målet att så småningom få kontroll över Ukraina självt. Genomförandet av denna stora strategi skulle också göra Europa, särskilt Tyskland, mer beroende av Förenta staterna och undergräva Europeiska unionens oberoende (Brzezinski, Grand Chessboard, 41, 87-92, 113, 121-22, 200).
Det fanns naturligtvis risker med det stora spelet. Även om Förenta staterna, enligt Brzezinski, borde stödja Natos expansion ända österut i f.d. Sovjetunionen och tränga in i Ukraina, som Ryssland delar en 1.200 mil lång gräns med, noterade han att om detta lyckades skulle det oundvikligen tvinga Ryssland i armarna på Kina. Kina och Ryssland skulle kunna bilda ett “antihegemoniskt block” som motsätter sig Förenta staterna, och eventuellt även inkludera Syrien, Indien och Iran.
Resultatet skulle bli en geopolitisk situation som liknar det tidiga kalla kriget under det sino-sovjetiska blockets dagar, fast denna gång med ett mycket svagare Ryssland och ett mycket starkare Kina. Svaret på detta, enligt Brzezinski, var att utöva påtryckningar på Kina via Taiwan och Hongkong, och även på den koreanska halvön, och genom att främja en utvidgad allians med Japan och Australien som centrum. Detta skulle placera Förenta staterna i en gynnsam position för att bekämpa både Kina och Ryssland.
Enligt Brzezinski-doktrinen förblev dock Ukraina nyckeln till att sätta Ryssland i schack och den svaga länk med vilken Washington skulle kunna få herravälde över Eurasien. En fullständig dominans av USA/Nato i Ukraina är ett praktiskt dödshot mot Ryssland, och skulle eventuellt till och med, under ytterligare påtryckningar, leda till att landet självt splittrades i mindre stater. Kina skulle då också destabiliseras från sin yttersta väst (Brzezinski, Grand Chessboard, 103, 116-17, 164-70, 188-90).
Det borde vara uppenbart att Brzezinskis strategi för det “stora schackbrädet” har ett samband med de åtgärder som Washington faktiskt har vidtagit under de senaste tre decennierna.
Sedan Berlinmuren föll 1989 har Nato absorberat femton länder, alla i öst, som tidigare ingick i Warszawapakten eller var regioner inom Sovjetunionen. I öster, längs Rysslands, Belarus och Ukrainas gränser, har Nato genomfört en omfattande militär uppbyggnad. Nato har för närvarande en luftnärvaro i Estland, Litauen och Rumänien. Amerikanska trupper och multinationella trupper från Nato är samlade i Estland, Litauen, Lettland, Polen och Rumänien. Natos missilförsvarsanläggningar finns i Polen och Rumänien. Föremålet för alla dessa framskjutna militära installationer (för att inte tala om dem i Central- och Västeuropa) är Ryssland.
År 2008 förklarade Nato att man hade för avsikt att så småningom införliva Ukraina som Nato-medlem (“Here’s Where Alliance Forces Are Deployed Across Eastern Europe”, CNN, 10 februari 2022; “Why Russia Wanted Security Guarantees from the West”, Strategic Culture Foundation, 27 februari 2022; “Bucharest Summit Declaration”, North Atlantic Treaty Organization, 3 april 2008).
År 2014 hjälpte Washington till att iscensätta en kupp i Ukraina som störtade den demokratiskt valda presidenten Viktor Janukovytj. Janukovytj hade varit vänligt inställd till väst. Men inför de ekonomiska villkor som Internationella valutafonden ställde upp vände sig hans regering till Ryssland för att få ekonomisk hjälp, vilket gjorde väst rasande. Detta ledde till Maidankuppen bara några månader senare, där den nya ukrainska ledaren var handplockad av USA. Kuppen genomfördes delvis av nynazistiska styrkor, som har historiska rötter i de ukrainska fascisttrupper som hjälpte till vid nazisternas invasion av Sovjetunionen. I dag är dessa styrkor koncentrerade till Azovbataljonen, som nu är en del av den ukrainska militären som stöds av Förenta staterna.
De ukrainska ultranationalistiska högerkrafternas och russofobiska gruppers dominans i Ukraina till följd av kuppen ledde till uppror i den östra Donbass-regionen i landet och till ett brutalt förtryck, där mer än fyrtio personer brändes levande i den offentliga fackföreningsbyggnaden i Odessa, dit de hade flytt, av högerkrafter. (Bryce Green, “What You Should Really Know About Ukraine”, FAIR, 24 februari 2022; David Levine, “Council of Europe Report on Far-Right Massacre in Odessa”, Word Socialist Web Site, 19 januari 2016).
Efter kuppen beslutade det övervägande rysktalande Krim genom en folkomröstning där Krimbefolkningen också gavs möjlighet att gå vidare som en del av Ukraina att gå samman med Ryssland. Den till största delen rysktalande Donbas-regionen i den östra delen av landet bröt sig, som ett svar på det våldsamma förtryck mot etniska ryssar som den nya högerregeringen hade släppt lös, under tiden loss från Ukraina. Detta resulterade, inom ramen för det ukrainska inbördeskriget, i bildandet av de två folkrepublikerna Luhansk och Donetsk.
Luhansk och Donetsk fick militärt stöd från Ryssland, medan Ukraina (Kiev) fick allt större militärt stöd från väst, vilket i praktiken inledde den mer långsiktiga processen att införliva Ukraina i Nato (Arina Tsukanova, “So Who Annexed the Crimean Peninsula Then”, Strategic Culture Foundation, 28 mars 2017; “What Donetsk and Lugansk People’s Republics Are”, Strategic Culture Foundation, 28 februari 2022).
I Ukrainas krig mot den rysktalande befolkningen i utbrytarrepublikerna fördrevs 2,5 miljoner etniska ryssar, varav de flesta tog sin tillflykt till Ryssland, och cirka 14.000 dödades av den nazifierade ukrainska armén.
Den inledande konflikten avslutades genom att Frankrike, Tyskland, Ryssland och Ukraina 2014-15 undertecknade Minskavtalen, som godkändes av FN:s säkerhetsråd. Enligt dessa avtal skulle Donetsk och Luhansk ges rätt till självstyre, men skulle förbli i Ukraina. Trots detta fortsatte den militära konflikten och intensifierades så småningom igen.
I februari 2022 fanns det 130.000 ukrainska trupper som belägrade och besköt Luhansk och Donetsk, vilket i praktiken innebar att Minskavtalen revs upp (Abdul Rahman, “What Are the Minsk Agreements-And What Are Their Role in the Russia-Ukraine Crisis”, 22 februari 2022; “Who Is Firing at Whom And Who Is Lying About It?”, Moon of Alabama, 20 februari 2022).
Ryssland insisterade på att följa Minsk-avtalen och ställde krav på att Ukraina inte ska tas med i Nato och att den snabba USA-stödda militära uppbyggnaden i Ukraina riktad mot Donbasrepublikerna skulle upphöra. Vladimir Putin förklarade att alla dessa krav var “röda linjer” för Rysslands säkerhet, som om de överskreds skulle tvinga Moskva att reagera. När Ukraina och det USA-dominerade Nato fortsatte att överskrida de röda linjerna ingrep Ryssland massivt i det pågående inbördeskriget i Ukraina i allians med Donetsk och Luhansk.
Detta rättfärdigar inte den olagliga ryska invasionen, men det förklarar hur situationen uppstod.
USA, Storbritannien, EU, Kanada, Sydkorea, Schweiz, Norge, Japan, Australien, Nya Zealand (,Taiwan) och Singapore tar sig kollektivt rätten att vara världssamvete. Att USA är en oligarki, om än inte lika oförblommerat som Ukraina och Ryssland, spelar ingen roll. Inte heller spelar det någon roll att USA invaderat i genomsnitt 1,2 länder om året sedan de blev en självständig nation.
Det enda som betyder något är att de stridande parterna ovillkorligen måste deklarera eld upphör och återvända till förhandlingsbordet.
Efterord Jag har en känsla av att ”förmågan att i stundens hetta bortse från känsloargumenten och analysera den underliggande geopolitiken” underminerats av en massiv mediakampanj.
Det är ju otvetydigt så att Putin baserar sin makt på oligarker och maffiabossar och att Ryssland sedan Jeltsins tid som president är en kleptokrati. Men vilken annan rysk president som helst hade förr eller senare tvingats agera som Putin gjort. Det hade dock varit svårare att måla upp den bild som nu visas, om Ryssland utvecklats i mer demokratisk riktning.
Att Putin inte föregick invasionen med konsensusskapande diplomati (genom att sammankalla en humanitär FN-konferens i Donbass och sammankalla FN:s säkerhetsråd för en resolution mot den ukrainska militärens belägring av Donetsk och Luhansk,) var klantigt och har gjort det mycket lättare för USA-hegemonin att använda Rysslands inrikes förhållanden som slagträ, men det faktum att han är en tyrann och att han inte förstod att spela ut alla FN-kort och att Ryssland är en kleptokrati har inte varit avgörande för händelseutvecklingen — möjligen har det påskyndat den.
Invasionen är brottslig och precis som i alla andra brottmål vill man ha en förklaring till gärningen. Putin har angett svepskäl och dels skyllt på Lenin och dels försökt antyda om att det handlar om en humanitär insats (men en sådan skulle isåfall kommit redan 2014-15). Dessa svepskäl har nog ett inrikespolitiskt syfte snarare än ett diplomatiskt.
Henry Kissinger sa för snart 20 år sedan (och Noam Chomsky för snart tio år sedan) att om Nato fortsätter expansionen österut så kommer situationen oundvikligen uppstå att ett krig utbryter. Det finns såklart andra makropolitiska orsaker (än Brzezinskis stora schackbräde) att pressa fram detta krig just nu: USA:s misslyckade tillbakadragande från Afghanistan; färdigställandet av Nordstream 2; Turkiets intressen i Syrien; Angela Merkels pensionering; och vikande hemmaopinion gjorde det lägligt för Biden att vara extra oresonlig.
Förklaringen är geopolitisk — imperialismen som kapitalismens högsta stadium och det handlar om en inter-imperialistisk konfrontation mellan två ultrakapitalistiska stormakter (som ingen kan ”vinna” utan diplomatisk smidighet).
[Man brukar ju säga: inget ont utan att det har något gott med sig — om både Ryssland och USA faller sönder i sina delstater så faller den världsordning som varit rådande i 70 år, förhoppningsvis till mänsklighetens fördel].
Nu är det försent att uttömma alla diplomatiska medel FÖRE interventionen och förhandlingsläget har blivit betydligt svårare för både Ryssland och Ukraina. Det finns bara två rimliga lösningar: vapenstillestånd och förhandlingar eller soldatstrejk och systemskifte i Ryssland [och kanske även i USA, den socialistiska gräsrotsrörelsen är på frammarsch både i Ryssland och USA]. Alla andra vägar kan leda till världens undergång.Läs även Vijay Prashads analys.
”FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna”, Regeringskansliet 2011, https://www.regeringen.se/contentassets/d6d5653029e14e338a4b86f5f4b34c6b/fns-konventioner-om-manskliga-rattigheter
“Helsingforsdeklarationen, 1975”, “FN:s säkerhetsrådsresolution 1244, 1999” via Sörenssen, Jens “Kosovo – Vägen till oavhängighet”, 1998, https://www.academia.edu/14948829/Kosovo_Vägen_till_oavhängighet_Kosovo_Path_to_Independence_
“Excerpts from Pentagon’s Plan: ‘Preventing the Re-Emergence of a New Rival'”, New York Times, 8 mars 1992, https://www.nytimes.com/1992/03/08/world/excerpts-from-pentagon-s-plan-prevent-the-re-emergence-of-a-new-rival.html
John Bellamy Foster, “The New Geopolitics of Empire”, Monthly Review 57, nr. 8 [januari 2006], https://monthlyreviewarchives.org/index.php/mr/article/view/MR-057-08-2006-01_1
Ted Snider, “Living with Brzezinski’s Mess,” Antiwar. com, 26 augusti 2021, https://original.antiwar.com/ted_snider/2021/08/25/living-with-brzezinskis-mess/
Ted Snider, “Brzezinski’s Prophecy About Ukraine”, Teller Report, 15 februari 2022, https://www.tellerreport.com/life/2022-02-15-brzezinski-s-prophecy-about-ukraine.rJVloGFJ5.html
Klaus Wiegrefe, “Neuer Aktenfund von 1991 stützt russischen Vorwurf”, Der Spiegel, 18 februari 2022, https://www.spiegel.de/ausland/nato-osterweiterung-aktenfund-stuetzt-russische-version-a-1613d467-bd72-4f02-8e16-2cd6d3285295
“NATO Expansion: What Gorbachev Heard”, National Security Archive, George Washington University, https://nsarchive.gwu.edu/briefing-book/russia-programs/2017-12-12/nato-expansion-what-gorbachev-heard-western-leaders-early
“President W. J. Clinton to the People of Detroit”, United States Information Agency, 22 oktober 1996, https://www.nato.int/cps/en/natohq/opinions_25141.htm
“Here’s Where Alliance Forces Are Deployed Across Eastern Europe”, CNN, 10 februari 2022, https://www.cnn.com/2022/02/10/europe/nato-troops-eastern-europe-map-intl-cmd/index.html
“Why Russia Wanted Security Guarantees from the West”, Strategic Culture Foundation, 27 februari 2022, https://mronline.org/2022/03/02/why-russia-wanted-security-guarantees-from-the-west/
“Bucharest Summit Declaration”, North Atlantic Treaty Organization, 3 april 2008, https://www.nato.int/cps/en/natolive/official_texts_8443.htm#ipap
Bryce Green, “What You Should Really Know About Ukraine”, FAIR, 24 februari 2022, https://fair.org/home/what-you-should-really-know-about-ukraine/
David Levine, “Council of Europe Report on Far-Right Massacre in Odessa”, Word Socialist Web Site, 19 januari 2016, https://www.wsws.org/en/articles/2016/01/19/odes-j16.html
Arina Tsukanova, “So Who Annexed the Crimean Peninsula Then”, Strategic Culture Foundation, 28 mars 2017, https://www.strategic-culture.org/news/2017/03/28/so-who-annexed-crimea-peninsular-then/
“What Donetsk and Lugansk People’s Republics Are”, Strategic Culture Foundation, 28 februari 2022, https://www.strategic-culture.org/news/2022/02/28/what-donetsk-and-lugansk-people-republics-are/
Abdul Rahman, “What Are the Minsk Agreements-And What Are Their Role in the Russia-Ukraine Crisis”, 22 februari 2022, https://www.peoplesworld.org/article/what-is-the-minsk-agreement-and-whats-its-role-in-the-russia-ukraine-crisis/
“Who Is Firing at Whom And Who Is Lying About It?”, Moon of Alabama, 20 februari 2022, https://mronline.org/2022/02/21/ukraine-who-is-firing-at-whom-and-who-is-lying-about-it/
Författaren Vijay Prashad delar med sig av sina tankar om krig och dubbelmoral
Veteraner från frivilligbataljonen Azov, som deltog i kriget mot de ryskstödda separatisterna i östra Ukraina, gör honnör under en massdemonstration med namnet “ingen kapitulation” i Kiev den 14 mars 2020. Utländska högerextremister rapporterades ha anslutit sig till förbandet samt till motståndarenheter på den proryska sidan i konflikten för att få militär erfarenhet. Foto: AFP / Sergei Supinsky
Adriel Kasonta: Vad anser du om Ukrainas försök att rekrytera krigare från Afrika för att bekämpa ryska soldater på marken? Tror du att denna uppmaning har en chans att lyckas, och att vi kommer att få se dessa människor slåss bredvid nynazister, som annars känner ett ganska djupt hat mot färgade människor?
Vijay Prashad: Ukrainas president [Volodymyr] Zelensky bad “medborgare i världen” att komma och slåss i Ukraina. Jag blev förvånad när jag såg att Storbritanniens utrikesminister, Liz Truss, sade: “Om människor vill stödja den kampen kommer jag att stödja dem i deras kamp”. Detta förvånade mig på grund av den senaste erfarenheten av européer som åkte till Syrien för att slåss i det kriget och sedan kom hem djupt radikaliserade eller desorienterade.
Är det en bra idé att släppa in civila i en krigszon? Den franska regeringen avrådde åtminstone från det. Det är vad gäller civila från västvärlden. Nu är en del av dessa människor som kommer in i Ukraina, inklusive många av de 200 personer som kom från Kroatien, nynazister som kommer in i landet för att ansluta sig till de olika nazistledda bataljonerna, inklusive Azovbataljonen.
Ukrainas ambassadörer i många länder – från Algeriet till Senegal – har på sociala medier bett människor att komma till Ukraina och slåss. Detta är en mycket oroande utveckling.
Legosoldater får betalt. Enligt nyhetsrapporter – t.ex. i London Times – erbjuds professionella legosoldater 2 000 dollar per dag för att åka till Ukraina. Även om en tiondel av detta erbjuds personer från till exempel Senegal, dvs. om 200 dollar per dag erbjuds, är det mer än genomsnittslönen per månad (161 dollar).
Arbetslösa senegalesiska arbetstagare skulle kunna se detta som ett utmärkt tillfälle att tjäna pengar och migrera till Europa. Detta borde uppmärksamma FN som en berättelse om människohandel. Den senegalesiska regeringen har i alla fall tagit kontakt med Ukrainas ambassadör i Dakar och varnat honom för att sådan rekrytering är olaglig enligt senegalesisk lag.
Det är en sak för Zelensky och ukrainarna att bilda en civil milis i Ukraina och en annan att använda den internationella arbetsfördelningen för att rekrytera människor från de fattigare länderna för att strida i Ukraina. Var medvetna om att vi har en FN-konvention mot rekrytering, användning, finansiering och utbildning av legosoldater. Fyrtiosex länder har ratificerat denna konvention. Detta inkluderar både Senegal och Ukraina!
AK: Vi har alla sett medierapporter och direktsändningar från studenter från länderna i det globala syd som har fastnat vid gränsen mellan Ukraina och Polen och som hävdar att de har mött ojämlik behandling under evakueringsprocessen, för att inte säga att de har mött rasism och direkt segregering genom att bli ombedda att ställa sig längst bak i kön. Vad kan vara den grundläggande orsaken till ett sådant beteende? Skulle det kunna slå tillbaka i framtiden?
VP: Varje civilperson som vill fly från ett krig är en krigsflykting och ska därför få skydd enligt internationell rätt. Dessa elever är också krigsflyktingar.
Vi vet att Polen har haft en djupt rasistisk inställning till de flyktingar som kommer från Asien (Afghanistan och Syrien). Varför skulle de plötsligt dra tillbaka sin rasistiska inresepolicy när det gäller asiatiska och afrikanska studenter från Ukraina?
Det finns en “Ukraina först”-politik som tillämpas i gränsländerna. Detta har uppmärksammat regeringar runt om i världen. Afrikanska stater var de första att ta illa upp, från Nigeria till Sydafrika. Jag måste säga att de asiatiska regeringarna inte har varit så kraftfulla som de borde ha varit.
Denna attityd måste uppmärksammas och får inte glömmas bort när kriget är slut. Vi måste föra ett bredare samtal om rasism, men särskilt om krigföring. Finns det lika mycket oro för irakierna eller syrierna som det har funnits för ukrainarna?
Detta språk om blå ögon och blont hår är mycket, mycket oroande. Hittills har de mäktigaste länderna inte lämnat några kommentarer, och jag har inte sett någon kommentar från FN.
AK: Den västerländska mediebevakningen av situationen i Ukraina lämnar mycket övrigt att önska, med distinktioner mellan dem som flyr från konflikter i Ukraina och dem som flyr från konflikter i Mellanöstern eller Afrika, till exempel av CBS News korrespondent Charlie D’Agata. Vad säger det oss om det så kallade kumulativa västvärlden? Kan vi säga att västvärlden, för att uttrycka det rakt ut, är moraliskt bankrutt?
VP: Jag anser att det behövs en stor självrannsakan i västländerna. Liberalismen är hudlöslig. Eller inte ens det. D’Agata ber om ursäkt och blir förlåten. Han fortsätter att sända. Jag säger inte att han ska avskedas, men kanske har han visat att han inte är den bästa bedömaren av hur den här historien ska rapporteras.
Den självrannsakan sker helt enkelt inte. I Förenta staterna har regeringarna i olika delstater använt politisk makt för att förhindra undervisning om rasism och diskriminering, genom att demonisera “kritisk rasteori” och etniska studier.
I Storbritannien och Frankrike finns det helt enkelt ingen självrannsakan när det gäller deras imperialistiska historia. Båda länderna förnekar den och vägrar att acceptera de kraftfulla moraliska argument som framförs av de antirasistiska rörelserna i dessa länder. Elitens moraliska bankrutt är uppenbar, men det finns naturligtvis massrörelser i västländerna som försöker sätta dessa saker fast på dagordningen.
AK: Jag har aldrig stött på en sådan upprördhet och kollektiv aktion när USA och dess allierade invaderade och olagligt bombade länder i Mellanöstern eller Afrika. Faktum är att under den ryska militärkampanjen i Ukraina bombade Saudiarabien Jemen, och USA/AFRICOM bombade Somalia förra månaden. Betyder detta att europeiska liv och europeiskt lidande är viktigare än andra? Är vi inte jämlika?
VP: Jag tror att det finns en internationell uppdelning av mänskligheten. Jag började tänka på detta begrepp när jag för första gången läste orden från en företrädare för American Cyanamid, ett stort kemiskt företag, efter Union Carbide-explosionen i Bhopal i Indien, som dödade tusentals människor.
Michael Utidjian, medicinsk chef för American Cyanamid, som tidigare arbetade för Union Carbide, sade att man skyllde på de lokala cheferna som inte delade den “nordamerikanska filosofin om människolivets betydelse”. Med andra ord bryr de sig helt enkelt inte om huruvida de lever eller dör i dessa delar av världen. Och om de inte bryr sig behöver man inte betala dem så mycket, så man kan trycka ner lönerna. Och man kan sänka säkerhetsnormerna. Och man kan bomba dem.
Om en jemenit dör, så dör jemeniter, men om en europé dör är det fruktansvärt. Detta är den internationella uppdelningen av mänskligheten. Det är moraliskt avskyvärt, men också ett brott mot internationell rätt.
OKEJ. Det är ett brott mot lagen, men den bryts rutinmässigt. Haitis regering försökte höja minimilönen 2009, men USA:s regering ingrep för att kväva detta försök; de ville höja lönen till 1,75 dollar per dag (vilket fortfarande skulle ha legat under fattigdomsgränsen på 2 dollar per dag). Det är den internationella uppdelningen av mänskligheten: vissa människor måste leva undermänskliga liv.
Vi måste vara upprörda över detta, men också bygga upp krafter för att förändra detta system.
AK: Detta för mig till frågan om begreppet “internationellt samhälle”. Vad är det så kallade “internationella samfundet” i dag, och har detta begrepp förändrats sedan 1800-talet?
VP: Jag anser att begreppet “internationell gemenskap” har missbrukats mycket. Det är i grunden en omarbetad version av de gamla kolonialmakterna som möttes i Berlin för att dela upp Afrika 1885.
När begreppet “internationellt samfund” används innefattar det inte till exempel Nepals regering eller Barbados regering. Oftast avses Natoländerna, om inte de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd.
Vi behöver en mer demokratisk världsordning, en som bygger på alla världens folks förhoppningar och drömmar, drömmar som de regeringar som är medlemmar i FN:s generalförsamling tar med sig till bordet.
AK: Jag har ställt den här frågan eftersom USA har övervägt att sanktionera Indien för att landet avstod från att rösta om Ryssland i FN och uttryckt sin upprördhet över länder som Kina, Pakistan, Indonesien, Brasilien och Pakistan – och kallat dem “internationella pariaer”. Kan vi hävda att utvecklingen i Ukraina har dragit upp en tydlig demarkationslinje mellan det globala nord och det globala syd, och om så är fallet, vilka kan de möjliga konsekvenserna bli?
VP: Förenta staterna har ett enormt övertag och har haft detta övertag i årtionden: De kan forma en stor del av den ekonomiska verksamheten genom sitt komplex av dollar, Wall Street, amerikanska statskassor och IMF.
Den största delen av världshandeln är denominerad av dollarn, och den mesta finansiella verksamheten går genom det av USA:s statskassa förstärkta Wall Street-bankväsendet och IMF. Det är därför mycket lätt för den amerikanska regeringen att införa sanktioner mot länder.
Dessa sanktioner är inte möjliga på grund av en internationell överenskommelse, eftersom FN-stadgan (i artikel 41) säger att sådana ekonomiska sanktioner endast kan införas med hjälp av en resolution från FN:s säkerhetsråd. Det är därför vi kallar dessa sanktioner olagliga och ensidiga. Dessa sanktioner är möjliga endast på grund av den enorma makt som USA har över handels-, finans- och utvecklingssystemen.
Att avdollarisera och skapa alternativa finansiella system är lättare att föreställa sig än att genomföra i praktiken. Länderna måste anta dessa alternativa system, men vanan att [använda] dollarn tränger undan alla försök att skapa alternativa handelsbenämningar eller nya finansiella trådsystem. Det skulle krävas att ett stort antal länder börjar använda andra valörer och inte är rädda för sanktioner från USA för att ett alternativ ska kunna födas.
Det är en sak att alienera människor och göra dem arga och en annan att skapa ett alternativ. Kina och Ryssland har alternativa valutasystem, men inte många länder eller banker använder dem. Det skulle ha varit mycket enklare att utveckla alternativ genom BRICS-blocket, men det har inte varit lika framgångsrikt. Det måste föras en kraftfull debatt om möjligheterna att komma bort från systemet dollar-Wall Street-US Treasury-IMF.
AK: Som vi vet har den nya åklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen, Karim A A A Khan, inlett en utredning om eventuella krigsförbrytelser i Ukraina, eftersom de kan beröra Ryssland, men han har helt ignorerat de allvarliga anklagelserna mot amerikanska styrkor och CIA om brott som påstås ha begåtts i Afghanistan. Kan vi kalla det dubbelmoral, när vi vet att Internationella brottmålsdomstolen endast åtalar afrikanska diktatorer, men ger ett frikort till personer som Tony Blair eller George W Bush?
VP: Det är naturligtvis en dubbelmoral. Dessa institutioner – som ICC – står fortfarande i skuld till de viktigaste västmakterna. Det är synd. USA har inte ens ratificerat Romfördraget som inrättade ICC, och ändå är det USA som bestämmer eftersom det har så mycket diplomatisk och finansiell makt. Internationella brottmålsdomstolen måste fundera ordentligt på sin egen trovärdighet.
VIJAY PRASHAD
Vijay Prashad är exekutiv chef för Tricontinental: Institute for Social Research. Han är författare eller redaktör för flera böcker, bland annat The Darker Nations: A Biography of the Short-Lived Third World (The New Press, 2007), The Poorer Nations: A Possible History of the Global South (Verso, 2013) och Washington Bullets (LeftWord 2021), med ett förord av Evo Morales Ayma.
Hans nya bok är The Withdrawal: Iraq, Libya, Afghanistan, and the Fragility of US Power (The New Press, 2022), skriven tillsammans med Noam Chomsky, och kommer att kunna köpas i augusti.
Han skriver regelbundet för Frontline, The Hindu, Alternet och BirGun. Han är chefredaktör för LeftWord Books och chefskorrespondent för Globetrotter, som förser Asia Times med hans artiklar. Du kan följa honom på Twitter @vijayprashad.
ADRIEL KASONTA
Adriel Kasonta är en Londonbaserad konsult och jurist som arbetar med politiska risker. Han är expert vid Russian International Affairs Council (RIAC) i Moskva och tidigare ordförande för utskottet för internationella frågor vid den äldsta konservativa tankesmedjan i Storbritannien, Bow Group. Kasonta har en examen från London School of Economics and Political Science (LSE). Du kan följa honom på Twitter @Adriel_Kasonta.
men ingen trodde att det skulle ske så här snabbt.
av Michael Hudson, 6 mars 2022, USA
Foto av Ksenia Nechaeva, Pexels
Imperier följer ofta förloppet i en grekisk tragedi och åstadkommer just det öde som de försökte undvika. Det är verkligen fallet med det amerikanska imperiet som nu avvecklar sig självt i en inte så långsam rörelse.
Det grundläggande antagandet för ekonomiska och diplomatiska prognoser är att varje land kommer att agera i sitt eget intresse. Ett sådant resonemang är inte till någon hjälp i dagens värld. Observatörer över hela det politiska spektrumet använder fraser som “att skjuta sig själva i sin egen fot” för att beskriva USA:s diplomatiska konfrontation med både Ryssland och allierade.
I mer än en generation har de mest framstående amerikanska diplomaterna varnat för vad de trodde skulle utgöra det ultimata externa hotet: en allians mellan Ryssland och Kina som dominerar Eurasien. USA:s ekonomiska sanktioner och militära konfrontation har drivit dem samman och driver andra länder in i deras framväxande eurasiska omloppsbana.
Amerikansk ekonomisk och finansiell makt förväntades avvärja detta öde. Under det halvsekel som gått sedan Förenta staterna slutade använda guld 1971 har världens centralbanker arbetat enligt dollarstandarden och hållit sina internationella monetära reserver i form av amerikanska statspapper, amerikanska banktillgodohavanden och amerikanska aktier och obligationer. Den resulterande statsobligationsstandarden har gjort det möjligt för USA att finansiera sina utländska militärutgifter och sitt investeringsövertagande av andra länder helt enkelt genom att skapa skuldsedlar i dollar. USA:s underskott i betalningsbalansen hamnar i centralbankerna i länder med betalningsöverskott som deras reserver, medan gäldenärer i det globala syd behöver dollar för att betala sina obligationsinnehavare och bedriva sin utrikeshandel.
Detta monetära privilegium – dollar seignorage – har gjort det möjligt för den amerikanska diplomatin att påtvinga resten av världen en nyliberal politik utan att behöva använda mycket eget militärt våld, utom för att lägga beslag på olja från Mellanöstern.
Den senaste upptrappningen av USA:s sanktioner som blockerar Europa, Asien och andra länder från handel och investeringar med Ryssland, Iran och Kina har medfört enorma alternativkostnader – kostnaden för förlorade möjligheter – för USA:s allierade. Och den senaste tidens konfiskering av guld och utländska reserver i Venezuela, Afghanistan och nu Ryssland, tillsammans med det riktade gripandet av rika utlänningars bankkonton (i hopp om att vinna deras hjärtan och sinnen, tillsammans med återvinning av deras beslagtagna konton), har gjort slut på idén om att dollarinnehav eller innehav i Natos satelliter i pund sterling och euro är en säker investeringsplats när de ekonomiska förhållandena i världen blir skakiga.
Jag är därför något besviken när jag ser hur snabbt detta USA-centrerade finansialiserade system har avdollariserats inom loppet av bara ett eller två år. Det grundläggande temat i min Superimperialism har varit hur USA:s statsobligationsstandard under de senaste femtio åren har kanaliserat utländskt sparande till USA:s finansmarknader och banker, vilket har gett dollardiplomatin en fri lejd. Jag trodde att avdollarisering skulle ledas av Kina och Ryssland som rör sig för att ta kontroll över sina ekonomier för att undvika den typ av finansiell polarisering som påtvingar USA åtstramningar. Men USA:s tjänstemän tvingar dem att övervinna den tveksamhet de hade inför en avdollarisering.
Jag hade förväntat mig att slutet på den dollariserade imperieekonomin skulle komma till stånd genom att andra länder bröt sig loss. Men det är inte vad som har hänt. USA:s diplomater har valt att själva avsluta den internationella dollariseringen, samtidigt som de hjälper Ryssland att bygga upp sina egna medel för självständig jordbruks- och industriproduktion. Denna globala brytningsprocess har faktiskt pågått i några år nu, och började med sanktionerna som blockerade USA:s Nato-allierade och andra ekonomiska satelliter från att handla med Ryssland. för Ryssland hade dessa sanktioner samma effekt som skyddstullar skulle ha haft.
Ryssland hade förblivit alltför förtrollat av frimarknadsideologin för att vidta åtgärder för att skydda sitt eget jordbruk eller sin egen industri. USA gav den hjälp som behövdes genom att tvinga Ryssland till inhemsk självförsörjning (via sanktioner). När de baltiska staterna förlorade den ryska marknaden för ost och andra jordbruksprodukter skapade Ryssland snabbt sin egen ost- och mejerisektor – samtidigt som landet blev världens ledande spannmålsexportör.
Ryssland håller på att upptäcka (eller är på väg att upptäcka) att landet inte behöver amerikanska dollar som stöd för rubelns växelkurs. Landets centralbank kan skapa de rubler som behövs för att betala inhemska löner och finansiera kapitalbildning. De amerikanska konfiskeringarna kan således äntligen leda till att Ryssland slutar med den nyliberala monetära filosofin, vilket Sergej Glaziev länge har förespråkat till förmån för MMT.
Samma dynamik som undergräver USA:s påstådda mål har uppstått i samband med USA:s sanktioner mot de ledande ryska miljardärerna. Den nyliberala chockterapin och privatiseringarna på 1990-talet lämnade de ryska kleptokraterna med endast ett sätt att tjäna pengar på de tillgångar som de hade tagit från det offentliga området. Det var att bolagisera sina vinster och sälja sina aktier i London och New York. Det inhemska sparandet hade utplånats, och amerikanska rådgivare övertalade Rysslands centralbank att inte skapa egna rubelpengar.
Resultatet blev att Rysslands nationella olje-, gas- och mineralpatrimonium inte användes för att finansiera en rationalisering av rysk industri och bostäder. Istället för att intäkterna från privatiseringen investerades för att skapa nya ryska skyddsmedel brändes de upp på nyrika förvärv av lyxiga brittiska fastigheter, yachter och andra globala flygkapitaltillgångar. Men effekten av att göra de ryska innehaven i dollar, pund och euro till gisslan har varit att göra City of London till en alltför riskabel plats att förvara sina tillgångar på. Genom att införa sanktioner mot de rikaste ryssarna som står Putin närmast hoppades USA:s tjänstemän få dem att motsätta sig hans utbrytning från väst, och på så sätt tjäna effektivt som Natos inflytandeagenter. Men för de ryska miljardärerna börjar deras eget land att verka säkrast.
Under många decennier har Federal Reserve och finansministeriet kämpat mot att guldet ska återfå sin roll i de internationella reserverna. Men hur kommer Indien och Saudiarabien att se på sina dollarinnehav när Biden och Blinken försöker tvinga dem att följa USA:s “regelbaserade ordning” i stället för sitt eget nationella egenintresse? Den senaste tidens amerikanska diktat har gett dem inget annat alternativ än att börja skydda sin egen politiska självständighet genom att omvandla dollar- och euroinnehav till guld som en tillgång som är fri från det politiska ansvaret att hållas som gisslan för de alltmer kostsamma och störande amerikanska kraven.
Den amerikanska diplomatin har gnuggat Europa i dess underdåniga underkastelse genom att säga till dess regeringar att få sina företag att dumpa de ryska tillgångarna för en slant på en dollar efter det att Rysslands valutareserver blockerats och rubelns växelkurs störtdykt. Blackstone, Goldman Sachs och andra amerikanska investerare agerade snabbt för att köpa upp det som Shell Oil och andra utländska företag släppte.
Ingen trodde att efterkrigstidens världsordning 1945-2020 skulle ge vika så snabbt. En verkligt ny internationell ekonomisk ordning håller på att växa fram, även om det ännu inte är klart vilken form den kommer att anta. Men att “stöta björnen” med USA:s/NATO:s konfrontation med Ryssland har passerat nivån för kritisk massa. Det handlar inte längre bara om Ukraina. Det är bara en utlösare, en katalysator för att driva bort stora delar av världen från USA:s/Nato:s omloppsbana.
Nästa uppgörelse kan komma inom själva Europa. Nationalistiska politiker skulle kunna försöka leda en utbrytning från USA:s överdrivna maktfullkomlighet över sina europeiska och andra allierade, som förgäves försöker hålla dem beroende av USA-baserad handel och investeringar. Priset för deras fortsatta lydnad är att tvinga på deras industri en kostnadsinflation samtidigt som de avstår från sin demokratiska valpolitik för att underordna sig USA:s Nato-prokonsuler.
Dessa konsekvenser kan egentligen inte anses vara “oavsiktliga”. Alltför många observatörer har påpekat exakt vad som skulle hända – med president Putin och utrikesminister Lavrov i spetsen som förklarar exakt vad deras svar skulle bli om Nato insisterade på att backa in dem i ett hörn samtidigt som de attackerade de ryskspråkiga i östra Ukraina och flyttade tunga vapen till Rysslands västra gräns. Konsekvenserna var förutsedda. De neokonservativa som kontrollerar USA:s utrikespolitik brydde sig helt enkelt inte. Att erkänna sin oro ansågs göra en till Putinversteher.
Europeiska tjänstemän kände sig inte obekväma med att berätta för världen om sina farhågor om att Donald Trump var galen och rubbade den internationella diplomatins äppelkorg. Men de verkar ha blivit överrumplade av att utrikesminister Blinken och Victoria Nuland-Kagan i Bidens administration återuppväckte ett visceralt Rysslandshat. Trumps sätt att uttrycka sig och hans manér kan ha varit ohyfsat, men USA:s neokon-gäng har mycket mer globalt hotande konfrontationsbesatthet. För dem var det en fråga om vems verklighet som skulle gå segrande ur striden: den “verklighet” som de trodde att de kunde skapa, eller den ekonomiska verklighet som låg utanför USA:s kontroll.
Det som världen utanför USA inte har gjort självt – att ersätta Internationella Valutafonden (IMF), Världsbanken (WBG) och andra delar av den amerikanska diplomatin – tvingar amerikanska politiker dem att göra. I stället för att länder i Europa, Mellanöstern och det globala Syd bryter sig loss utifrån sina egna beräkningar av sina långsiktiga ekonomiska intressen, driver USA bort dem, precis som man har gjort med Ryssland och Kina. Fler politiker söker väljarnas stöd genom att fråga om de skulle vara bättre betjänta av nya monetära arrangemang som ersätter dollariserad handel, investeringar och till och med utländsk skuldtjänst.
Prispressen på energi och livsmedel drabbar länderna i det globala syd särskilt hårt, vilket sammanfaller med deras egna Covid-19-problem och den överhängande dollariserade skuldtjänst som kommer att förfalla till betalning. Något måste hända. Hur länge kommer dessa länder att införa åtstramningar för att betala utländska obligationsinnehavare?
Hur kommer USA:s och Europas ekonomier att klara av sina sanktioner mot import av rysk gas och olja, kobolt, aluminium, palladium och andra basmaterial? Amerikanska diplomater har gjort en lista över råvaror som deras ekonomi desperat behöver och som därför är undantagna från de handelssanktioner som införs. Detta ger Putin en praktisk lista över påtryckningspunkter som han kan använda för att omforma världsdiplomatin och på så sätt hjälpa europeiska och andra länder att bryta sig loss från den järnridå som USA har infört för att låsa in sina satelliter i ett beroende av högt prissatta amerikanska leveranser.
Men den slutgiltiga utbrytningen från Natos äventyrspolitik måste komma inifrån USA självt. När årets mellanårsval närmar sig kommer politikerna att finna en fruktbar grund i att visa de amerikanska väljarna att den prisinflation som leds av bensin och energi är en politisk biprodukt av att Biden-administrationen blockerar den ryska olje- och gasexporten. Gas behövs inte bara för uppvärmning och energiproduktion utan även för att tillverka gödningsmedel, som det redan råder brist på i världen. Detta förvärras av att den ryska och ukrainska spannmålsexporten blockeras, vilket får livsmedelspriserna i USA och Europa att skjuta i höjden.
Att försöka tvinga Ryssland att svara militärt och därmed se illa ut för resten av världen visar sig vara ett trick som bara syftar till att visa Europas behov av att bidra mer till Nato, köpa mer amerikansk militär utrustning och låsa in sig djupare i ett handels- och monetärt beroende av Förenta staterna. Den instabilitet som detta har orsakat visar sig ha effekten att Förenta staterna framstår som lika hotfullt som Ryssland.
Ett socialistiskt perspektiv på att exportera krigsmateriel till krigshärdar.
• Är du helt historielös (inte menat som en förolämpning)? Men när socialdemokratin sprack, när 2a internationalen delades för knappt 110 år sedan så var det just i den nationella frågan.
Vänsterns ståndpunkt var att hålla fast vid Marx mål att hela världens arbetare skulle enas och stoppa alla framtida reaktionära krig. Klass över nation. Högerfalangen deklarerade trohet till kung, fosterland och finans och valde nation över klass. Det möjliggjorde första världskriget. Det var sossarnas stora svek mot mänskligheten.
Som socialist tar jag inte parti i reaktionära krig. Jag är inte nationalist, jag är socialist.
• Angående inrikes och utrikes aspekter av regimers legitimitet och tre högerregimer som dåliga exempel (KSA, Ryssland och USA).
En regims legitimitet i inrikespolitiken motiveras med graden av folkligt stöd och visst, USA:s presidenter väljs i allmänna val men måste ha goda relationer med kapitalets diktatur för att komma till val. Som illustrerande exempel kan vi nämna att Bernie Sanders utmanövrerades med lögner och makt över media av Biden och Bloomberg i South Carolina förra förvalet. USA är en plutokrati där ingen släpps fram utan storfinansens godkännande.
• Ett lands inre ordning får aldrig användas för att ge legitimitet åt inhuman utrikespolitik.
Men även om USA skulle varit en demokrati så skulle det inte gett Biden större rätt att angripa ett annat land än Kungen av Saudiarabien (KSA är definitivt ännu mindre demokrati än vad Ryssland är) har eller vad Poutine har. Angriparmaktens grad av demokrati är helt enkelt helt oväsentlig för dess rätt att starta angreppskrig. Det är alltid ytterst klandervärt att angripa ett annat land. Oavsett vem du är. Punkt.
• Angående det reaktionära, inter-imperialistiska, kriget i Ukraina, så bär Poutine ensam ansvaret för beslutet att invadera ett grannland. Men i en socialistisk värld hade förutsättningarna för att starta kriget inte funnits. När länder angriper varandra handlar det om rätten att exploatera och konflikten är inbyggd i det kapitalistiska systemet.
Låt oss bortse från Natos provocerande utvidgning öster om Elbe. Att den förr eller senare skulle leda till ett krig var oundvikligt i en värld där länder konkurrerar om makten och resurserna. Eftersom våra makthavare litar blint på amerikansk analys har de blickarna riktade på förhållanden inne i Ryssland , så låt oss istället kort titta närmare på 2000-talets Ukraina.
Naomi Klein gav ut en bok 2007 som heter Chockdoktrinen. Den beskriver i princip exakt hur USA bryter ner och tar makten i länder med makroekonomiska styrmedel. Det har de gjort i t.ex. Sudan, Colombia och Ukraina. Samtidigt har USA uppmuntrat extremister att skapa oro i Ukraina precis på samma sätt som de gjort i land efter land i 70 år (Iran och Guatemala är de första exemplen på det som efter 1960-talets utveckling i Indonesien kallas Jakartametoden).
Poutine har gjort likadant. Han har kopierat Jakartametoden och genom att finansiera ryska och serbiska nassar skapat ett spegelkrig mot de av USA och EU finansierade ukrainska och västerländska nassarna.
De som lidit mest är de rysktalande pensionärerna i östra Ukraina. De har utnyttjats som en spelbricka av Putin och ignorerats av väst.
[Som ordförande Mao sa, är karriärmänniskor som grodor på botten av hinkar: de ser bara himlen ovanför, men är blinda för terrängen runtomkring sig och känner inte den mark de står på — en mark som gödslas med folkets ben och vattnas med de svagas blod.]
• När är det legitimt att intervenera?
När det gäller länders inre angelägenheter är det alltid lika klandervärt när centralmakten angriper en region eller en folkgrupp med militärt, polisiärt eller ekonomiskt våld. Inte heller i detta fall kan det försvaras med folkviljan. Att en majoritet bestämmer sig för att förtrycka en minoritet är inte mer rätt än om en minoritet griper makten och förtrycker en majoritet. Förtryck är förtryck.
Folkrätten är till för att skydda centralmakten, inte för att skydda de breda massorna. För folkets skydd finns istället konventioner för mänskliga rättigheter och mänsklighetens rättigheter. När förtrycket bryter mot dessa konventioner finns det legala skäl för folkligt uppror.
Som socialist ger jag mitt stöd till de som slåss för sina mänskliga rättigheter. Ibland är det ett ockuperat folk som slåss för att slänga ut en ockupant, ibland är det ett förslavat folk som slåss för sin frihet, ibland är det en förtryckt region som vill bli självständig. Det är i samtliga dessa fall klasskamp och skiljer sig från ett reaktionärt krig eftersom det senare handlar om två förtryckare som offrar arbetare på slagfälten för att vinna makten att förtrycka dessa arbetare och ta kontroll över naturresurserna.
Som socialist tar jag inte parti i reaktionära krig. Jag är inte nationalist, jag är socialist.
Efter årtionden av amerikanska mjukmaktshjälpsinterventioner för att utnyttja Sydsudans energireserver och motverka Kinas inflytande är republiken fast i en humanitär kris.
Liksom de flesta länder är Republiken Sydsudan en komplex nation med skiftande allianser och externa influenser.
Nyligen undertecknade president Salva Kiir, som bär en Stetson-hatt som han fått av George W. Bush, ett fredsavtal med gamla fiender i opposition, Sudan People’s Liberation Army. Ungefär samtidigt underlättade den så kallade ambassadtrojkan (bestående av USA, Storbritannien och Norge) Internationella valutafondens (IMF) program för Sydsudan.
När Kina föreslår investeringsprogram kallar amerikanska politiker det för “skuldfälldiplomati”. När västerländska företag försöker plundra fattiga, resursrika nationer kallar de det för “utveckling”, vilket man har sett i Sydsudan.
Västvärldens intresse för Sydsudan är olja.
Med hänvisning till 1800-talets imperialisters koloniala “den vita mannens börda” rättfärdigade det av den amerikanska regeringen stödda Voice of America nyligen utländsk inblandning i Sydsudan genom att påpeka att landets 3,5 miljarder bevisade fat råolja inte lätt kan exporteras på grund av bristen på infrastruktur för rörledningar och ekonomisk misskötsel. Ambassadtrojkan och dess IMF-program insisterar på “att skattedata – inklusive uppgifter om olje- och icke-oljeinkomster – bör offentliggöras … regelbundet och utan dröjsmål”.
I dag har USA förlorat kontrollen över den ställföreträdare man skapat och Sydsudan håller på att förvandlas till en humanitär kris. Alan Boswell, specialist på Sydsudan vid International Crisis Group, har erkänt: “USA:s insatser i Sydsudan verkade vara en sista spasm av naivt amerikanskt nationsbyggande, som alla har kollapsat på ett episkt sätt”.
Så vilken roll spelade USA för att splittra Sudan och driva landets södra del in i en kris?
“Säg att muslimerna är ansvariga”
År 1899 skapade Storbritannien det anglo-egyptiska kondominiumet i Sudan. Eponymen “egyptisk” var en felaktig benämning eftersom Storbritannien också styrde Egypten som ett så kallat “beslöjat protektorat”, så Sudan och dess huvudstad Khartoum placerades i princip under brittisk kontroll fram till självständigheten 1956.
Enligt en underrättelsebedömning från CIA utvecklades en “lönsam slavhandel av europeiska handelsmän och deras arabiska medhjälpare i Khartoum … Det våld och den grymhet som den främjade har inte glömts bort i söder”.
Storbritannien antog sin typiska “söndra och härska”-strategi. “Kristna missionärer höll slaverifrågan vid liv genom att tala om för sydstatsborna att nordliga muslimer var ansvariga.” Efter självständigheten var den södra regionen “knappt integrerad” med den norra.
År 1955 inledde sydliga rebeller, Anya-Nya (“ormgift”), det decennier långa inbördeskriget. I CIA:s Current Intelligence Country Handbook noterades att religionen inte var den enda – eller ens den viktigaste – punkten för splittring. Majoriteten av invånarna i söder var svarta och de styrande tjänstemännen i norr var till övervägande del araber. Resurskoncentrationen var ett stort problem. Khartoum, som var starkt beroende av intäkterna från bomull, absorberade Sudans rikedomar på bekostnad av resten av landet.
CIA:s analytiker hoppades att den första diktatorn efter självständigheten, generallöjtnant Ibrahim Abboud, skulle följa en Washingtonvänlig kurs. I en underrättelsebulletin står följande: “Regimen har accepterat det amerikanska biståndsprogrammet … [och] har vidtagit åtgärder för att stävja de prokommunistiska publikationerna på …..”
Vinster som kommunistiska politiker gjorde ett decennium senare krossades efter att den valda regeringen förbjöd vänsterpartier och berövade sydstatsborna sina rättigheter.
Medan nordens krig mot sydliga avskiljningar fortsatte hade enligt uppgift en miljon människor dött 1970 och hundratusentals hade flytt till grannländerna. USA tolererade sovjetiska vapen till Khartoum eftersom det i praktiken lät Sovjetunionen föra ett ombudskrig mot söder. Israel hällde in vapen i söder, enligt uppgift för att förvärra kriget i hopp om att avleda den nordliga regeringens uppmärksamhet från de arabisk-israeliska konflikterna.
Södern: “exploaterbara mängder råolja”
Mellan 1971 och 1972 förmedlade Etiopien en kortvarig fred mellan den sudanesiske härskaren, generalmajor Gaafar Nimeiri, och Anya-Nyas politiska gren, South(ern) Sudan Liberation Movement. Avtalet ledde senare till att Anya-Nya-rebellernas ledare, löjtnant Joseph Lagu, ledde det höga verkställande rådet för den autonoma regionen södra Sudan, ett politiskt arrangemang som varade tills det avskaffades av president Nimeiri 1983. Vid den här tiden hade Chevron spenderat miljontals dollar i ett fruktlöst försök att modernisera södra Sudan så att man kunde utvinna olja på ett effektivt sätt.
USA:s policy övergick till att i tysthet stödja separatisterna i sydstaterna. Eftersom Sudans olja huvudsakligen finns i söder, ansåg amerikanska analytiker att Nimeiris regim, som de beskrev som “moderat” och “västvänlig”, hade fortsatt att utveckla söder. Vid den tiden hade Washingtons motståndare, överste Muammar Gaddafi, länge suttit vid makten i Libyen. Den pro-sovjetiska Mengistu styrde Etiopien vid den sydöstra gränsen. CIA fruktade att Sudans “allvarligt underutvecklade” södra del återigen skulle göra uppror, försvaga Nimeiri och lämna Khartoum öppet för sovjetiskt inflytande.
Under 1980-talet uppstod amerikansk “mjuk makt” i Sudan: användning av “bistånd” och investeringar för att skapa en livskraftig, oberoende regim i söder.
I en historik över USAID:s (US Agency for International Development) verksamhet i det bördiga Sudan konstaterades i början av 1980-talet att “[b]ör Sudan blir Mellanösterns och andra delar av världens ‘brödkorg’ kommer det att behöva en hel del investeringar som riktas till utvecklingsprojekt”. Av större intresse för Washington var petroleum: “Den sudanesiska regeringen är rimligen övertygad om att kommersiellt exploaterbara mängder råolja har upptäckts i södra Sudan”.
År 1983 gjorde de sudanesiska väpnade styrkorna myteri. Kommendör John Garang, som hade utbildats av USA i Fort Benning i Georgia, ledde bildandet av södra Sudans folkets befrielsearmé. I ett CIA-forskningsdokument beskrivs Garang som en “socialist”. I andra dokument anges att han stöds av Etiopien och Libyen. Deras stöd skulle inte hålla i längden när USA:s “hjälpprogram” kom på skam.
Clinton-åren: “energihantering” och mjuk makt
Washingtons långsamma påtryckningar för sydsudanesisk utbrytning började förmodligen på 1980-talet, med så kallade civilsamhällesprojekt som syftade till att stärka de rebellgrupper som motsatte sig den nordliga regeringen. År 1987 började National Endowment for Democracy (NED) – den av USA:s regering sponsrade enheten för regimskifte – att finansiera The Sudan Times, som “använder NED-medel för att köpa förnödenheter som är nödvändiga för att den ska kunna fortsätta att publiceras”.
I norr störtades president Nimeiri av general Rahman Swar, vars kortvariga styre ersattes av den valda presidenten Ahmed al-Mirghani. Vid denna tidpunkt är CIA:s uppgifter tomma, så det är oklart vilka förbindelser USA inledningsvis hade med general Omar al-Bashir, som tog över genom en kupp 1989.
Martin Merediths Afrikahistoria noterar att från 1991 fick den etniska Nuer-befälhavaren Riek Machar hjälp av al-Bashir att ta oljefälten i besittning genom att ta kontrollen från Sudanska folkets befrielserörelse/armé, som leddes av Garang, en etnisk dinka. Det finns få bevis, men Clintonadministrationen (1993-2001) ansåg förmodligen att de politiska brytningarna i söder gav deras fiende i norr, al-Bashir, mer makt.
USAID:s program Sudan Transitional Rehabilitation förhandlade framgångsrikt fram en fred mellan Garang och Machar 1999. Byrån noterar att dess bidrag omfattade medel för “energiförvaltning”. William Reno från Northwest University tycks hävda att effekten av USAID:s Operation Lifeline Sudan, som inleddes det år då al-Bashir kom till makten, i slutändan legitimerade de sydliga rebellerna. Al-Bashirs män, som hävdade att de var spioner, avrättade USAID-personal 1992, vilket ledde till att byrån stoppade sina program i norra Sudan.
År 1993 uppvaktade Garang öppet USA:s utrikesdepartement, även om medierna visade föga intresse och historien är i stort sett begränsad till specialiserade publikationer. Vid ett möte i Washington drev Garang de sydliga eliternas sak med Frank Wisner, underförsvarsminister med ansvar för politik och CIA:s mångåriga medarbetare, och George Moose, biträdande utrikesminister med ansvar för afrikanska frågor. Så småningom gav mötena resultat.
USAID rapporterar: “1998 ändrade Vita huset, på uppmaning av kongressen, sin politik så att Förenta staterna kunde ge utvecklingsbistånd till områden som innehas av oppositionen tillsammans med humanitärt bistånd i hela landet.”
1997 avslöjade en rapport från Operation Lifeline Sudan den organisering på gräsrotsnivå som USAID och partnerorganisationer var inblandade i. I den så kallade kapacitetsuppbyggnaden ingick arbete med “samhällsledare” från Garangs Sudan People’s Liberation Movement, den politiska flygeln av den sydliga armén (SPLM/A). Utbildningen omfattade lantmäteri och könsmakt “i strid med kulturella normer och värderingar”. Det kulturella moderniseringsprojektet förberedde södra Sudan för framtida självständighet.
Proxynationer som “frontlinjestater”
Garang var personlig vän med Ugandas västvänliga diktator Yoweri Musevini, som försåg SPLM/A med vapen. Human Rights Watch rapporterade 1998: “USA tillhandahåller 20 miljoner dollar i överflödig militär utrustning till Eritrea, Etiopien och Uganda för defensiva ändamål (med hänvisning till Sudans regerings påstådda stöd till rebellstyrkor från vart och ett av dessa länder).” I en rapport från kongressbiblioteket konstateras också att “[det] var i mitten av 1990-talet som [Clinton] införde en politik för att utöva påtryckningar mot Khartoum med hjälp av Uganda, Etiopien och Eritrea”.
Clintonadministrationen sanktionerade Sudan och angav som ursäkt Bashirregimens påstådda kopplingar till “al-Qaida” och den politiska Nationella islamiska fronten, som vissa amerikanska politiker hävdade var en terrorgrupp. År 1998 avslöjade senatens utrikespolitiska kommitté (SFRC) följande: “Dr. John Garang insisterade i sitt möte med SFRC:s personal på att allt utvecklingsbistånd skulle riktas till områden under SPLA:s kontroll, varav vissa inte har varit under [Nationella islamiska frontens] kontroll på fem eller fler år.”
Så kallade biståndspengar fortsatte att strömma in i söder i ett försök att konsolidera rebellerna och bygga upp en känsla av sydlig nationalism i allmänhetens psyke. I mars 1999 sade Carl Gersham, ordförande för National Endowment for Democracy (NED): “NED:s stipendiater fortsatte att spela framträdande roller i kampen för mänskliga rättigheter och demokrati i Liberia och Sudan, där NED har genomfört betydande program.”
År 2001 började NED finansiera Center for Documentation and Advocacy (CDA), som “publicerar och distribuerar South Sudan Post i hela Sudan och utomlands”. CDA fick också bidrag från USAID. USAID noterar att vapenvila i Nubabergen undertecknades i januari 2002 på uppmaning av USA och Schweiz, vilket lugnade våldet mellan al-Bashirs styrkor och SPLM/Nubafolket, som sitter på enorma oljeresurser. Machakosprotokollet från juli 2002, enligt USAID, “fastställde premissen ‘ett land, två system'”.
Men “ett land, två system” skulle snart bli två länder, två system. Vid det laget var George W. Bush-administrationens (2001-09) inställning till norr lite mer balanserad. Hemliga “antiterrorist”-operationer såg ett tyst samarbete mellan al-Bashir och Bushadministrationen, även om USA fortsatte att stödja al-Bashirs fiender i söder. Al-Bashirs nationella säkerhetsrådgivare, Salah Gosh, var till exempel en CIA-kollaboratör som träffade utrikesminister Colin Powell. (Gosh försökte senare göra en misslyckad kupp mot al-Bashir).
År 2002 beskrev USA:s ambassadör John Danforth SPLM som “de främsta antagonisterna i Sudankonflikten”. I december sponsrade USAID:s Office of Transitional Initiatives (OTI) konferensen All-Nuba Conference, som “[samlade] företrädare för det civila samhället, [Sudans regering], SPLM och andra från alla delar av det politiska spektrumet för att diskutera Nubafolkets framtid”.
Fredsavtal legitimerade sydliga rebeller
USAID:s OTI beskrevs 2004 som ett “stöd till fredsprocesser från folk till folk i södra Sudan”. Programmet syftade också till att “öka sydsudanesernas deltagande i deras styrelseskick”. Detta skulle uppnås genom att inrätta en så kallad oberoende sydsudanesisk media och skapa enheter för rättshjälp, stärka kvinnors egenmakt och ett centrum för utbildningsutveckling för att inrätta radiosändningar på kortvåg på dinka, engelska, jubaarabiska och nuer.
Med hjälp av USAID:s dåvarande administratör Andrew Natsios och ambassadör John Danforth undertecknade al-Bashir 2005 det övergripande fredsavtalet med SPLM. Även om USA tog åt sig äran var det en svårvunnen fred som till stor del förhandlades fram bakom kulisserna med Garang och vicepresident Ali Osman Taha. USAID konstaterar att CPA “inledde en ny era av amerikanskt bistånd i Sudan”. Landet blev en av USA:s viktigaste prioriteringar i Afrika och en av de högsta i världen.”
Garang dog i en helikopterkrasch 2005 som tillskrivs “pilotfel”. Han ersattes av Salva Kiir, som USA:s president George W. Bush beskrev som “en vän till mig”.
I november samma år talade Kiir inför den av den amerikanska regeringen finansierade tankesmedjan Wilson Center. “Jag har träffat mycket viktiga tjänstemän och jag har inte bara lärt känna dem på personlig nivå utan har haft möjlighet att få veta hur saker och ting fungerar i den amerikanska regeringen”, sade Kiir. Detta ledde till inrättandet av “de två kamrarna i de nationella lagstiftande församlingarna” i söder, “liksom ministerrådet (kabinettet) i den nationella enhetsregeringen”.
“Biståndet” fortsatte att forma de splittrade sydliga rebellrörelserna till en sammanhängande helhet inför omröstningen om självständighet. I november 2005 konstaterade USA:s vice utrikesminister Robert Zoellick att de sydliga grupperna var “oförmögna att komma samman”. Kanske ännu viktigare är att biståndet också användes för att propagera för att få de civila i söder att stödja enigheten. Khartoum Monitor, som drivs av Grand Africa Media Service Co., inrättades 2000 av journalister från södra Afrika. Dess utgivare Alfred Taban vann NED:s demokratipris 2006.
År 2007 sade representant Frank R. Wolf, en republikansk trotjänare av humanitär interventionism, till Bushs utrikesminister Condoleezza Rice: “Salva Kiir behöver att hans folk utbildas när det gäller säkerheten, med tanke på John Garangs död, om något skulle hända honom. Så om ni snabbt kan se till att hans folk får utbildning skulle det vara till hjälp.”
Obama-åren: att jaga olja till ett värde av miljontals dollar
I det USA-stödda övergripande fredsavtalet utlovades en folkomröstning om vissa regeringsformer för söder, inklusive möjligheten till utbrytning. I september 2010, bara några månader före folkomröstningen, sade president Obamas överdirektör för multilaterala frågor och framtida chef för USAID, Samantha Power, om sin chef: “Presidenten beslutade att delta i detta evenemang, som faktiskt vid ett tillfälle ursprungligen var tänkt som ett ministermöte, eftersom detta inte kunde vara en mer kritisk tidpunkt i Sudans liv.”
NED finansierade och stödde en mängd sydsudanesiska civilsamhälles- och propagandaorganisationer, däribland: South Sudanese Network for Democracy and Elections, Eye Radio 98.6FM, Internews Community Radio Network the Community Empowerment for Progress Organization och South Sudanese Women’s Empowerment Network.
Med PR-stunts för västvänliga frågor, som att bära Stetson-hatten, främjade den regionala ledaren Kiir USA:s ikonografi. Detta förstärktes av ett besök av Hollywoodstjärnan George Clooney, som “observerade” folkomröstningen, som officiellt övervakades av Southern Sudan Referendum Commission (SSRC) i Khartoum och Southern Sudan Referendum Bureau (SSRB).
Men USAID påverkade båda organisationerna: “Vi spelar en nyckelroll genom att tillhandahålla tekniskt och materiellt stöd och har tillhandahållit betydande finansiering till internationella och inhemska grupper för att både utbilda väljare och säkerställa en trovärdig observation av folkomröstningen.” Detta innefattade en kampanj för registrering av väljare, som enligt Europeiska unionens valobservatörsuppdrag (EUEOM) var mer inriktad på att få 60 procent av de registrerade väljarna att delta, vilket CPA krävde, än att utbilda befolkningen om frågorna.
Folkomröstningen ägde rum i januari 2011. Efter att ha tagit kontroll över medierna i söder blockerade USA genom ombud argument för enighet. EUEOM drog slutsatsen: “En nästan total avsaknad av kampanjer för enighet skapade en miljö där debatten om konsekvenserna av en utbrytning eller Sudans fortsatta enhet drunknade.”
Trots att en absurd andel på 98,83 procent av väljarna valde självständighet erkände USA:s president Barack Obama omedelbart den nya regeringen bestående av Salva Kiir och hans vicepresident Riek Machar som ledare för Republiken Sydsudan.
År 2011 legitimerades SPLA av USA:s Afrikakommando (Africom). SPLA-soldater utbildades i minröjning och taktisk vård av skadade av personal från Africom.
Joseph Konys “kristna” Herrens motståndsarmé (LRA) är den afrikanska motsvarigheten till al-Qaida: en svårfångad terrorgrupp som ger USA en förevändning för att beväpna flera nationer under förevändning av brottsbekämpning och terrorbekämpning. I februari 2012 kommenterade Karl Wycoff, biträdande biträdande utrikesminister för afrikanska frågor, LRA med följande ord (omskrivet av Africom): “Förenta staterna tillhandahåller utbildning, utrustning och logistiskt stöd till militära insatser i Uganda, Centralafrikanska republiken, Demokratiska republiken Kongo och Sydsudan för att bekämpa upproret.”
Men Sydsudan, som översvämmades av amerikanska vapen och amerikansk utbildning, föll ner i inbördeskrig. Africom noterade oljans betydelse för ekvationen och konstaterade att “Sydsudans regering i Juba stängde av flödet i början av 2012 och anklagade sudaneserna för att ha tagit ut olja till ett värde av hundratals miljoner dollar (sic)”. Även 2012 reste USA:s president Obamas utrikesminister Hillary Clinton “till världens yngsta land, … där hon och president Kiir diskuterade säkerhet, olja och ekonomiska möjligheter”.
År av amerikansk inblandning kulminerar i humanitär katastrof
USA:s ansträngningar att skapa en oljelösasstat gick inte enligt planerna. Sydstaterna Kordofan och Unity förblev i konflikt, med Afrikanska unionen som försökte medla. När den nordliga sudanesiska regeringen med bas i Khartoum attackerade delstaterna skickade SPLA trupper för att ockupera oljefälten. Med hänvisning till SPLA:s attacker annekterade de sudanesiska väpnade styrkorna Kordofan.
Ett år senare, i december 2013, anklagade Kiir vicepresident Machar för att ha försökt göra en kupp. Detta ledde till det sydsudanesiska inbördeskriget, där Machar bildade den rivaliserande SPLM-In Opposition. Freden 2015 bröts efter att SPLM-In-oppositionen splittrades och underblåste fler interna strider.
I juli 2015 rapporterade Council on Foreign Relations (CFR): “Obama-administrationen är rättfram: den humanitära katastrof som nu pågår är resultatet av samvetslösa politiska ledare som har utnyttjat en etnisk konflikt som de inte kan kontrollera.” Men CFR försummade att nämna vem som gav dessa korrupta ledare makt.
Kina har i tysthet gjort det som flera amerikanska administrationer i följd hade hoppats att landet inte skulle göra: uppvaktat Sydsudans regering och investerat i landets energi. International Crisis Group har sagt att “år 2013 var omkring 100 kinesiska företag registrerade i Sydsudan, inom energi, ingenjörsvetenskap, byggnation, telekommunikation, medicinska tjänster, hotell, restauranger och detaljhandel”.
Under tiden lider allmänheten av konsekvenserna av det neokoloniala spelet. Sydsudans BNP är under 5 miljarder dollar jämfört med Sudans redan lilla 35 miljarder dollar. Den extrema fattigdomen är över 60 procent, jämfört med 25 procent i Sudan. Undernäringen är 12 procent i Sudan och har inte ens mätts i Sydsudan, även om USAID menar att den kan vara så hög som 50 procent. Spädbarnsdödligheten i Sydsudan är 62 dödsfall per 1 000 levande födda jämfört med 41 i Sudan. Republiken lider av interna maktkamper och våld, bland annat en gränskonflikt som ledde till 24 döda den 5 januari 2022.
Många av dessa ekonomiska skillnader och politiska problem fanns redan när södra Sudan var en del av Sudan, men efter årtionden av amerikansk inblandning finns det inte mycket ljus i slutet av tunneln.
Om författaren: Dr. T.J. Coles är forskare vid Cognition Institute vid Plymouth University och författare till flera böcker, varav den senaste är We’ll Tell You What to Think: Wikipedia, Propaganda and the Making of Liberal Consensus.
T-90M Armata är en av de mordmaskiner Ryssland har i sin krigsmaskin. Bild: Reuters
Igår var en mörk dag i Europas historia och på kvällen samlades statscheferna för EU:s länder i Bryssel.
EU-länderna enades om ett kraftfullt fördömande av Rysslands olagliga invasion av Ukraina.
Generellt vet vi, genom att studera historien, att den förutsägbara händelsekedjan utgörs av att kapitalismen leder till imperialism och när ett imperium når gränsen för sin expansion urartar kapitalismen i fascism inom imperiet och tillslut i någon form av aggression för att kunna fortsätta expansionen. Aggressionen är diplomatisk, finansiell och ytterst militär krigföring.
Självklart måste vi stå enade i solidaritet med de ukrainska folken.
Det är som alltid de breda massorna som kommer att tvingas slakta varandra på slagfälten, medan de reaktionära ledarskikten upphetsat för statistik över hur många människor som stympats och mördats — offrats på kapitalist-imperialismens altare.
Tillsammans med USA bär Ryssland ansvaret för att det åtta år långa inbördeskriget i Ukraina hållits vid liv, men det ryska ledarskiktet bär ansvaret för den militära invasionen.
Igår kväll enades stats- och regeringschefer från 27 medlemsstater om det mest omfattande sanktionspaketet någonsin. Sverige var drivande för hårda och kraftfulla sanktioner mot Ryssland.
Det blir massiva sanktioner mot finanssektorn, energisektorn och transportsektorn.
Konsekvenserna av Rysslands oprovocerade övergrepp mot Ukraina kommer att bli mycket kostsamma för EU-länderna. Eftersom Putin-regimen med hundra procents sannolikhet förberett sig på sanktioner kommer sådana att ha ungefär samma effekt som vore EU en kattunge som bet i en råtta av sten — vi kommer att skada tänderna medan den ryska stenen knappt rispas.
Om EU skall få märkbar effekt (förutom självskada) är det nödvändigt att få med sig Brasilien, Indien, Kina och Sydafrika i sanktionerna mot Ryssland.
Doktriner, väpnade invasioner, hemliga åtgärder, blockader, embargon, samt annan politisk och finansiell inblandning.
Att tala om USA:s interventioner i Latinamerika är en påtaglig realitet med minst 198 års historia, om vi utgår från Monroe-doktrinen från december 1823 med dess idé om “Amerika för amerikanerna”, även om USA:s expansionistiska praxis i andra territorier föregår detta datum.
Det militära erövrandet av Florida i september 1817, som beordrades av den dåvarande presidenten James Monroe för att konfrontera dem som utnyttjade den spanska svagheten i hela Amerika för att utlysa Republiken Florida, är en fortsättning på en praxis som går tillbaka till själva den amerikanska republikens tillkomst. Thomas Jeffersons åsikt att “vi måste ha ett frihetens imperium” (Brev till James Madison, 27/04/1809) är den vägledning som kommer att rättfärdiga tidigare och framtida åtgärder mot andra kulturer än den de representerar.
Amerikanska urinvånare, franska och spanska bosättare, mexikaner, kubaner, puertoricaner, central- och sydamerikaner och resten av världen kommer att hotas och attackeras av den imperialistiska republikens “moraliska och rättsliga imperativ” som Förenta staternas grundare och deras ättlingar påstår sig förkroppsliga, vilket inte är något annat än försvaret av deras marknader och intressen.
Under den första tredjedelen av 1800-talet tog Monroe-doktrinens “fara för dess (Amerikas) fred och säkerhet” sig uttryck i möjligheten att de europeiska monarkierna, främst Spanien och Frankrike, skulle återfå sina tidigare utomeuropeiska besittningar inom ramen för den heliga alliansen.
I mitten av århundradet, efter kulmen på de spansk-amerikanska frihetskrigen, började man se “hot” i det som man ansåg vara den oordning och instabilitet som rådde i de latinamerikanska staterna. Inför en sådan situation fanns det inget bättre än att “fullfölja det uppenbara ödet att utvidga oss över hela den kontinent som försynen har tilldelat oss för att utveckla det stora experimentet med frihet och självstyre” (1845). Enligt denna utgångspunkt skulle Mexiko förlora hälften av sitt territorium, 2,5 miljoner km2 , i mitten av det århundradet, och Kuba skulle eftertraktas som “den mogna frukt som en dag skulle falla i våra händer”, medan marinkåren utplacerade sin verksamhet över hela kontinenten.
Även om USA:s marinkårs föredragna insatsområde under dessa år begränsades till Centralamerika och Karibien undgick den avlägsna södra konen inte dess närvaro. År 1831 invaderade USA det argentinska territoriet Falklandsöarna och kidnappade sex medborgare som skickades till USA för att ställas inför rätta för sjöröveri. Landstigningar av amerikanska marinkårssoldater i de olika latinamerikanska republikerna för att “skydda amerikanska medborgares liv och egendom” skulle vara en ständig praxis. En del av dessa landstigningar varade bara några timmar eller dagar, medan de flesta slutade med att pågå under lång tid, antingen för att stödja en man som de litade på som president i den invaderade republiken, för att direkt styra de invaderades öden, eller för att bekämpa nationalistiska krafter som motsatte sig att landet skulle överlämnas, som Augusto Cesar Sandinos i Nicaragua. I vissa fall var landstigningen av trupper en del av en större plan.
I juni 1898 landade amerikanska trupper på Kuba mitt under det självständighetskrig som höll på att tömma ön på vatten, medan andra fartyg seglade till Puerto Rico, Guamöarna och Filippinerna, som då var spanska kolonier. Tidigare hade president William McKinley förklarat krig mot Spanien och gett landet skulden för sprängningen av slagskeppet Maine i Havannas hamn. Fem år senare visade det sig att det var självförbränningen av det kol som lagrats i de fack som låg nära pannan som orsakade slagskeppets sprängning och de 254 sjömännens död.
Efter kriget mot Spanien tvingade USA Kuba att avstå en del av sitt territorium för att upprätta en militärbas i Guantánamo, som fortfarande finns kvar som ett samvälde, precis som Puerto Rico. I samband med expansionen i Karibien inledde Theodore Roosevelt 1900-talet med sin “Big Stick”-politik (1904), som förvandlade USA till en internationell polisman med möjlighet och förmåga att ingripa direkt i länderna i regionen för att tvinga dem att upphäva sina åtaganden gentemot de europeiska makterna eller, oftare, för att garantera förhållanden som gynnar USA:s ekonomiska intressen.
De politiska omvälvningarna under den första tredjedelen av det nya århundradet — den mexikanska revolutionen och bolsjevikrevolutionen i Ryssland, ledde till att de bytte namn på sina åtgärder för att behålla sin praxis. Från och med då och fram till Berlinmurens fall skulle det nya spöke som skulle ge bränsle åt USA:s interventionspolitik i Latinamerika och resten av världen vara “kommunismens spöke”.
Under nästan ett sekel har de olika amerikanska administrationerna rättfärdigat de mest skiftande öppna eller dolda aggressioner mot de latinamerikanska folken, utan hänsyn till att de allierade arméerna eller de paramilitära grupperna med amerikanskt stöd och utbildning har genomfört massakrer på bönder och ursprungsbefolkning för att uppnå sina mål, d.v.s. att besegra det som de kallade “främmande styrkor”, och att de har tvingats försvinna eller att de allierade arméerna eller de paramilitära grupperna med amerikanskt stöd och utbildning har främjat en politik med brända jordar.
Efter 1989, efter det att Sovjetblocket försvann, kommer interventionismen att styras av principen om kampen mot narkotikahandeln, trots att Förenta staterna är världens största producent av marijuana och konsument av narkotika, med hela det finansiella systemet till förfogande för penningtvätt. Efter den 11 september 2001 kommer fienden att förkroppsligas av terrorismen, även om detta inte minskar stödet till de allierade regeringar som fortsätter att främja de gamla metoderna med massakrer och försvinnanden av civila, även om de nu gör det under demokratins paraply. På senare tid har USA:s försvars- och underrättelsetjänster lagt till kampen mot “vänsterpopulism” i regionen, dvs. mot demokratiskt valda regeringar som har misslyckats med att leverera sina länder till de transnationella företagens och Internationella valutafondens intressen, på listan över pågående uppgifter.
När en amerikansk administration riktar blicken mot ett visst folk är det, som historien lär oss, för att den planerar att tillämpa en av sina gamla interventionistiska metoder, där desinformation spelar en dominerande roll. Redan 1829 meddelade befriaren Simón Bolívar i ett brev till överste Patricio Campbell, brittisk affärsläkare i Guayaquil, att “Förenta staterna tycks vara ödesbestämda av ödet att plundra Amerika på elände i frihetens namn”. För att förstå detta påstående räcker det med att titta på de latinamerikanska ländernas historia och se hur många händelser som USA har varit inblandat i i sin iver att “öppna marknader och kontrollera underutvecklade folk”. Följande kronologi, som är uppdelad i tjugofyra avsnitt, bekräftar Simón Bolívars föraning. Under 185 år har USA:s regeringar genomfört mer än 159 åtgärder av olika slag och omfattning mot Latinamerika och Västindien, med utgångspunkt i minst tolv doktrinära principer, i syfte att garantera kontrollen över vad de har kallat “sin bakgård”, vilket inte är något annat än den terräng där man i dag, med många skillnader och rytmer, bygger upp förhoppningarna om en demokratisk och solidarisk morgondag med ett mänskligt ansikte.
12. oktober: Día del Respeto
Interventioner i regionen under förevändning av Monroe-doktrinen
1823: Den 2 december utfärdar USA:s president James Monroe Monroe-doktrinen, med frasen “Amerika för amerikanerna”, där USA strävar efter att hålla de europeiska makterna borta från Latinamerika, eftersom det skulle betraktas som “ett hot mot deras inre fred och säkerhet”.
1824: Den 25 november går kommendör David Porter och en grupp på tvåhundra soldater i land och attackerar staden Fajardo i Puerto Rico, som då var spanskt territorium, eftersom staden hyste “pirater” och förolämpade de spanska sjöofficerarna. Porter tvingade regeringen att be om ursäkt.1831: Den 28 december invaderade amerikanska marinkårssoldater från korvetten Lexington med fransk flagg Falklandsöarna och förstörde Puerto Soledad. En grupp landsteg och förstörde bosättningen och tog de flesta av invånarna till fånga.
USA banar väg för annektering av Mexiko
1836: Den 2 mars förklarar amerikanska bosättare i det mexikanska territoriet Texas sitt oberoende och ansöker om att bli införlivade i USA. Målet är att ta över mexikanskt territorium för att utvidga slaveriet.
1842: Den 19 oktober ockuperar den amerikanske kommendörkaptenen T. Jones, som leder en skvadron marinkårssoldater, Monterrey i Mexiko, men drar sig efter några timmar tillbaka för att veckan därpå återockupera San Diego i Kalifornien.
1845: Den 1 mars undertecknar USA:s president John Tyler den lag genom vilken USA annekterar det mexikanska territoriet Texas. Tidigare hade han skickat amerikanska trupper till det mexikanska territoriet för att “skydda livet för de amerikanska medborgare” som bosatte sig där.
1845: Den amerikanske journalisten John O’Sullivan publicerar i United States Magazine and Democratic Review 17, nr 1, juli-augusti, artikeln Annexation där han konstaterar att “uppfyllandet av vårt uppenbara öde är att sträcka sig över hela den kontinent som försynen har tilldelat oss för att utveckla det stora experimentet med frihet och självstyre”. Det är en rättighet, precis som trädets rätt att få den luft och jord som krävs för att dess förmåga ska kunna utvecklas fullt ut och växa som är dess öde.” Denna idé, som fick bränsle av USA:s expansion till mexikanskt territorium i Texas, kom att bli vägledande för USA:s politiska agerande gentemot sina kontinentala grannar.
1846: Den 13 maj förklarade James Polks regering krig mot Mexiko med motiveringen att dess trupper, som var stationerade vid gränsen till Texas, hade attackerats av mexikanerna, vilket utnyttjades för att invadera New Mexico och Kalifornien, där de amerikanska kolonisterna, beväpnade av flottan, hade förklarat sig självständiga.
1847: Den 16 september invaderade amerikanska trupper under ledning av general Winfield Scott Mexico City och året därpå införde de Guadalupe-Hidalgofördraget, som berövade Mexiko halva dess territorium, vilket vissa expansionister ansåg vara oacceptabelt eftersom de ville att det skulle vara “Hela Mexiko!
1859: Den 27 december korsar amerikanska soldater Rio Bravo och invaderar Mexiko i jakten på Juan Nepomuceno Cortina, en mexikansk boskapsskötare som utropat Texas självständighet från USA.
1866: För att “skydda de amerikanska invånarna” i Matamoros, Mexiko, lyckas general Sedgwick och 100 män den 24 november få republikanerna att kapitulera, men tvingas sedan lämna området.
Interventioner i Centralamerika är nyckeln till USA:s expansion
1853: Den 11 mars, mitt i en konflikt mellan liberaler och konservativa i Nicaragua om maktövertagandet, går amerikanska trupper i land för att “skydda sina medborgares intressen”.
1854: Den 9-15 juli, William Walkers filibusters slappnar av, bombarderar och förstör amerikanska fartyg efter slaget vid Granada i Nicaragua San Juan del Norte på Nicaraguas Atlantkust för att hämnas på en förolämpning mot USA:s ambassadör.
1855: Den 13 juni landar den amerikanske filibustern William Walker i El Realejo, Chinandega, för att konfrontera de konservativa på begäran av nicaraguanska liberaler. Efter att ha uppnått sitt ursprungliga mål utropade han sig med hjälp av sina legosoldater till president och erkändes av USA:s utrikesdepartement. År 1857 flydde han från Nicaragua med stöd av den amerikanska flottan.
1856: Den 19 september landar amerikanska trupper i nuvarande Panama för att “skydda medborgarnas intressen” under ett lokalt uppror.
1857: Den 23 november landar William Walker och hans filibusters vid Coloradoflodens mynning i Nicaraguas Atlanten med hjälp av den amerikanska korvetten Saratoga och tar nicaraguaner och costaricaner till fånga.
1867: I Nicaragua ockuperar marinkåren Managua och León.
1894: Den 6 juli landar amerikanska trupper i Bluefields, på Nicaraguas nordkust, under förevändning att “försvara amerikanska intressen” under det konservativa partiets uppror mot José Santos Zelayas liberala regering.
1896: Den 2 maj ockuperar amerikanska marinkårssoldater hamnen i Corinto i Nicaragua för att “skydda amerikanska intressen” under politiska oroligheter.
1898: Den 7 februari landar amerikanska trupper i San Juan del Sur i Nicaragua för att “skydda amerikanska liv och intressen”.
1899: Den 22 februari landar amerikanska marinkårssoldater i hamnarna i Bluefields och San Juan del Norte i Nicaragua för att tvinga president José Santos Zelaya att ingå ett avtal som garanterar “amerikanska rättigheter” vid det eventuella bygget av en interoceanisk kanal över San Juan-floden.
USA:s äventyr i södra konen
1855: Den 25 november landar amerikanska flottstyrkor i Montevideo, Uruguay, för att “skydda amerikanska medborgares liv och intressen” under ett folkligt uppror.
1858: Den 2 januari landar amerikanska marinkårssoldater i Montevideo, Uruguay, för att “skydda amerikanska medborgares liv” under ett folkligt uppror.
1859: Den 25 januari koncentrerar sig en expedition med 2 500 amerikanska marinsoldater till Rio de la Plata för att få “rättvis tillfredsställelse” från den paraguayanska regeringen, som tvingas acceptera ett nytt fördrag om vänskap, handel och sjöfart med Förenta staterna (17 februari).
1868: Den 7 februari landar amerikanska marinkårssoldater i Montevideo, Uruguay, under förevändning att “skydda utländska invånare och tullar” under revolterna mot general Venancio Flores’ andra “färgade” diktatur (1865-1868).
1891: Den 28 augusti landar amerikanska trupper i hamnen i Valparaíso, Chile, för att “skydda det amerikanska konsulatet och de kvinnor och barn” som hade tagit sin tillflykt dit under det brittiskstödda kriget som störtade José Manuel Balmacedas reformistiska regering.
1894: Den 6 januari landar amerikanska marinkårssoldater i Rio de Janeiro mitt under en konflikt mellan rojalister och republikaner för att “skydda amerikansk handel och amerikanska fartyg” som ligger förankrade i hamnen.
Åtgärder som syftar till att kontrollera en havskanal i Panama eller Centralamerika
1860: Den 27 september landar amerikanska soldater i det som nu är Republiken Panama under en lokal revolt för att “skydda amerikanska medborgares liv och egendom”.
1865: Den 9 och 10 mars landar amerikanska soldater i det som nu är Republiken Panama under en lokal revolt för att “skydda amerikanska medborgares liv och egendom”.
1873: Den 7 maj och den 23 september landar amerikanska trupper i Panama under förevändning att skydda “amerikanernas intressen och liv”, och detta under fientligheter mellan lokala grupper som kämpar för att få kontroll över regeringen.
1885: Den 18 januari, mitt under kriget mellan liberaler och konservativa i Colombia, landar amerikanska trupper i Colon, Panama, under förevändning att “garantera den fria transiteringen av människor och varor genom Isthmiska järnvägen”.
1895: Den 8 mars landar marinkårssoldater i Bocas del Toro, i den colombianska provinsen Panama, under förevändning att “skydda amerikanska intressen”.
1901: Den 18 november undertecknar USA och Storbritannien, utan de berörda regeringarnas samtycke, Hay-Pauncefotfördraget, genom vilket USA förbehåller sig ensamrätten att bygga en interoceanisk kanal genom Nicaragua, Panama eller Tehuantepec i Mexiko.
1901: Den 20 november, i slutet av det hundra dagar långa kriget mellan liberaler och konservativa i Colombia, landar amerikanska trupper i Panamaprovinsen under förevändning att “skydda amerikansk egendom och hålla järnvägen Colón-Panama öppen”.
1902: Den 16 april landar amerikanska trupper i Bocas del Toro i Panama för att “skydda amerikanska medborgare och egendom”.
1902: Den 17 september landar marinkårssoldater i Panama och ockuperar järnvägssystemet över holmen för att “säkerställa att det fungerar”.
1903: Den 4 november landar amerikanska trupper i Panama för att stödja självständighetsförklaringen som sponsrades av Theodore Roosevelts regering. Den franska affärsmannen Philipe Baneau-Varilla från New York förhandlar för den panamanska oligarkins räkning om ett avtal som ger USA absolut kontroll över den så kallade Panamakanalzonen.
1904: Den 17 november landar amerikanska trupper i Ancon, Panama, för att “skydda kanalbygget” och den regering som invaderarna har tillsatt.
1908: Den 15 maj, efter att ha hotat Panamas regering med trupper om det skulle förekomma våld i den interna valprocessen, ingrep USA officiellt i valprocessen genom att utse valkommissionärer i olika delar av landet, som fick befogenhet att lösa eventuella klagomål.
1912: Den 15 maj ingriper amerikanska tjänstemän i Panamas valkommission, som ansvarar för att organisera kommunal- och presidentvalen, där Taftadministrationen har Belisario Porras som kandidat, och han vinner till slut.
Mexiko igen: från slutet av 1800-talet till den mexikanska revolutionen
1876: Den 18 maj går amerikanska trupper in i staden Matamoros i Mexiko med hänvisning till det “maktvakuum” som skapats av general Porfirio Díaz’ uppror mot Sebastián Lerdo de Tejadas regering.
1906: Den 2 juni hjälper amerikanska trupper under överste Rining den mexikanske diktatorn Porfirio Díaz att slå ner en arbetarstrejk som lamslog verksamheten vid Cananea Consolidated Cooper Company i Sonora, Mexiko, på grund av krav från arbetstagarna.
1913: Den 9 februari firar USA:s ambassadör i Mexiko, Henry Lane Wilson, den statskupp han organiserat mot president Francisco Madero, som han beskriver som “sinnessjuk och som därför borde sitta på ett dårhus”.
1913: Den 22 februari mördas president Madero och hans vicepresident Pino Suárez av anhängare till general Victoriano Huerta, en man som ambassadören litade på och som hade vägrat “bära ansvaret för en sådan handling”.
1913: Den 5 september invaderar amerikanska trupper Claris del Estero i Mexiko för att evakuera “medborgare i USA och andra länder som är i fara” från det fördjupade inbördeskriget i landet.
1914: Den 21 april bombarderar och ockuperar amerikanska krigsfartyg hamnen i Veracruz, Mexiko, där de stannar i sju månader med motiveringen att “den amerikanska värdigheten har kränkts” av att de lokala myndigheterna gripit tio berusade sjömän som orsakat ett upplopp i staden. Under sin vistelse tog de åt sig åtta miljoner dollar som fanns i tullhamnen.
1916: Den 15 mars invaderar ett dussintal tusen amerikanska soldater under ledning av general John Pershing mexikanskt territorium norrifrån under förevändning att “straffa Pancho Villas styrkor” som hade attackerat staden Columbus.
1918: Den 27 augusti drabbade mexikanska trupper samman med amerikanska soldater i staden Nogales, Sonora, som vid två tidigare tillfällen hade gått in på mexikanskt territorium under förevändning att “jaga banditer”.
1919: Den 15 juni invaderade amerikanska soldater mexikanskt territorium under förevändning att “jaga banditen Pancho Villa”, följt av fem andra invasioner under samma förevändning. De strider som följde på dessa invasioner reducerade den militära kapaciteten hos Pancho Villas armé och Yaqui-indianerna under ledning av Mori till ett minimum.
USA:s ockupation av Haiti: på väg mot total förstörelse
1888: Den 20 december blockerar fartyg från den amerikanska flottan Haitis kust för att “övertala den haitiska regeringen att överlämna en amerikansk ångbåt” som tagits tillfånga för att ha brutit mot haitiska lagar.
1891: Den 2 maj blockerar amerikanska krigsfartyg den haitiska ön Navasa, innan marinkårssoldater går ner och krossar en revolt av svarta arbetare. Förevändningen var att “skydda amerikanska medborgares liv och egendom”, även om det verkliga syftet var att installera en flottbas i Molé Bay i Saint Nicholas.
1910: USA:s president William Tafts regering, med stöd av krigsfartyg från flottan, tvingar Haitis president Antoine Simon att ta ett lån från Speyer & Company och National City Bank samt Mac Donald-kontraktet, som innebär att den haitiska staten förlorar sin ekonomiska suveränitet och tillåter amerikanska monopol att tränga in i den lokala ekonomin.
1914: Den 29 januari landar amerikanska marinkårssoldater på haitisk mark under förevändning att “skydda USA:s medborgare” efter ett folkligt uppror, men det verkliga syftet var att tvinga Davilmar Theodores regering att lösa tvister med flera amerikanska monopol till dess fördel och att få kontroll över Molé Saint-Nicholasbukten. Landningarna upprepades i februari och oktober.
1915: Den 27 januari störtar amerikanska marinkårssoldater Haitis president Davilmar Theodore och sätter in general Vilbrum Sam, som flyr till den franska ambassaden efter att ha godkänt mordet på dussintals politiska fångar. Denna handling väckte indignation hos haitierna, som lyckades ta sig in i den franska legationen och med våld föra bort den flyende generalen för att avrätta honom mitt på gatan. Woodrow Wilsons amerikanska regering använde sig av dessa händelser för att stanna kvar på ön fram till 1934, en period som de använde för att krossa det folkliga och bondemässiga motståndet som kallades “tjuvarnas krig”.
1929: Den 5 december bombade amerikanska marinkårssoldater stationerade i Haiti Cayes för att kväsa folkets protester mot att Joseph Borno, den president som USA hade tillsatt 1922, hade ställt in valet som skulle hållas det året. Dagen därpå sköt marinkåren återigen mot en samling bönder i utkanten av byn, med 21 döda och 51 skadade som följd. Dessa händelser är kända som “Cayes-massakern”.
Det kubanska frihetskriget och dess efterdyningar
1898: Den 22 juni ingrep USA i det självständighetskrig som kubanerna hade fört mot den spanska armén sedan 1895 och gav Spanien skulden för att ha sprängt krigsfartyget Maine, som låg förankrat i Havannabukten. Under kriget ockuperar amerikanska trupper Puerto Rico och Filippinerna, spanska kolonier där man också kämpade för självständighet, samt Guamöarna i Stilla havet.
1900: Den 12 april antar Vita huset Foraker-lagen som gör Puerto Rico till en amerikansk koloni.
1901: Den 21 februari inför William McKinleys regering Platt-tillägget i konstitutionen för kubanerna i utbyte mot ett tillbakadragande, vilket gör ön till ett amerikanskt protektorat.
1904: Den 6 december proklamerar USA:s president Theodore Roosevelt Monroe-doktrinen och förklarar att “kronisk misskötsel eller impotens som leder till en allmän uppluckring av det civiliserade samhällets band kan i Amerika (…) kräva ett ingripande av något civiliserat land, och på västra halvklotet kan USA:s anknytning till Monroe-doktrinen tvinga det (…) att utöva internationell polismakt”.
1906: Den 19 september landade amerikanska trupper på Kuba för att “återställa den allmänna ordningen, skydda utlänningar och upprätta en stabil regering”, vilket ledde till att de stannade kvar på ön till 1909. William Taft, som då var USA:s krigsminister, tog över befälet över ön.
1908: Den 25 december anländer kanonbåten Dolphin och kryssaren North Carolina till La Guaira i Venezuela, som skickats av USA:s president Theodore Roosevelt för att stödja statskuppen under ledning av Juan Vicente Gómez.
1912: Den 31 maj landstiger amerikanska marinkårssoldater på Kuba för att stödja José Miguel Gómez’ liberala regerings brutala förtryck mot anhängare av det färgade folkets oberoende parti som var koncentrerade i Oriente och Havanna.
1917: Den 24 februari går amerikanska trupper stationerade vid marinbasen i Guantánamo in på kubanskt territorium för att stödja omvalet av den konservative Mario García Menocal och slå ner den tidigare liberala presidenten José Miguel Gómez’ uppror.
Centralamerikanska frågor i början av 1900-talet
1903: Den 23 mars landar amerikanska trupper i Puerto Cortes i Honduras för att “skydda konsulatet och ångbåtsbryggan”, mitt i konflikten mellan liberaler och konservativa. De förstnämnda har stöd av United Fruit Company och de sistnämnda av Coyumel Fruit Company och andra amerikanska företag med intressen i landet sedan slutet av 1800-talet.
1905: Den 14 mars landar amerikanska trupper i Puerto Cortes i Honduras under förevändning att “skydda amerikanska intressen”, mitt i ett krig mellan honduraner och nicaraguaner.
1907: Den 18 mars, mitt under kriget mellan Honduras och Nicaragua, ockuperar amerikanska marinkårssoldater flera städer i båda länderna och tvingar dem att underteckna ett “fredsavtal” ombord på det amerikanska krigsfartyget Chicago.
1909: Den 15 oktober tvingas Nicaraguas liberala president José Santos Zelaya att avgå efter att amerikanska kanonbåtar, som har åkt för att stödja det konservativa upproret, har placerats vid Atlantkusten.
1910: Den 19 maj landar amerikanska trupper i Bluefields, Nicaragua, mitt i en väpnad konflikt under förevändning att “skydda amerikanska intressen”.
1911: Den 26 januari ingriper amerikanska marinkårssoldater i Honduras för att “garantera de amerikanska medborgarnas intressen” som hotas av de oroligheter som leder till att den liberala presidenten Miguel Dávila, som försvarade J.P. Morgans finansiella intressen, avgår och ersätts av den konservative Francisco Bertrand Barahona, representant för Coyumel Fruit Company.
1911: Den 9 maj tar Adolfo Díaz, tidigare förvaltare av de amerikanska gruvorna La Luz och Los Angeles, med stöd av USA:s ambassad över Nicaraguas regering och undertecknar omedelbart ett avtal med utrikesminister Philander Knox som innebär att landets framtid är beroende av USA:s intressen.
1912: Den 9 januari ingriper amerikanska marinkårssoldater i Honduras för att skydda “amerikanska medborgares intressen” mitt i ett uppror som leds av general Manuel Bonilla, som återvänder från sin exil i USA för att stärka Coyumel Fruit Company.
1912: Den 14 augusti går 2 500 marinsoldater i land i hamnen i Corinto, Nicaragua, för att försvara president Adolfo Diaz’ regering mot det uppror som leds av generalerna Luis Mena och Benjamin Zeledon, som dog i försvaret av Masaya i händerna på den invaderande armén. Interventionen pågick fram till 1925 under beteckningen “främjare av fred och stabila regeringar”.
1919: Den 8 september invaderar amerikanska trupper Honduras under en lokal revolt för att garantera “amerikanska medborgares liv”.
1919: Den 11 september ockuperar amerikanska marinkårssoldater flera honduranska hamnar för att “upprätthålla den allmänna ordningen och skapa en neutral zon” under upproret som syftar till att störta den konservative Rafael López Gutiérrez, som är en trogen anhängare av USA:s intressen.
1920: Den 9 april landar amerikanska trupper i Guatemala för att “skydda amerikanska medborgares liv och egendom” under det folkliga upproret som störtar Manuel Estrada Cabreras länge styrande pro-imperialistiska tyranni.
1925: Den 19 april landar amerikanska trupper i den honduranska hamnen La Ceiba för att “skydda utlänningar” under konflikten om liberalers och konservativas förkastande av Miguel Paz Barahonas fortsatta styre, som hade vunnit valet nyligen med amerikanskt stöd.
Den långa ockupationen av Dominikanska republiken
1903: Den 30 mars landar amerikanska trupper i Santo Domingo, Dominikanska republiken, mitt under inbördeskriget mellan Sierra- och Bonilla-anhängare, för att “skydda amerikanska intressen”.
1904: Den 2 januari går amerikanska marinkårssoldater ombord i Dominikanska republiken för att stödja den tidigare prästen Carlos Morales Languascos allierade regering.
1905: Den 20 januari ockuperar amerikanska trupper Dominikanska republiken och tvingar president Carlos Morales Languasco att underteckna 1905 års konvention, vilket officiellt innebär att USA:s “finansiella intervention” i landet inleds.
1914: Den 1 juni bombarderar och landar den amerikanska flottan i Puerto Plata, Dominikanska republiken, under förevändning att skapa en neutral zon mitt under inbördeskriget som leder till att flera presidenter störtas.
1916: Den 5 maj landar amerikanska trupper i Dominikanska republiken efter att ha avvisat utnämningen av dr Francisco Henríquez Carvajal till republikens president och ersatts av kapten Knapp, som förklarade sig vara “högsta lagstiftare, domare och verkställande myndighet”. Invasionen pågick fram till 1924, en period då det folkliga motståndet från de så kallade “gavilleros” slogs ner med blod och eld.
1924: Den 27 december undertecknar den dominikanska presidenten general Horacio Vasquez ett nytt avtal med Förenta staterna, genom vilket Dominikanska republiken överlåter den ekonomiska kontrollen över landet till Förenta staterna för de kommande tjugo åren.
Dollardiplomati
1912: Den 3 december betonade president William Howard Taft i sitt meddelande till den amerikanska kongressen att hans “dollardiplomati [skulle] ge allt nödvändigt stöd till amerikanska företag utomlands när han anser dem legitima och lönsamma”. Genom den manipulerades lån och investeringar till regeringar i regionen till förmån för amerikanska företag, vilket kulminerade i militära landstigningar för att “skydda amerikanska medborgares intressen”. Under Taft-administrationen (1909-1913) var investeringar och militära invasioner två sidor av samma mynt.
1921: Den 4 mars anlände slagskeppet Pennsylvania och kryssaren Sacramento den 5 mars till bukten Charco Azul i Panama med instruktioner om att “skydda amerikanska medborgare och intressen” i området, där gränskonflikter, som underblåstes av tvister mellan United Fruit Company och American Banana Company, ställde costaricanska och panamanska trupper mot varandra. Förenta staterna tvingade då båda länderna att upphöra med fientligheterna och dra sig tillbaka från området, och senare införde man den vita domen mot Panama, som innebar att landet avstod en del av sitt territorium i Coto-dalen till grannlandet Costa Rica.
1923: Den 29 augusti förhandlade USA:s president Calvin Coolidges regering med Salvadors president Jorge Meléndez om ett lån för att avskriva skulder till Storbritannien, i utbyte mot att amerikanerna fick kontroll över Salvadors tullar.
1924: Den 18 februari landar amerikanska trupper i Honduras och ockuperar Tegucigalpa, mitt i en konflikt mellan de amerikanska bananföretagen United Fruit Company och Coyumel Fruit om landkoncessioner.
1924: Den 28 april utser Calvin Coolidges amerikanska regering Vicente Tosta Carrasco till provisorisk president vid Amapala-konferensen i Honduras, mot Tiburcio Carías Andino, som stöds av United Fruit Company, Policarpo Bonilla, som stöds av Coyumel Fruit Company, och den oberoende Juan Arias.
1924: Den 10 september landar amerikanska trupper i Honduras och ockuperar flera städer mitt i en konflikt som underblåstes av presidentvalet med argumentet att “skydda amerikanska medborgares liv och intressen”.
Konsolidering av Panamakanalen
1918: Den 28 juni ockuperade amerikanska trupper med kanton i kanalzonen städerna Panama och Colon för att kontrollera det folkliga missnöjet med den provisoriska presidenten Ciro Luis Urriolas krav på att förlänga sin mandatperiod och för att skydda Chiriqui Land Company, ett dotterbolag till United Fruit Company. Ockupationen varade i två år.
1925: Den 12 februari lyckades Richard O. Marsh, Förenta staternas före detta chargé d’affaires, som 1910 hade försökt få Samuel Lewis att kandidera, få cunaindianerna i Panama att proklamera sin “Deklaration om självständighet och mänskliga rättigheter för Tule de San Blas och Darien” och be om Förenta staternas beskydd.
1925: Den 12 oktober landar 600 marinkårssoldater i Panama för att slå ner “hyresgäststrejken”.
1941: Den 9 oktober genomförde styrkor organiserade av president Franklin Delano Roosevelts administration en statskupp mot Panamas president Arnulfo Arias Madrid för att föra Ricardo de la Guardia till makten, som genast godkände en utvidgning av USA:s militärbaser i kanalzonen. Enligt krigsminister Henry Stimson “var det en lättnad för oss [USA], eftersom Arias var ett stort problem eftersom han var pro-nazistisk”.
1964: Den 9 januari slog polisen och den amerikanska armén, som var stationerade i Panama, ner en studentdemonstration som var på väg till kanalområdet för att hissa den nationella flaggan och följa de avtal som undertecknats två år tidigare och som föreskrev att flaggorna skulle hissas gemensamt på fem offentliga platser i kanalområdet. Resultatet av repressionen var att 22 panamaner dödades och mer än 500 skadades under de fyra dagarna av demonstrationer.
Början av USA:s kamp mot sandinismen i Nicaragua
1926: Den 7 maj landstiger amerikanska marinkårssoldater i Nicaragua, eftersom president Adolfo Díaz är oförmögen att stå emot “aggressioner från den mexikanska bolsjevismens agenter som äventyrar Förenta staternas intressen”. I sju år försökte inkräktarna, med hjälp av det nybildade nationalgardet, att stoppa de nationalistiska styrkorna som leddes av Augusto Cesar Sandino.
1927: Den 2 januari förklarar USA:s understatssekreterare Robert Olds att “det finns ingen plats för något annat utländskt inflytande än vårt eget i denna region. Centralamerika har hittills förstått att de regeringar som vi erkänner och stöder stannar vid makten, medan de som vi inte erkänner och stöder faller.
1927: Den 16 juli genomför USA den första flygbombningen i Latinamerika genom att attackera byn El Ocotal i Nicaragua, där 300 nicaraguaner dödas. Detta är svaret från den amerikanska kaptenen G. D. Hatfields svar på Augusto Cesar Sandinos vägran att lägga ner sina vapen. Sandino hade skrivit till honom några dagar tidigare att… “Jag kommer inte att ge upp och jag väntar på dig här. Jag vill ha ett fritt land eller dö. Jag är inte rädd för dem, jag räknar med den brinnande patriotismen hos dem som följer med mig”.
1934: Den 21 februari beordrar Anastasio Somoza García, general och chef för det nationalgarde som Förenta staterna skapat i Nicaragua, mordet på Augusto Cesar Sandino, med godkännande av Förenta staternas ambassadör Arthur Bliss Lane.
1936: Den 9 juni stöder president Franklin Delano Roosevelts regering en statskupp mot Nicaraguas president Juan Bautista Sacasa, ledd av nationalgardets chef Anastasio “Tacho” Somoza Gracia.
1937: Den 1 januari tar Anastasio “Tacho” Somoza Gracia, med stöd av Förenta staterna, över Nicaraguas presidentämbete och inleder därmed sin diktatur som varar till 1956, då han mördas av poeten Rigoberto López Pérez.
Förenta staterna stöder hänsynslösa diktatorer i regionen
1930: Den 23 februari genomför Rafael Leonidas Trujillo, som då var chef för det konstibulära gardet som skapats av Förenta staternas armé, en statskupp mot president Horacio Vásquez, en handling som omedelbart helgas av Vita huset och som därmed inledde en av de grymmaste diktaturerna i Västindien.
1931: Den 14 februari tar general Jorge Ubico, med stöd av USA:s ambassadör Sheldon Whitehouse, makten i Guatemala och upprättar en terrorregim som varar i fjorton år.
1932: Den 22 januari inleds ett uppror av bönder i västra El Salvador som leds av kommunistpartiet och som slås ned med tillstånd av president Maximiliano Hernández Martínez och med hjälp av amerikanska fartyg som bevakar El Salvadors Stillahavskust. Som ett resultat av detta dödades mer än trettiotusen människor under de två följande dagarna.
1932: Den 16 november tar general Tiburcio Carias Andino, med stöd av Vita huset, över Honduras presidentposten, som han innehar i sexton år.
1946: Pentagon grundar School of the Americas i Panamakanalzonen, ett militärt utbildningscentrum för kontinentens väpnade styrkor. I dess klassrum utbildas de mest brutala människorättsförbrytarna, däribland de viktigaste diktatorerna som plågade kontinenten under de följande decennierna.
1952: Den 10 mars stöder Vita huset statskuppen mot Carlos Prío Socarrás regering på Kuba för att förhindra att Kubas folkparti segrar. Den sätter general Fulgencio Batista på plats.
1954: Den 4 maj störtar general Alfredo Stroessner, med stöd av USA:s ambassadör, Paraguays president Federico Chávez och inleder en av de längsta, 35 år vid makten, och mest brutala diktaturerna i södra konen.
1957: Den 22 oktober tar François Duvalier över presidentposten i Haiti, med stöd av USA:s ambassadör, efter att valen på ön genomförts på ett bedrägligt sätt.
1960: Den 13 november skickar Dwight Eisenhowers regering krigsfartyg till Guatemalas kust för att stödja general Miguel Ydígoras Fuentes regering, som står inför ett uppror av officerare i arméns mellanklass för att försöka störta honom.
1971: Den 21 april, vid 19 års ålder, tillträder den USA-stödda Jean Claude Duvalier, “Baby Doc”, som Haitis president och förlänger den terrorregim som hans far upprättade 1956 med ytterligare femton år.
1971: Den 21 augusti genomför general Hugo Banzer Suárez, med stöd av USA, en statskupp mot general Juan José Torres, som hade tagit makten året innan med folkligt stöd för att förverkliga de nationalistiska postulaten från 1952 års revolution.
Den självutnämnda politiken för goda grannar
1933: Den 4 mars meddelar USA:s president Franklin Delano Roosevelt vid sin installation att “inom den internationella politiken kommer jag att ägna denna nation åt den goda grannens politik; den granne som respekterar sig själv och därför respekterar andras rättigheter; den granne som respekterar sina skyldigheter och respekterar kvaliteten på sina avtal i och med en värld av grannar”. Politiken för goda grannar kommer att innebära att man ersätter piskan med påtryckningar och hot om våldsanvändning för att upprätthålla dominansen i regionen.
1933: Den 4 september skickade Franklin Delano Roosevelts regering, som stod inför störtandet av sin allierade diktator på Kuba, Gerardo Machado, trettio krigsfartyg till öns kuster för att visa sin styrka och vägrade dessutom att erkänna den nationalistiska Grau San Martíns “100-dagarsregering”.
1934: Den 15 januari ställer USA:s ambassadör i Havanna, Jefferson Cafferey, med stöd av sergeant Fulgencio Baptista, ett ultimatum till Grau San Martín-regeringen, som tvingas avgå till förmån för överste Carlos Mendieta, som undertecknar fördraget som ger USA en obegränsad ockupation av den militära enklaven i Guantánamo.
1935: Den 24 oktober slår det amerikanska nationalgardet ner en fredlig demonstration av självständighetsförespråkare i Rio Piedra, Puerto Rico.
1937: Den 21 mars beskjuter det amerikanska nationalgardet en fredlig demonstration av självständighetsförespråkare i staden Ponce i Puerto Rico.
1940: Den 30 juli godkänner det andra samrådsmötet för utrikesministrarna i Panamerikanska unionen i Havanna, Kuba, den amerikanska kongressens gemensamma resolution om att Förenta staterna inte kommer att erkänna överföringen av något territorium på västra halvklotet “från en icke-amerikansk makt till en annan icke-amerikansk makt”.
1942: Den 30 mars, under det tredje samrådsmötet mellan utrikesministrarna i Panamerikanska unionen i Rio de Janeiro, Brasilien, grundas den interamerikanska försvarsstyrelsen, som består av alla arméer i regionen. I detta sammanhang har nya amerikanska militärbaser upprättats i Brasilien, Ecuador och Dominikanska republiken.
1946: Den 12 februari publicerar USA:s ambassad i Argentina “Blue Book” i ett försök att påverka de lokala valen. Tidigare hade den amerikanska ambassadören organiserat den politiska oppositionen för att förhindra att överste Juan Domingo Perón vann valet. Den peronistiska parollen “Braden eller Perón” var en hänvisning till den amerikanska ambassadören Spruille Bradens uppenbara inblandning i valkampanjen.
1946: Den 21 juli störtades den bolivianska presidenten Gualberto Villarroels nationalistiska regering av den bolivianska gruvoligarkin, med godkännande från Vita huset. Efter att ha mördats och kastats ut på gatan från regeringspalatset hängdes han tillsammans med sina närmaste medarbetare från en gatlykta på torget.
1952: Den 25 juli institutionaliserar Harry Trumans regering det så kallade samväldet och garanterar USA:s koloniala dominans över Puerto Rico.
Förenta staterna pressar Latinamerika under förevändning av kampen mot kommunismen
1947: Den 12 mars tillkännager USA:s president Harry Truman en politik för att förhindra “kommunismens frammarsch i hela världen”. I enlighet med “Truman-doktrinen” undertecknar tjugo regeringar i Latinamerika och Västindien det interamerikanska fördraget om ömsesidigt bistånd (TIAR) i Rio de Janeiro.
1948: Den 30 april grundas Amerikanska staternas organisation, som omedelbart godkänner resolutionen om bevarande och försvar av demokratin i Amerika, som är klart antikommunistisk till sin karaktär.
1948: Den 3 september antogs lagen om permanent försvar av demokratin i den chilenska kongressen på begäran av Gabriel González Videlas regering, som hade utsatts för påtryckningar från USA:s president Harry Trumans administration för att förbjuda kommunistpartiet och förfölja dess militanter. Resultatet blev att två tusen militanta kommunister sattes i koncentrationsläger i den nordliga hamnen i Pisagua under den dåvarande kaptenen Augusto Pinochets överinseende.
1948: Den 24 november störtas Venezuelas president Romulo Gallegos med amerikanskt stöd. USA:s militärattaché, överste Adams, följde de militära rebellerna till presidentpalatset i Miraflores. Några dagar senare hävdade översten att hans närvaro i statskuppens operationscentrum berodde på att han hade gått “för att hämta några fribiljetter som jag hade erbjudits till en tjurfäktning”.
1950: Den 6 december stödde Harry Trumans regering kuppen som förde general Paul Magloire till Haitis president, eftersom hans antikommunism var vad USA behövde.
1954: Den 27 juli störtas Guatemalas demokratiskt valda president Jacobo Arbenz Guzmán med stöd, råd och hjälp från CIA efter att han med stöd av OAS anklagats för att vara kommunist. Den verkliga orsaken till statskuppen var dock att jordbruksreformen tillämpades och att staten återfick mer än sexhundratusen hektar outnyttjad mark i privat ägo, varav mer än hälften tillhörde United Fruit Company, som skulle fördelas till hundra tusen familjer. USA:s dåvarande utrikesminister John Foster Dulles och hans bror Allen, chef för CIA, hade stora intressen i UFCo.
1963: Den 11 juli störtades Ecuadors president Carlos Julio Arosemena av armén, med godkännande av USA:s ambassadör, några timmar efter att han vid en bankett sagt att “USA:s regering utnyttjar Latinamerika och Ecuador”.
1963: Den 24 september störtas Dominikanska republikens första demokratiskt valda president med stöd av USA:s regering efter att ha anklagats för kommunistiska avvikelser. Juan Boschs sju månader långa regeringstid är inriktad på att respektera maktens oberoende, de medborgerliga rättigheterna, en hederlig användning av offentliga medel och att främja lika möjligheter för alla medborgare. Bosch: “Varken levande eller död, varken vid makten eller på gatan, kommer vi att kunna ändra vårt beteende. Vi har motsatt oss och kommer alltid att motsätta oss privilegier, stöld, förföljelse och tortyr.
1964: Den 31 mars störtades Brasiliens konstitutionella president Joao Goulart av armén, med stöd av CIA, med motiveringen att den regionala stabiliteten var i fara på grund av hans “närhet till kommunismen”. För att säkerställa att upproret under ledning av marskalk Humberto Castelo Branco skulle segra levererade Lyndon Johnsons regering vapen till paramilitära grupper som planerade en kupp och beordrade att flottan skulle mobiliseras till Brasiliens kuster samt att en oljetanker från Esso skulle leverera bränsle till kuppmakarna, som Johnson själv uttryckte det: “Jag tror att vi bör vidta alla åtgärder vi kan, vara beredda att göra allt vi behöver göra”.
1965: Den 28 april ingriper amerikanska väpnade styrkor, med stöd av OAS, Interamerikanska försvarsrådet och den brasilianska armén, i Dominikanska republiken för att förhindra att de nationalistiska styrkorna, ledda av överste Francisco Caamaño Deñó, som kräver att den avsatte presidenten Juan Bosch ska återvända, segrar.
1966: Den 28 juni störtas Argentinas konstitutionella president Arturo Umberto Illia med USA:s godkännande.
1973: Den 27 juni tar Juan María Bordaberry, med stöd av Förenta staterna, makten i Uruguay och institutionaliserar politisk förföljelse och statsterrorism.
1979: Den 19 juli tog den sandinistiska nationella befrielsefronten makten i Nicaragua efter att diktator Anastacio Somoza flytt, trots att USA:s administration under president Jimmy Carter i sista minuten försökte förhindra att nationalgardet störtades militärt och att gerillan kom till makten. Varken OAS:s begäran om ingripande, försöket att landsätta trupper eller USA:s begäran om Anastacio Somozas avgång för att bilda en nationell enhetsregering utan FSLN gav några resultat.
1983: Den 25 oktober invaderar amerikanska marinkårssoldater ön Grenada i östra Karibien för att “skydda livet på amerikanska medborgare” som studerar vid medicinska fakulteten, efter att interna meningsskiljaktigheter inom det styrande partiet New Jewel Movement lett till att den socialistiske ledaren Maurice Bishop och några av hans anhängare arresterats och därefter mördats. Operation Urgent Fury” utspelar sig sex dagar efter statskuppen som leds av vice premiärminister Bernard Coard.
1984: Den 4 november ropar Ronald Reagans amerikanska administration “bedrägeri” när den får reda på valresultatet som ger den sandinistiska nationella befrielsefronten segern i det första fria valet i Nicaraguas historia, trots att mer än 400 internationella observatörer bekräftar resultatet. USA:s vägran att erkänna valresultatet motsvarar det ekonomiska och militära stöd som USA ger till “contra” och till de civila talesmännen för oppositionen som är samlade i “Coordinadora Democratica”, vars kandidat, Arturo Cruz, drar sig ur valprocessen flera veckor före valet för att skapa en legitimitetskris för den kommande regeringen.
USA mot den kubanska revolutionen
1960: Den 17 mars ger president Dwight Eisenhowers amerikanska administration CIA i uppdrag att inleda hemliga operationer för att förhindra att den kubanska revolutionen stabiliseras och konsolideras.
1961: Den 15 april går 1 200 CIA-utbildade kubaner i land från amerikanska fartyg i Playa Girón på Kuba med målet att störta den kubanska regeringen, ledd av Fidel Castro.
1962: Den 7 februari inför Kennedyadministrationen ett handelsembargo och ett ekonomiskt och finansiellt embargo mot Kuba i syfte att sätta press på Fidel Castros regering. Embargot, mer känt som en blockad, som förhindrar transaktioner mellan USA och ön, utökades 1999 av dåvarande president Bill Clinton till att förbjuda utländska dotterbolag till amerikanska företag att handla med Kuba för mer än 700 miljoner dollar per år.
1962: Den 22 oktober blockerar USA:s flotta militärt Kuba och hotar med invasion efter att ha upptäckt att flera platser på ön förbereds för sovjetiska kärnvapenmissiler.
1964: Den 26 juli vinner Förenta staterna senatens godkännande vid OAS:s nionde utrikesministermöte i Washington för en resolution som ålägger alla medlemsstater att avbryta de diplomatiska, kommersiella och konsulära förbindelserna med Kuba. Den mexikanska regeringen är den enda som motsätter sig resolutionen.
1967: Den 2 augusti anländer CIA-agenterna Felix Rodriguez och Eduardo Gonzalez till La Paz i Bolivia. De ingår i den amerikanska insatsstyrkan som förföljde Che Guevara. De träffar officer Jim, en annan CIA-agent och en immigrationshandläggare. CIA:s station i La Paz ansvarar John Tilton, som så småningom får sällskap av CIA:s insatsstyrka med anti-Castro-agenten Gustavo Villoldo.
1976: Den 6 oktober spränger CIA-agenter av kubanskt och venezuelanskt ursprung, däribland Orlando Bosch och Luis Posada Carriles, ett flygplan från Cubana de Aviación med 73 personer ombord. Bland passagerarna fanns öns ungdomslag i fäktning och en grupp guyanesiska pojkar som skulle studera medicin.
1996: Den 12 mars antar USA:s president Bill Clinton Helms-Burton-lagen, som syftar till att skärpa den ekonomiska belägringen av Kuba genom att överväga ekonomiska sanktioner mot de länder och privata företag som upprätthåller handel med ön.
USA utökar sina baser och intensifierar sina militära övningar i regionen
1967: Den 28 april undertecknar den bolivianska generalen Alfredo Ovando Candí och den amerikanska arméns stabschef ett samförståndsavtal om att överväga inrättandet av den bolivianska arméns andra Rangerbataljon, där villkoren för samarbetet mellan de amerikanska och bolivianska väpnade styrkorna i fråga om aktivering, organisering och utbildning av denna enhet tydligt fastställs.
1983: I juni bygger amerikanska trupper flygbasen Palmerola till en kostnad av 30 miljoner dollar. Det rapporterades då att Honduras regering hade begärt att de gemensamma övningarna med de amerikanska styrkorna skulle öka i omfattning och antal för att förbereda sig på risken för att den sandinistiska revolutionen skulle expandera i regionen. Ett år senare inrättades Joint Task Force Bravo på order av US Southern Command. Sedan dess har 500 amerikanska militärer stannat kvar på basen trots att de “hot” som motiverade deras närvaro inte längre existerar.
1989: Amerikanska specialstyrkor ökar sin närvaro i Colombia för att utbilda den lokala armén i kampen mot narkotikaguerillan, inom ramen för det andinska initiativet för narkotikabekämpning som tillkännagavs av president George H. Bush. Annat militärt och polisiärt stöd skickas till Bolivia och Peru.
1992: Den 5 april genomför Perus president Alberto Fujimori en självkupp, upplöser kongressen och avbryter rättsväsendets verksamhet. Förenta staterna förblev tysta inför detta agerande, samtidigt som man stärkte sin militärbas i Santa Lucia, varifrån Sydkommandot opererar, och ökade det väpnade biståndet under förevändning att hjälpa regeringen i kampen mot narkotikahandel och narkoterrorism. De tar inte heller hänsyn till de allt fler kränkningar av de mänskliga rättigheterna som begås av de statliga säkerhetsorganen under ledning av Vladimiro Montesinos och de paramilitära grupper som är knutna till dem.
1998: Efter att på diplomatisk väg ha löst den väpnade konflikten mellan ecuadorianer och peruaner om besittningen av tjugo kilometer av Cordillera del Cóndor, “övertygar” Förenta staterna båda regeringarna om att tillåta att Iquitos militärbas i Peru och den ecuadorianska arméns djungelskola installeras. I båda fallen garanteras de amerikanska truppernas immunitet och deras vistelse på obestämd tid.
1999: Den 16 april ingår USA:s regering ett tioårigt avtal med Nederländerna om att installera två Forward Operating Locations (FOL) på öarna Aruba och Curacao. På Aruba finns basen på Queen Beatrix International Airport och på Curacao på El Hato International Airport.
1999: Den 25 november överlämnade Ecuadors president Jamil Mahuad flygbasen i Manta till USA för installation av en “Forward Operating Location” (FOL), under förevändning att samarbeta i kampen mot narkotika. Avtalet gäller i tio år.2000 Den 30 mars undertecknar Salvadors president Francisco Flores ett avtal med USA:s regering om att tillåta installation av en framskjuten operativ plats (FOL) på Comalapas flygplats.2008: Den 1 juli återaktiverar Pentagon den amerikanska fjärde flottan med uppdraget att genomföra “sjösäkerhetsoperationer i Latinamerika och Karibien till stöd för USA:s mål samt samarbets- och säkerhetsverksamhet för att främja stabilitet och avskräcka från aggressioner tillsammans med de återstående delarna av Southern Command och allierade styrkor”.
2009: Den 3 november undertecknas ett avtal som ger USA:s väpnade styrkor rätt att använda sju colombianska militärbaser och civila internationella flygplatser under en tioårsperiod. Avtalet, som av den colombianska regeringen under president Álvaro Uribe presenterades som en utvidgning av tidigare avtal för att bekämpa narkotikahandel och terrorism, innebär i själva verket att trupper och militär och teknisk utrustning placeras i ett område som anses vara kritiskt för USA:s intressen.
Kondorplanen
1970: Den 11 september, en vecka efter det att resultatet av de chilenska valen blivit känt, vilket gav fördel åt Salvador Allende, kandidat för den folkliga enheten, kontaktade JD Neal på ITT:s vägnar Kissingers kontor på utrikesdepartementet och uttryckte på ITT:s ordförande Geneens vägnar att “vi förväntar oss att Vita huset, Pinochet och Kissinger, utrikesdepartementet osv. kommer att inta en neutral hållning eller att de inte kommer att uppmuntra Chile eller andra i händelse av att de försöker rädda situationen [dvs. förhindra att Allende blir president]”, kommer att inta en neutral hållning eller inte uppmuntra Chile eller andra om de försöker rädda situationen [dvs. förhindra Allendes tillträde till presidentposten]”. I detta syfte erbjöd de sig att “hjälpa till ekonomiskt med belopp på upp till sjusiffriga belopp”.
1973: Den 11 september störtades och mördades Chiles författningsenliga president Salvador Allende med medverkan av det amerikanska utrikesdepartementet, de amerikanska telekommunikations- och kopparmonopolen och med råd och hjälp av CIA. I statskuppen deltog också de traditionella politiska partierna, med kristdemokraterna i spetsen, medierna som finansierades av CIA, transportföretagen och kyrkan samt viktiga delar av medelklassen.
1974: Den 24 mars, med godkännande av USA:s president Gerald Ford och utrikesminister Henry Kissinger, installerades en militärjunta i Argentina med arméchefen general Jorge Videla som ordförande. Den brutalitet med vilken militären agerade ledde till att förtrycksnätverken utvidgades till att omfatta även grannländerna, vars regimer också blev inblandade i förföljelsen och försvinnandet av politiska motståndare inom ramen för den så kallade “Kondorplanen”.
Hotet från CIA
1980: Den 24 mars mördar före detta salvadoranska militärer, utbildade och kopplade till CIA, Monsignor Oscar Arnulfo Romero, som de anser vara en agent för kommunistisk subversion för att han helt enkelt anklagar de väpnade styrkorna för den terrororgie som skakar landet.
1981: Den 11 augusti lyckades CIA med hjälp av den argentinska underrättelsetjänsten att ena de två största nicaraguanska contra-grupperna i Honduras, vilket gav upphov till “Nicaraguan Democratic Force”, som från och med då även kallas “Contra”. De viktigaste baserna, som låg på honduranskt territorium som gränsar till Nicaragua, gjorde det möjligt för “Contras” att lätt infiltrera nicaraguanskt territorium i syfte att angripa bondebefolkningen och sabotera landets grödor och infrastruktur.
1982: Den 23 mars tar general Efraín Ríos Montt, med den amerikanska regeringens medverkan, över makten i Guatemala efter en statskupp som förskjuter general Romeo Lucas García. Ríos Montts sjutton månader som president var de grymmaste i Guatemalas senare historia. Den brända jordens politik ledde till mer än en miljon internflyktingar, en och en halv miljon flyktingar, fyrahundrafyrtio byar som försvann från kartan, tvåhundrafemtiotusen döda och förstörelse av stora delar av landets skogar.
1989: Den 19 december invaderar amerikanska trupper Panama för att leta efter sin tidigare allierade och CIA-agent general Manuel Antonio Noriega och hävdar att “amerikanska medborgares liv är i fara”. Dessutom hävdade George H. Bush-administrationen att “demokratin är i fara” och att dess tidigare allierade var en “narkotikasmugglare”. I “Operation Just Cause” bombade amerikanska flygplan urskillningslöst Panama City, förstörde flera byggnader och kvarteret El Chorrillo, som försvann från kartan, och lämnade mer än tre tusen döda och tusentals skadade och skadade. Medan inkräktarna förstörde staden svors Guillermo Endara in som president på en amerikansk militärbas.
1991: Den 30 september störtas Haitis president Jean Bertrand Aristide med hjälp av den amerikanska regeringens medverkan. Den duvalieristiska generallöjtnanten Raoul Cedras, utbildad vid School of the Americas i Fort Benning, USA, och CIA-agent, får en diktatur som varar i tre år. Under denna tid utövar paramilitära grupper med kopplingar till CIA och narkotikahandeln ett grymt förtryck, som leder till att mer än fyra tusen människor dödas och sextiotusen förvisas.
1994: Den 19 september ockuperar de amerikanska väpnade styrkorna Haiti inom ramen för “Operation Democracy Maintenance” för att uppfylla “FN:s mandat att garantera demokratins återkomst” och den straffrihet som garanteras i avtalet om Governor’s Island för militära människorättsförbrytare, som lämnar landet, en del till Honduras och andra till Panama.
Politisk sabotage genom NED och USAID och ingripanden i nationella val
1990: Den 25 april svors Violeta Barrios de Chamorro in som Nicaraguas president, vars valkampanj finansierades av Förenta staterna, genom National Endowment for Democracy och USAID, med en miljard dollar. Violeta de Chamorro blev visserligen president, men lyckades inte göra det monetära stöd som Vita huset erbjöd för att återställa den nationella ekonomin som förstörts under tio års krig finansierat av Vita huset effektivt, eftersom Nicaragua inte längre var en prioritet för den nationella säkerheten.
2004: Den 7 februari förklarar Roger Noriega, USA:s biträdande biträdande utrikesminister för frågor som rör det västra halvklotet, under ett officiellt besök i El Salvador bara några veckor före presidentvalet där den före detta gerillasoldaten Shafick Handal ställer upp som FMLN:s kandidat, att “vi vill fördjupa våra förbindelser med den salvadoranska regeringen och förhoppningsvis kommer det salvadoranska folket att välja någon som delar våra visioner och värderingar och som är intresserad av att fördjupa och förbättra förbindelserna och partnerskapet mellan våra länder”. Detta hot sammanfaller med hotet från Vita husets särskilda sändebud för Latinamerika, Otto Reich, som förklarade att om FMLN:s kandidat vinner valet kan “överföringar av pengar blockeras och antalet utvisningar av salvadorianer från Förenta staterna öka”.
Konsekvenserna av nyliberalismen
1993: Den 3 juli inför Bill Clintons administration ett avtal med Haitis förre president Jean Bertrand Aristide som garanterar straffrihet för de ansvariga för brott mot de mänskliga rättigheterna, tillämpning av “nyliberala recept” och minskning av hans personliga makt i utbyte mot att han återvänder till landet för att avsluta sin mandatperiod, vilket inte sker förrän året därpå. Avtalet från Governor’s Island, New York, anger riktningen för det som kommer att kallas “doktrin om spridning av demokrati och frihandel”.
USA:s interventioner under förevändning av narkotikabekämpning
1996: Den 11 juli återkallade Bill Clintons amerikanska administration visumet för Colombias president Ernesto Samper inför hans resa till FN i egenskap av ordförande pro tempore för den alliansfria rörelsen, och anklagade honom för att ha kopplingar till drogkarteller. Fyra månader tidigare hade landet “avcertifierats” av Förenta staterna på grund av dess negativa resultat i kampen mot narkotika.
2000: Den 29 augusti är det officiella datumet för starten av Colombiaplanen. Den dagen talar USA:s dåvarande president Bill Clinton, som är på besök i Colombia, till colombianerna i ett nationellt tal för att förklara vikten av planen och biståndspaketet. Planen, som sägs vara colombiansk, utformades och föddes av de amerikanska senatorerna Mike DeWine, Gresley och Coverdell, som presenterade den den 20 oktober 1999 inför den 106:e sessionen av den amerikanska kongressens kommitté för utrikesfrågor. Den ursprungliga titeln var “Plan för fred, välstånd och stärkande av staten”. Det första bidraget uppgick till 1,319 miljarder dollar.
2001: Den 29 november börjar USA:s södra kommando, som en del av Colombiaplanen, att driva den av USA finansierade och administrerade radarn för det gemensamma underrättelsecentret på flygbasen Tres Esquinas, med hänvisning till att man “bekämpar narkotikahandel”.
Förenta staterna mot 2000-talets vänster i Latinamerika
2002: Den 11 april störtades Venezuelas president Hugo Rafael Chávez Frías genom en statskupp. Militären, affärsmännen, fackföreningsmedlemmarna, de religiösa ledarna och medierna, av vilka många hade finansierats, och fortsatte att finansieras under de följande åren, av USA:s utrikesdepartement genom National Endowment for Democracy (NED) och USAID, gratulerades av USA:s ambassadör Sharles Shapiro till erkännandet av diktatorn Pedro Carmona, som bara hade suttit vid makten i 48 timmar. Detta stämmer överens med president George W. Bushs uttalande om att president Chavez är ansvarig för Chavez. Bush, som gav president Chávez skulden för den politiska krisen, men vägrade att kalla den för en statskupp. Enligt Vita husets talesman Ari Fleischer “avgick Chávez”.
2004: Den 29 februari invaderar amerikanska trupper ön Haiti och ockuperar presidentpalatset, där den då konstitutionellt valda presidenten Jean-Bertrand Aristide bodde. Amerikanska specialstyrkor krävde att Aristide skulle avgå, annars skulle han skickas till Miami för att ställas inför rätta för narkotikahandel. Under hot från M-16-gevär och i närvaro av USA:s ambassadör James Foley och Frankrikes ambassadör Thierry Burkard undertecknade president Aristide enligt uppgift den avskedsansökan som de invaderande soldaterna överlämnade till honom.
2006: Den 4 april uppmanar USA:s ambassadör i Nicaragua, Paul Trivelli, i ett offentligt brev oppositionskandidaterna att gå med på att hålla primärval för att utse den person som ska ställa upp mot Daniel Ortega, FSLN:s kandidat i valet i november samma år. Det erbjuder också tekniskt och ekonomiskt stöd för att genomföra oppositionens primärval. Tidigare (25/12/05) hade han redan sagt att “Förenta staterna skulle inte ha några betänkligheter om att leva med en mitten-vänsterregering i Nicaragua, men inte med Daniel Ortega”.
2008: Den 26 augusti utvisade Bolivias president Evo Morales USA:s ambassadör Phillip Goldberg, som hade samarbetat med separatiststyrkor i östra Bolivia. Två dagar tidigare hade ambassadör Goldberg tidigt på morgonen träffat guvernören i Santa Cruz, Rubén Costas, en av de främsta ledarna för den så kallade “media luna”, en separatistorganisation som samlar de mest konservativa sektorerna i östra Bolivia.
2009: Den 28 juni störtade militären, med stöd av ekonomiska grupper, kyrkan, de traditionella politiska partierna och deras företrädare i de olika statliga institutionerna, Honduras konstitutionella president Manuel Zelaya, som av militären tvingades gå ombord på ett plan till Costa Rica. Innan planet flög till San José stannade det dock vid militärbasen Palmerola, som sedan 1983 kontrolleras av den amerikanska militären. Tre dagar tidigare hade USA:s ambassadör Hugo Llorens kallat kuppens aktörer till ett möte i sin bostad, och samma ambassadör anklagade den konstitutionella presidenten för att ha “lämnat” presidentämbetet på dagen för aktionerna. Förenta staterna vägrade att beteckna händelserna som en statskupp.
2009: Den 29 november genomför den honduranska diktaturen under ledning av Roberto Micheletti den valprocess som redan hade fått stöd från Barack Obamas amerikanska regering, trots att de latinamerikanska länderna och det internationella samfundet förkastade den.
2010: I september misslyckades en kupp i Ecuador mot president Rafael Correa av militär- och polisenheter med stöd av ursprungsfolksorganisationerna CONAIE och Pachakutik. USA hade infiltrerat polisen och de väpnade styrkorna, medan NED och USAID finansierade dessa ursprungsfolksorganisationer.
2011: Efter jordbävningen i Haiti 2010, som dödade 200 000 människor, införde utrikesminister Hillary Clinton Michel Martelly som president efter att ha hotat med att avbryta USA:s bistånd till Haiti. Clinton flög till Haiti för att kräva att Martelly skulle utses till en av de två kandidaterna i slutspurten, trots att Martelly inte erkändes av valrådet som en av de kvalificerade kandidaterna. Trots en valbojkott, där mindre än 20 procent av väljarkåren röstade, tillkännagavs Martelly som vinnare av “uttagningen”. En anledning till att de flesta haitier bojkottade var att det mest populära politiska partiet i landet, Fanmi Lavalas, den förre presidenten Jean-Bertrand Aristides parti, uteslöts från valsedeln. Valet i Haiti finansierades av USAID, Kanada, OAS, Europeiska unionen och andra utländska organ.
2012: I Paraguay gjordes president Fernando Lugo till syndabock för en konfrontation mellan campesinos och polisen vid en markockupation som ledde till 17 dödsfall. President Lugo avsattes från sitt ämbete utan möjlighet att försvara sig i en lagkrigskupp.
2013: Efter valet i Venezuela i april, som Nicolas Maduro vann knappt, hävdade Henrique Capriles, den USA-stödda förloraren, att valet var stulet och kallade ut sina anhängare på gatorna i våldsamma protester. På grund av UNASUR-ländernas styrka vid denna tidpunkt kunde USA inte övertyga andra länder att också förkasta Maduros seger.
2014: “La Salida” (Utgången), som leddes av Leopoldo Lopez och Maria Corina Machado i Venezuela, resulterade i 43 dödsfall och syftade till att driva president Maduro från makten. Återigen kunde USA inte få andra latinamerikanska regeringar att fördöma Maduro, varken i UNASUR eller i OAS.
2015: Mellan 2012-2015 gick 30 miljoner dollar från NED till politiska partier, fackföreningar, dissidentrörelser och medier i Ecuador. Bara under 2013 spenderade USAID och NED 24 miljoner dollar i Ecuador. Detta gav resultat 2015 när CONAIE, som tackade USAID för finansieringen, uppmanade till ett uppror lett av ursprungsbefolkningen. De började med marscher i början av augusti och avslutades i Quito för ett uppror och en generalstrejk den 10 augusti. Kuppförsöket misslyckades.
2015: En ny valkupp om presidentposten på Haiti finansierades av USA med 30 miljoner dollar. Både USA och OAS avslog haitiernas krav på att ogiltigförklara valet. Polisen attackerade Anhängare av oppositionspartier sköts med skarpa skott och gummikulor, vilket dödade många. President Michel Martellys utvalda efterträdare Jovenel Moise blev president.
2015: USA iscensatte en kupp mot Guatemalas högerpopulistiska president Otto Perez Molina eftersom han inte var tillräckligt undergiven.
2015: Åklagare Alber Nisman i Argentina framställde falska brottsanklagelser mot president Fernández om att hon skulle varit inblandad i bombningen av ett judiskt församlingshem 1994. Detta användes för att skapa en skandal, avsätta henne och föra nyliberaler tillbaka till makten. Nyliberala krafter och medier använde fallet för att hindra Kirchnerkoalitionen från att vinna ett nytt presidentval. Nisman mördades efter han fullgjort sitt uppdrag att smutskasta Fernández.
2015-2019: El Salvadors högeropposition med stöd av USA försökte destabilisera president Salvador Sánchez Ceréns regering med stöd av Farabundo Martís nationella befrielsefront (FMLN). De konservativa massmedierna inledde en smutskastningskampanj mot regeringen, i samverkan med en ökning av gängstyrda mord som polischefen sade var en del av en kampanj för att öka antalet döda och avsätta FMLN-regeringen. Sanchez Cerén och andra före detta tjänstemän som var medlemmar i FMLN blev senare måltavlor för lawfare, “en strategi som under de senaste åren använts av konservativa grupper vid makten för att försöka demobilisera folkens organisering och motstånd mot nyliberalismen och andra former av dominans”.
2016: USA-stödda högerrörelser inledde en kampanj i Brasilien mot arbetarpartiets president Dilma Rousseff för “korruption”. Med stöd av företagsmedierna organiserade de en rad protester i Brasiliens största städer under hela 2015. I mars 2016 samlade en massiv politisk demonstration mer än 500 000 människor till stöd för att president Rousseff skulle avsättas. Hon åtalades slutligen av kongressen och avsattes från sitt ämbete i en framgångsrik lagkrigskupp.
2017: Våldsamma protester i Venezuela (guarimbas) med 126 dödsoffer som följd, organiserade av USA-finansierade Leopoldo Lopez, försökte avsätta president Maduro. Guarimbas upphörde efter valet till den nationella konstituerande församlingen.
2017: USA stödde en valkupp i Honduras av president Juan Orlando Hernández som innebar omfattande valfusk och att regeringen dödade dussintals människor i protester. USA erkände honom snabbt som president och pressade andra länder att också göra det, trots att OAS självt hade krävt ett nyval.
2018: USA-stödda våldsamma protester i Nicaragua, med stöd av anti-FSLN-medier och desinformationskampanjer i sociala medier, försökte avsätta president Daniel Ortega och sandinisterna från makten. Efter två månader vände sig allmänheten starkt mot de våldsamma protesterna och de upplöstes.
2018: Den tidigare presidenten i Brasilien, Lula de Silva, var den ledande kandidaten för att vinna presidentvalet, men fängslades på grund av en lawfare-operation från USA och Brasiliens höger, med hjälp av falska korruptionsanklagelser. Bolsonario vann valet med hjälp av en storskalig operation med falska nyheter som skickade ut hundratals miljoner WhatsApp-meddelanden till brasilianska väljare.
2019: USA försökte avbryta Kubas stöd till den socialistiske presidenten Nicolás Maduro i Venezuela genom att införa sanktioner mot fyra sjöfartsföretag och fartyg som transporterar venezuelansk olja till Kuba, mitt i en akut bränslebrist på ön som tvingar människor att köa för bensin. Bränslebristen påverkade kollektivtrafiken, bl.a. minskade Havannas busstrafik från 1,1 till 0,6 miljoner passagerare per dag och turerna på ön minskade från 7 till 4 tusen per dag. Kuba tvingades, på grund av energibrist, att avbryta tillverkningen av stål- och cement.
2019: För att minska inflödet av pengar till Kuba förbjöd USA kryssningsresor till Kuba och begränsade hur mycket pengar USA-kubaner kan skicka till sina släktingar på ön, samt stoppade alla transaktioner till Kuba via SWIFT/IBAN från resten av världen. USA-baserade bolag bötfälls från och med september 2019 om de gör affärer med tredje part som har affärer med Kuba.
2019: I januari förklarade Juan Guaido sig själv som Venezuelas president efter att USA:s vicepresident Pence försäkrat honom om USA:s erkännande. Den 30 april floppade Guaido-Leopoldo Lopez planerade uppror utanför en flygbas. Senare misslyckades en legosoldatattack från Colombia med att gripa president Maduro i presidentpalatset.
2019: USA och UK iscensatte tillsammans en kupp mot Evo Morales i Bolivia, delvis genom att använda en kampanj i sociala medier för att göra det falska påståendet att han stulit valet. OAS spelade en nyckelroll för att legitimera kuppen. Den katastrofala kuppregeringen under Jeanine Anez varade i drygt ett år.
2021: CIA orkestrerade tillsammans med Batistas i Florida och finansierade protester mot den kubanska regeringen i juli och november. USA försökte bygga upp en ny generation av kontrarevolutionärt ledarskap genom att skapa ny “oberoende” press och plattformar för sociala medier. Dessa misslyckades mer bedrövligt än protesterna 2003.
2021: I oktober försökte högern organisera en kupp och en generalstrejk i Bolivia och krävde att den tidigare kuppresidenten Anez, som nu satt fängslad för grov brottslighet, skulle släppas. Försöket lyckades endast i Santa Cruz, centrum för Media Luna. Senare ledde massorganisationer en samling, som omfattade 1,5 miljoner, till huvudstaden för att försvara MAS-regeringen.
2021 Högeroligarkin i Peru använde sig utan framgång av lawfare för att avsätta den nya presidenten Castillo, en ledare som kom fram ur den folkliga ursprungsfolksrörelsen, och försökte avsätta honom för att han var “permanent moraliskt oduglig”. Ett nytt rättsfall har dock inletts mot president Castillo angående “korruption”.
2021: USA planerade att upprepa protesterna i Nicaragua 2018, kombinerat med en påhittad kampanj om att Daniel Ortegas regering hade fängslat USA-finansierade oppositionella “förkandidater” före presidentvalet. Detta kuppförsök misslyckades men USA och OAS vägrade att erkänna valresultatet.
What is it to doubt? It's a metaphorical biblical reference by an anonymous Tagalog poet.
Can you be more specific about the content of your article? After reading it, I still have some doubts. Hope…
Reblogged this on CartagoCat and commented: Hur "uppfattas" sanningen
Jättebra skrivet och ger en nya perspektiv👍