Kategori: Världen

16000 years of religious lineage

The earliest temple civilization I could find when doing my research was located on the planes between the rivers Tigris and Euphrates, 16000 years ago. Let’s start there…

The planes between Tigris and Euphrates

Mesopotamian Gods

Mesopotamian religion (14,000 B.C.) was polytheistic, with followers worshipping several main gods and thousands of minor gods. The three main gods were Ea (Sumerian: Enki), the god of wisdom and magic, Anu (Sumerian: An, Arabic: Anush), the sky god, and Enlil (Ellil, Marduch), the god of earth, storms and agriculture and the controller of fates. Ea is the creator and protector of humanity in both the Epic of Gilgamesh and the story of the Great Flood. In the latter story, Ea made humans out of clay, but the God Enlil sought to destroy humanity by creating a flood. Ea had the humans build an ark and mankind was spared. If this story sounds familiar, it should; foundational Mesopotamian religious stories about the Garden of Eden, the Great Flood, and the Creation of the Tower of Babel found their way into the Quran, and the Mesopotamian religion is the origin of the Sumerian religion, the Sumerian religion the origin of the Akkadian religion, the Akkadian religion the origin of the ancient Assyrian religion, the ancient Assyrian religion the origin of the Babylonian religion, the Babylonian religion the origin of Judaism, Judaism the origin of Christianity, and Christianity the origin of Islam. Anu would morph from being a god to becoming the son of Sheeth, who was the son of Adam. Adam was created by Enlil, the son of Ea, from clay and the blood of lesser gods that Enlil defeated in battle.

Sumerian Gods

Sumerians religion (6,500 B.C.) was an anthropomorphic polytheism, or of many gods in human form, which were specific to each city-state. The core pantheon consisted of An (heaven), Enki (a healer and friend to humans), Enlil (gave spells spirits must obey), Inanna (love and war), Utu (sun-god), and Sin (moon-god).

Akkadian Gods

Akkadians religion (2,334 B.C.) was an anthropomorphic polytheism. The three main gods were Anu, Bel, and Ea. Anu and Ea were created between the union of Apsu and Tiamat, and along with them the rest of creation came. Anu was depicted as the king of the gods, and a god that only the king could worship. In the Akkadian religion, he has a wife named Antum. Bel was shown by the Akkadians as the god of order and destiny, being the most important god. He was the god of cycles and fertility and the son of the highest god Anu. Ea was a god of great force and power, and was the god of ritual purification, sorcery, and incantation. He was also the god of craftsmen and artists, as he was the god who had given form to things. He was also was and officially the advisor to the king. The Akkadians also worshipped the sun god Shamash, and he finally became the most important god who defended justice and punished wrongdoers. He was shown with rays of light shining over the king.

Assyrian Gods

Assyrians religion (2,025 B.C.) was mainly polytheistic, but regionally henotheistic. Although the religion had approximately 2,400 gods, some cities had special connections with one particular god and built temples that were considered the deity’s home on earth. For the most part, gods had anthropomorphic bodies, but some were also associated with specific animals and astral or natural phenomena or abstract symbols. For instance, the god Ashur could appear as a bearded figure inside a winged sun disk or as just the disk without any anthropomorphic features. Ashur started out as a local deity but rose with the Assyrian Empire to become the supreme god of the Assyrian pantheon, strongly associated with kingship. In Assyria, religion and state were merged; the king doubled as a religious leader, and it was the duty of all Assyrians to serve both their king and their gods. 

Babylonian Gods

Babylonians religion (2,025 B.C.) is the best known variant of a complex and highly polytheistic system of belief. Of the thousands of recognized gods, about twenty were important in actual practice. Anush, Enlil, and Ea, were patron deities of the oldest Sumerian cities and were each given a share of the Universe as their dominion. Anush, god of the heavens and patron god of Erech. Enlil of Nippur was god of the earth. The god of Eridu, Ea, was lord of the subterranean waters and the god of craftsmen. The son of Ea and patron god of Babylon, Marduk (Enlil) began to attain the position of prominence in Babylonian religion in the time of Hammurabi. After the political rise of Babylon, Marduk was considered one of the rulers of cosmos. In subsequent periods, Merodach was considered the leading god and was given the epithet Baal. Marduk’s son Nebo, god of the nearby city of Borsippa, was considered the god of writing and scribes and became especially exalted in the Neo-Babylonian Period. Astral deities included the sun god Shamash, the moon god Sin, and Ishtar/Aphrodite/Venus, goddess of the morning and evening star. Sin was the patron god of Ur and Haran, both associated with Abraham’s origins. Ishtar, the Canaanite Astarte/Ashtaroth, had a major temple in Babylon and was very popular as the “Queen of Heaven”.

Lineage of Abraham (Ibrahim):

  • Ibrahim
  • Azar
  • Tahur
  • Shahru’
  • Abraghu
  • Falikh
  • Abir
  • Shalikh
  • Arfakshad
  • Sam
  • Nuh
  • Lumik
  • Mutu Shalkh
  • Akhnukh (Idris)
  • Yarid
  • Mahla’il
  • Qainan
  • Anush*
  • Sheeth
  • Adam

Jewish God

Judaism’s (705 B.C.) God Yahweh first revealed himself to a Hebrew man named Abraham, who became known as the founder of Judaism. God made a special covenant with Abraham and the descendants of Abraham is a chosen people who will create a great nation.

Abraham’s first born son was Ishmael. After many years, Abraham’s son Isaac was born. Isaac was the father of Jacob, Jacob took the name Israel, the father of Judah. Israel and his children and future generations are known as Israelites. According to scriptures, God revealed his laws, known as the Ten Commandments, to Moses at Mt. Sinai.

Christian God

Christian’s (Anno Domino) god Jehova is the God of Abraham. Abraham’s descendant Judah was the father of Perez, Perez the father of Hezron, Hezron the father of Ram, Ram the father of Amminadab, Amminadab the father of Nahshon, Nahshon the father of Salmon, Salmon the father of Boaz, Boaz the father of Obed, Obed the father of Jesse, and Jesse the father of King David. David was the father of Solomon, Solomon the father of Rehoboam, Rehoboam the father of Abijah, Abijah the father of Asa, Asa the father of Jehoshaphat, Jehoshaphat the father of Jehoram, Jehoram the father of Uzziah, Uzziah the father of Jotham, Jotham the father of Ahaz, Ahaz the father of Hezekiah, Hezekiah the father of Manasseh, Manasseh the father of Amon, Amon the father of Josiah, Josiah the father of Jeconiah, Jeconiah was the father of Shealtiel, Shealtiel the father of Zerubbabel, Zerubbabel the father of Abihud, Abihud the father of Eliakim, Eliakim the father of Azor, Azor the father of Zadok, Zadok the father of Akim, Akim the father of Elihud, Elihud the father of Eleazar, Eleazar the father of Matthan, Matthan the father of Jacob, and Jacob the father of Joseph, the husband and cousin of Mary, and Mary was the mother of Jesus, who’s father was God.

Muslim God

Islam’s (570 C.E.) God is the God of Ibrahim (Abraham) and his son Ishmael plays an important role in the Quran. One day God asked Abraham to sacrifice his son but when Abraham was about to slaughter Ishmael, God halted him, praised him for his loyalty, and commanded him to sacrifice a ram instead. This event is remembered by Muslims as Eid ul-Adha. After some time upon God’s command, Abraham sends Ishmael and his mother Hagar to the desert with God’s promise of protection. The Quran takes a special interest in Hagar and her son, through whom Arabs trace their connection to Abraham. Each year during the Hajj (the ritual pilgrimage) in Mecca, pilgrims reenact Hagar’s desperate search for water for her infant son, running seven times between two hills and drawing water from the well of Zam Zam, said to have sprung miraculously from the dry earth at the baby Ishmael’s feet. Ishmael was the ancestor of Nabut, Nabut the ancestor of Adnan, Adnan the father of Ma’ad, Ma’ad the father of Nizar, Nizar the father of Mudar, Mudar the father of Ilyas, Ilyas the father of Mudrikah, Mudrikah the father of Khuzaimah, Khuzaimah the father of Kinanah, Kinanah the father of An-Nadr, An-Nadr the father of Malik, Malik the father of Fihr, Fihr the father of Ghalib, Ghalib the father of Lu’ay, Lu’ay the father of Ka’ab, Ka’ab the father of Murrah, Murrah the father of Kilab, Kilab the father of Qusai, Qusai the father of Abd Manaf, Abd Manaf the father of Hashim, Hashim the father of Abdul-Muttalib, Abdul-Muttalib the father of Abdullah, Abdullah the father of the Prophet Muhammad (Peace be upon him).

The Quran stresses twice that it does not make distinction between the revelations by Abraham, Ishmael, Isaac, Jacob, and the tribes (i.e. the sons of Jacob), and that which Moses and Jesus revealed, and that which other prophets received from Allah (Glory to Him, the Exalted).

Kort om den människorättsliga situationen i Republiken Filippinerna (Ang Republika ng Pilipinas)

The flag of the Republic of the Philippines and the banner of the Armed Forces of the Philippines

Filippinerna är en republik vars president är statschef, regeringschef och överbefälhavare för de [regeringskontrollerade] väpnade styrkorna (AFP). Presidenten har ett mandat på sex år och kan inte väljas om. Politiska partier byggs upp runt starka enskilda politiker och upplöses när dessa drar sig tillbaka från politiken. Det är vanligt att politiker (efter valnederlag) byter eller skapar ett nytt parti, så partier bildas och läggs ned i rask takt.

Filippinsk lagstiftning tillvaratar, med vissa undantag, de borgerliga mänskliga rättigheterna relativt väl (t.ex. kan man avseende diskriminering på arbetsmarknaden konstatera att Filippinerna är förhållandevis jämställt), medan ingen av de socialistiska mänskliga rättigheterna är lagstiftad (dock ger 4P-lagen, efter mexikansk modell, ett visst skydd mot djup fattigdom).

Allmän förskoleålder är 4 år och den 7-åriga allmänna grundskolan startar vid 6 års ålder och är indelad i elementärskola och högstadieskola. Det 3-åriga gymnasiet (undergraduate college) är antingen avgiftsfritt/allmänt eller avgiftsbelagt/privat och detsamma gäller universiteten. Det råder skolplikt, men denna saknar uppföljning.

Sjukvården består av såväl allmänna (nästintill avgiftsfria) sjukhus och läkarstationer, samt privata sjukhus. Det råder inom hela vården, med undantag för de mest exklusiva klinikerna, brist på sjuksköterskor och patienters anhöriga tvingas ta rollen som obetalda vårdbiträden. Detta får till följd att den som saknar anhöriga och inte är ekonomiskt välbeställd endast får medicinsk behandling och ingen omvårdnad. Varje år utexamineras ett stort antal sköterskor, men de flesta av dessa blir omedelbart utlandsanställda (OFW).

Filippinerna antog 2016 ett tiopunktersprogram för social och ekonomisk utveckling.

De främsta bristerna i filippinsk lagstiftning för mänskliga rättigheter är bl.a. att

  1. åldern för straffmyndighet är 12 år.
  2. rätten till skilsmässa är olika beroende på religiös tillhörighet. Kristna har ingen laglig rätt till skilsmässa utan hänvisas till en lång, krånglig och kostsam annulleringsprocess i domstol.
  3. abort är olagligt och straffet är 6 månaders fängelse för den havande kvinnan och upp till 6 år för den som utfört aborten.
  4. barnaga är förbjudet i lag, men lagen har inte tagits i bruk.
  5. våld och tvångsförflyttning av urbefolkning förekommer, i syfte att exploatera naturresurser, med stöd av nationell lag. Det finns fler än 100 olika ursprungliga etniska minoriteter i landet, varav hälften i drabbade regioner.

Trots relativt föredömlig lagstiftning är det dock så att efterlevnaden lämnar övrigt att önska. Hög frekvens av straffrihet råder för gärningspersoner som är anställda inom polis- och rättsväsende. Korruption gör att välbesuttna kan köpa sig fördelar inom politiken och vid rättslig prövning. Polisiära, militära och paramilitära organ gör sig regelbundet skyldiga till utomrättsliga avrättningar och påtvingade försvinnanden. Lantadel, borgmästare och stora företag har ofta egen milis (som bl.a. används för att tvinga lokalbefolkningar att sälja mark till kraftigt underpris, s.k. landgrabbing).

Varför kritisera?

Varför, vem, vad, när och hur ska vi kritisera?

“Kritik är en revolutionär plikt.” sade Lenin.

— Är det rätt och riktigt av en person i en grupp att kritisera andra grupper eller deras medlemmar när de gör fel?

— Är det rätt och riktigt även om det handlar om en nationell eller internationell syskonorganisation?

— Ja, det är inte bara rätt rätt och riktigt, utan dessutom nödvändigt. Det är faktiskt vår omvälvande plikt att göra det.

Den allmänna principen för kritik är att om den som upptäcker ett fel måste kritisera det, oavsett vad felet är och oavsett vem som begår det. Kom ihåg att vi kritiserar våra kamrater för att stötta i arbetet med ständiga förbättringar och/eller för att förmå andra att inte göra samma fel. Att avstå från att framföra kritik är själviskt och indikerar att du inte bryr dig om de konsekvenser dessa fel kan få.

Privat framförande av kritik är utan tvekan oftast bäst och mest effektivt, men dess görlighet begränsas inte sällan av rådande omständigheter och det finns många tillfällen då privat framförande varken är genomförbart eller korrekt.

När så är möjligt bör vi – åtminstone till en början – framföra idéer, förslag och kritik direkt till de personer som vi tror har nytta av det. Ofta tör detta om möjligt göras privat, men om idéer, förslag och kritik av vikt passerar obemärkt, så är det ofta nödvändigt framföra dem i ett större forum och stundom även motiverat att offentliggöra dem. Syftet med ett offentliggörande är att väcka opinion och därmed, genom att utsätta motsträviga individer för sociala påtryckningar, framtvinga ett reviderat beslut.

Ofta har vi dock ingen direktkontakt med den individ eller grupp som vi ser begå ett eller flera allvarliga misstag. Direkt och privat kritik är i de flesta sådana fall inte möjlig, inte ens i början.

Den viktigaste poängen med att framföra kritik är ofta inte att hjälpa den vars misstag kritiseras, utan snarare att hjälpa andra att undvika samma och relaterade fel. Då är det inte bara lämpligt utan helt nödvändigt att öppet och offentligt framföra kritiken.

Vi måste alla lära oss av andras erfarenheter, både av vad de gör rätt och av vad de gör fel. Den offentliga och om möjligt avpersonifiera kritiken av misstag är ett av de viktigaste sätten för oss alla att förstå sanningen och den finna den bästa vägen framåt. Att motsätta sig lärorik, öppen, offentlig kritik är därför i hög grad att motsätta sig ordentlig utbildning massorna.

På grund av den pedagogiska roll offentlig kritik spelar är det viktigt att inse att sådan kritik är berättigad även när det inte finns något som helst hopp om att kritiken kommer att iakttas av det direkta målet för densamma.

Faktum är att det ofta är nödvändigt att kritisera de avlidna, eftersom kritiken kommer att tjäna till att upplysa nu levande. Det finns t.ex. många goda skäl att kritisera beslut fattade av Stalin (för att inte nämna Chrustjov).

Men det är såklart inte bara de döda vi kan kritisera. Det görs många fel i vår rörelse i dag, inte bara av individer och grupper i andra länder, inte bara av människor i syskonorganisationer, utan även av oss själva och våra egna grupperingar.

“Kritik är en revolutionär plikt.” sade Lenin rätt och riktigt. Lenin hade heller inga reservationer när det gäller att kritisera kamrater i andra länder, inte heller Rosa Luxemburg eller andra revolutionärer. (Även Marx och Engels kritiserade misstag var än de såg dem.) Naturligtvis var inte all denna kritik alltid korrekt, men det fanns under rörelsens första sekel ett mycket hälsosammare klimat för öppen kritik än det gör idag. Vi måste gå tillbaka till en sundare situation med fri, öppen och ömsesidig kritik.

PS. Förutom kritik, som riktar sig till den egna åsiktssfären, med korrigerande eller bildande syfte, finns det kritik med andra syften. Till dessa hör att:

  1. förmå politiska motståndare att ändra kurs,
  2. förmå väljare att byta sida,
  3. reta upp en motståndare så att denne begår repellerande misstag,
  4. piska upp en antagonistisk stämning mot partier som befinner sig på fel planhalva.

Fidel och Che

Möten i revolutionen

Möte mellan Fidel och Che.
Fotot är hämtat från Cubadebate.cu

En kronologi av mötesögonblick mellan befälhavarna Fidel Castro och Che Guevara. Ögonblick som markerade de kubanska revolutionens historiska vändningar. Under tolv år ledde de båda hjältarna processen av revolutionär omvandling från handling och tanke.

Fidel Alejandro Castro Ruz träffar Ernesto Guevara de la Serna.

19 juli 1955: Fidel möter den argentinska läkaren Ernesto Guevara i den lilla lägenheten på Emparan 49-C, där María Antonia González bor.

9 juli 1956: Fidel förblir fängslad tillsammans med Ernesto Guevara de la Serna, Calixto García Martínez och Santiago Liberato Hirzel vid Miguel Schultz 136 Immigration Station för att det påstås att deras invandringsdokument har upphört att gälla.

I Sierra Maestra 1957.

25 november 1956: Fidel avgår tillsammans med Raúl Castro, Camilo Cienfuegos, Ernesto Guevara och 78 andra expeditionsmedlemmar till Kuba från den mexikanska hamnen Tuxpan ombord på båten «Granma» med avsikt att starta om den väpnade kampen i bergen i Sierra Maestra.

21 juli 1957: Fidel befordrade Ernesto Che Guevara till befälhavare i revolutionsarmén.

I Sierra Maestra 1958.

29 augusti 1958: Befälhavare Ernesto Guevara och hans kolonn lämnar Sierra Marstra för invasionen av de centrala och västra provinserna på Kuba.

1 januari 1959: Fidel beordrar de invasiva kolonnerna nr 2 och 8 under befäl av Camilo Cienfuegos och Ernesto ”Che” Guevara, att fortsätta marschen mot Havanna.

5 januari 1959: Fidel möter Che igen i Camagüey. Befälhavare Guevara var i Havanna framför Cabaña fästning. De utbyter om situationen i landets huvudstad och samordnar nästa uppdrag.

12 juni 1959: Fidel och befälhavare Ernesto Che Guevara tar avsked vid Havannas internationella flygplats ”José Martí”, inför Ches diplomatiska resa som för honom till Spanien, Egypten, Irak, Sudan, Indonesien, Ghana, Pakistan, Indien, Japan och Marocko, där Che skall förhandla om att öppna nya marknader för Kubanska produkter.

7 oktober 1959: Fidel, i sällskap med befälhavare Ernesto Che Guevara, håller ett möte med de ansvariga för National Institute for Agrarian Reform (INRA). INRA Industrialization Department skapas och Che utses officiellt som chef.

2 augusti 1961: Fidel och befälhavare Ernesto Che Guevara tar farväl vid Havannas internationella flygplats ”José Martí”, inför Ches resa, i egenskap av ordförande för den kubanska delegationen, till konferensen för det interamerikanska ekonomiska och sociala rådet i Punta del Este, Uruguay.

Sista fotografiet tillsammans.

1965: Fidel tar farväl av Che innan denne åker till Kongo. Det är sista gången som de kära vännerna fotograferas tillsammans.

Ches avskedsbrev.
Fidel informerar folket om Ches fall i strid.

15 oktober 1967: Fidel framträder framför tv-kamerorna och informerar officiellt folket om Ches fall i strid.

3 oktober 1965: Fidel läser Ches avskedsbrev.

Av: Edilberto Carmona Tamayo, redaktionellt team på webbplatsen “Fidel Soldado de las Ideas” den 14. juni 2019

“Henerala”

Si Agueda Kahabagan

Lagueño ng Tagalog at heneral sa KKK (Kataastaasan, Kagalanggalang Katipunan ng mga Anak ng Bayan)

Agueda “Henerala” Kahabagans minnesplats

På gravstenen kan man läsa en del av Agueda Kahabagans historia. Fritt översatt står det:

Agueda Kahabagan var [Lagueño,] revolutionär och general i den [första] Filippinska Republikens armén. Hon var född i Santa Cruz, Laguna, Luzon och en av de kvinnor som deltog i Lagunarevolutionen och kriget mot amerikanerna. Hon ledde en skara soldater från general Severino Taiños brigad i maj 1897. “Henerala” uppmärksammades för sina ledaregenskaper i flera strider i Laguna, varav en i San Pablo, oktober 1897. Efter att general Pio del Pilar föreslagit general Emilio Aguinaldo att hon skulle befordras till general, valdes hon 6 april 1899 till ämbetet och blev den enda kvinnliga generalen i den [första] Filippinska Republikens armés rullor. Hon greps av den amerikanska styrkan i januari 1902.

Läs mer om Agueda Kahabagan här.

Leben in der DDR

Die Demokratische Republik oder die Bundesrepublik? So sagen Menschen, die in beiden Systemen gelebt haben

Vorteile von der DDRNachteile von der DDR
– Für mich hatte die DDR nichts Schlimmes.
– Es war alles ruhiger, geordneter
– Jeder hatte Sicherheit
– Es gab keine Miethaie.
– Man konnte sich auf Nachbarn und Freude verlassen, was nicht mehr der Fall ist, da jeder nur an sich denkt.
– Beruflicher Streß war geringer
– Man brauchte sich nicht um so viele Dinge kümmern
– Es gab damals nicht solche erbitterten Konkurrenzkämpfe wie heutzutage.
– Für die Kinder wurde viel mehr getan. Wenn man Hilfe brauchte, wurde einem geholfen
– Irgendwie lief alles mehr in Ruhe ab
– Billige FDGB-Reisen.
– Kinderfreundlich.
– Jeder hatte Arbeit.
– Jeder war sozial abgesichert.
– Kein Elternteil brauchte sich um ihre Arbeit Sorgen zu machen
– Man kannte keine Überfälle am Tage in der Stadt
– Kollegialität im Arbeitsprozeß.
– Die Kinder hatten es sehr schön. Kindergarten, Ferienlager und viele Veranstaltungen in der Schule, Jugendklubs.
– Jeder hatte sein Auskommen, ohne Angst vor dem nächsten Tag
– Das Leben war ruhig, kein Streß
– Für jeden Menschen wurde eine Arbeitsstelle geschaffen, ob nötig oder nicht.
– Man konnte Tag und Nacht ohne Angst durch die Parks, Felder, Wälder und einsame Straßen gehen.
– Die Schule war nicht so anstrengend
– Fast alle waren gleich
– Jeder hatte Arbeit bis zur Rente sicher
– Billige Scheidung. Bus und Kino waren billiger
– Polizei und Justiz gingen härter gegen Kriminalität vor
– Keine Staus auf den Straßen
– Einfache Art der Steuern und Sozialversicherung
– Die Jugend war disziplinierter
– Kultur war für alle erreichbar
– Alle hatten Arbeit, was man so Arbeit nannte
– Die Bürokratie war nicht so extrem wie heute
– Niedrige, stabile Mieten, für jeden bezahlbar. 		– Die Lauferei beim Einkaufen, das Anstehen, wenn man mal was haben wollte. In den Urlaub mußte man sich Zwiebeln und teils sogar Kartoffeln mitnehmen, weil man nichts bekam.
– Eine gute Wohnung zu bekommen war nur über Beziehungen möglich
– Es ging alles zu extrem nach Plan
– Bevorzugung der SED-Genossen in allen Lebensbereichen.
– Die Partei hatte immer recht
– Bei Reisen in die BRD starke Kontrolle (Hunde)
– Man konnte keine eigene Entscheidungen treffen , alles wurde vorgegeben ? Nicht mal einen Sack Zement bekam man ohne Beziehungen.
– Jahrelang auf eine Wohnung warten war für Kinderreiche besonders schlimm (8 Kinder)
– Schlechte Versorgung mit Babynahrung
– Schießen auf Menschen
– Als DDR-Bürger im Ausland nur Mensch 2. Klasse mit seinem Geld
– Politische Zwangserziehung bereits in Kinderkrippen und Kindergärten
– Machtlosigkeit gegenüber den staatlichen Organen.
– Der Hochmut der Handwerker
– Trennung von Verwandten im Westen – Die ständige Bespitzelung
– Es gab wenig Obst und Fleisch.
– Materialmangel im Krankenhaus
– Niedrige Renten
– Keine Aufstiegschancen, ohne in der Partei zu sein. Es gab keine großen schlimmen Sachen, es waren die Kleinigkeiten.
– Das Schlimmste war die Lüge, mit der wir gelebt haben. Wenn man die Zeitung aufmachte, da war von Erfolgen und Planerfüllung zu lesen, und jeder wußte, daß das nicht stimmte.
– Die Vereinnahmung von Kindern durch den Staat.
– Daß man seine Westverwandtschaft “sterben ” lassen mußte.
– Auf eine Trabi mußte man 14 Jahre warten, und er war sehr teuer.

Tillhör du de 3,25% rikaste?

Marxismen är ett omätligt sofistikerat, nyanserat och djupt ämne, fullt av otroliga insikter, men samtidigt kan det sammanfattas mycket enkelt: samhällsstrukturen bör inte byggas för att tillgodose privat strävan efter profit utan för att verka till allas bästa. Därför röstar jag rödare rött!

Beror det på din politiska affiliering, på att du tillhör de 3,25% rikaste eller på att du är ignorant, att du diskvalificerar kommunismen? Eller är det så att du helt enkelt inte orkar förklara ordets innebörd för alla som förknippar det med auktoritära centralistiska socialistregimer? Isåfall – ge inte upp!

Vad innebär kommunism? Det är ett klasslöst samhälle där staten avskaffats och ersatts med autonoma men samverkande kommuner som äger och förvaltar de gemensamma produktionsmedlen (i den syndikalistiska varianten förvaltas dessa istället av dem som arbetar i produktionen). Ekonomisk demokrati råder och alla bidrar efter förmåga i proportion till produktionsbehovet och får efter behov i proportion till tillgången. Allt är fullständigt jämställt och jämlikt och utanförskap finns inte.

Kommunism har hittills aldrig införts eftersom modellen kräver att alla länder inför kommunismen samtidigt. Vägen till kommunismen är socialism och det är socialism med varierande grad av centralism som funnits i t.ex. det forna östblocket.

Kommunism som ideologi är baserad på en idealiserad människosyn, som utgör grunden för visionen om den mognare människan och det mognare samhället. Att kommunism är närmast hopplöst att realisera i vår samtid torde vara uppenbart, kanske är det även naivt att försöka — men… att inte ens försöka är att kapitulera inför ståndpunkten att människorna är och förblir brutala vildar, om än i snyggare kläder. I takt med vetenskapliga framsteg utvecklas dessutom både socialismen och den konceptuella kommunismen.

Steget till att hävda att kommunism (n.b. som aldrig har införts) eller för den delen socialism (vägen till kommunism) ligger till grund för storskaligt dödande är oöverstigligt stort (istället utgör socialismen grunden för välfärden). McCarthyism (i en liberalkonservativ kontext) brukar man benämna spridandet av desinformation om kommunism och förföljelse av kommunister.

PS. Låt mig föreslå att de som inte är bekanta med dagens idéer om kommunism läser:

  • Varat och Intet (Sartre),
  • Eldorado (Voltaire),
  • Kapitalet (Marx),
  • Stat och Revolution kap. 5 (Lenin),
  • Chomsky’s Anarchism (Chomsky),
  • Feminism utan gränser (Mohanty),
  • Välfärd utan tillväxt (Jackson),
  • Politisk Religion (Jping Zuo)

The socialist parties must cooperate better

Comrades! I feel that 2021 is the year when, instead of devoting energy to criticizing our opponents, we should make every effort to tell everyone about our political line.

Original version in Swedish published in Dalademokraten February 12, 2021

When our personal views deviate significantly from the party’s, it would be dishonest not to make reservations and explain both the party’s and our own opinion.

The development of the party program is a democratic process and opinion formation within the framework of the party’s values is an important part of its constant adaptation to prevailing circumstances. The technology of today offers e.g. completely different conditions today than did just a few years ago and the development since 1848 has naturally been enormous.

The Swedish Left Wing Party is a socialist, feminist and anti-racist party on ecological grounds. We are part of the labor movement, the women’s movement, the anti-racist movement and the environmental movement, internationally and in Sweden. The party’s policies and activities are determined by our goal: to realize a society based on democracy, equality and solidarity, a society free from class, gender and racist oppression, a just and ecologically sustainable society where we build our own future in freedom and cooperation .

In order to change society, we must understand how it works. Theory and practice presuppose each other. For the Left Wing Party, Marxist and feminist theories are important political tools that must be used critically and experimentally, adapted to today’s conditions.

My personal opinion is that we must end the fruitless discussions about hair-splitting that have divided the labor movement on several occasions throughout history. From the first seed was sown in 1881 until today, the divisions have not been based on disagreement about the goal: economic democracy, but have been partly about the way there and partly the degree and character of authority.

When Hjalmar Branting, who represented a reformist agenda, agreed with the monarch and representatives of the capitalist class in 1917 to slow down development, this led to the progressive phalanx of the Social Democrats breaking out and forming what is today the Left Wing Party. In 1967, the progressives were divided into a series of divisions into what came to be known as the letter left. This has been of no use to anyone other than the monarch, the capital-owning class and its favorable pultrons.

I believe that we should as soon as possible form a cooperation body for at least F!, V, RS, SKP and K.

NOTA BENE: After the dissolution of the Paris Commune in 1871, the labor movement was divided into two parts: the syndicalist-anarchist and the socialist. I am convinced that when world socialism is achieved, this split will be reversed.

Hampus Cronander

En mer nyanserad bild av Josef Stalin och svältkatastrofen i Ukraina 1932-33

Tolka inte detta som förespråkande av Stalinismen. Som libertin anarkist-Marxist anser jag densamma vara reformistisk och byråkratisk, samt fruktansvärt auktoritär. Min avsikt är enbart att påvisa hur förljugen den bild vi serveras i västmedia är.

Josef Vissarionovich Dzjugasjvili, sedemera Stalin, känd som ”Soso” och ”Koba”, föddes den 18 december 1878 och var bolsjevikpartiets generalsekreterare 1922–1953, Sovjetunionens vozjd 1929-1953, samt premiärminister 1941–1953.

Den demonologi som beskriver hans eftermäle är naturligtvis en starkt överdriven karikatyr av såväl Soso — människan bakom Stalin, som hans gärning. För att förstå vad som verkligen hände måste vi lära känna både kontexten och de inblandade personerna. Efter Sovjetunionens fall öppnades arkiven och forskare från hela världen har kunnat ta del av brev, protokoll, dagböcker och rapporter som hemlighållits sedan 1953. Jag har läst några av de verk om Stalin som författats av dessa forskare och här följer mina anteckningar.

Soso var en hyperintelligent, begåvad politiker — en nervig intellektuell arbetsnarkoman, som närmast maniskt slukade skönlitteratur, poesi och historieböcker. Han led av kronisk tonsillit, psoriasis och svår reumatisk värk orsakad av de bistert kalla förvisningsåren i Sibirien. Han var en pratsam och sällskaplig, men samtidigt blyg, tafatt, ensam och olycklig människa, som gärna avskärmade och isolerade sig för att umgås med sina funderingar — ofta teoretiska hårklyverier. Hans humor var mörk och bistert ironisk. Han kunde sjunga, älskade trädgårdsodling, samt var en kärleksfull far och make.

Han motsatte sig den personkult som propagandan gett upphov till och om sig själv sa han ”Jag är inte Stalin. Stalin är Sovjetmakten. Stalin är den som finns i tidningarna och på porträtten, inte jag!”

Partiledningen och dess stab bodde allihop inträngda bakom Kremls murar och disponerade små lägenheter inrymda i det som en gång varit palats för tsaren och hans närmaste frälse. I den lägenhet som Soso och hans fru Nadja disponerade sov de sällan i samma rum. Soso, som arbetade sent på kvällarna och steg upp klockan fem om morgnarna för att fortsätta sitt flit, sov på en enkel brits i en skrubb innanför det arbetsrum han låtit inreda i lägenheten.

Efter en fest i november 1932 tog Nadja, uppfylld av obefogad svartsjuka, sitt liv genom att skjuta sig i huvudet med en .22 Mauserpistol. När Soso, framåt småtimmarna dagen efter festen, kom hem gick han direkt till sin skrubb och la sig. Nadja hittades morgonen därefter av en stabsmedlem. Ingen vågade väcka Soso för att berätta vad som hänt och det dröjde tills på eftermiddagen innan han blev tillkännagiven. Händelsen blev en vändpunkt i Sosos liv. Han sörjde otröstligt sin hädangångna hustru och misstänkte att någon kamrat, som varit på festen, tagit henne av daga, samt fruktade att han själv stod näst i tur. En utredning ledd av den extraordinära kommissionen för bekämpande av kontrarevolution och sabotage inleddes omedelbart. Det inträffade skulle visa sig förändra allt: Förkrossad av sorg förvandlades Soso till en svårt sargad, suicidal, ofta oförsonlig och nästintill paranoid man — blott en spillra av sitt forna jag.

För att döva sin smärta arbetade han ännu hårdare och begick, av ren utmattning i kombination med självpåtagen isolering, misstag i planeringen av jordbrukens produktion som skulle leda till att nästan 4 miljoner människor dog av svält — något som i resten av hans liv gav honom grava skuldkänslor.

Chrusjtjov, vars far rättmätigt fängslats av Stalin för förräderi, skulle i hämndlystnad efter Stalins död förvanska beskrivningen av svältkatastrofen och påstå att den med berått mod orsakats i syfte att utrota Ukrainas bönder. Dessa falska, svartmålande rykten togs naturligtvis tacksamt emot i västvärlden. I kapitalistiska länder svalt nämligen, under perioden 1870-1970, ca 1 miljon människor ihjäl per år, så vad passade väl inte bättre än att påstå att det var minst lika illa i socialistiska länder. Sanningen, att det totala antalet svältdöda i socialistiska länder under perioden 1918-1978 var knappt 5 miljoner, medan antalet i kapitalistiska system var 60 miljoner, uppmärksammades inte i västmedia (t.ex. var Winston Churchill, som hatade indier och tyckte att de förökade sig som kaniner, genom att vägra hjälpsändningar till Bengalen 1943 direkt ansvarig för 4 miljoner svältdöda, och västs handelsembargo mot Nigeria 1967-1970 ledde till att 2 miljoner barn svalt till döds).

Sexual rights and emancipation in Cuba.

The 1959 revolution represented Cuba’s achievement of national sovereignty; the launching of a project of social justice and equity; and the beginning of transformations in the nation and its culture, the most profound and radical in their history.

An event of such magnitude could not but completely change policies regarding gender and sexualities. This has been a process of complex cultural metamorphosis, leading to confrontations and dialogue between generations, cultural patterns, classes and social strata, in which women have been protagonists and promoters.

In this scenario of broad popular participation, the first actions were taken to implement political, economic and social changes that modified the role of men and women in society and within the family, in the relationships of couples, in sexualities, in intergenerational relations.

Between 1959 and 1961, the young Revolutionary state approved significant laws that responded to longstanding aspirations frustrated by the politicking of traditional parties, their corruption and servility to the powerful nation to the North. Outstanding among these was the Fundamental Law of the Republic of Cuba, approved on February 7, 1959, which established equal salaries for men and women.

On August 23, 1960, the Federation of Cuban Women (FMC) was officially established as an organized mass movement of women in civil society. Since then, women implemented our own project of empowerment as subjects by law, with a profound impact on all of society, politics and culture.

At the same time, different initiatives of broad citizen participation emerged, such as popular mobilizations in defense of terrorist aggressions organized by the government of the United States of America; women came to their homes dressed as militia members and their image in this new social role became everyday.

The broad incorporation of women into the workplace and a wide range of public events had a great impact on sexuality (Núñez, 2001). The new social condition of women contributed to changing the prevailing reproductive pattern from six children per woman to less than one son or daughter per woman (Alfonso, 2006), although the latest National Fertility Survey reports that the reproductive ideal for women is 2.13 and for men 2.31 (ONEI, 2009).

As a result of joint work by the FMC and the new National Public Health System, the National Family Planning Program was established in 1964 and in 1965 the voluntary termination of pregnancy was institutionalized as a free service, performed by professionals in public health institutions.

This was done with the goal of reducing maternal mortality and promoting and guaranteeing women’s right to make their own decisions about their bodies.

These decisions, along with other national program, contributed to a decrease in maternal mortality, which in 1959 was 120 per 100,000 live births, and by 1966 had been reduced to 60. Rigorous monitoring of this indicator to reduce its predictable causes is an ongoing task and one of the most important components of the Ministry’s Mother and Child Program, reporting a rate of 36 deaths per 100,000 live births in 2019.

In accordance its own mechanisms of participation, in 1972, the FMC established a multidisciplinary, inter-sectoral working group to manage and develop a National Sex Education Program.

The goal of this initiative was to respond to one of the proposals expressed by women in our annual plenary sessions: to prepare themselves in sex education in order to better guide their daughters and sons, and thus avoid the uncertainty they suffered. The National Sex Education Working Group was created with this premise.

The importance of sex education was acknowledged at the Second Congress of the FMC in 1974 and at the First Congress of the Communist Party of Cuba in 1975. Since then, sexuality education has been expressed in state policy, with families and schools recognized as the institutions with the greatest responsibility in the matter.

The policies of the 1960s were expressed in new laws during the 1970s, most notably the Family Code adopted in 1975 as a result of a broad process of popular consultation. Considered the most advanced for its time in the entire continent, it recognized the right of men and women to full sexuality and to share the same domestic and educational responsibilities.

As a result of the policy developed during the 1970s, Cuba was the first country to sign, and the second to ratify, government commitment to the Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women (CEDAW, 1979).

Cuban culture has a strong patriarchal Hispanic-African heritage, with a long homophobic tradition, a model of domination imposed by the Spanish colonial system and its official religion, along with a worldwide scientific approach that stigmatized homosexuality.

When the Revolution triumphed, medical, psychological, social and legal sciences around the world took positions against homosexuality, and considered it an example of illness, insanity, moral decadence and deviation from social norms.

Unfortunately, the permanence of institutionalized homophobia in the first decades of the Revolution has not been analyzed in all its complexity. This situation is exploited by those who only see it as an opportunity to profit from the well-funded market of attacks on Cuba. Given this reality, it is essential that our institutions critically analyze practices that are inconsistent with the humanist spirit of the revolutionary process.

David Carter (2004), in his book Stonewall, on the protests that ignited the gay revolution, wrote, in 1961, that laws criminalizing homosexuality in the United States were tougher than those in Cuba, Russia or East Germany, countries customarily criticized by the U.S. government for their “despotic methods” (Carter D., p.16).

Understanding the current situation of lesbian, gay, bisexual, trans and intersex (LGBTI+) persons in Cuba, and the need to address attention to their needs as a question of policy, demands that we understand the historical evolution of the issue within the Cuban Revolution’s social agenda.

The National Working Group on Sex Education (Gntes, 1972), led by the FMC, became the National Center for Sex Education (Cenesex) in 1988, and since then has been subordinated to the Ministry of Public Health (Minsap).

Cenesex’s mission is to contribute to the development of comprehensive education on sexuality, sexual health, recognition and guarantee of the sexual rights of the entire population. Toward this end, the Center develops educational and communication strategies that include different national public welfare campaigns.

The initiative to celebrate the International Day against Homophobia and Transphobia, beginning May 17, 2007, has had significant impact on the mobilization of the Cuban population’s social conscience.

We welcomed the proposal by the French-Caribbean professor, Louis-Georges Tin, to place the celebration on the date of the World Health Organization’s decision to formally de-pathologize homosexuality, leaving behind unscientific points of view that contributed to stigma and discrimination. This occurred on May 17, 1990.

Since 2008, we have dedicated the entire month of May to developing educational and communication activities that promote respect for free sexual orientation and gender identities, as an exercise in justice and social equity, under the name of Cuban Days against Homophobia and Transphobia.

These days are coordinated by CENESEX, through Minsap, along with other state institutions, the government and the indispensable support of the Party at all levels. Campaigns have been focused on the family, school, work and, more recently, recognition of all rights for all people, without discrimination due to their sexual orientation or gender identity.

The Cuban Days against Homophobia and Transphobia have undoubtedly had an impact on the vision of the country approved by the 7th Congress of the Communist Party of Cuba (2016) and the National Assembly of People’s Power (2017) after a rigorous process of popular consultation.

The Conceptualization of the Cuban Economic and Social Model of Socialist Development, and the National Plan of Economic and Social Development through 2030, expressly mention the need to confront all forms of discrimination, including that motivated by sexual orientation or gender identity.

In total harmony with these decisions, since 2019, our Constitution textually recognizes sexual and reproductive rights, prohibits discrimination against persons with non-homonormative sexualities, protects family diversity and clearly regulates marriage as a legal institution accessible to all persons without discrimination of any kind.

Of course, we still have a long way to go. That is why we educate for love and respectful coexistence, not for the perpetuation of relationships of domination or violence. We educate in the humanist and democratic principles that are inspired by the emancipatory paradigm of socialism, in freedom as a complex individual and collective responsibility. We will continue working until all justice is achieved.

First published May 18. 2020 at Cuba Inside the World

Optimized by Optimole