Mitt politiska intresse hade precis vaknat när jag första gången hörde talas om Rouhollah Khomeini. Det var TV-nyheterna som visade Ayatollah Khomeinis återkomst till Iran från sin exil i Paris. I inslaget kunde man se människor med hopp om en ljus framtid när Shahen störtats. Men det skulle inte dröja länge innan detta hopp förvandlats till en mardröm.
Givetvis sympatiserar jag med de breda massor som reser sig mot den regim som plågat landet sedan 1979. Men jag oroas över att CIA-stödda fascister tar kontroll över motståndet. Segrar de så kommer återigen en förtryckarregim att bytas mot en annan. Religiös tyranni kommer isåfall att bytas mot kapitalistisk kleptokrati och djup fattigdom. Därför är det av yttersta vikt att marxistiska celler i Iran får stöd av arbetare i alla länder. Då kanske utvecklingen kan vändas till verklig befrielse, samtidigt som motståndet mot den amerikanska kapitalist-imperialismen vidmakthålls. Länge leve socialismen, leve friheten!
Den Iranska revolutionen 1979: En tillbakablick.
Under 1979 förenade det gemensamma målet att störta shahen olika politiska partier och rörelser, där alla hoppades att deras ideologi skulle segra i det postrevolutionära Iran. De flesta accepterade att Rouhollah Khomeini mobiliserade massorna.
Rouhollah Khomeini (Ayatollah Khomeini) välkomnas den 1 februari 1979 av massorna vid sin återkomst från exilen i Paris.
Sociopolitiska publikationer och politiska organisationer och grupper som hade varit involverade i revolutionen stod inför ett snabbt krympande utrymme att verka inom. Redan i augusti 1979 beordrade åklagarmyndigheterna att 33 publikationer skulle stängas med motiveringen att de innehöll “oislamiskt” innehåll. Dessa omfattade både oberoende publikationer och tidskrifter från olika politiska grupper och organisationer.
Några år senare fann sig nästan alla vara måltavlor för systemet. Några av de viktigaste grupperna, som nämns i rapporten och i vittnesmålen, lyfts fram nedan.
People’s Mojahedin Organization of Iran (PMOI), även känd som Mojahedin-e Khalq (MEK) och Mojahedin-e Khalq Organization (MKO) bildades på 1960-talet som en politisk oppositionsgrupp som förespråkade störtandet av shahen genom gerillastrategier. Som ideologisk ram använde organisationen både islamiska principer och marxism.
PMOI stödde revolutionen 1979 och accepterade till en början Rouhollah Khomeinis ledarskap. Dess förbindelser med den islamiska republikens klerikala myndigheter försämrades dock från slutet av 1979 och framåt efter att organisationen bojkottade den konstitutionella folkomröstningen i december 1979. Gruppen hade tiotusentals medlemmar och sympatisörer under 1980-talet, varav många var gymnasie- och universitetsstudenter. I januari 1980 utfärdade Rouhollah Khomeini en fatwa där han förklarade att de som inte hade röstat för konstitutionen inte var kvalificerade att ställa upp som presidentkandidater. Detta tvingade i praktiken PMOI:s ledare Masoud Rajavi att dra tillbaka sin kandidatur till Islamiska republikens första presidentval.
De iranska myndigheterna använde sig allt oftare av nedsättande termer som monafeqin (hycklare) och nefaq (hyckleri och dubbelspel) för att referera till PMOI och mobiliserade sina anhängare för att angripa PMOI-medlemmar och -anhängare under deras demonstrationer och när de delade ut sina publikationer, vilket ledde till att flera PMOI-anhängare dog.
I mitten av 1981 flydde PMOI:s ledning landet till Frankrike, där de grundade Nationella motståndsrådet tillsammans med Irans första postrevolutionära president, Abolhassan Bani-Sadr, som avsattes av parlamentet i juni 1981. I början av 1986, efter att PMOI-ledarna utvisats från Frankrike, bosatte de sig i Irak och organiserade en väpnad styrka kallad Nationella befrielsearmén (NLA).
Organization of Iranian People’s Fada’i Guerrillas, även känd som Fadaiyan Khalq Organization (nedan kallad Fadaiyan), grundades 1971 och anslöt sig till en marxist-leninistisk ideologi. Under 1979 och 1980 skedde flera splittringar inom organisationen som ledde till att flera fraktioner bildades. Fadaiyan spelade en aktiv roll i revolutionen 1979, varefter de växte till landets största vänsterorganisation med tiotusentals medlemmar och anhängare. Fadaiyan bojkottade folkomröstningen i mars 1979 om skapandet av den islamiska republiken.
I april 1979 skedde en splittring inom organisationen som ledde till att en liten grupp lämnade organisationen och bildade Iranian People’s Fada’i Guerrillas, även känd som Ashraf Dehghani-gruppen, uppkallad efter en av de grundande ledarna.
Tudehpartiet bildades 1941 av en grupp marxistiska intellektuella. Under shahens styre fängslades, torterades och avrättades många av dess medlemmar. De accepterade Rouhollah Khomeinis ledarskap och röstade för konstitutionen i folkomröstningen i december 1979. Dess ledning stödde också i stort sett den islamiska republikens politik. Partiet förblev relativt immunt mot politisk förföljelse fram till omkring 1982, då förtrycket utvidgades till att krossa alla politiska organisationer som inte var kopplade till etablissemanget.
Kurdiska demokratiska partiet i Iran (KDPI), även känt som Demokratiska partiet i iranska Kurdistan, är den äldsta kurdiska oppositionsgruppen i Iran och grundades 1945. År 1946 utropade det sin egen kurdiska stat, allmänt kallad Republiken Mahabad efter platsen för dess huvudstad i nordvästra Iran. Administrationen kollapsade efter 11 månader. De iranska myndigheterna arresterade och ställde dess ledare inför rätta, avrättade många av dem och förbjöd KDPI. I mars 1979, efter år av hemlig verksamhet, meddelade KDPI officiellt att den återupptog sin politiska verksamhet. I de kurdiska städerna omedelbart efter revolutionen övergick makten till lokala råd som leddes av personer med anknytning till KDPI, som krävde sekulär demokrati för Iran och autonomi för Kurdistan.
Under de följande månaderna växte spänningarna successivt när myndigheterna i den nya islamiska republiken och KDPI förhandlade om regionens styre och autonomi. I mitten av 1979 bröt en väpnad konflikt ut mellan revolutionsgardet och KDPI-krigare. Den 19 augusti fördömde Rouhollah Khomeini KDPI som “Satans parti” och beordrade att det skulle krossas. I december 1979 hade revolutionsgardet etablerat militär kontroll över Kurdistanprovinsen och tvingade KDPI-krigare att dra sig tillbaka längre in i bergen vid gränsen mellan Iran och Irak. I slutet av 1980-talet hade KDPI gått i exil i den kurdiska regionen i Irak, där de sedan dess har stannat kvar. Förutom att de iranska myndigheterna har förföljt och avrättat hundratals KDPI-medlemmar och -anhängare sedan 1980-talet, har de också anstiftat eller utfört mord utomlands på flera framstående kurder med anknytning till KDPI under 1990-talet.
Komala är en väpnad kurdisk oppositionsgrupp med maoistiska rötter som grundades 1979 under namnet Komala – Revolutionära organisationen för arbetarna i Irans Kurdistan (Sazman-e Enqelabi-e Zahmatkeshan-e Kurdistan-e Iran). Efter revolutionen 1979 fick Komala många medlemmar och anhängare, särskilt bland arbetare och bönder i Kurdistanprovinsen. Dess väpnade styrkor deltog i väpnade aktiviteter mot centralregeringen och de som ansågs företräda “kapitalisternas” och “godsägarnas” intressen. År 1982 slogs Komala samman med en annan marxistisk grupp, Kommunistiska militanta unionen (Ettehad-e Mobarezan-e Communist), och bildade Irans kommunistiska parti. Komala bytte senare (före 1988) namn till Komala – Kurdistans organisation av Irans kommunistiska parti. Under de följande decennierna genomgick gruppen flera splittringar. Sedan mitten av 1980-talet har kämpar med anknytning till Komalas olika fraktioner varit baserade i norra Irak och bedrivit väpnad verksamhet mot Islamiska republiken Iran därifrån. Inom landet har de som anklagats för medlemskap i eller sympatier med Komala konsekvent utsatts för förföljelse, inklusive långa fängelsestraff och dödsstraff.
Efter revolutionen 1979 förblev ett antal oppositionsgrupper aktiva i Iran. De flesta av dem anslöt sig till vänsterideologier, inklusive marxism, marxism-leninism och maoism. De omfattade: Organisationen för revolutionära arbetare i Iran (Rah-e Kargar), Organisationen för kamp för arbetarklassens frigörelse (Peykar), Irans arbetarparti (Ranjbaran), Organisationen för de förtrycktas förtruppskämpar (Arman-e Mostazafin), Unionen av iranska kommunister (Ettehadieh Komonisthayeh Iran) och Organisationen för arbetarklassens frihetskämpar (Razmandegan).
Medlemmar av dessa grupper hade också kämpat mot monarkin under hela 1970-talet och avtjänat fängelsestraff under shahens styre. Under hela 1980-talet förstörde de iranska myndigheterna effektivt dessa gruppers strukturer genom att arrestera och avrätta deras ledande medlemmar.
Från och med 1982 utvidgades förtrycket till att omfatta medlemmar och anhängare av det kommunistiska Tudeh-partiet och den sekulära vänsterfraktionen Majority i Organization of Iranian People’s Fada’i Guerrillas, politiska organisationer som fram till dess i stor utsträckning hade stött den islamiska republikens politik.
En annan våg av massarresteringar ägde rum 1985 och 1986, riktad mot hundratals medlemmar och anhängare av majoritetsfraktionen i Organization of Iranian People’s Fada’i Guerrillas, en sekulär vänsterpolitisk politisk organisation. Många av dem förblev fängslade fram till det påtvingade försvinnandet och den utomrättsliga avrättningen av tusentals fångar i juli-september 1988.
Chiles demokratiskt valde socialistiske president Salvador Allende.
Kubas president Fidel Castro hade hyllat Salvador Allendes valseger 1970 som den största revolutionära segern någonsin. En revolution via den borgerliga demokratins valurnor gav legitimitet åt det socialistiska systemskiftet på ett annat sätt än ett arbetare- och bondeuppror gjorde. Men hösten 1972 varnade kamrat Fidel Castro sin vän kamrat Salvador Allende för att klassfienden genom långsamheten i det chilenska systemskiftet fått utrymme att mobilisera. Storkapitalets tidningar spred omstörtande fascistpropaganda och trasproletariatets lojalitet skiftade från vänster till höger.
Det USA-stödda terroristdådet
Den 11 september 1973 attackerade USA-stödda terrorister presidentens residens La Moneda i Santiago de Chile.
Den 11 september 1973 genomförde Augusto Pinochets USA-stödda militärjunta, med hjälp av Richard Nixon, Henry Kissinger och CIA, en kupp mot den demokratiskt valde, socialistiske chilenske presidenten Salvador Allende, vilket ledde till att Chile förvandlades från demokrati land till en brutal diktatur.
Den 11 september 1973, under de flygräder och markattacker som föregick kuppen, höll Allende sitt sista tal, där han lovade att stanna kvar i presidentpalatset och avvisade erbjudanden om säker passage om han skulle välja exil framför konfrontation.
Mordet på Salvador Allende
Förrädaren Augusto Pinochet skulle bli kamrat Salvador Allendes bane.
Chile hade i årtionden hyllats som en ledstjärna för demokrati och politisk stabilitet medan resten av Sydamerika hade plågats av militärjuntor och diktatorer. Den chilenska demokratins sammanbrott avslutade en rad demokratiska regeringar i Chile, som hade hållit demokratiska val sedan 1932.
President Allende dog under kuppen. Juntan förklarade officiellt att han begick självmord med ett gevär som han fått av Fidel Castro, men nyligen upptäckta dokument indikerar att han mördades.
En nyliberal terrorregim
Över 3.000 chilenare mördades av Pinochet efter att han blivit diktator och över 40.000 fängslades och torterades av regimen, som hyllades av nyliberalismens ledstjärna Milton Friedman och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher.
Från den 11 september 1973 till den 11 mars 1990 var de chilenska väpnade styrkorna, polisen och alla som var på samma linje som militärjuntan inblandade i att institutionalisera rädsla och terror i Chile.
De systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna som begicks av Chiles militärregering under general Augusto Pinochet omfattade grymma fysiska, psykiska och sexuella övergrepp.
De vanligaste formerna av statligt stödd tortyr som chilenska fångar fick utstå var elchocker, waterboarding, misshandel och sexuella övergrepp. En annan vanlig tortyrmekanism som användes var att “försvinna” de som ansågs vara potentiellt subversiva på grund av att de anslöt sig till vänsterpolitiska doktriner.
Taktiken att “försvinna” Pinochetregimens fiender genomfördes systematiskt under de fyra första åren av militärstyret. De “försvunna” hölls i hemlighet, utsattes för tortyr och 3.200 sågs aldrig mer.
USA försökte påverka valet 1970
USA:s och CIA:s stora insatser mot Allende inleddes redan 1970 i ett misslyckat försök att hindra hans val och tillträde till presidentposten.
Den 21 september 1970 förklarades Allende som segrare i det chilenska presidentvalet, men redan innan han tog över presidentposten rapporterade Edward Korry, USA:s ambassadör i Santiago, till Henry Kissinger: “När Allende väl kommer till makten kommer vi att göra allt som står i vår makt för att döma Chile och chilenarna till yttersta berövande och fattigdom”.
CIA-chefen Richard Helms träffade USA:s president Nixon och Henry Kissinger 1970, dagarna efter att Allende röstats in i ämbetet, och hade skrivit anteckningar om ett möte där presidenten krävde en kupp.
Där stod det: “En chans på tio kanske, men rädda Chile! /Värdig att spendera /inte orolig för de risker som är inblandade /ingen inblandning av ambassaden /10 000 000 dollar tillgängliga, mer om det behövs/ de bästa männen vi har/ spelplan/ få ekonomin att skrika /48 timmar för en handlingsplan”.
Den amerikanska administrationens långvariga fientlighet mot Allende och dess tidigare uppmuntran av en militärkupp mot honom var välkänd bland de chilenska kuppmakarna som till slut vidtog åtgärder på egen hand för att avsätta honom.
Även om CIA hävdar att de inte anstiftade kuppen som gjorde slut på Allendes regering den 11 september 1973, erkänner de att de var medvetna om militärens kupplaner, att de hade pågående underrättelseinhämtning med kuppmakarna och – eftersom CIA inte avrådde från maktövertagandet och hade försökt anstifta en kupp 1970 – att de troligen godkände och hjälpte till med kuppen.
Den USA/UK-stödda Pinochet-diktaturen skulle bestå fram till 1990.
De enda som hade rätt att avgöra om Allende skulle ha förbli Chiles president var det chilenska folket, genom demokratiska val, vilket gjorts i Chile sedan 1932, och inte CIA, Pinochet, Richard Nixon och Henry Kissinger.
De kulturella och historiska element som bestämmer relationerna mellan Ryssland och Ukraina är viktiga. De två länderna har en lång, omfattande, mångsidig och händelserik historia tillsammans.
Detta skulle vara väsentligt om den kris som vi upplever i dag hade sina rötter i historien. Den är emellertid en produkt av nutiden. Det krig som vi ser i dag kommer inte från våra far- eller morföräldrar, våra farföräldrar eller ens våra föräldrar. Det kommer från oss. Vi har skapat denna kris. Vi skapade varje del och varje mekanism. Vi har bara utnyttjat befintlig dynamik och utnyttjat Ukraina för att uppfylla en gammal dröm: att försöka sänka Ryssland. Chrystia Freelands, Antony Blinkens, Victoria Nulands och Olaf Scholz farfars farfar hade den drömmen; vi förverkligade den.
Hur vi förstår kriser avgör hur vi löser dem. Att fuska med fakta leder till katastrof. Detta är vad som händer i Ukraina. I detta fall är antalet frågor så enormt att vi inte kommer att kunna diskutera dem här. Låt mig bara fokusera på några av dem.
Gav James Baker löften om att begränsa Natos expansion österut till Michail Gorbatjov 1990?
År 2021 förklarade Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg att “det fanns aldrig något löfte om att Nato inte skulle expandera österut efter Berlinmurens fall”. Detta påstående är fortfarande utbrett bland självutnämnda Rysslandsexperter, som förklarar att det inte fanns några löften eftersom det inte fanns något fördrag eller skriftligt avtal. Detta argument är lite förenklat och falskt.
Det är sant att det inte finns några fördrag eller beslut av Nordatlantiska rådet (NAC) som förkroppsligar sådana löften. Men det betyder inte att de inte har formulerats, eller att de formulerades av lättsinnighet!
I dag har vi en känsla av att Sovjetunionen, efter att ha “förlorat det kalla kriget”, inte hade något att säga till om i den europeiska säkerhetsutvecklingen. Detta är inte sant. Som vinnare av andra världskriget hade Sovjetunionen de jure en vetorätt mot Tysklands återförening. Med andra ord var västländerna tvungna att få dess samtycke, i utbyte mot vilket Gorbatjov krävde ett åtagande att inte utvidga Nato. Man får inte glömma att Sovjetunionen 1990 fortfarande existerade och att det ännu inte var fråga om att avveckla det, vilket folkomröstningen i mars 1991 skulle visa. Sovjetunionen befann sig därför inte i en svag ställning och kunde förhindra återföreningen.
Detta bekräftades av Hans-Dietrich Genscher, Tysklands utrikesminister, i Tutzing (Bayern) den 31 januari 1990, vilket rapporterades i ett telegram från USA:s ambassad i Bonn:
Genscher varnade dock för att varje försök att utvidga [Natos] militära räckvidd till den tyska demokratiska republikens (DDR:s) territorium skulle blockera den tyska återföreningen.
Tysklands återförening fick två stora konsekvenser för Sovjetunionen: tillbakadragandet av Gruppen av sovjetiska styrkor i Tyskland (GSFG), den mäktigaste och modernaste kontingenten utanför dess territorium, och försvinnandet av en betydande del av dess skyddande “glacis”. Med andra ord skulle varje åtgärd ske på bekostnad av dess säkerhet. Detta är anledningen till att Genscher förklarade:
…Förändringarna i Östeuropa och den tyska enighetsprocessen skulle inte “undergräva Sovjets säkerhetsintressen”. Därför bör Nato utesluta en “utvidgning av sitt territorium österut, dvs. att närma sig de sovjetiska gränserna”.
I detta skede var Warszawapakten fortfarande i kraft och Natos doktrin var oförändrad. Därför uttryckte Michail Gorbatjov mycket snart sin legitima oro för Sovjetunionens nationella säkerhet. Det var detta som fick James Baker, den amerikanske utrikesministern, att omedelbart inleda diskussioner med honom. För att lugna Gorbatjovs oro förklarade Baker den 9 februari 1990 följande:
Inte bara för Sovjetunionen utan även för andra europeiska länder är det viktigt att få garantier för att om USA upprätthåller sin närvaro i Tyskland inom ramen för Nato, kommer inte en tum av Natos nuvarande militära jurisdiktion att sprida sig österut.
Löften gavs alltså helt enkelt för att västvärlden inte hade något alternativ, för att få Sovjetunionens godkännande; och utan löften skulle Tyskland inte ha återförenats. Gorbatjov accepterade Tysklands återförening endast därför att han hade fått försäkringar från president George H.W. Bush och James Baker, från förbundskansler Helmut Kohl och hans utrikesminister Hans-Dietrich Genscher, från Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher, hennes efterträdare John Major och deras utrikesminister Douglas Hurd, från president François Mitterrand, men också från CIA:s chef Robert Gates och Manfred Wörner, Natos dåvarande generalsekreterare.
Den 17 maj 1990 förklarade Manfred Wörner, Natos generalsekreterare, i ett tal i Bryssel:
Det faktum att vi är beredda att inte placera ut en Nato-armé utanför det tyska territoriet ger Sovjetunionen en solid säkerhetsgaranti.
I februari 2022 avslöjade Joshua Shifrinson, en amerikansk politisk analytiker, i den tyska tidskriften Der Spiegel ett avklassificerat SECRET-dokument av den 6 mars 1991, som skrevs efter ett möte mellan de politiska direktörerna för utrikesministerierna i USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland. I dokumentet återges den tyske företrädaren Jürgen Chrobogs ord:
Vi klargjorde under 2+4-förhandlingarna att vi inte skulle utvidga Nato bortom Elbe. Därför kan vi inte erbjuda Polen och de andra länderna medlemskap i Nato.
Representanterna för de andra länderna accepterade också idén att inte erbjuda Nato-medlemskap till de andra östeuropeiska länderna.
Så, skriftligt protokoll eller ej, det blev en “överenskommelse”, helt enkelt för att en “överenskommelse” var oundviklig. I internationell rätt är ett “löfte” en giltig ensidig handling som måste respekteras (“promissio est servanda”). De som förnekar detta i dag är helt enkelt personer som inte känner till värdet av ett visst ord.
Har Vladimir Putin åsidosatt Budapestmemorandumet (1994)?
I februari 2022, vid säkerhetsforumet i München, hänvisade Volodymyr Zelensky till Budapestmemorandumet från 1994 och hotade med att bli en kärnvapenmakt igen. Det är dock osannolikt att Ukraina kommer att bli en kärnvapenmakt igen, och kärnvapenmakterna kommer inte heller att tillåta det. Zelensky och Putin vet detta. Faktum är att Zelensky inte använder memorandumet för att få kärnvapen, utan för att få tillbaka Krim, eftersom ukrainarna ser Rysslands annektering av Krim som ett brott mot detta fördrag. I grund och botten försöker Zelensky hålla västländerna som gisslan. För att förstå detta måste vi gå tillbaka till händelser och fakta som opportunistiskt “glömts bort” av våra historiker.
Den 20 januari 1991, före Ukrainas självständighet, uppmanades krimborna att i en folkomröstning välja mellan två alternativ: att stanna kvar i Kiev eller att återgå till situationen före 1954 och administreras av Moskva. Frågan som ställdes på röstsedeln var följande:
Är du för att återställa den autonoma socialistiska sovjetrepubliken Krim som ett subjekt i Sovjetunionen och en medlem av unionsfördraget?
Detta var den första folkomröstningen om autonomi i Sovjetunionen, och 93,6 % av krimborna gick med på att knytas till Moskva. Den autonoma socialistiska sovjetrepubliken Krim (ASSR Krim), som avskaffades 1945, återupprättades således den 12 februari 1991 av Ukrainska SSR:s högsta sovjet. Den 17 mars anordnade Moskva en folkomröstning om bibehållande av Sovjetunionen, som skulle accepteras av Ukraina, vilket indirekt bekräftade krimbornas beslut. I detta skede stod Krim under Moskvas och inte Kievs kontroll, medan Ukraina ännu inte var självständigt. När Ukraina organiserade sin egen folkomröstning om självständighet förblev krimbornas deltagande svagt, eftersom de inte längre kände sig berörda.
Ukraina blev självständigt sex månader efter Krim, och efter att det senare hade proklamerat sin suveränitet den 4 september. Den 26 februari 1992 utropade Krimparlamentet “Republiken Krim” med den ukrainska regeringens samtycke, som gav den status som självstyrande republik. Den 5 maj 1992 förklarade Krim sin självständighet och antog en konstitution. Staden Sevastopol, som under det kommunistiska systemet styrdes direkt av Moskva, befann sig i en liknande situation, eftersom den 1991 integrerades av Ukraina utanför all laglighet. De följande åren präglades av en dragkamp mellan Simferopol och Kiev, som ville behålla Krim under sin kontroll.
Genom att underteckna Budapestmemorandumet 1994 överlämnade Ukraina de kärnvapen från före detta Sovjetunionen som fanns kvar på dess territorium i utbyte mot “sin säkerhet, sitt oberoende och sin territoriella integritet”. I detta skede ansåg Krim att det de jure inte längre var en del av Ukraina och därför inte berördes av detta fördrag. Regeringen i Kiev å sin sida kände sig stärkt av memorandumet. Därför avskaffade den den 17 mars 1995 med våld Krimförfattningen. Den skickade sina specialstyrkor för att störta Jurij Mechkov, Krims president, och annekterade de facto Republiken Krim, vilket utlöste folkliga demonstrationer för Krims anslutning till Ryssland. En händelse som knappt rapporterades av västerländska medier.
Krim styrdes sedan på ett auktoritärt sätt genom presidentdekret från Kiev. Denna situation ledde till att Krimparlamentet i oktober 1995 formulerade en ny konstitution som återinförde den autonoma republiken Krim. Den nya konstitutionen ratificerades av Krimparlamentet den 21 oktober 1998 och bekräftades av det ukrainska parlamentet den 23 december 1998. Dessa händelser och den ryskspråkiga minoritetens oro ledde till ett vänskapsfördrag mellan Ukraina och Ryssland den 31 maj 1997. I fördraget inkluderade Ukraina principen om gränsernas okränkbarhet i utbyte – och detta är mycket viktigt – mot en garanti för “skyddet av de nationella minoriteternas etniska, kulturella, språkliga och religiösa ursprung på deras territorium”.
Den 23 februari 2014 kom de nya myndigheterna i Kiev inte bara ut ur en statskupp som definitivt inte hade någon konstitutionell grund och som inte var valda, utan genom att upphäva Kivalov-Kolesnitjenko-lagen om officiella språk från 2012 respekterade de inte längre denna garanti i 1997 års fördrag. Krimborna gick därför ut på gatorna för att kräva det “återvändande” till Ryssland som de hade fått 30 år tidigare.
Den 4 mars frågade en journalist Vladimir Putin under hans presskonferens om situationen i Ukraina: “Hur ser du på Krims framtid? Tänker ni er möjligheten att det ansluter sig till Ryssland?” svarade han:
Nej, vi överväger inte det. I allmänhet anser jag att endast invånarna i ett visst land som är fria att bestämma och säkra kan och bör bestämma sin framtid. Om denna rättighet har beviljats albanerna i Kosovo, om detta har möjliggjorts i många delar av världen, så är det ingen som utesluter nationernas rätt till självbestämmande, som, såvitt jag vet, fastställs i flera FN-dokument. Vi kommer dock inte på något sätt att provocera fram ett sådant beslut och kommer inte att ge näring åt sådana känslor.
Den 6 mars beslutade Krimparlamentet att hålla en folkomröstning för att välja mellan att stanna kvar i Ukraina eller begära anslutning till Moskva. Det var efter denna omröstning som myndigheterna på Krim bad Moskva om en anslutning till Ryssland.
I och med denna folkomröstning hade Krim bara återfått den status som det juridiskt sett hade fått strax före Ukrainas självständighet. Detta förklarar varför det förnyade sin begäran om att knytas till Moskva, liksom i januari 1991.
Dessutom hade avtalet om styrkestatus (SOFA) mellan Ukraina och Ryssland om stationering av trupper på Krim och i Sevastopol förnyats 2010 och skulle gälla till 2042. Ryssland hade därför ingen särskild anledning att göra anspråk på detta territorium. Krimbefolkningen, som med rätta kände sig förrådd av regeringen i Kiev, tog tillfället i akt att hävda sina rättigheter.
Den 19 februari 2022 satte Anka Feldhusen, Tysklands ambassadör i Kiev, käppar i hjulet genom att i TV-kanalen Ukraina 24 förklara att Budapestmemorandumet inte var juridiskt bindande. Detta är för övrigt också den amerikanska ståndpunkten, vilket framgår av uttalandet på den amerikanska ambassadens webbplats i Minsk.
Hela västvärldens berättelse om “annekteringen” av Krim bygger på en omskrivning av historien och på att man döljer folkomröstningen från 1991, som existerade och var helt giltig. Budapestmemorandumet från 1994 citeras fortfarande flitigt sedan februari 2022, men västvärldens berättelse ignorerar helt enkelt vänskapsfördraget från 1997, som är orsaken till missnöjet bland de rysktalande ukrainska medborgarna.
Är den ukrainska regeringen legitim?
Ryssarna anser fortfarande att regimskiftet som skedde 2014 är illegitimt, eftersom det inte skedde genom en konstitutionell process och utan stöd från en stor del av den ukrainska befolkningen.
Maidanrevolutionen kan delas upp i flera sekvenser, med olika aktörer. I dag försöker de som drivs av hat mot Ryssland att slå samman dessa olika sekvenser till en enda “demokratisk impuls”: Ett sätt att bekräfta de brott som begåtts av Ukraina och dess nynazistiska fanatiker.
Till en början samlades befolkningen i Kiev på gatorna, besviken över regeringens beslut att skjuta upp undertecknandet av fördraget med EU. Regimskifte låg inte i luften. Detta var ett enkelt uttryck för missnöje.
I motsats till vad västvärlden hävdar var Ukraina då djupt splittrat i frågan om ett närmande till Europa. En undersökning som genomfördes i november 2013 av Kyiv International Institute of Sociology (KIIS) visar att det var delat nästan exakt “50/50” mellan dem som förespråkade ett avtal med Europeiska unionen och dem som förespråkade en tullunion med Ryssland. I södra och östra Ukraina var industrin starkt knuten till Ryssland, och arbetstagarna fruktade att ett avtal som utesluter Ryssland skulle ta död på deras jobb. Det är vad som till slut skulle hända. I själva verket var målet redan i detta skede att försöka isolera Ryssland.
I Washington Post konstaterade Henry Kissinger, Ronald Reagans nationella säkerhetsrådgivare, att Europeiska unionen “bidrog till att förvandla en förhandling till en kris”.
Det som hände senare involverade ultranationalistiska och nynazistiska grupper som kom från den västra delen av landet. Våld utbröt och regeringen drog sig tillbaka, efter att ha undertecknat ett avtal med upprorsmakarna om nyval. Men detta glömdes snabbt bort.
Det var inget mindre än en statskupp, ledd av Förenta staterna med stöd av Europeiska unionen, och genomförd utan någon rättslig grund, mot en regering vars val hade kvalificerats av OSSE som “öppet och ärligt” och som hade “erbjudit en imponerande demonstration av demokrati”. I december 2014 sade George Friedman, ordförande för den amerikanska geopolitiska underrättelseplattformen STRATFOR, i en intervju:
Ryssland definierar den händelse som ägde rum i början av året [i februari 2014] som en kupp organiserad av USA. Och faktum är att det var den mest uppenbara [kuppen] i historien.
Till skillnad från europeiska observatörer var Atlantrådet, trots att det är starkt för Nato, snabbt ute för att konstatera att Maidan-revolutionen hade kapats av vissa oligarker och ultranationalister. Rådet noterade att de reformer som Ukraina lovat inte hade genomförts och att västmedia höll fast vid en akritisk “svartvit” berättelse.
Ett telefonsamtal mellan Victoria Nuland, dåvarande biträdande utrikesminister för Europa och Eurasien, och Geoffrey Pyatt, USA:s ambassadör i Kiev, som avslöjats av BBC, visar att amerikanerna själva valde ut medlemmarna i den framtida ukrainska regeringen, i strid med ukrainarna och européerna. Detta samtal, som blev känt tack vare Nulands berömda “F*** the EU!”
Kuppen stöddes inte enhälligt av det ukrainska folket, varken i sak eller i form. Den var ett verk av en minoritet ultranationalister från västra Ukraina (Galicien), som inte representerade hela det ukrainska folket. Deras första lagstiftningshandling, den 23 februari 2014, var att upphäva Kivalov-Kolesnichenko-lagen från 2012, som fastställde det ryska språket som ett officiellt språk vid sidan av ukrainska. Det var detta som fick den rysktalande befolkningen att starta massiva protester i den södra delen av landet, mot myndigheter som de inte hade valt.
I juli 2019 konstaterade International Crisis Group (som finansieras av flera europeiska länder och Open Society Foundation):
Konflikten i östra Ukraina började som en folkrörelse. […] Protesterna organiserades av lokala medborgare som hävdade att de representerade den rysktalande majoriteten i regionen. De var oroade både över de politiska och ekonomiska konsekvenserna av den nya regeringen i Kiev och över den regeringens senare övergivna åtgärder för att förhindra officiell användning av det ryska språket i hela landet.
“Rebels without a Cause: Russia’s Proxies in Eastern Ukraine”, International Crisis Group, Europe Report N° 254, 16 juli 2019, s. 2
Västvärldens försök att legitimera denna högerextrema kupp i Kiev ledde till att oppositionen gömdes undan i den södra delen av landet. För att presentera denna revolution som demokratisk maskerades den verkliga “västliga handen” skickligt av den imaginära “ryska handen”. På så sätt skapades myten om ett ryskt militärt ingripande. Påståendena om en rysk militär närvaro var definitivt falska, en händelse chefen för den ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) erkände 2015 att det inte fanns några ryska enheter i Donbass.
Till råga på allt fick Ukraina ingen legitimitet genom sitt sätt att hantera upproret. Under 2014-2015, dåligt rådgivna av Natos militär, förde Ukraina ett krig som bara kunde leda till dess nederlag: man betraktade befolkningen i Donbass och på Krim som fientliga utländska styrkor och gjorde inga försök att vinna autonomisternas “hjärtan och sinnen”. I stället har dess strategi varit att straffa folket ännu mer. Banktjänster stoppades, ekonomiska förbindelser med de autonoma regionerna bröts helt enkelt, och Krim fick inte längre något dricksvatten.
Detta är anledningen till att det finns så många civila offer i Donbass, och till att den ryska befolkningen fortfarande i dag står i majoritet bakom sin regering. Konfliktens 14 000 offer tenderar att tillskrivas de “ryska inkräktarna” och de så kallade “separatisterna”. Men enligt FN är mer än 80 procent av de civila offren resultatet av ukrainska beskjutningar. Som vi kan se massakrerar den ukrainska regeringen sitt eget folk med hjälp, finansiering och råd från Natos militär, länderna i Europeiska unionen, som försvarar sina värderingar.
I maj 2014 fick det våldsamma förtrycket av protesterna befolkningen i vissa områden i de ukrainska regionerna Donetsk och Lugansk att hålla folkomröstningar om självbestämmande i Folkrepubliken Donetsk (som godkändes av 89 procent) och i Folkrepubliken Lugansk (som godkändes av 96 procent). Även om västerländska medier fortsätter att kalla dem folkomröstningar om “självständighet” är det folkomröstningar om “självbestämmande” eller “autonomi” (самостоятельность). Fram till februari 2022 talade våra medier konsekvent om “separatister” och “separatistiska republiker”. I verkligheten, som det står i Minsk-avtalet, sökte dessa självutnämnda republiker inte “självständighet”, utan en “autonomi” inom Ukraina, med möjlighet att använda sitt eget språk och sina egna seder och bruk.
Är Nato en försvarsallians?
Natos syfte är att föra in de europeiska allierade under USA:s kärnvapenparaply. Nato utformades som en försvarsallians, även om nyligen avklassificerade amerikanska dokument visar att Sovjet uppenbarligen inte hade för avsikt att angripa västvärlden.
För ryssarna är frågan om huruvida Nato är offensivt eller defensivt ovidkommande. För att förstå Putins ståndpunkt måste vi beakta två saker som västliga kommentatorer vanligtvis förbiser: Natos utvidgning österut och USA:s gradvisa övergivande av den internationella säkerhetens normativa ram.
Så länge USA inte placerade ut missiler i närheten av sina gränser brydde sig Ryssland inte så mycket om Natos utvidgning. Ryssland självt övervägde att ansöka om medlemskap. Men problem uppstod 2001, när George W. Bush beslutade att ensidigt dra sig ur ABM-fördraget och placera ut antiballistiska missiler i Östeuropa. Syftet med ABM-fördraget var att begränsa användningen av försvarsmissiler, med tanken att bibehålla avskräckningseffekten av ömsesidig förstörelse genom att tillåta att beslutsfattande organ skyddas av en ballistisk sköld (för att bevara förhandlingskapaciteten). Det begränsade således utplaceringen av antiballistiska missiler till vissa specifika zoner (särskilt runt Washington DC och Moskva) och förbjöd den utanför nationella territorier.
Sedan dess har USA successivt dragit sig ur alla de vapenkontrollavtal som upprättades under det kalla kriget: ABM-fördraget (2002), Open Skies-fördraget (2018) och INF-fördraget (Intermediate-range Nuclear Forces) (2019).
År 2019 motiverade Donald Trump sitt tillbakadragande från INF-fördraget med påstådda överträdelser från rysk sida. Men som Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI) konstaterar har amerikanerna aldrig lagt fram bevis för dessa överträdelser. I själva verket försökte USA helt enkelt komma ur avtalet för att kunna installera sina AEGIS-missilsystem i Polen och Rumänien. Enligt den amerikanska administrationen är dessa system officiellt avsedda att avlyssna iranska ballistiska missiler. Men det finns två problem som tydligt ifrågasätter amerikanernas goda vilja:
Det första är att det inte finns några tecken på att iranierna utvecklar sådana missiler, vilket Michael Ellemann från Lockheed-Martin förklarade inför ett utskott i den amerikanska senaten.
Det andra är att dessa system använder Mk41-lanseringar, som kan användas för att avfyra antingen antiballistiska missiler eller kärnvapenmissiler. Anläggningen i Radzikowo i Polen ligger 800 km från den ryska gränsen och 1 300 km från Moskva.
Bush- och Trumpadministrationerna sade att de system som satts upp i Europa var rent defensiva. Även om det teoretiskt sett är sant är det dock tekniskt och strategiskt falskt. För det tvivel som gjorde det möjligt att installera dem är samma tvivel som ryssarna legitimt skulle kunna ha i händelse av en konflikt. Denna närvaro i omedelbar närhet av Rysslands nationella territorium kan faktiskt leda till en kärnvapenkonflikt. I händelse av en konflikt skulle det nämligen inte vara möjligt att veta exakt vilken typ av missiler som är laddade i systemen – ska ryssarna därför vänta på explosioner innan de reagerar? I själva verket känner vi till svaret: Eftersom det inte finns någon tid för tidig varning skulle ryssarna praktiskt taget inte ha någon tid att avgöra vilken typ av missil som avfyras, och de skulle därför tvingas att reagera i förebyggande syfte med en kärnvapenattack.
Vladimir Putin ser inte bara detta som en risk för Rysslands säkerhet, utan han konstaterar också att Förenta staterna i allt högre grad åsidosätter internationell rätt för att föra en ensidig politik. Därför säger Vladimir Putin att europeiska länder kan dras in i en kärnvapenkonflikt utan att vilja det. Detta var innehållet i hans tal i München 2007, och han kom med samma argument i början av 2022, när Emmanuel Macron åkte till Moskva i februari.
Finland och Sverige in i Nato – en bra idé?
Framtiden får utvisa om Sveriges och Finlands beslut att ansöka om medlemskap i Nato var en klok idé. De överskattade förmodligen värdet av det kärnvapenskydd som Nato erbjuder. Faktum är att det är mycket osannolikt att USA kommer att offra sin nationella mark genom att slå till mot rysk mark för Sveriges eller Finlands skull. Det är mer troligt att om USA använder kärnvapen kommer det i första hand att ske på europeisk mark och endast som en sista utväg på ryskt territorium, för att skydda sitt eget territorium från kärnvapen motattacker.
Dessutom har dessa två länder, som uppfyllde de kriterier för neutralitet som Ryssland skulle vilja ha för sina direkta grannar, medvetet placerat sig i Rysslands kärnvapenkorsning. För Ryssland kommer det största hotet från den centraleuropeiska krigsskådeplatsen. Med andra ord, i händelse av en hypotetisk konflikt i Europa skulle de ryska styrkorna främst vara engagerade i Centraleuropa och kunna använda sina kärnvapenarméer för att “flankera” sina operationer genom att slå till mot de nordiska länderna, utan någon som helst risk för ett amerikanskt kärnvapensvar.
Var det omöjligt att lämna Warszawapakten?
Warszawapakten skapades strax efter det att Tyskland anslutit sig till Nato, av exakt samma skäl som vi har beskrivit ovan. Dess största militära insats var invasionen av Tjeckoslovakien i augusti 1968 (med deltagande av alla paktens nationer utom Albanien och Rumänien). Denna händelse ledde till att Albanien drog sig ur pakten mindre än en månad senare, och att Rumänien slutade att aktivt delta i Warszawapaktens militära ledning efter 1969. Därför är det inte korrekt att hävda att ingen var fri att lämna fördraget.
Om författaren: Jacques Baud är en mycket respekterad geopolitisk expert som har publicerat många artiklar och böcker, bland annat Poutine: Maître du jeu? Gouverner avec les fake news och L'Affaire Navalny.
Ever Fonseca (Kuba), Homenaje a la paz (“Hyllning till freden”), 1970.
Kära vänner, Hälsningar från Trikontinentalen, Institutet för social forskning.
Medan Förenta staterna inledde sitt olagliga krig mot Irak 2003 talade Kubas president Fidel Castro i Buenos Aires, Argentina. “Vårt land släpper inte bomber över andra folk”, sade han, “och skickar inte heller tusentals flygplan för att bomba städer … Vårt lands tiotusentals vetenskapsmän och läkare har utbildats för att rädda liv”. Kuba hade en armé, ja, men inte en armé för krig; Castro kallade den “en armé av vita rockar”. På senare tid har Kubas Henry Reeve-brigad av läkare osjälviskt arbetat runt om i världen för att hjälpa till att hejda pandemin COVID-19.
Castro påminner oss om att det finns två sätt att leva i denna värld. Vi kan leva i en krigsfylld värld som är full av vapen och förvirrad av skrämseltaktik, en värld som ständigt förbereder sig för strid. Eller så kan vi leva i en värld av lärare och läkare, vetenskapsmän och socialarbetare, berättare och sångare. Vi kan sätta vår tillit till människor som hjälper oss att skapa en bättre värld än den vi lever i i dag, denna eländiga värld av krig och vinst, där fulheten hotar att överväldiga oss.
Vår hud slår mot ytan av rädsla för att en ny järnridå ska falla, att det finns ett tryck på att boxa in Kina och Ryssland, att dela upp världen i läger. Men det är omöjligt, eftersom vi – som vi konstaterade i förra veckans nyhetsbrev – lever i en knut av motsägelser och inte i en renodlad värld av vissheter. Även USA:s nära allierade, som Australien, Tyskland, Japan och Indien, kan inte bryta sina ekonomiska och politiska band med Ryssland och Kina. Om de skulle göra det skulle de hamna i en recession, vilket skulle leda till det ekonomiska kaos som krig och sanktioner redan har orsakat i Honduras, Pakistan, Peru och Sri Lanka. I dessa länder – som redan är misshandlade av Internationella valutafonden på grund av eliternas girighet och utländska ambassader – har de stigande bränslepriserna förvandlat en ekonomisk kris till en politisk kris.
Sergey Grinevich (Vitryssland), Tank, 2013.
Krig slutar antingen med att ett lands politiska institutioner och sociala kapacitet förstörs eller så slutar de med vapenvila och förhandlingar. Nordatlantiska fördragsorganisationens (Nato) krig mot Libyen 2011 slutade med att landet snubblade med lukten av kordit i luften och en trasig samhällsordning. Libyens öde bör inte upprepas någonstans, och definitivt inte i Ukraina. Men det är ett öde som är förutbestämt för folket i Afghanistan, Somalia och Jemen, som har kvävts av krig som västvärlden har uppmuntrat – krig som västvärlden har beväpnat och som har varit lönsamma för västvärlden.
När det moderna Ryssland kom fram efter Sovjetunionens fall ledde Boris Jeltsin en kupp mot det ryska parlamentet, med stridsvagnar i luften. De som för närvarande sitter vid makten i Ryssland agerar i ljuset av denna våldsamma början och erfarenheterna från andra krigsdrabbade nationer. De kommer inte att tillåta sig att drabbas av Libyens, Jemens eller Afghanistans öde. Förhandlingar mellan Ryssland och Ukraina pågår i Vitrysslands Homyel Voblasts (eller Gomelregionen), men förtroendet måste stärkas innan en vapenvila kan bli en verklig möjlighet. Ett eventuellt eldupphör bör inte bara gälla kriget i Ukraina – vilket är absolut nödvändigt – utan bör också innefatta ett stopp för den bredare amerikanska påtryckningskampanjen mot hela Eurasien.
Svetlana Rumak (Ryssland) Endless Green Fields, 2017.
Vad är den där påtryckningskampanjen och varför pratar man om den nu? Borde vi inte bara säga att Ryssland ska lämna Ukraina? En sådan slogan är visserligen korrekt, men tar inte upp de djupare problem som provocerade fram detta krig från början.
När Sovjetunionen kollapsade använde västländerna sina resurser och sin makt genom Boris Jeltsin (1991-1999) och sedan Vladimir Putin (från 1999). Först utarmade västvärlden det ryska folket genom att förstöra landets sociala nät och låta ryska eliter sluka landets sociala rikedomar. Sedan lockade de de nya ryska miljardärerna att investera i den västdrivna globaliseringen (inklusive engelska fotbollslag). Väst stödde Jeltsins blodiga krig i Tjetjenien (1994-1996) och sedan Putins krig i Tjetjenien (1999-2000). Den förre brittiske premiärministern Tony Blair (1997-2007) undertecknade tillstånd för Ryssland att köpa brittiska vapen tills hans arm gjorde ont och välkomnade Putin till London 2000 och sade: “Jag vill att Ryssland och väst ska samarbeta för att främja stabilitet och fred”. År 2001 beskrev USA:s tidigare president George W. Bush att han såg Putin i ögonen och såg hans själ och kallade honom “rakryggad och pålitlig”. Samma år uppmuntrade Thomas Friedman från New York Times sina läsare att “fortsätta att stödja Putin”. Det var västvärlden som hjälpte den ryska miljardärsklassen att ta över staten och rida över det ryska samhället.
När den ryska regeringen beslutade att integration med Europa och USA inte var möjlig började västvärlden att framställa Putin som djävulsk. Den här filmen fortsätter att spelas upp: Saddam Hussein i Irak var USA:s stora hjälte och sedan dess skurk, samma sak med den tidigare militärledaren Manuel Antonio Noriega i Panama. Nu är insatserna oförlåtligt högre och farorna större.
Shakir Hassan al-Said (Irak), Offren, 1957.
Under ytan av det nuvarande ögonblicket finns en dynamik som vi tog upp i vårt tionde nyhetsbrev i år. USA skadade ensidigt den internationella rustningskontrollarkitekturen genom att dra sig tillbaka från fördraget om antiballistiska missiler (2001) och INF-fördraget (Intermediate-Range Nuclear Forces) (2018) och därmed urholka avskräckningspolitiken. I december 2018 pressade USA sina allierade att med knapp marginal förhindra att FN:s generalförsamling antog en resolution för att försvara INF-fördraget. Putin började tala om behovet av säkerhetsgarantier, inte från Ukraina eller ens från Nato, som är en uppblåst trojansk häst för Washingtons ambitioner: Ryssland behövde säkerhetsgarantier direkt från USA.
Varför? Därför att den amerikanska regeringen 2018 tillkännagav en förändring av utrikespolitiken som signalerade att de skulle öka konkurrensen med Kina och Ryssland. Nato-ledda marina övningar nära båda länderna gav också Ryssland anledning till oro för sin säkerhet. USA:s stridslystnad finns inskriven i den nationella försvarsstrategin från 2022, där det hävdas att USA är “berett att segra i en konflikt när det är nödvändigt, med prioritering av [Kinas] utmaning i Indo-Stilla havet, därefter den ryska utmaningen i Europa”. Nyckelordet är att USA är berett att segra i en konflikt. Hela attityden av dominans och nederlag är en machoattityd mot mänskligheten. Den amerikanska påtryckningskampanjen runt om i Eurasien måste upphöra.
Abel Rodríguez (Colombia), Territorio de Mito (“Myth Territory”), 2017.
Vi vill inte ha en delad värld. Vi vill ha en realistisk värld: en mänsklighetens värld som tar itu med klimatkatastrofen på ett adekvat sätt. En värld som vill göra slut på hunger och analfabetism. En värld som vill lyfta oss från förtvivlan till hopp. En värld med fler arméer med vita rockar och i stället för arméer med vapen.
På Trikontinentalen, institutet för social forskning, förstärker vi livet och rösterna hos människor som bygger en värld av hopp mot rädsla, en värld av kärlek mot hat. En sådan person är Nela Martínez Espinosa (1912-2004), som står i fokus för den tredje studien i vår serie Women of Struggle, Women in Struggle. Nela, som vi kallar henne, var en ledande person i Ecuadors kommunistparti och en byggare av institutioner som ingav massorna förtroende. Dessa organisationer omfattade antifascistiska fronter och kvinnoförbund, stöd för ursprungsbefolkningens rättigheter i Ecuador och plattformar som försvarade den kubanska revolutionen. År 1944, under den gloriösa majrevolutionen, ledde Nela kortvarigt regeringen. Under hela sitt liv arbetade hon outtröttligt för att bygga grunden för en bättre värld.
År 2000 kämpade Nela som ordförande för Women’s Continental Front for Peace and against Intervention mot inrättandet av en amerikansk militärbas i staden Manta. “Koloniseringen återvänder”, sade Nela. Hur ska vi kunna undkomma denna kolonisering? Hur kan vi rättfärdiga oss själva inför vår feghet?”.
Den sista frågan hänger över oss. Vi vill inte leva i en delad värld. Vi måste agera för att förhindra att järnridån faller. Vi måste kämpa mot vår rädsla. Vi måste kämpa för en värld utan murar.
Institutet för utvecklings- och fredsstudier (INDEPAZ) / Observatoriet för konflikter och mänskliga rättigheter, januari 2021.
Å ena sidan ser vi en ökad territoriell närvaro genom patrullering eller tillfällig rörlighet och å andra sidan en politisk försvagning och förlust av social bas i samband med ELN:s inträde i andra regioner där de har blivit nyaktiva under de senaste tre åren.
Politisk försvagning och förlust av social bas i samband med inträde i andra regioner där samhällen förkastar väpnade gruppers närvaro.
Samhällen förkastar förekomsten av väpnade grupper och betraktar våldsamma tvister om deras territorier som ett hot.
ELN:s dynamik mellan 2018 och 2020-1 har varit en dynamik av återanpassning, på grund av den starka dispyten mellan narko-paramilitärer, återstående grupper och dissidenter i vissa områden som har konsoliderats (särskilt i Catatumbo, Choco och sydväst).
Denna situation har lett till att trupperna har rört sig för att förstärka sin närvaro, och i många fall har de kommit att ockupera områden som aldrig tidigare har visat tecken på ELN:s närvaro; i sin väg lämnar de kvar flaggor, graffiti och bomber, vilket innebär att det finns specifika åtgärder men ingen kontinuitet i nya regioner i landet: detta är vad som i rapporten kallas för en konsolideringskris och en instabil militär omorganisation.
Denna forskningsrapport är inriktad på att erbjuda ett nytt perspektiv på ELN:s expansion och förstärkning i landet under de senaste tre åren.
Analysen mellan 2018 och 2020-1 visar en återkommande (fortsatt) närvaro i 136 kommuner och undersökningar av expansion eller transitering i 57 nya kommuner.
Under första halvåret 2020 hade ELN någon form av konflikt i 71 kommuner, varav de flesta antingen var tvister med andra grupper eller av proselytisk art. Konfrontationer med säkerhetsstyrkorna stod för 10% och var i huvudsak attacker utförda med sprängmedel.
Under 2019 ökade närvaron i 54 kommuner jämfört med 2018, medan den utökades med tre kommuner under 2019. Dessa siffror kan tyda på att ELN omedelbart efter det att FARC lade ner sina vapen expanderade i angränsande områden, men snabbt nådde en gräns på grund av konflikter och brist på befälhavare.
259 är det totala antalet kommuner där ELN har haft någon form av aktivitet eller tecken på närvaro mellan 2018 och 2020.
I 136 av de 259 kommunerna fortsätter denna grupps verksamhet under de tre analyserade åren, medan 34 kommuner har en enda händelse eller åtgärd under två år och 89 kommuner har endast en viss åtgärd under ett år utan att den återkommer.
De landskap som har det högsta antalet registrerade ELN-händelser vid ett visst datum under 2018, 2019 och 2020 är i tur och ordning: Antioquia, Cauca, Chocó, Norte de Santander och Nariño. Det är i dessa områden som de största konflikterna mellan väpnade grupper äger rum, särskilt i den del som sträcker sig från Catatumbo till Choco och i södra Stilla havet.
Målsättningar ELN haft under perioden:
Upprätta rörlighetskorridorer som gör det möjligt för ELN att ansluta till Magdalena Medio och södra Bolívar.
Skapa processer för att ta kunna ta ut folkliga hyror från företag för t.ex. gruvdrift.
Dominera och/eller kontrollera transitzoner för att kunna ta ut tullavgifter (“gramaje”) för smuggelpassage.
ELN finns förankrade i bergiga kommuner (bl.a. Murindó, Segovia, Remedios, Frontino och Urrao), som genomkorsas av bergskedjor och har olika ekonomiska baser, bland annat guld- och silvergruvor. De har ökat sin närvaro i Bajo Cauca-regionen i Antioquia för att få kontakt med södra Bolívar, där alla typer av ekonomier förekommer. Förbindelsen mellan landskapen Bolívar, Antioquia och Santander var i sin tur nödvändig för att befästa ett upproriskt projekt av nationell betydelse. I kommunen Montecristo har ELN stor kontroll över guldverksamheten, så stor att de kontrollerar in- och utflyttning av gruvmaskiner. Denna kommun, som är en del av Mojana Bolivarense, förbinder landets norra, västra och centrala delar med varandra och kontrollerar viktiga floder som Magdalena och Cauca. ELN kontrollerar också San Lucas-bergen, i byarna El Dorado, El Paraíso och Caribona, genom vilka de går direkt till Santa Rosa del Sur och Bajo Cauca Antioqueño, varifrån de får vapen och taktiskt stöd från Jesús Darío Ramírez Castros krigsfront.
ELN föröker få kontroll över ett område som är en del av det som kallas Orinoco Mining Arc och som innehåller cirka 7.000 ton mineraler[1], såsom bland annat guld, koppar, diamanter, coltan (även kallat svart guld), järn och bauxit.
En löpande affär för ELN är försäljning av säkerhetsutrustning till smugglare (som också beskattas för sin smuggling av främst bensin) som har transitzoner mellan Venezuela och Colombia, vilket de gör genom Arauca-floden, där de passerar i motorbåtar för att försörja pimpineros spå den colombianska sidan. Smuggling av bensin sker annars främst längs vägen från Convención till Tibú och överförs sedan till Aguachica i Cesar, där den saluförs och distribueras till andra landskap.
Både Boyacá och Casanare fungerar, med hänsyn till att deras geografi gör det lätt kan gömma sig och sporadiskt hålla strategiska möten utan att upprätta baser i form av permanenta läger, som transitcentra för ELN. De förvaltar också förbindelsevägar mellan Serranía de Los Motilones och Perijábergen, som anländer från Venezuela och Norte de Santander, samt även ansluter till Catatumbo- och Cesar-regionerna, utan att detta innebär kontroll eller konsolidering i regionen, genom vilka de mobiliserar olika ekonomier.
I Cesar, liksom i andra landskap, förekommer även andra illegala verksamheter, t.ex. stulna nötkreatur, som ofta kommer från Venezuela in genom Serranía del Perijá och passerar genom kommunen Agustín Codazzi. Men terrängen i Cesar tjänar också de olika strukturerna som transitpunkt mellan Catatumbo och La Guajira, främst för transport av narkotika.
ELN vinner, på grund av områdets egenskaper, terräng i Chocó, som inkluderar en utgång till Stilla havet, en förbindelse med Panama för narkotikasändningar och vägar till det inre av landet. Kontrollen över floden Atrato, som förbinder södra och norra delen av landskapet Chocó och dess huvudstad Quibdó, där Manuel Hernández El Boche-fronten och de urbana krigsfronterna finns, säkrar en struktur som har till uppgift att tvätta pengar från illegal guldutvinning och andra illegala verksamheter.
Förbindelsen via Valle del Cauca och landskapet Cauca är särskilt viktig på grund av ett intresse i Buenaventura och ELN har försökt etablera sig i stadsområdet i små grupper, men andra gruppers dominans i staden gör att försöken inte lett till något annat än att området blivit en konflikthärd.
ELN är även lokaliserat i den norra och sydvästra delen av landskapet Nariño, vilket i princip har att göra med vikten av att förvalta gränsen mot Cauca och förbindelsen till Stilla havet. De har kontroll av de områden som den transandinska pipelinen passerar genom. Dessa ingår i en viktig rutt för kokainproducuenternas försörjning (vilket bevisas av de laboratorier som hittats i kommunen Samaniego, som ingår i den västra delen av regionen och där företaget Jaime Toño Obando är verksamt).
I Santa Bárbara de Iscuandé (Nariño) sägs Comuneros del Sur-fronten kontrollera olaglig gruvdrift, vilket är anledningen till att de kontrollerar in- och utförsel av maskiner för utvinning av olika mineraler.
I Cauca-landskapet är deras närvaro inte konsoliderad eller avgörande, även om de har försökt att införa sina regler genom att hota sociala ledare, vilket CRIC och andra ursprungsfolksorganisationer i området har fördömt.
ELN har lagt ut minfält för att försöka upprätta gränser mellan de olika grupperna, en taktik som används flitigt av denna grupp.
Om INDEPAZ: Instituto de Estudios para el Desarrollo y la Paz, INDEPAZ, är en tankesmedja som främjar fred och icke-våldsalternativ och som sedan 1990 har följt alla de aktörer, faktorer, strategier och processer som har varit och är en del av de väpnade, politiska och socioekonomiska konflikterna i Colombia. INDEPAZ har i sitt arbete strävat efter att bygga broar mellan kunskap och erfarenheter i gräsrotsprocesser och kollektiva aktioner, för att på ett effektivt sätt påverka scenarierna för pakter och beslutsfattande. En del av detta arbete har bestått i att utarbeta olika rapporter för att öka medvetenheten om den politiska, sociala, ekonomiska och kulturella situationen i landet, samt att tillhandahålla forum för debatt, såsom akademiska forum och utbildningsmöten, som är nödvändiga och giltiga för dialog, debatt och skapande av alternativ.
Metodik: Triangulering av information
Huvudflöde: • Rapporter eller kommunikéer från försvarsministeriet. • Rapporter eller kommunikéer från den nationella polisen. • Rapporter eller meddelanden från justitieministeriet. • Rapporter eller meddelanden från den nationella flottan. • Rapporter eller kommunikéer från sociala organisationer. • Rapporter eller kommunikéer från den nationella armén.
Sidoflöde 1: • Tidiga varningar från ombudsmannens kontor.
Sidoflöde 2: • Nyheter, artiklar och artiklar och journalistiska texter som publicerats av olika nationella och internationella nationella och utländska utländska medier.
Underlaget från ovanstående flöden granskades (minst 1.500 dokument) och därefter genomfördes differentiell analys med hjälp av informationsmatriser.)
Det militärt-sexuella komplexet: Prostitution, sjukdom och imperiets gränser under det filippinsk-amerikanska kriget av Paul A. Kramer, publicerad i The Asia-Pacific Journal, 20 juli 2011
Översättarens förord Den vita kvinnans börda: Samtidigt som det vita patriarkatet exploaterar kvinnor i Trikontinentalen i ännu högre grad än det gör "hemma" (i Nordamerika, Europa, Japan, Australien och Mellanöstern), ser imperiefeminister i skärningspunkten mellan militär ockupation, kommersialiserat sex, prostitution och dess medicinska reglering en möjlighet att hävda vita kvinnors politiska makt över rasifierade koloniala subjekt.
Det första reservsjukhuset i Manila 1900. William Johnson, korrespondent för en förbudsivrande tidning, rapporterade att han fick höra av en läkare att en sjättedel av soldaterna på sjuklistan – över 3.000 fall – var smittade av könssjukdomar. Källa: Kongressbiblioteket.
Major Owen Sweets kampanj mot utnyttjande av prostituerade började strax efter hans ankomst till Jolo i södra Filippinerna i maj 1899. Situationen var brådskande. Fyra månader in i ett krig mot den filippinska republiken hade 23:e infanteriet tagit kontroll över området från spanska styrkor, men, som [rasisten] Sweet beklagade, hade hans trupper fallit “arvtagare till de slappa moraliska förhållanden som är förknippade med Filippinerna och orientaliska länder i allmänhet”. I brist på kasernutrymme hade hans soldater tvingats leva “i nära kontakt” med “blandade raser”, och Sweet hade “konfronterats med samma status av omoral och laglösa samhälle” som befälhavare hade gjort i Manila, Iloilo, Cebu och på andra ställen. En “personlig” utredning i november som innebar en “undersökning och inspektion från hus till hus” hade avslöjat spelhallar, grogbutiker, salonger, “ställen där de mest avskyvärda droger gavs ut” och “flera prostitutionsställen” som främst beboddes av kineser och japaner, men även filippinare, moros och “andra omoraliska kvinnor, som fanns utspridda i byarna”. Sweet fruktade att dessa förhållanden skulle kunna utlösa lokala spänningar och öppna en andra, muslimsk-amerikansk front som amerikanerna inte hade råd med.[1]
I en rapport till sina överordnade, som senare krävde en fullständig redogörelse för hans agerande på Jolo, berättade Sweet om sin energiska bekämpning av lasterna.[2] För att främja “moral, disciplin och god förvaltning” hade han gjort razzior på “spelställen” och “reglerat” sprithandeln, förstört binoförråden och stängt alla sprithandlare och salooner i början av 1900. Sweet, som stod inför “ett nästan helt omoraliskt kvinnosamhälle”, hade gett “dessa kvinnor och deras innehavare” en “reglering, begränsning och kontroll som hittills varit okänd under deras livstid”. Vad han kallade “noterade kvinnor” var “bevakade, tyglade och undersökta”. När det gällde bordellerna “införde han genast ett system med sträng övervakning, krävande restriktioner, inspektioner och kontroll samt bestraffningar och medicinska undersökningar av [arméns] kirurger”. Medan ett “förvarsläger” upprättades för sjuka soldater hade Sweet fängslat “alla kvinnor i Jolo som man visste var sjuka” i en särskild sjukhusavdelning och “deporterat” dem som befanns vara smittade med “så kallade asiatiska sjukdomar”. Tillsammans utgjorde dessa åtgärder ett “slitningssystem” som “tenderade att minska antalet på olika sätt”. Sweet hade först “befriat städerna från kineser, sedan från olika nationaliteter”, sedan från morokvinnor “på det mest lugna sätt man kan tänka sig” och “från tid till annan från de mer obehagliga japanska kvinnorna”. Därefter “drev han gradvis ut Visaya [sic] och filippinska kvinnor”. Sweet gick gradvis mot vad han kallade “slutlig eliminering” och hans program med avgifter, inspektioner, inspektioner, inspärrningar och deportationer, som var riktat mot de “vanliga kvinnorna”, hade enligt hans egna mått mätt lyckats i juni 1900, då “endast ett tjugotal kvinnor återstod”. Om han hade haft befälet några månader längre skulle 1901 det “sociala onda” där ha varit “utplånat”.[3]
Sweets kamp var bara en episod i en mycket större historia om politiseringen av prostitutionen under och efter det filippinsk-amerikanska kriget.[4] Det fanns en viss ironi i det faktum att utredningen av hans beteende hade föranletts av den kollektiva ilskan hos reformatorer som ansåg att hans repression av lasterna inte hade gått tillräckligt långt genom att tillåta ett trettiotal japanska prostituerade att stanna kvar i Jolo. Det var inte Sweets krig mot prostituerade utan de bestämmelser som han hade utfärdat och som krävde att de skulle genomgå medicinska kontroller som blev föremål för en intensiv debatt i Förenta staterna. Hans uppdrag var en del av ett mer omfattande uppdrag. Under det filippinsk-amerikanska kriget genomförde den amerikanska armén det mest omfattande program för venerisk inspektion av sexarbetare som den amerikanska militären hittills genomfört.[5] Det sattes igång bara några månader efter den amerikanska ockupationen av Manila och skulle under krigets lopp utarbetas där och på olika sätt i lokala armékommandon. I dessa många miljöer institutionaliserade förordningen könsbundna och rasifierade föreställningar om moral och sjukdom, och gjorde “infödda kvinnor” till “källan” till könssjukdomar och till de exklusiva objekten för inspektion, behandling och isolering.
Inspektionssystemet i sig gick obemärkt förbi i USA i nästan två år, men när en journalist om förbudet upptäckte det i juni 1900 utlöste det en mobilisering av en mängd olika reformgrupper och korståg för “avskaffande” som intensifierades under de följande två åren. Aktivister gjorde könsbesiktning till ett problem på olika sätt, var och en försökte använda den för att föra sin agenda framåt. För reformatorer som arbetar med “social renhet” “licensierade” regleringen sedlighet i flera avseenden, vilket hotade soldaternas moraliska och fysiska hälsa och hälsan i det samhälle som de skulle återvända till. Suffragetter framställde politiken som en naturlig biprodukt av en stat utan kvinnors moraliserande inflytande. Antikolonialister kopplade den till en bredare rädsla för kroppslig och politisk “korruption”. För dem alla signalerade antagandet av regleringen en tragisk kollaps av den nationella exceptionalismen, eftersom Förenta staterna antog vad de ansåg vara omoraliska, “europeiska” metoder för att begränsa könssjukdomar. Efter inledande förnekanden erkände krigsdepartementet och den amerikanska armén förekomsten av reglering och fördömde den så småningom retoriskt, samtidigt som de tillät att den fortsatte i modifierad, och mindre inhemskt synlig, form. Bland dessa ändringar formaliserade och universaliserade armén inspektionen av sina soldater i Filippinerna efter maj 1901; under senare år blev denna koloniala innovation nationell armépolitik.
Tack vare feministiska forskares och aktivisters arbete har det militära imperiets sexuella politik framträtt som ett av de viktigaste ämnena i en kritisk forskning om USA:s militära närvaro utomlands. Denna forskning har utforskat de sociala landskapen för sexuellt arbete nära militära installationer, de avtal mellan stater som ingåtts för att underlätta kommersialiserat sex, sexarbetarnas erfarenheter och den centrala roll som kontroverser om sex har spelat i politiken för militär basering.[6] Den här uppsatsen bidrar till dessa undersökningar på ett antal sätt. För det första ger den dem en förhistoria: medan den mesta av denna litteratur har fokuserat på det kalla kriget, visar jag att den amerikanska militärens ansträngningar för att formellt säkra sina manliga soldaters sexuella tillgång till kvinnor samtidigt som man skyddar sina styrkor från könssjukdomar – det som jag, med en ursäkt till Eisenhower, kommer att kalla det militärt-sexuella komplexet – går tillbaka till början av 1900-talet; det gör även kontroverserna om dessa ansträngningar. Samtidigt som jag flyttar fram denna tidslinje talar jag också till historieskrivningen om den amerikanska kolonialismen efter 1898 och visar att regleringen av sedlighet är ett viktigt och underkänt tema bland antikolonialister och andra reformatorer i det tidiga 1900-talets kamp mot “imperialismen”.[7]
På vägen dit avslöjar min forskning ett exempel på vad observatörer från sekelskiftet 1900 kallade “reflexhandling”: ett fall där projekt, politik eller institutioner som invigdes i koloniala miljöer fördes tillbaka och integrerades i storstadsmiljöer. Sådana kopplingar – där koloniala erfarenheter förväntades omvandla storstadsformationer, på gott och ont – förutsågs (och missförstods ofta) av historiska aktörer, vilket vi kommer att se.[8]
Dessa kopplingar har också varit ett slags helig graal för historiker av transnationella förbindelser, och har av denna anledning visat sig vara lätta att överdriva. Forskare utgår till exempel ofta från det felaktiga antagandet att de likheter som de uppfattar mellan diskurser, praxis eller institutioner i skilda miljöer utgör bevis för “kopplingar”.[9] Men historiker har också börjat kartlägga specifika koloniala teknikers genomströmning och följa deras banor genom individers och institutioners liv, med uppmärksamhet på brytningar, avledningar och förändringar på vägen; Alfred McCoys nyligen publicerade historia om den koloniala övervakningens och USA:s nationella säkerhetsstatens sammanflätade historier är ett övertygande exempel.[10] Om risken för att förstärka effekterna av koloniala överföringar kvarstår, öppnar en sådan forskning ändå möjligheten att upptäcka domäner av den amerikanska staten och det amerikanska samhället som byggts upp, skulle man kunna säga, utifrån och in. I mitt arbete här är tekniken i rörelse den regelbundna veneriska inspektionen av amerikanska soldater: den genomfördes för första gången i Filippinerna som svar på kritik mot den sexuella dubbelmoralen och svårigheterna med att inspektera lokala kvinnor, men blev snart amerikansk militärpolicy i allmänhet, med militärmedicinska myndigheter som hänvisade till filippinska prejudikat. Här var ett exempel på “reflexhandling” i arbete, men tvärtemot förväntningarna hos kommentatorer från början av 1900-talet, som förutsåg automatiska och exakta överföringar från koloni till metropol, visade det sig att metoderna förändrades i takt med att de migrerade: sådana överföringar avslöjade kopplingar som var lika täta som de var oförutsägbara.
Slutligen utforskar jag politiken kring sex, hygien, militär och imperium ur ett kulturhistoriskt perspektiv, genom att titta på hur “reglerad sedlighet” i Filippinerna föreställdes och diskuterades av ett brett spektrum av amerikanska offentligheter vid sekelskiftet 1900. Som jag visar blev kontroverser om prostitution och sjukdomar på komplicerade sätt sammanflätade med bredare argument som amerikanerna förde om innebörden och konsekvenserna av det koloniala imperiet. Även om kritikerna var överens om att något stank i skärningspunkten mellan militär ockupation, kommersialiserat sex och dess medicinska reglering, spårade de lukten till olika rötter av “korruption”. Var problemet med den amerikanska militärens medicinska inspektion av prostituerade att den legitimerade regleringsprincipen och sanktionerade prostitution (vilket kampanjarbetare för social renhet hävdade) eller att den var knuten till och symbolisk för en illegitim invasion (vilket antikolonialister hävdade)? Var problemet rasistiskt eftersom det medgav och sanerade “rasblandning”? Var det så att det undergrävde nationella exceptionella anspråk genom att göra Förenta staterna mer “europeiskt” (där Europa i varierande grad innebar imperium, statlighet och sexuell frihet)? Eller var det bara så att den reglerade prostitutionen var synlig, något som amerikanerna var tvungna att tänka på när de tänkte på sin roll i världen?
När man närmar sig det här sättet ger historien om militären, prostitutionen och könssjukdomar under det filippinsk-amerikanska kriget ett fönster till den kulturella historien om USA:s imperiala gränser: om hur amerikanerna markerade platsen där USA slutade och resten av världen började, och gav mening åt sin oförmåga att helt kontrollera de processer som flödade över den svårfångade gränsen.[11] Att tala om de amerikanska soldaternas kroppar och de faror som tömde deras kraft och renhet var med andra ord också att tala om det amerikanska imperiets “kropp” i ett ögonblick då denna kropps gränser, konstitution och sårbarheter var föremål för heta diskussioner. Den retoriska närvaron av filippinernas kroppar, som källor till hot snarare än objekt för våld, sade också mycket om den imperiala kroppens konturer och kanter. Detta är alltså både en historia om USA:s militärt-imperiala sjukdomskontroll i en kolonial miljö och om hur könsrelaterade och rasifierade rädslor för sexuell smitta både uttryckte och gav form åt djupare oro för genomsläppligheten i ett globaliserande USA.
År 1898 hade den statliga regleringen av prostitution genom påtvingad medicinsk inspektion av kvinnor blivit ett avgörande inslag i kommunpolitik, sanitär strategi och moralreformer över hela världen, även om dess särskilda institutionella praxis varierade kraftigt både mellan och inom stater.[12] Dessa system utvecklades först i kontinentaleuropa i mitten av 1800-talet, men som Philippa Levine dokumenterat var deras mest varierande projektioner i det brittiska imperiet. Contagious Diseases Acts (CD Acts), som först antogs av parlamentet 1864 och därefter reviderades, gav poliser i utvalda distrikt befogenhet att arrestera prostituerade, låta dem genomgå undersökning av könssjukdomar och fängsla de smittade på “lock hospitals”. 1870 fanns liknande förordningar i mer än ett dussin av Storbritanniens kolonier, i fördragshamnar och i Storbritannien självt.[13] Även om deras institutionella former och förfaranden skilde sig åt, föreskrev dessa förordningar obligatorisk läkarundersökning av prostituerade och inspärrning av dem som befanns ha veneriska sjukdomar på lock-sjukhus; de institutionaliserade dubbelmoralen genom att inte föreskriva inspektion eller inspärrning av män.[14] Under de sista decennierna av 1800-talet var regleringen av prostitution en del av vad som definierade ett modernt imperium, och den infördes i betydligt mindre och svagare koloniala imperier, som Spaniens.[15] På 1880- och 1890-talen hade Spaniens koloniala regering i Filippinerna till exempel inrättat program för inspektion av Manilas prostituerade under en byrå för folkhälsa.[16]
I takt med att regleringen spreds, ökade också rörelserna som syftade till att avskaffa den, särskilt i den angloamerikanska världen. Som Ian Tyrrell har visat sammanförde dessa ansträngningar förespråkare och diskurser från evangelisk kristendom, feminism och suffragism för att angripa regleringens logik som statens “tolerans” av “laster”. Kritiker av kolonialismen lade också till reglerad sedlighet till sin lista över militärimperiets missförhållanden. När den statliga regleringen rörde sig på imperiala kanaler utspelade sig dessa kampanjer på en global terräng. Organisationer som World Woman’s Christian Temperance Union (WWCTU) och International Federation for the Abolition of the State Regulation of Vice (Internationella federationen för avskaffande av statlig reglering av sedlighet) fick stöd av en angloamerikansk och ofta självmedvetet “anglosaxisk” väljargrupp.[17] Brittiska och amerikanska reformister som arbetar med social renhet utbytte personal, litteratur och resurser under 1800-talets två sista decennier, och de var förbundna med varandra genom långvariga transatlantiska reformnätverk – därav namnet “abolitionist”. Höjdpunkten för det angloamerikanska samarbetet enligt dessa linjer nåddes i kampen för att avskaffa regleringen i Indien. Två amerikaner, Katherine Bushnell och Elizabeth Andrew, rekryterades för att undersöka regleringspraxis i Indien 1897 under ett och ett halvt års tid. Deras rapport, The Queen’s Daughters in India, var en svidande anklagelse som, efter deras vittnesmål inför parlamentet, bidrog till att CD Acts avskaffades i Indien, elva år efter att de avskaffats i den brittiska metropolen.[18] Även om dessa anglo-amerikanska renhetsaktivister arbetade mycket tillsammans och delade idéer om stat, begär och sexuell handel, intog amerikanerna en särställning inom reformorganisationerna, en ställning som präglades av institutionell marginalitet och exceptionalistisk moralisk överlägsenhet. Förenta staterna, påpekade de inte trött på att påpeka, var “ren” från reglering bortsett från några få anmärkningsvärda kommunala experiment, som det i St. Louis, som hade krossats.[19]
Den amerikanska arméns ockupation av Manila i augusti 1898, som blockerade de filippinska revolutionära styrkornas intåg, tillät en annan, sekundär sysselsättning: den av hundratals prostituerade som kom in i staden från otaliga anlöpningshamnar. Det kejserliga kriget hade samlat världens sexarbetare i en tät huvudstad. Många kommentatorer förvånades över det snabba inflödet av vad en av dem kallade en “kosmopolitisk sköka”.[20] “Med de amerikanska truppernas ankomst kom det övergivna kvinnor från jordens alla hörn”, skrev H. S. Neuens från Purity Society of India.[21] De var en del av vad evangelisten pastor Arthur Judson kallade “det avskum som ständigt kastas upp av civilisationens framryckande vågor”.[22] Det största antalet utländska prostituerade var japanska: prostitutionsnätverk från Japan hade sträckt sig till Filippinerna redan på 1880-talet, men expanderade massivt i samband med den amerikanska ockupationen. Motoe Terami-Wada uppskattar att det fanns 167 japanska prostituerade i Filippinerna år 1900 och 2.435 år 1905. Även om man räknar med att datainsamlingen blev alltmer effektiv under denna period, innebär detta en ökning med nästan 15 gånger.[23] Men mer chockerande för de amerikanska militärmyndigheterna var att det fanns vita bland de nyanlända, särskilt “ryska, österrikiska och italienska”, enligt en medicinsk auktoritet.[24] Även om det var troligt att siffrorna skulle skifta snabbt och efterföljande sjukhusjournaler endast utgjorde ett högst ofullständigt statistiskt mått, inkluderade en rapport från november 1901 bland de “intagna” på en sjukhusavdelning för prostituerade en spanjor, en ungrare, en australiensare, två italienare, två “européer”, tolv ryssar och fjorton amerikaner.[25] Den sistnämnda gruppen, som var mest alarmerande för de amerikanska myndigheterna, borde inte ha varit överraskande: som Eileen Scully har visat fanns det amerikanska prostituerade även i utposterna till USA:s informella imperium, som till exempel i Kinas avtalshamnar.[26] Den stora majoriteten av Manilas sexarbetare var dock filippinare. Familjer på landsbygden i Filippinerna i slutet av 1800-talet, som tvingats bort från sina hem på grund av stigande hyror, exportjordbruk eller spanskt förtryck, hade skickat döttrar till Manila för att arbeta; många av dem tvingades och fångades in i prostitution.[27] USA:s ockupation av Manila ledde alltså inte bara till att USA kom in bland militärmakterna i Asien, utan samlade också en genuint internationell, imperialistisk arbetarklass av sexarbetare.
Inspektionsregimen infördes i samband med en upplevd moralisk och medicinsk kris.[28] Enligt Robert Hughes, generalprovost Marshall under perioden efter ockupationen, hade staden “endast ett fåtal vita familjer av dålig karaktär”, och tillsammans hade den militära hälsovårdsnämnden och polisen gjort “ihärdiga ansträngningar” för att “förhindra varje ökning av denna klass av människor från utländska hamnar”. Men det var nästan omöjligt “att lokalisera de inhemska kvinnorna med dålig karaktär” och “att förhindra att polisen kommunicerar mellan dem och våra soldater”. För en peseta tog en “infödd” med sig “kvinnan” till “någon utpekad plats” för att träffa en kund; erfarenheten visade att “det onda” endast kunde förhindras “genom att göra kvinnorna till fångar”. Denna “ondska” manifesterade sig på ett annat sätt: i oktober fanns det 300 män på sjukhuset för könssjukdomar, särskilt syfilis och gonorré, och 50 operationer hade genomförts. Utan reserver och med rädsla för att sjukdomen skulle kunna göra de militära insatserna “allvarligt förlamade”, kände sig Hughes tvungen att agera för att “svartsjukt skydda mannen bakom geväret”.[29]
Vissa läkare beklagade sig över dessa sexuella möten i sig själva, bortsett från en uttalad sjukdomskontext. En kirurg klagade över att “samlag med infödda kvinnor inte kan kontrolleras när trupperna är stationerade i utspridda stadskvarter”.[30] Det faktum att detta i sig självt föreställdes som en medicinsk kris tyder på hur rädslan för sjukdom och rasblandning korsades.[31] Med tanke på att filippinare i många fall troddes vara naturligt sjuka innebar rasblandning smitta; oavsett om specifika filippinska kvinnor troddes vara smittade eller inte, föreställdes rasblandning ofta som både ett tecken på och en utlösande faktor för fysisk och moralisk “degeneration” bland vita amerikanska soldater. För vissa utgjorde smittan av könssjukdomar och sex med “infödda kvinnor” olika men besläktade former av “förräderi”. När befälhavare antydde att könssjukdomar främst var ett problem med truppstyrkan och att soldaternas omoral och vårdslöshet var orsaken, gjorde de kontraktionsakten till ett slags kroppsligt förräderi, ett partiellt förnekande av ens fysiska konstitution till staten.
När de amerikanska tjänstemännen sammanställde sitt regleringssystem valde de en väg som bjöd på minst motstånd: i stället för att importera politik antingen från USA:s metropol eller från grannkolonierna fortsatte de lokala metoder som först hade genomförts av spanjorerna och, under en kortare tid, av den revolutionära regeringen under Emilio Aguinaldo som hade efterträtt den.[32] Ett spanskt regleringssystem hade införts i Manila i slutet av 1880-talet under en liberal guvernör, uppenbarligen baserat på Madridreglerna. 1897 införde en sektion för folkhälsa vid hälsodepartementet obligatorisk registrering av bordeller och de prostituerade som bodde och arbetade i dem och rapportering av byte av bostadsort, tillsammans med obligatorisk läkarinspektion och inspärrning på sjukhus och behandling vid sjukdom. Hälsovårdsmyndigheterna fick betydande befogenheter att stänga bordeller och bötfälla bordellägare eller prostituerade vid överträdelser.[33] Med tanke på de tumultartade förändringarna i Manilas styrelseskick i mitten av 1898 är det dock slående att det finns en uppenbar kontinuitet i inspektionsmetoderna mellan de spanska, filippinska och amerikanska regeringarna. Den dag då amerikanska trupper ockuperade Manila hade till exempel Aguinaldo och Leandro Ibarra, den revolutionära regeringens inrikesminister, undertecknat ett dekret som godkände fortsättningen av Spaniens regleringsprogram “för att förhindra att syfilitiska och veneriska sjukdomar smittar”.[34]
Det amerikanska inspektionssystemet byggde på de grundläggande konturerna av det befintliga spanska programmet, inklusive dess mest innovativa inslag, nämligen dess finansiering genom obligatoriska avgifter och straffavgifter som kvinnorna själva betalade. USA:s anställning av en “infödd läkare (spansk)” för att utföra medicinska inspektioner tyder på ytterligare kontinuiteter.[35] Det fanns naturligtvis också avbrott: USA:s inspektioner ägde rum varje vecka i stället för varannan vecka, och de amerikanska inspektörerna beordrades inte (även om vissa försökte) att råda prostituerade att avstå från att bedriva sin verksamhet. Men i stort sett verkar den amerikanska regleringspolitiken ha baserats på dessa och andra lokala institutioner. När civila tog över hälsovårdsnämnden och regleringsprojektet från armén 1901, till exempel, övade de tanken på att låna strategier – från amerikanska källor – bara för att förkasta strategin till förmån för rådande praxis. Även om “Honolulus och St Louis förordningar om prostitution” “nu fanns i arkivet på detta kontor”, noterade armékirurgen och styrelseledamoten Charles Lynch, “ansågs det inte nödvändigt med några ändringar i de metoder som tillämpades”.[36]
I slutet av 1898 var militärens regleringsprogram väl utvecklat. Den 2 november, knappt tre månader efter ockupationen, hade styrelsen inrättat ett “kvinnosjukhus” för isolering och “behandling” av alla prostituerade som befanns vara sjuka, i en flygel av spetälska sjukhuset i San Lazaro. Hughes betonade institutionens lokala ursprung och hävdade att beslutet var “helt och hållet mitt eget”, men att det hade fattats i samråd med hälsovårdsnämndens direktör Frank Bourns och nämndens andra “medicinska herrar”.[37] Det fanns en läkare som gjorde dagliga besök, en manlig skötare, två kvinnliga sjuksköterskor, två tjänstefolk och en kokerska. Enligt Bourns hade nämnden också “tagit i besittning” en tidigare vaccinationscentral, Calle de Iris 24, och gjort om den till ett “inspektionskontor” där intyg utfärdades till de kvinnor som befanns vara fria från sjukdom. De som befanns vara smittade var “tvungna att gå till sjukhuset för behandling”. Bourns begärde att poliser från Manila skulle avdelas för att “vakta kvarhållna (sjuka) personer och leda dem till sjukhuset” och för att besöka “varje känt prostitutionshus” minst en gång i veckan för att kontrollera att intygen för “intagna” var aktuella. Om så inte var fallet skulle huset i fråga “stängas tills varje fånge har undersökts ordentligt”.[38]
Systemets första princip var den prostituerade som den eviga och exklusiva smittkällan. Sedan starten hade man i ansträngningarna att kontrollera könssjukdomar genom statliga medicinska inspektioner infört en rigid sexuell dubbelmoral som både uttryckligen och underförstått tillskrev kvinnorna könsepidemier och rationaliserade att männen inte undersöktes. I koloniala sammanhang var den ofta sammanflätad med rasifierade medicinska teorier som utmålade koloniserade folk som reservoarer för farliga tropiska sjukdomar.[39] Den amerikanska arméns veneriska inspektioner i Filippinerna var till en början inte annorlunda, med en ökad oro för de amerikanska truppernas hälsa utan att det fanns obligatoriska system för att inspektera dem. Liksom i den brittiska regleringen ansågs det vara påträngande, förnedrande, vanhedrande och “demoraliserande” att utsätta män för venerisk inspektion; prostituerade hemma eller utomlands hade tydligen inget av denna betungande heder att förlora. När Simon Flexner och L. F. Barker, professorer vid Johns Hopkins University, skickades till Filippinerna i mars 1899 som en “medicinsk kommission” för att studera “alla sjukdomsfall som inträffade inom det område som omfattades av de amerikanska militärlinjerna”, förbigick de frågan om könssjukdomar bland amerikanska trupper.[40] Deras första rapport, som lämnades i december, innehöll redogörelser för pågående amerikanska insatser mot beriberi, dysenteri, tyfus och malaria, “de viktigaste sjukdomarna som amerikanerna led av”; men inte ens deras andra lista, “tuberkulos, difteri och scharlakansfeber”, omfattade könssjukdomar.[41]
Under de följande två och ett halvt åren blev inspektionsprogrammet mer systematiserat och intensivt. I takt med att det utvecklades införlivades tydligen många av de funktioner som ursprungligen hade tilldelats polisen: en “infödd läkare (spansk)” anställdes som “medicinsk inspektör” för att varje vecka göra inspektioner “från hus till hus” av “alla kända bordeller” i staden och undersöka var och en av deras “fångar”. Istället för att utfärda intyg varje vecka delade byrån ut “inspektionsböcker” som varje kvinna skulle ha med sig. Om inspektören fann att en kvinna var fri från sjukdom registrerade han detta i hennes bok; om inte, “placerades hon på sjukhus”. Till stöd för den medicinska inspektören fick en “lekmannainspektör” stort handlingsutrymme, “spåra var kvinnor som inte hittats av läkaren befinner sig, hitta nya hus, ta eller skicka kvinnor till sjukhus vars böcker var försenade…”. Denna lekmannainspektör var “en värvad man som var detaljerad”, och efter hösten 1900 anställdes samma man som civilperson.[42] Fram till början av 1901 tog programmet in mellan 20 och 90 kvinnor till sjukhuset, de flesta av dem filippinare. För att minska ineffektiviteten och kostnaderna för transport och övervakning var kostnaden för undersökningarna 1,00 mexikanska dollar för undersökningar på plats på sjukhuset och 2,00 mexikanska dollar för undersökningar som gjordes på bordeller. (Den uppskattade kostnaden för en inspektion var 47 cent per kvinna; avgifterna fastställdes enligt en rasistisk glidande skala, dubbelt så höga för vita kvinnor). Dessa medel förblev åtskilda från arméns övriga budgetar i en “specialfond”; mellan mitten av 1899 och början av 1901 gjorde byrån en imponerande vinst på 23 procent.[43]
I början av mars 1901 omorganiserades inspektionssystemet och placerades under hälsovårdsnämndens ledning. Anledningen till denna förändring kan ha varit avslöjanden om programmet. Dessutom kan en separat “Bureau of Municipal Inspection” ha setts som mer politiskt utsatt än en inbäddad funktion i vad som 1901 var en komplex byrå som hade ett flertal sanitära och hälsorelaterade uppgifter. Det var också troligen relaterat till bredare folkhälsofrågor. När böldpest hade drabbat Manila i januari 1900 hade nämnden inspekterat alla bordeller, “eftersom man trodde att pesten kunde spridas från sådana här platser”. Det nya systemet var självmedvetet vitare när det gällde personalen: på jakt efter vad major Charles Lynch, kirurg och medlem av hälsovårdsnämnden med ansvar för sjukhuset, kallade “kompetent verkställande kraft”, anställde nämnden en amerikansk läkare “som gör samma arbete som de två tidigare infödda läkarna”; han anslöt sig till en amerikansk sjukvårdare och en lekmannainspektör, som båda var “utmärkta män”.
Systemet var också mer kraftfullt: bara två månader efter övertagandet fängslade det 86 procent fler kvinnor än tidigare; det hade registrerat 115 procent fler. Det strävade halvhjärtat efter att utvidga sin täckning till att omfatta soldater – vars inspektion inte formaliserades – och lagarbetare anställda av kvartermästaren, “bland vilka det finns mycket könssjukdomar”.[44] Slutligen projicerade regleringen under hälsovårdsstyrelsens överinseende moraliserande impulser, eftersom tjänstemännen tog hjälp av missionärer i ett bredare arbete för “upplyftning”. Lynch identifierade vad han kallade ett “brett fält för missionärsarbete” på sjukhuset för kyrkliga kvinnor som talade spanska eller tagalog och som “inte var rädda för moralisk kontaminering från dessa prostituerade”. (Han trodde att filippinier var särskilt omställningsbara, eftersom de “inte var berusade” och kom in “av nödvändighet” eller på grund av “föräldrarnas girighet” snarare än, som amerikaner, européer och japaner, på grund av hårdproffessionalism.)
Men trots sin ökande energi och sitt ökande självförtroende stötte inspektörerna på otaliga problem med verkställigheten, nästan uteslutande när det gällde filippinska kvinnor.[45] Som både programmets aggressiva övervakning och avgiftsincitamenten antydde, gjorde sexarbetarna motstånd mot medicinsk inspektion. Tjänstemännen kände ett behov av att “frigöra sig från tanken att sjukhuset är ett fängelse”.[46] I mitten av 1901 erbjöd sig sjukhuset att behandla kvinnornas “andra besvär”; även om få hade utnyttjat detta, hoppades man att “från tid till annan kommer många att utnyttja detta privilegium, eftersom det inte finns någon annan plats där de kan få bra behandling”. De största utmaningarna kretsade kring identifiering. Det var svårt att överhuvudtaget känna igen bordeller. Programmets avgiftsdrivna karaktär garanterade att nya, oinspekterade bordeller skulle växa fram i utkanten av de undersökta distrikten; enorma möjligheter till mutor försäkrade att de skulle uppstå inom själva systemet.[47] I maj 1900 föreslog dr Ira Brown, dåvarande ordförande för hälsovårdsnämnden, att man skulle bilda ett strikt avgränsat rödljusdistrikt; endast bordellinvånare skulle tillåtas bo i det. Kvarteret skulle övervakas delvis med hjälp av befintliga fängelsemekanismer; alla kvinnor som gör affärer utanför detta område skulle “berövas sin frihet” för att förstärka att hon “inte kan blanda sig med samhället utanför”.[48] Viktigt är att det skulle göra det möjligt för respektabla Manila-bor att undvika möten med laster. Stadens invånare, sade han, “bör skyddas från hus som växer upp här och där mitt ibland dem; särskilt bör barnet skyddas”.[49] Det skulle också hjälpa potentiella kunder att identifiera bordeller; “ofta hade män som led av akut alkoholism” tydligen “gått in i respektabla hus som låg nära de hus som beboddes av prostituerade”.[50]
De svåraste identifieringsproblemen fanns dock på individnivå. I centrum för Sweets kategori av “känd kvinna” fanns en grundläggande paradox, nämligen att en “prostituerad” på många sätt inte kunde särskiljas från någon som inte var det. Detta faktum förvirrade ofta inspektörerna. När “flera män går in på ett ställe där det bara finns två eller tre kvinnor”, konstaterade Brown med bestörtning, “skickar de företagsamma kvinnorna ut en granne och ber henne komma in och hjälpa till”. Denna granne var “inte regelbundet i branschen och undgår granskning, och det är i sådana fall som sjukdomar sprids”.[51] Men vid sidan av dilemmat med att övervaka gränsen för “prostitution” var det en utmaning att identifiera även de enskilda kvinnor som var registrerade. I över ett år hade programmet fungerat med hjälp av antingen intyg eller inspektionsböcker som endast innehöll namn och identifikationsnummer. Men precis som de undvek övervakningen och dess kostnader hade Manilas sexarbetare snabbt utvecklat en livlig handel med uppdaterade, sjukdomsfria inspektionsböcker. Denna handel var en förutsägbar följd av riskerna med fängelsevistelse, svårigheten att undvika sjukdomar och efterfrågans elasticitet. Det är oklart hur detta utbyte fungerade: inspektionen av hela bordeller vid ett och samma tillfälle skulle ha försvårat ett sådant bedrägeri, men bedrägeriet var kanske lättare att genomföra i den mer individualiserade sjukhusmiljön. Kunskap om förändrade inspektionsmönster i staden kan ha gjort det möjligt att samordna handeln på en mycket bredare skala än den enskilda bordellen. Kanske gav det, tillsammans med mutor under den befintliga avgiftsstrukturen, inspektörerna tillräckliga skäl att låtsas vara lurade. Någon gång under 1900 fick inspektörerna dock order om att börja fotografera enskilda kvinnor.[52] En kopia av fotografiet placerades på ett registerkort med namn och nummer, så att “varje kvinnas exakta status kan fastställas med ett ögonkast”. Ett nummer kopplade detta kort till “siffror på blad i en bok”.[53] Ett annat placerades i den prostituerades inspektionsbok, “så att en kvinna inte kan ersätta en annan kvinna med en undersökning eller en bok”. Trots inspektörernas tilltro till fotoidentifieringens makt får man spekulera i vilka spel kvinnorna kan ha spelat med kommersiellt tillgängliga fotografier.
Även om den största och mest komplexa institutionella manifestationen skedde i Manila, gjordes även mindre ansträngningar för att “reglera” i provinsstäderna, en process som möjliggjordes av den amerikanska kommandostrukturens decentraliserade karaktär. Det är fortfarande svårt att bedöma karaktären och omfattningen av dessa metoder, men fallet Jolo, där Sweet hade varit ansvarig, visar på inspektionssystemens varierande och kontextuella karaktär. Regleringsplanerna skiljde sig åt inte bara mellan Filippinerna och andra kolonier utan även inom Filippinerna själva, som arbetade med en rad olika resurser och var föremål för olika politiska krafter. Enligt kapten R. R. Stevens, när de amerikanska trupperna hade tagit Jolo från spanjorerna i mitten av maj 1899, skedde ett “stort inflöde av asiater av båda könen och av många nationaliteter och med den vanliga orientaliska moralstandarden, inklusive cingaleser, ostindier, kineser, japaner och filippiner”.[54] De amerikanska soldaterna hade snabbt börjat “blanda sig” med kvinnorna och därefter utvecklat veneriska sjukdomar; värst av alla hade kinesiska och moro-prostituerade som levde utanför Jolos murar varit. Sweet hade inlett en i stort sett framgångsrik process för “eliminering” av dessa “infödda kvinnor” som, som en löjtnant uttryckte det, “enligt vanliga rapporter nästan alla drabbades av könssjukdomar”.[55] Åtminstone vissa delar av detta “inflöde” hade dock skett med officiellt militärt godkännande. Major E. B. Pratt minns att han strax efter den amerikanska ockupationen informerades om att “några japanska kvinnor (prostituerade)” som då befann sig i norra Borneo ville komma till Jolo. Efter att ha “övervägt frågan noggrant” hade Pratt “beslutat att ge tillstånd”. När han fick veta att de anlänt och bosatt sig på “en av huvudgatorna” hade han beordrat dem att flytta “nära utkanten i närheten av murarna”. Det gjorde de och tog fyra hus i bruk – ett av dem var avsett som sjukhus – på en “bakgata” i staden.[56]
Även om både Pratt och Sweet senare nekade till anklagelser om “licensiering” eller “uppmuntran” var bordellerna i Jolo på många sätt projekt av staten. Patruller och vaktposter som var stationerade i närheten av bordellerna fick order om att göra en rasistisk åtskillnad, “att inte låta andra personer än soldater komma in i lokalerna”.[57] Enligt en soldat “[n]ativister, kineser och tillfälliga besökare var uteslutna som en nödvändig sanitär försiktighetsåtgärd”.[58] I motsats till vad som var brukligt på andra ställen inspekterades amerikanska soldater själva en gång i månaden. De var också förbjudna att gå in i bordellen under inspektionerna, om de befanns vara sjuka eller efter det att “taps” spelats, “utom genom ett skriftligt tillstånd som undertecknats av kompanichefen”.[59] Samtidigt som soldaternas tillträde var starkt kontrollerat var det också strängt förbjudet för kvinnorna “att göra reklam för sig själva genom att gå omkring på gatorna”.[60] De tvingades att varje vecka genomgå en medicinsk inspektion av en kirurg från den amerikanska armén, som bordellägaren betalade för; om kvinnan var sjuk, fick hon stanna på sjukhuset för behandling. Mer än en officer vittnade om att armékirurgen utförde dessa undersökningar för privat vinning, “i naturen av en utomstående praktik”.[61] Många såg systemet som en framgång på grund av att det var så gott som osynligt. En löjtnant förundrades över att “vilken dam som helst kunde ha bott där under hela tiden” under den amerikanska ockupationen utan att “ha vetat att sådana ställen existerade”.[62] Det berodde delvis på att de japanska prostituerade följde reglerna, som var “fullständigt mottagliga”, vilket “knappast kunde sägas om de olika andra kvinnorna”.[63] Den “oordning” som förekom berodde på de amerikanska soldaterna, bland annat genom att “slåss och slå sönder möbler”, stjäla från kvinnorna och angripa dem.[64]
Inspektionsregimen i Jolo var ett svar på lokala politiskt-militära eventualiteter: 23:e infanteriet hade till uppgift att förhindra ett utbrott av fientligheter med den dominerande muslimska befolkningen, vilket skulle ha öppnat en katastrofal sydlig front i det filippinsk-amerikanska kriget. Enligt kapten C.E. Hampton “rapporterades det av Sulu-kvinnor att några av soldaterna hade gjort otillbörliga närmanden till dem”.[65] Detta var en extremt brännbar situation för de amerikanska befälhavarna. Hampton, som hade gjort en “ingående undersökning av sulufolkets karaktär och vanor”, drog slutsatsen att prostitution var “praktiskt taget okänd bland dem”. Varje “inblandning, hur liten den än må vara” med morokvinnor skulle “uppfattas som en reaktion på det hetaste och mest vilda sättet”.[66] Major W. A. Nichols förklarade att “det skäl som man förstod till att dessa hus fick existera” var att “moromännen visade stor uppvaktning för sina kvinnor”; vissa hade “förklarat att det skulle uppstå problem mellan moros och amerikaner om soldaterna umgicks med morokvinnor”.[67] “Som ett resultat av detta, som en kapten erinrade sig, “[var] soldaterna förbjudna att umgås med morokvinnor eller andra utanför stadens murar”.[68] I detta ljus förhindrade dessa kontroller inte bara spridningen av sjukdomar utan även krigsutbrottet. En kapten erinrade sig att när de japanska kvinnorna anlände var “våra relationer med moros [sic] mycket osäkra…”[69] “Toleransen” för bordellerna hade “inte bara främjat de värvade männens hälsa och tillfredsställelse”, utan också “undvikit olyckliga komplikationer med moros [sic] utanför den muromgärdade staden”, dit “våra män utan tvekan skulle ha tagit sig för att bryta mot order”.[70]
Även om regleringen var tänkt att skydda amerikanska soldater, påskyndade det filippinsk-amerikanska kriget spridningen av könssjukdomar till den filippinska landsbygdsbefolkningen i hela skärgården. Trots antagandet att sjukdomen var nedärvd i filippinernas kroppar lämnade de amerikanska trupperna Nordamerika tungt smittade av veneriska sjukdomar, vilket många läkare i den amerikanska armén medgav. Enligt Ken De Bevoise hade 17 av 1.000 kandidater för värvning avvisats på dessa grunder; antalet könssjukdomar ökade under utbildningen eftersom bordeller växte upp runt de amerikanska baserna. Trupper som samlades vid Presidio i San Francisco undersöktes för könssjukdomar, fick medicin och återgick till tjänstgöring. En arméofficer som seglade med ett av de första regementena som avgick, i mitten av 1898, rapporterade att 480 av enhetens cirka 1.300 män hade “registrerats för könssjukdomar” innan de avgick. Detta tal ökade återigen kraftigt efter det att de amerikanska trupperna hade landstigit i Manila. Men som De Bevoise påpekar, gav den snabba spridningen av amerikanska trupper på den filippinska landsbygden efter 1900 idealiska förutsättningar för en explosiv spridning av könssjukdomar. Den avsiktliga förstörelsen av landsbygdens resurser, särskilt de amerikanska truppernas bränning av grödor och dödande av carabao, och den massiva förskjutning och svält bland filippinerna som följde, minskade kraftigt den allmänna sjukdomsimmuniteten bland filippinerna.[71]
Samtidigt innebar gerillakriget en nära social kontakt mellan amerikanska trupper och filippinare i formellt garnisonerade städer, vilket inkluderade sexuella förbindelser. Överlevnadsstrategier bland uppryckta familjer på landsbygden innefattade att skicka döttrar till städerna i jakt på arbete. I denna mening skapade den amerikanska invasionen inte bara efterfrågan på sexuella arbetare utan, genom att förstöra materiella försörjningsmöjligheter, ökade utbudet av dem. I större städer inrättades bordeller för att betjäna de amerikanska garnisonerna, vilket ledde till att de blev täta på sjukdomsvektorer. I mindre städer, med mer tillfälliga amerikanska sysselsättningar, utvecklades prostitutionen i form av vad en läkare kallade “en tillfällig klass av infödda kvinnor som är smittade [och som] reser från en post till en annan och tillbringar några dagar i varje garnison”.[72] Få amerikaner noterade möjligheten att filippinare skulle kunna smittas av sjukdom, även om maj. F. A. Meacham från Manilas hälsovårdsnämnd konstaterade i mitten av 1901 att syfilis “spreds bland den infödda befolkningen på dessa öar”, med resultat som han trodde skulle upprepa tragiskt “den här sjukdomens historia bland primitiva folk”.[73]
Inspektionssystemet i Manila gick tydligen helt oupptäckt utanför Filippinerna under sina två första verksamhetsår, ett tecken på arméns omsorg om att maskera det, de logistiska svårigheterna med kommunikation över Stilla havet eller, möjligen, den amerikanska arméns framgångsrika censur. Det som gjorde detta mest överraskande var missionärernas växande närvaro på öarna under just denna period. Den amerikanska arméns ockupation av Manila hade åtföljts inte bara av horder av lägerföljare utan även av optimistiska protestanter.[74] Enligt missionären Charles Briggs hade styrelserepresentanter i Singapore och Kanton “länge tittat längtansfullt mot Manila och bett desto mer innerligt om att de eviga dörrarna skulle lyftas upp där och låta härlighetens konung komma in.[75] “Amiral Deweys seger vid Manilabukten i maj 1898 hade “tagits av de evangeliska missionsstyrelserna i Amerika som en kallelse att gå in på fältet, som nu för första gången var öppet…”[76] Den första protestantiska missionären, en presbyterianare, hade anlänt i april 1899; i mitten av 1901 hade sex andra samfund utbrett sig från Manila, som förblev en gemensam mark när man delade in skärgården i “comity”-zoner. Med tanke på deras iver är det förvånande att dessa missionärer lät den “reglerade sedligheten” få mycket utrymme. Kanske berodde det på de nyanländas begränsade informationsnätverk, eller så lyckades inte den “reglerade sedligheten” sticka ut på en sådan enorm syndig duk; å andra sidan kan det mycket väl ha varit en missionär som tipsade inhemska journalister.
Den 27 juni 1900 skrev William B. Johnson, korrespondent för Chicagos New Voice, en förbudsavis, en sensationell rapport vars upprörda detaljer ekade, med ytterligare förvrängningar, genom pressen för social renhet, rösträtt och antikolonialism under de följande två åren.[77] Artikeln började illavarslande med ett besök på Manilas första reservsjukhus, där 40 procent av arméns sjuka vårdades, och där en chefskirurg anonymt hade informerat Johnson om över 3.000 fall av könssjukdomar bland soldaterna, ungefär en sjättedel av dem som stod på sjuklistan. Johnson rapporterade också att han visades den “nationella kyrkogården” i Malate där, enligt hans guide, en amerikansk redaktör, fler av “våra pojkar” hade skickats “genom dåliga kvinnor och dryck än genom filippinernas kulor”. Bakom dessa krassa realiteter stod ett statligt maskineri av laster. Genom “tidningsmän, polisrapporter och tjänstemän” hade Johnson fått veta att det fanns “omkring 200 regelbundet licensierade prostitutionshus i staden”, som innehöll omkring 600 prostituerade “under direkt kontroll av de militära myndigheterna, som representerar den amerikanska ‘kristna’ civilisationen här”. (Detta antal inkluderade inte “de svärmar av lösa kvinnor som har rum och som smyger omkring på gatorna”.) Prostitutionen i staden, anklagade han, “bedrevs under övervakning av en reguljär avdelning inom militärregeringen”, som han kallade “‘prostitutionsavdelningen'”. Kontoret för kommunal inspektion, som drevs enligt “påstådda vetenskapliga principer”, hade en “stor stab av assistenter, inspektörer, läkare och lakejer av olika slag”. Enligt Johnson kunde kvinnor endast öppna en bordell med “de militära myndigheternas uttryckliga tillstånd” efter att ha betalat för en vin- och öllicens för 100 peso. Johnson beskrev noggrant inspektions- och inspärrningssystemet; när han hade frågat varför sjukhusvårdade kvinnor “tvingades betala för sin väg” hade han fått svaret att det var “‘officiellt ärende'” och att det “‘inte berörde allmänheten'”.
Detta fotografi, som ingår i Johnsons avslöjande om den amerikanska militärens reglering av prostitutionen i Filippinerna, använde bilden av stjärnorna och ränderna som hängde i eller på bordeller för att skandalisera denna praxis. Källa: William Johnson, “The Administration’s Brothels in the Philippines”, The New Voice Leaflets, Vol. 1, No. 26.
I likhet med andra reformatorer tenderade Johnson att se regleringen, och de sexuella marknader han såg blomstra under dess skydd, som både europeiserande och orientaliserande, båda kartografier som frammanade despotism och licens Av denna anledning fann han det störande hur “genom och genom amerikansk” “hela situationen” var. I Sampalocs rödljusdistrikt, “denna lustens bosättning”, fanns det “knappt ett prostitutionshus som inte var dekorerat med amerikanska flaggor”, en utsmyckning som han hade observerat både “på insidan och på utsidan”. En del av dem hade amerikanska flaggor “målade tydligt över fasaden på sina inrättningar”. Sampaloc var verkligen en “konkret uppenbarelse av ‘amerikansk civilisation'”. För att understryka sin poäng om den “officiella” karaktären hos prostitutionen i Manila prydde Johnson sin egen rapport med två fotografier som han hade tagit på två olika platser, båda med rubriken “Licensed House of Prostitution in Sampalog [sic] District, Manila”. Det fetstilade budskapet som åtföljde dessa beskrivningar – “Vem kommer att dra ner denna flagga?” – var en avsiktlig provokation. Republikanska kolonialister anklagade vid samma tidpunkt sina kritiker för att vilja “dra ner flaggan”, dvs. att dra tillbaka imperiets prestige, heder och maskulinitet samt suveränitet. Johnsons ironiska kommentar kastade denna flaggpatriotism tillbaka på sig själv: republikanernas “flagga” av imperial suveränitet kom med en annan, mer smutsig flagga.
Efter dessa avslöjanden togs problemet med “reglerad sedlighet” snabbt upp av en eklektisk samling reformatorer. Detaljer från Johnsons rapport – citerade, plagierade, parafraserade och återgivna med varierande grad av exakthet – dök omedelbart upp under indignerade rubriker i pressen för social renhet, rösträtt och antikolonialism. (I den senare kategorin inkluderade Mark Twain versen i sin opublicerade satiriska uppdatering av Battle Hymn of the Republic, anpassad till det filippinsk-amerikanska kriget: “Vi har legaliserat strumpet och bevakar hennes reträtt…” med en förklarande anteckning om att “I Manila har regeringen placerat en viss industri under vår flaggas beskydd.”[78]) Var och en av dessa grupper hade sin egen agenda att föra fram och sin egen koalition att bygga upp, och de tog sig an frågan med varierande grad av betoning och genom att fokusera på olika element. Därmed prioriterade de, i moraliska och kausala termer, krig, militarism, imperium, prostitution, omoral, sjukdom och rasrenhet på mycket olika sätt. I slutändan tvingade den kombinerade kraften av denna kritik krigsministeriet och den amerikanska armén att reformera inspektionssystemet.
Först och främst bland dem som politiserade den “reglerade sedvänjan” var de sociala renhetsreformatorerna, som länge hade varit aktiva i kampen mot lagen om smittsamma sjukdomar på en självmedveten angloamerikansk arena.[79] I den nuvarande krisen spred organisationer som APA (American Purity Alliance) och WCTU (Woman’s Christian Temperance Union) Johnsons rapport och mobiliserade petitioner och brevkampanjer.[80] Deras kritik överensstämde med tidigare kampanjer mot den “reglerade sedvänjan” i Europa och dess kolonier. Centralt för dem var en erotisk teori om staten: “Det sociala onda” möjliggjordes i sig självt av statens godkännande genom reglering, som uppmuntrade det genom att göra det “säkert”. Denna teori kan sägas bygga på orsakssambandet mellan “licens” – som statlig sanktion – och “licens” – som förstås som oreglerat sexuellt uttryck. När staten godkände laster externt, hävdade de, förvägrades det inre jaget privilegiet att undertrycka sig självt.
Redan före Johnsons avslöjanden hade amerikanska renlighetsreformatorer betraktat det spansk-kubansk-amerikanska kriget och förvärvet av kolonier i Västindien och Stilla havet genom det europeiska imperiets glasögon, och de hade profeterat om den snabba ankomsten av “reglerad sedlighet” till USA:s nya kolonier. Deras diskurs var en tragisk analogi, där USA, som en gång var exceptionellt utan utomeuropeiska kolonier, genom kolonialismen oundvikligen – men kanske inte oåterkalleligt – skulle hamna i de smutsiga vattnen av både sedlighet och reglering. “…vi kan vara ganska säkra på att samma problem med soldaternas moral och kvinnors förnedring kommer att stirra oss i ansiktet som stör det engelska folket när det gäller deras armé i Indien”, skrev Dr. O. Edward Janney, framtida ordförande för APA, om Filippinerna.[81] Mariana W. Chapman skrev att “det kommer att bli ett skamligt rekord för vår armé om vi upprepar de östindiska förhållandena när det gäller de infödda kvinnorna … Filippinerna kan för oss kombinera alla de olyckliga situationer som Storbritannien har befunnit sig i i Indien och Hongkong.”[82] När han talade från en självmedveten global oppositionsrörelse betonade APA:s president Aaron Powell de “besläktade allvarliga problem, med i huvudsak samma egenskaper och resultat” som Frankrike ställdes inför “i Afrika, Holland i sina holländska kolonier, Tyskland och Ryssland i sina enorma militärområden”. Men i stället för att uppmana till motstånd mot kolonialismen, lät Powell bara en varningstext ljuda. Han uppmanade amerikanerna, “av vilka många på senare tid tycks ha blivit bländade av utsikterna till utökade koloniala besittningar”, att “bli mer eftertänksamma när det gäller det allvarliga ansvar som detta innebär”, ett ansvar både för soldaternas “moraliska och fysiska hälsa” och för de “okunniga, odisciplinerade infödingarna på dessa tropiska öar”.[83]
När de amerikanska militärstyrkorna samlades i mitten av 1898 för att sättas in på Kuba, hade missionärer och reformatorer av social renhet som besökte arméläger och flottfartyg fått sina mörkaste farhågor bekräftade: horder av lägeranhängare skyddades av officerarnas toleranta ögon. Josiah W. Leeds hade flera år tidigare läst om en engelsk marinofficer som hade släppt in prostituerade på sitt fartyg och hade sagt till sig själv “i en anda av tacksamhet att sådana saker åtminstone inte tolererades i denna nations flotta”. Men “eftersom vår flotta och armé bevittnade expansion under det nya imperiet, att samma utsvävningar som i den gamla världens makter råder i de amerikanska tjänsterna”.[84] William Lloyd Garrison, Jr. rapporterade om ett samtal som han hade haft med en YMCA-arbetare som återvände från Camp Chickamauga, och hans svar antyder intensiteten i de angloamerikanska reformnätverken och ideologierna. Plötsligt förflyttades hans tankar från Tennessee till Indiens låssjukhus. “Bedrövad av detta avslöjande”, skrev han, “återvände mina tankar till de brittiska lägren i Indien, om vilka jag hade läst i mrs Josephine Butlers patetiska vädjan om hjälp för att förhindra att lagarna om smittsamma sjukdomar återinfördes…”[85]
Om det var något som skiljde de amerikanska renlighetsreformatorerna från sina brittiska motsvarigheter var det att de konfronterade “imperiet” som en nyhet; detta uppmuntrade dem att se “reglerad last” som den avskyvärda avkomman av en begynnande kolonialism. Formeln lånades från tidigare social renhetslogik, korsad med republikansk antimilitarism: kolonier betydde stående arméer, stående arméer betydde prostitution, och prostitution betydde officerarnas försök att reglera den i sjukdomskontrollens intresse. Som en amerikansk präst rapporterade om Barbados, “social och sexuell demoralisering är ett av de tillstånd som följer med militarismen…”[86] Formeln byggde också på en geografisk moralisk begränsning: ju längre arméer sändes ut från metropolen, desto längre bort från “återhållande inflytande i hemmet” som var det rätta, icke-statliga sättet att “reglera laster”. Den sociala renhetspressen citerade sergeant Oscar Fowler, som nyligen återvänt från Manila, på följande sätt: “Den sociala ondskan och andra orättfärdigheter finner en trivsam miljö”, skrev han, “i atmosfären av en militarism som existerar långt från hemlandets regeringssäte.”[87]
Även om förespråkare för social renhet vid enstaka tillfällen uttryckte oro för de koloniserade folkens moral – och ännu mer sällan för deras hälsa – var de mest upptagna av de kejserliga soldaterna och det inhemska samhälle som de skulle återvända till. I mitten av 1899 uttryckte Powell sin rädsla för att “så några av dessa soldater och sjömän, utan moralisk återhållsamhet och smittade i sin nya miljö” skulle komma hem och “i sin tur också smitta vår hembefolkning”.[88] Vid ett annat tillfälle instruerade han läsarna i “Lessons from India” i samma riktning.[89] “Amerikanska förespråkare för kolonial expansion citerar ofta, som ett prejudikat och ett rättfärdigande, engelska erfarenheter i Indien och andra koloniala beroenden”, konstaterade han. Det var ett tecken på hur täta dessa kopplingar förblev att Powell själv kände sig tvungen att citera brittiska myndigheter mot reglering. Han citerade till exempel Lord George Hamilton, statssekreterare för Indien, som motsatte sig reglering på grund av dess inhemska effekter, medicinska och icke-medicinska, på det brittiska samhället. Med reglering återvände brittiska soldater med “de förnedrande känslor och vanor som de förvärvat under sin indiska utbildning och som smittar våra industrisamhällen med en moralisk farsot som är mer destruktiv för den nationella uthålligheten” än själva könssjukdomen. Powell citerade också en London-översikt om problemet med “imbecilitet” bland hemvändande kejserliga soldater, som rapporterats av “polismyndigheter, fattigvårdsförvaltare och arbetshusmästare, utbildningsmyndigheter och alla filantropiska organisationer”. När en soldat återvände till det civila livet tog han med sig “på gott och ont de vanor och idéer som han lärt sig i armén”. Det civila livets “moral” skulle hotas tills “detta ‘återvändande av den infödde’ kan räknas som en positiv vinst….”[90]
Enligt detta synsätt främjade den “reglerade sedligheten” i kolonierna inte bara den faktiska sjukdomen i metropolen utan var i sig själv ett slags smitta som spreds från kolonierna inåt. Under det filippinsk-amerikanska kriget trodde man att den rörde sig i två olika riktningar. Den första gick från Europa till Förenta staterna: om regleringen var en naturlig utlöpare av militarismen i vilken form som helst, var den också (liksom militarismen i sig själv) nära förknippad med Europa, särskilt känt som “kontinentalsystemet”; att anta den innebar att man gav upp USA:s nationellt exceptionella dygd. Regleringens smitta smittade också från koloni till metropol. Förespråkare av social renhet fruktade att kolonierna skulle bli den öppna kilen som skulle göra det möjligt för regleringen att komma in i USA. Medan Fowler hade lokaliserat “militarismen” “långt från hemregeringens säte” var andra inte lika säkra. När Powell talade inför Londonkongressen för International Federation for the Abolition of State Regulation of Vice, observerade han “tecken på faran för en återupplivning av lagstiftningspropagandan här”, delvis på grund av “den utbredda förekomsten av sedlighet i samband med armélivet, långt från hemmets restriktioner”.[91] I ett APA-memorial från september 1900 som skickades till president McKinley betonades risken för att “delstaternas lagstiftande församlingar skulle införa ett liknande regleringssystem, uppviglat av [den nationella] regeringens exempel”.[92]
Medan amerikanska kampanjer för social renhet såg Europa som en källa till korruption, vände de sig också till brittiska förebilder för att få inspiration. Tillsammans med det brittiska upphävandet av CD Acts i både metropolen och Indien, anlitade de den 28 april 1898 en order från Lord Wolseley, överbefälhavare för den brittiska armén, en sträng varning till officerarna om att hålla sina män borta från laster. Wolseley beklagade att många män tillbringade “en stor del av sin korta tjänstgöringsperiod” på militärsjukhus, ett stort antal av dem “permanent vanställda och oförmögna” av syndigt liv. För att undvika sådana förluster skulle officerarna informera sina män, “och särskilt unga soldater”, om “de katastrofala effekterna av att ge efter för vanor som består av omåttlighet och omoral”. En soldat som levde ett “ondskefullt liv” med dryck och utsvävningar “försvagade sin konstitution” och utsatte sig för sjukdomar “av det slag som på senare tid har gjort fruktansvärda härjningar i den brittiska armén”. Män som var “smittade av denna sjukdom” var “värdelösa för staten” och en “källa till svaghet”… Officerarna uppmanades att “utöva ett hälsosamt inflytande i dessa frågor” och ge “exempel och vägledning” till män som befinner sig långt “från hemmets begränsningar och inflytande”. Moraliskt inflytande av detta slag, i kombination med bestraffning, skulle göra det möjligt för armén att “jämföra sig gynnsamt med andra klasser av civilbefolkningen” när det gäller moral.[93] Föga förvånande vidarebefordrade aktivister för social renhet Wolseleys order till krigsdepartementet: här var det social renhets uppfattning om sex, moral och staten som uttrycktes av befälhavaren för världens mäktigaste armé.
Även om förespråkarna för social renhet mest ivrigt hävdade “reglerad sedlighet” som sin angelägenhet, togs den också upp på ett sekundärt sätt av suffragetterna, som de var nära allierade med.[94] Det var en vanlig tanke i det sociala renhetstänkandet att det var av avgörande betydelse att ge kvinnorna rösträtt för att stärka rörelsen mot “reglerad sedlighet”, en politik som ingen kvinna med självrespekt troddes vara kapabel att stödja. National Woman’s Christian Temperance Union (NWCTU) var en av de främsta organisationerna som främjade kvinnors rösträtt, och medlemskap i den och rösträttsorganisationer som National American Woman Suffrage Association (NAWSA) överlappade i många fall varandra.[95] Enligt Kristin Hoganson var kvinnliga suffragetter splittrade kring frågan om det koloniala imperiet. I likhet med brittiska imperiefeminister såg vissa i imperiet en möjlighet att hävda vita kvinnors politiska makt över rasifierade koloniala subjekts politiska makt. Andra, betydligt färre till antalet, gjorde gemensam sak med den filippinska revolutionen och fördömde patriarkatet som “inhemsk imperialism”.[96] Rösträttsallianser med antikolonialister var dock inte bara behäftade med suffragetternas kolonialism utan även med antikolonialistisk patriarkat: medan vissa i det antikolonialistiska ledarskapet stödde kvinnlig rösträtt, var den stora majoriteten upptagen av kritik av det koloniala imperiet som ofta utgick från maskulinistiska förutsättningar om heder och nationell plikt.[97] I stor utsträckning var rösträttsperspektivet på det koloniala imperiet opportunistiskt; när antikolonialisternas led svällde till tre gånger så många som rösträttskvinnorna vid sekelskiftet 1900, sökte suffragetterna ett sätt att förbli relevanta i den “filippinska frågan”, som William Jennings Bryan förklarade vara den “viktigaste frågan” år 1900. Även om den “reglerade sedligheten” i Filippinerna bara fick en liten del av rösträttsenergin, gjorde den det möjligt för suffragetterna att hävda att sådana moraliska förfall var förutsägbara skapelser av en uteslutande manlig valmanskår. Det gjorde det också möjligt för suffragetterna att engagera sig i global politik utan att förbinda sig till antikolonialism: liksom för förespråkarna för social renhet var deras förhoppning att avskaffandet av “reglerad last” under kvinnors ledning skulle stärka Förenta staternas moraliska imperium.
Sådana farhågor föranledde NAWSA-reformisterna att anta en egen resolution, som “antogs med enhällig röst” och som sedan överlämnades till McKinley, när Johnsons avslöjande kom upp till ytan strax före 1900 års konvent i Rochester, New York. För det första var en sådan politik “i strid med god moral” och tycktes ge “officiell sanktion till sedlighet” inför “både våra soldater och de infödda”. För det andra fanns det en dubbelmoral, ett “brott mot rättvisan” som krävde obligatoriska undersökningar för “onda kvinnor” som “inte tillämpades på onda män”. För det tredje var regleringen ineffektiv och övergavs för närvarande överallt där den hade försökts. “Förenta staterna bör inte anta en metod som Europa håller på att kasta bort”, och inte heller “införa ett system som inte skulle tolereras hemma i våra främmande beroenden”. Protesten framfördes “i den amerikanska kvinnans namn” och dess känslor representerade “den bästa amerikanska mannens åsikt”. The Woman’s Column uppmanade “varje kvinna som läser denna artikel att skriva ett protestbrev till mr McKinley”, eller få sin man att göra det eftersom, konstaterade man sardoniskt, “väljarnas protester har större tyngd än kvinnornas”.[98] I februari följande år följde Mississippi Woman Suffrage Association detta råd och överlämnade sin egen fempunktsresolution till presidenten. Samtidigt som NAWSA delade NAWSA:s oro för moraliska budskap och dubbelmoral, kallade den också regleringen “en förolämpning mot kvinnligheten” och uttryckte oro för att den “föder en moralisk och fysisk degeneration som kommer att hämnas på vårt amerikanska samhälle när dessa soldater kommer att ha återkallats till sitt hemland”.[99]
Den bredare antikolonialistiska rörelsen använde sig också av “reglerad sedlighet” för sina egna syften, även om det inte var lika konsekvent som reformatorerna av den sociala renheten eller suffragetterna. De antikolonialistiska argumenten var lika varierande som de märkliga politiska sängkamrater – liberala republikaner, vita supremacistiska demokrater, organiserade arbetare – som de förde samman.[100] Bland sina andra bekymmer fördömde antikolonialisterna “militarismens” inverkan på inhemska republikanska institutioner och den risk för “mongrelisering” som kolonialismen innebar för USA:s politiska kropp.[101] Många av dessa farhågor var kopplade till föreställningar om “korruption”: den republikanska dygdens förfall inför imperiets tyranni och arrogans; “trusts” ondskefulla händer när det gäller att främja annektering i utlandet; bedrägerier av avlägsna tjänstemän som “lägger mattan på bordet” i de nya kolonierna; nedbrytning av individuella vita kroppar genom rasblandning och av en kollektiv, nationell vit kropp genom potentiell kolonial invandring och arbetskraftskonkurrens. När rapporterna om höga sjuktal bland trupperna kom tillbaka till Förenta staterna visade sig sjukdom vara en oemotståndlig metafor som kondenserade och konkretiserade dessa olika former av “korruption”. En före-och-efter-karikatyr visade Uncle Sam före “hans önskan om expansion” i ett tillstånd av robust “välstånd”, med utsikt över rökfyllda fabriker. I en efterföljande tavla som föreställer efterdyningarna är han en invalid som är hänvisad till att titta ut genom ett fönster på stängda industrianläggningar, sjuk och avtrubbad.[102]
Denna karikatyr från sekelskiftet 1900 visar Uncle Sam som drabbats av sjukdom och försvagats av kolonialismens strävan; denna sekvens återspeglar de kopplingar som antikolonialister gjorde mellan imperium och sjukdom, vilket drog en del till frågan om könssjukdomar och dess inverkan på den amerikanska militären. Källa: “Uncle Sam Before and After His Wish for Expansion”, “Expensive Expansion” (Boston, 1900), i Hoganson, Fighting for American Manhood, 182.
Det var genom dessa bredare diskurser om sjukdom som “korruption” som frågor om “reglerad last” kom in i den antikolonialistiska diskursen. Det mest direkta exemplet var Edward Atkinsons pamflett “The Hell of War and Its Penalties” från 1899. Bland antikolonialisterna var Atkinson lika ivrig som han var konfrontativ och utmanade USA:s militära censur genom att skicka sina uppflammande inhemska publikationer direkt till amerikanska soldater i Filippinerna.[103] I “The Hell of War” vände han sig till ämnet könssjukdomar som “korruption” och tog sig an det med en specificitet och känslighet som inte fanns i pressen om social renhet.[104] Han närmade sig sitt tema, liksom andra reformatorer, genom den brittiska imperiala erfarenheten. “Uppgifterna om den brittiska armén i Indien och Kina” och “tillståndet för de engelska trupperna i Hongkong” var “fruktansvärda i allra högsta grad”. Enligt en “engelsk gentleman” som Atkinson hade träffat var 50 procent av de brittiska trupperna i Hongkong smittade. Atkinson betonade att sjukdomen, liksom imperialismen, skulle ta sig från de nya kolonierna till metropolen när soldaterna förde den tillbaka till sina hem. “Det är välkänt att även om det kan finnas ett uppenbart botemedel”, skrev han, “så leder denna sjukdom till att blodet korrumperas i tredje och fjärde generationen och slutar i degeneration.”[105] Viktigt är att Atkinson inte nämnde vare sig prostitution eller dess reglering som överföringssätt: han kopplade samman könssjukdomar och koloniala imperier som oskiljaktiga processer av kroppsligt och politiskt förfall.
Statens första svar på de spiralformade anklagelserna var förnekande. Med en uppenbarligen uppriktig förvirring svarade tjänstemän vid krigsministeriet, som överöstes med korrespondens och framställningar, särskilt från lokala WCTU-avdelningar, att de inte hade någon kännedom om inspektionsprogrammet. I oktober 1900 till exempel informerade den tillförordnade krigsministern WCTU:s ordförande att “såvitt detta departement känner till råder inga sådana förhållanden som anges i ditt brev”. Men han lovade också att general MacArthur hade fått i uppdrag att “undersöka ämnet fullt ut och lämna en fullständig rapport om ämnet för dina resolutioner”.[106] Krigsministeriet var vid den här tidpunkten särskilt sårbart för sensationalistisk kritik av detta slag, eftersom tjänstemännen försökte få igenom arméns omorganisationslagens kommando- och stabsreformer mot slutet av 1900. Krigsminister Elihu Root klagade till William Howard Taft, chef för den andra filippinska kommissionen på öarna, över att “hycklare i gula tidningar som utger sig för att vara fanatiker” hade “skapat ett intryck bland miljoner goda människor att vi har förvandlat Manila till ett veritabelt helvete”; brev hade översvämmat krigsdepartementet “i tusental”.[107] Staden Manila, vars växande salooner fyllda med amerikanska soldater alltid åtföljde rapporter om “licensierade” bordeller, blev en övertygande symbol för nykterhetsreformatorer som motsatte sig bestämmelserna i lagförslaget om en armékantin.[108] Faktum är att bestämmelsen om kantinen gick under den 10 januari i ett hagel av tal om vad senator Teller kallade “förbannelsen” av “regeringens uppmuntran av drickande bland soldaterna i den amerikanska armén och filippinerna”.[109] Root uttryckte sin frustration över att senaten hade “fördröjt framskridandet av arméns lagförslag” för att diskutera denna fråga, liksom ändringsförslag som förbjöd import och försäljning av sprit till Filippinerna.[110]
Root, som var angelägen om att undanröja moraliska invändningar mot lagen om omorganisering av armén, begärde en fullständig redovisning från Taft den 15 januari, medan armén skickade en liknande begäran till general MacArthur.[111] Det var ett tecken på de pågående civila/militära sammandrabbningarna att deras svar skiljde sig mycket åt i fråga om graden av avslöjande. MacArthurs svar var en kortfattad och telegrafisk förnekelse: “Prostitutionslokaler är inte licensierade, skyddade eller uppmuntrade.”[112] Taft medgav att inspektionssystemet existerade och beskrev dess effektivitet när det gällde att “upprätthålla arméns effektivitet” genom att “underkasta kända lösaktiga kvinnor en certifierad undersökning”… Han hävdade att systemet hade “kraftigt reducerat procentandelen av invaliditet på grund av detta”. Taft ansåg det ändå nödvändigt att ta avstånd: regleringen var en “armépolisåtgärd utanför vår jurisdiktion; militär nödvändighet”. Han argumenterade också för det situationella sammanhanget: policyn var “bättre än meningslösa försök till totalt förtryck i en orientalisk stad med 300.000 invånare, vilket ledde till större ondska”.[113] Enligt renlighetsreformatorn Wilbur Crafts hade Tafts erkännande avsiktligt undanhållits krigsministeriet i sex dagar, vilket gjorde att MacArthurs förnekande kunde få rubriker.[114]
Under de första månaderna av 1901 beslutade krigsministeriet att engagera sociala renhetsaktivister genom att öppet erkänna och försvara inspektioner. MacArthurs noggrant formulerade rapport kom först den 4 februari och, “med tanke på det mycket betydande antalet… protester”, “sattes i typ” för masscirkulation. Han anklagade kritikerna av förordningen för att vara “vilseledda när det gäller de fakta som de kommenterar”, med “en mycket bristfällig information om de allmänna förhållandena i Orienten” och för att inte ta hänsyn till “de störda förhållanden som är förknippade med militär ockupation och det krigstillstånd som råder här”. Prostituerade hade inte “tillstånd” i Filippinerna, uppgav han, och de behövde inte heller landningstillstånd vid inresan. Kvinnor som “upptäcktes som prostituerade” förbjöds faktiskt att landa om de inte kunde uppvisa “tidigare laglig bosättning” och bevisa att de “inte skulle orsaka oordning i samhället”. Mot anklagelsen att armén aktivt hade underlättat deras inträde skryter MacArthur med att “många prostituerade har deporterats från öarna”.
MacArthur ägnade endast fyra ytterst känsliga meningar åt en beskrivning av vad han medgav var militärens medicinska inspektion av prostituerade. Men han satte dessa inspektioner i ljuset av andra “sanitära bestämmelser som är särskilt nödvändiga i tropikerna”, såsom de som var riktade mot smittkoppor och böldpest. Det var ett tecken på hans förkämpade ställning att MacArthur inte försvarade inspektionerna i princip utan på ett uppfinningsrikt sätt samlade skyddande lager av undantag runt dem. Regleringen hade antagits i ett exceptionellt ögonblick: den militära krigsregeringen hade “nödvändigtvis varit en nödsituation”. Den var en följd av en exceptionell situation: Manila, som var arméns främsta inrese- och avreseort, hade hyst 65.000 soldater “i livets bästa ålder” och “långt ifrån de återhållande influenser som skulle kunna utövas på dem av deras hemmiljöer”. Och i sitt utövande av reglering visade sig Förenta staterna vara en exceptionell kolonialmakt: Manilas tillstånd var “anmärkningsvärt med tanke på den allmänna bristen på moralisk ton som genomsyrade österns hamnstäder”.
Samtidigt som MacArthur använde sig av dessa undantag insisterade han också på att arméns dilemma var allestädes närvarande och banalt. Där kritiker hade försökt se i regleringen en tragisk och ny europeisering och orientalisering av Förenta staterna, omformade MacArthur den som den praktiskt taget universella lösningen på ett praktiskt taget universellt dilemma. “Vi har ställts inför ett problem som har plågat den moderna civilisationen i både Europa och Amerika”, skrev han. Den pågående erövringen och “livsstilen i de asiatiska städerna” hade “skapat svårigheter” att lösa det som “inte var så lätta att övervinna som de som man möter i USA eller på andra ställen där förhållandena är mer stabila…”. Å andra sidan hävdade han att jämförbara förhållanden på Filippinerna och i USA rättfärdigade arméns politik. När reformatorer klagade över att Manilapolisen till exempel kände till bordellernas läge, var detta “lika sant i Manila som i någon annan stad i USA”. MacArthur var “övertygad om att staden Manila i dag kan utmana en jämförelse med vilken stad i Förenta staterna som helst när det gäller moral och ordning.” Manilas politik var faktiskt överlägsen den i inhemska amerikanska städer. “Ingen stad i Amerika och Europa, och definitivt ingen i Asien, kan i dag konkurrera med Manila när det gäller den goda ordning och moral som har blivit resultatet av de praktiska åtgärder som vidtagits.” MacArthur uppmanade arméns kritiker att undersöka “de sociala förhållandena” på öarna själva, men insisterade på att om de gjorde det måste de “också besöka andra hamnar på den asiatiska kusten för att kunna jämföra”. De borde också, innan de reste hem, “bekanta sig med den statistik och de förhållanden när det gäller den sociala ondskan som råder i städer i USA med samma befolkning som Manila”. Efter att ha gjort detta var han säker på att de skulle omvärdera den amerikanska armén som en “civiliserande agent” och acceptera “tillfälliga åtgärder för att … möta de uppkomna förhållandena”.[115]
Rörelsen för “avskaffande” nådde ett stillestånd i mitten av 1901. Social renhet, rösträtt och antikolonialistisk petitionering mot “reglerad sedlighet” hade tillsammans endast uppnått ett offentligt erkännande från armén, om än ett som bar sin retoriska svaghet på sin axel. I början av 1902 skedde dock förändringar i metropolen, till stor del tack vare de Washingtonbaserade ansträngningar som gjordes av suffragisten och social renhetsreformatorn Margaret Dye Ellis. Ellis hade gjort vädjanden inför Woman’s National Council och Suffrage Association för att få till stånd starka antiregleringsresolutioner, och kombinerade dessa vädjanden med en dramatisk ny taktik. Vid båda mötena cirkulerade hon vad hon hävdade var den “officiella registreringsbok som utfärdats av de amerikanska myndigheterna” till en “barnprostituerad” med namnet “Maria de La Cruz” (vilket reformisterna var noga med att översätta). Enligt rösträttspressen innehöll boken regelbundna inspektionsrapporter och ett fotografi, “porträttet av en flicka som verkade vara omkring tolv år gammal, med ett barnsligt ansikte och stora, patetiska mörka ögon”. I februari 1902 lämnade Ellis tydligen kopior av “denna fruktansvärda lilla bok” till varje medlem av kommittén för Filippinerna. Med betoning på kvinnors politiska deltagande hävdade rösträttsutredare att “cirkulär som lämnats hemma hos kongressledamöterna föll i händerna på deras fruar och väckte dem till kvinnlig indignation”.[116] Mer troligt är att de hade fått stor spridning bland sociala renhetsnätverk och framkallat en lavin av brev till krigsdepartementet.
Under de följande två månaderna tycktes Root och president Roosevelt dramatiskt ändra kurs, från det defensiva erkännandet av regleringen till ett rakt fördömande av den. I mars 1902 fick motståndarna till “reglerad sedlighet” äntligen en amerikansk version av Wolseley-ordern (den brittiske överbefälhavarens uppmaning till sexuell självbehärskning), framförd av Roosevelt själv. Den 18 maj överlämnade Roosevelt en order riktad till “officerarna och de värvade i armén, särskilt de som tjänstgör i tropikerna”. Roosevelts slutsats var identisk med Wolseleys, och vissa av hans uttalanden direkt avskriven; han var dock betydligt mindre elliptisk och eufemistisk än Wolseley när det gällde könssjukdomarnas centrala roll i lasterpolitiken. Roosevelt förklarade rakt ut att “det enda verkligt effektiva sättet att kontrollera de sjukdomar som beror på omoral är att minska den last som är orsaken till dessa sjukdomar”. Könssjukdomar kunde förebyggas genom en sexuellt återhållsam och självdisciplinerad maskulinitet. Det var regements- och kompaniofficerarnas plikt att “försöka att genom föreskrifter och exempel” påpeka för soldaterna “det oundvikliga elände och den katastrof som följer på omåttlighet, moralisk orenhet och ett ondskefullt levnadssätt”. Officerarna måste naturligtvis själva vara förebilder för ett “måttfullt och rent liv”. De måste “med största möjliga takt, diskretion och sunt förnuft” antyda att könssjukdomar “nästan säkert följer på ett lösaktigt liv” och att det var “kriminell dårskap” att tro att “sexuell utsvävningen är nödvändig för hälsan”. Den maskulina hedern, dygden och renheten hos både soldaterna själva och den nation som de förkroppsligade stod på spel. “Som nation känner vi stor stolthet över våra soldaters tapperhet, disciplin och orubbliga uthållighet”, avslutade han. Tillsammans med dessa dygder måste de dygder som “självbehärskning, självrespekt och självkontroll” följa med.[117]
Roosevelts order hyllades som en seger av motståndarna till “reglerad sedlighet”. “Administrationen har genom krigsministern utfärdat en svidande tillrättavisning till de armétjänstemän som i Filippinerna har infört den europeiska metoden att göra sociala laster säkra”, krönte The Outlook. Denna “hälsosamma order”, förväntade man sig, skulle “sätta stopp för en skandal som existerade och som vi knappast kunde tro på när den först anklagades för två år sedan.”[118] I en skrivelse i juli förklarade APA:s ordförande att även om ordern till stor del var avsedd för soldater utomlands, “kommer den att gälla lika bra för soldaterna hemma och lika bra också för människor hemma som inte är soldater”. Den skulle “gälla såväl i Washington som i Manila”.[119] Maurice Gregory, en Londonbaserad antiregleringsivrare, kallade Roosevelts order för ett “kraftfullt memorandum”. Det var “en fråga om gratulation” för antiregleringsivrare “över hela världen” att det fanns “så mycket tankeverksamhet i vår fråga på den nordamerikanska kontinenten för närvarande”. Gregory hävdade de euroamerikanska reformförbindelserna och ansåg att de “inte kan undgå att återverka med mycket gynnsamma effekter på opinionen i den gamla världen”.[120]
Det var kombinationen av inhemska amerikanska påtryckningar och lokalt motstånd från kvinnor som gav upphov till den mest genomgripande förändringen av venerisk inspektion: formaliseringen av regelbundna undersökningar för amerikanska soldater. Även om detta hade gjorts tidigare på platser som Jolo, blev det en allmän policy den 21 maj 1901, med general MacArthurs generalorder nr 101, som för första gången gav mandat att göra en undersökning av amerikanska soldater i Filippinerna.[121] Kommenderande officerare skulle beordra medicinska officerare att göra en “grundlig fysisk inspektion” av värvade män två gånger i månaden, med “konstitutionella och lokala bevis på könssjukdomar… särskilt eftersökta”. Männen “måste vara avklädda” för dessa undersökningar, och de som befanns vara smittade med syfilis eller “oförmögna” på grund av andra könssjukdomar måste skickas till ett sjukhus. De som fortfarande var kapabla till tjänstgöring skulle föras upp på en lista och beordras att få behandling “tills de blir botade”. Samtidigt skulle inspektionen av kvinnor fortsätta. I städer och barrios där “en smittsam sjukdom råder i kommandot” skulle armékirurger skickas “för att om möjligt fastställa källan” och “alla kvinnor som hittas smittade … placeras under övervakning för att förhindra att sjukdomen sprids”. I orderna uppmanades särskilt till “hjälp av de lokala kommunala myndigheterna” för att genomföra instruktionerna; det skulle “klargöras” för dessa till stor del filippinska myndigheter att “genom deras hjärtliga samarbete kommer de att förbättra de hygieniska förhållandena för sitt folk”.
Men de samarbetande eliternas “hjärtliga samarbete” visade sig ofta vara svårt att få till stånd: övergången till inspektion av amerikanska soldater hade genomförts åtminstone delvis på grund av att filippinska tjänstemän vägrade att följa amerikanska medicinska mandat. När dr M. A. De Laney till exempel ombads svara för ett stort antal fall av könssjukdomar bland amerikanska soldater i Dagupan i februari 1903, medgav han att han hade funnit det nästan omöjligt att tillämpa befintliga förordningar om “åtskillnad” och “behandling” av prostituerade. Han hade informerat den kommunala presidenten om namn och platser för prostituerade och hade “försäkrats” om att presidenten “skulle beordra polisen att driva ut alla smittade kvinnor från staden”. Men inga åtgärder hade vidtagits; De Laney “fick inget svar” på efterföljande förfrågningar. Amerikanska soldater framstod alltså som den enda kvarvarande sjuka befolkningen som läkarna kunde övervaka fullt ut.[122]
I mitten av 1902 verkade det som om den “reglerade sedligheten”, så som reformatorerna uppfattade den, hade upphört att existera. I verkligheten hade Root dock bara genom Ellis upptäckt nyckeln till att avsluta tvisten: att göra regleringen osynlig. När de militära tjänstemännen ifrågasattes hade de försökt att täcka över systemet med tekniska distinktioner: MacArthur hade till exempel hävdat att prostitutionen inte var “licensierad, skyddad eller uppmuntrad”, ett påstående som, konstaterade Crafts bittert, “kanske var sant “i en Pickwickiansk mening”, eftersom prostituerade i Manila “bara var certifierade och övervakade”.[123] Johnsons bilder av flaggklädda bordeller togs upp av kritiker just därför att de verkade lösa oklarheterna om statens faktiska roll i den sexuella handeln: de hade fångat koloniala regleringar i en gripande form.
För vissa observatörer var Johnsons kondensering av regleringen till en stjärnspäckad bordell problematisk. Som en luthersk präst som hade arbetat på öarna, en arméallierad, tydligen hade noterat, även om amerikanska flaggor ofta draperade Manilas bordeller (vilket han trodde att de inte gjorde), så var en sådan användning “inte förbjuden enligt lag i hemlandet”. Dessutom, “varhelst vår flagga kan användas på detta sätt betyder det inte på något sätt att sådana hus är licensierade av regeringen.”[124] Men det var ett tecken på symbolens framgång att president Roosevelt själv började arbeta för att radera den. I mitten av mars 1902 begärde han information från myndigheterna i Manila om användningen av flaggor på bordeller i syfte att begränsa den.[125] Han fick veta att Manilas polischef George Curry redan hade agerat. Han hade nyligen sett en amerikansk flagga målad på framsidan av en bordell som höll på att renoveras och hade beordrat alla distriktschefer att “se till att den omedelbart avlägsnades eller utplånades och även att strikt förbjuda flaggning eller målning av flaggor på något av de dåliga husen”. Curry rapporterade stolt att “[d]et finns för närvarande inga flaggor eller målningar av flaggor i eller på några hus med dåligt rykte i den här staden.”[126] När reformatorer gjorde regleringen av prostitutionen till en symbol för vad som var fel med kolonialväldet var det ett litet pris att betala för att slippa dra ner amerikanska flaggor från bordeller för att slippa dra ner dem från Filippinerna som helhet.
Om avlägsnandet av flaggor från bordeller var ett sätt att avlägsna påträngande (om än falska) tecken på “reglerad sedlighet”, var ett annat sätt att göra sig av med andra materiella tecken på systemet, såsom inspektionshäftena. Den 19 februari telegraferade Root till Luke Wright, Filippinernas generalguvernör, och förklarade att han “ansåg [det] tillrådligt” att “inga avgifter tas ut” av inspekterade prostituerade och att “inga undersökningsintyg ges”. Det skulle inte bli några fler Marias de La Cruz. Läkare kunde “föra sina egna register över namn, beskrivningar, bostäder och undersökningsdatum”, och programmet kunde fortsätta “utan ansvar för missförstånd och utan anklagelse om att upprätthålla ett system med licensierad prostitution”.[127] Denna reform verkar ha antagits allmänt i Filippinerna: som framgår av General Orders No. 101 fortsatte man att inspektera kvinnor även om man hade övervunnit den dubbla standarden. Förespråkare av social renhet noterade detta faktum: i en rapport från oktober 1902 om “More Trouble in Manila” kontrasterades Roosevelts “beundransvärda predikan” mot den fortsatta “tysta toleransen” av prostitution i Manila.[128]
Även om de aldrig dog ut helt och hållet, minskade protesterna mot regleringen i Filippinerna hastigt från och med nu. Med tanke på att man medgav att en utbredd reglering kvarstod, kräver detta faktum en förklaring. En del av förklaringen kan hittas i karaktären på den lobbyverksamhet som ledde fram till Roosevelts order. Ellis hade till exempel uppenbarligen gått med på att byta ett slut på agitationen mot Roosevelts “preachment”. Efter ett möte med krigsminister Root skrev J.T. Ellis ett memo där han skrev att hans fru “med glädje kommer att offentliggöra det positiva utlåtande som ni så vänligt har gett mig om hela den här filippinska affären…”[129] Med offentlig “menar jag genom W.C.T.U.-organet och genom att cirkulera bland hennes delstatschefer…”. I april följande år bekräftade chefen för Bureau of Insular Affairs, Clarence Edwards, avtalet med Ellis själv. Edwards förstod att WCTU-aktivister “nu insåg och uppskattade att mycket felaktig information från fördomsfulla … källor hade spridits utomlands i detta ämne” och att Ellis “idag bara var angelägen om att få fram fakta”, fakta som han öppet medgav innebar att inspektionen skulle fortsätta utan avgifter eller certifikat.[130] Priset som reformatorer av social renhet hade betalat för en offentlig seger, verkade vara ett misslyckande när det gällde ett faktiskt “avskaffande”.
Men det fanns andra faktorer som bidrog till att frågan försvann från den offentliga debatten. Den första av dessa var en ytterligare proklamation som Roosevelt gjorde den 4 juli 1902: det förebyggande “slutet” på det filippinsk-amerikanska kriget. Kritiken från social renhet, suffragetter och antikolonialister hade definierat “imperium” i termer av “militarism” och “militarism” i termer av krig och mobilisering av trupper för krig. Även om den mest påträngande amerikanska närvaron i Filippinerna fortfarande skulle komma, så reducerade förklaringen om krigets slut och återvändandet av en majoritet av de amerikanska trupperna många av dessa kritiska synpunkter. Reglering och könssjukdomar hade alltid varit marginella i den antikolonialistiska kritiken, och under efterkrigstiden skulle antikolonialister fortsätta att kritisera USA:s kolonisation på andra grunder. För förespråkare av social renhet och suffragetter sågs det kanske som en bättre strategi att i mörker profetera vad soldaterna skulle bära med sig hem först när de faktiskt återvände. Krigsdepartementets försvarare av regleringar drog också fördel av övergången från krig till “fred”. Edwards skrev till exempel till Ellis att även om politiken hade varit en militär nödvändighet under krigstid, “när fredsförhållandena blev bättre, löstes frågan upp till en fråga om sanitet och tillämpning av sanitära lagar”.[131] Det var inte heller längre en “nationell” politik som utövades av armén – en viktig källa till kritik – utan en “kommunal” politik som bedrevs av specifika stadsregeringar. Regleringen i Filippinerna var inte längre motsvarigheten till lagen om smittsamma sjukdomar, ett nationellt-imperiellt mål, utan ett slags St Louis i Sydostasien, vars regering var mycket mindre utsatt för påtryckningar från USA:s sida.
På sätt och vis var nedgången i aktivismen för social renhet i frågan om koloniala regleringar inte så överraskande. Reformerna hade vunnit en viktig retorisk eftergift från presidenten och krigsdepartementet och hade gjort slut på dubbelmoralen vid medicinska inspektioner i Filippinerna. I den mån som reformen av social renhet hade varit opportunistisk, minskade chanserna att driva frågan när det fortfarande pågående kriget försvann från amerikanska tidningar och den offentliga diskussionen. Samtidigt mobiliserade den civila staten, särskilt i sitt sanitets- och utbildningsarbete, just de villkor som reformatorerna själva hade hållit emot arméns inspektionssystem: den framväxande koloniala regeringen skulle – även när den utförde inspektioner – framställa sig själv som garant för upphöjning, moral och nationell exceptionalism.
Reglering skulle komma att få en allt viktigare plats i de amerikanska militära institutionerna under åren före första världskriget. Exemplet från Jolo tycks ha cirkulerat flitigt bland amerikanska militärtjänstemän i Filippinerna. En löjtnant som hade tjänstgjort på många stationer var till exempel “särskilt imponerad av det system som den kommenderande officeren i Jolo hade antagit…”[132] Det var också de amerikanska militärmedicinska utbildarna, som markerade det filippinska experimentet som ett välkommet och exemplariskt avsteg från tidigare traditioner. Som kapten Edward Munson från arméns medicinska avdelning uttryckte det i sin lärobok Theory and Practice of Military Hygiene från 1901, som ofta användes i arméns medicinska utbildningsprogram, hade de “förändrade förhållandena” och den “förändrade moraliska miljön” som hade uppstått till följd av “det senaste förvärvet av främmande territorium och kontakten med främmande raser” givit regleringen “en enorm betydelse”. Avsaknaden av reglering i USA:s storstadsområden gjorde det nödvändigt att vända sig till andra nationers, särskilt Englands, “rikliga erfarenhet”. Men vid detta datum kunde Munson också stolt konstatera att reglering hade införts i “vissa städer” i Filippinerna, som till exempel Jolo; som ett resultat av detta var könssjukdomarna “milda till sin karaktär” och “i hög grad fria från de komplikationer som så ofta observerades i andra delar av Filippinerna”.[133]
Den venereala inspektionen av de amerikanska trupperna begränsades dock inte till imperiets utposter utan införlivades i den amerikanska arméns praxis mer allmänt. Överste L. M. Maus från läkarkåren skrev 1917 och erinrade sig att MacArthurs memorandum från 1901 hade varit “den första allmänna order som någonsin publicerats i ämnet, såvitt känt i vår militära tjänst”. Men det hade inte förblivit en praxis som enbart gällde Filippinerna. Maus observerade att “emedan det inte var allmänt känt för myndigheterna i Washington” hade inspektioner varannan vecka praktiserats vid “ett stort antal arméposter i Förenta staterna bland trupper som återvänt från Filippinerna sedan 1901”. Både officerare och män, hävdade han, “hade blivit vana” vid undersökningen och betraktade den som “en säker och sund sanitär åtgärd”.[134] Inte för sista gången hade institutionella reformer som först påbörjades i kolonierna vandrat lugnt och stilla till USA:s storstadsområden.
Men även när granskningen av både soldater och prostituerade fördjupades, dröjde oron för synligheten av veneriska kontroller kvar. År 1909 hade generalkirurgen skickat runt ett cirkulär där han uppmanade till moralisk undervisning av trupperna samt till fysisk undersökning av dem, men enligt Maus hade det inte verkställts av krigsministeriet av rädsla för “den kritik från landets moraliska sällskap och press som kunde ha väckts vid den tidpunkten”.[135] General Orders No. 17, som utfärdades i maj 1912, tillämpade dock MacArthurs föreskrifter från 1901 om trupper i Filippinerna på de amerikanska myndigheterna i USA. S.S. Army som helhet; detaljerna kring tillämpningen trycktes ändå i ett separat “konfidentiellt cirkulär” för att undvika “negativ kritik”.[136] Både i militärens formella slut på dubbelmoralen och i dess skygglappar när det gäller ämnet undersökning av könssjukdomar – om inte i avskaffandet av själva regelverket – kan man mäta reformatorernas tvetydiga triumf.
De sammanflätade historierna om militär ockupation, sexuellt arbete, sjukdomsbekämpning och moralpolitik var centrala för uppkomsten av USA:s imperium utomlands. De skulle fortsätta att utvecklas tillsammans under det “amerikanska århundradet”. Från Puerto Rico till Hawai’i och från Sydkorea till Vietnam skulle det militära imperiet anses överträffa och underminera USA:s moraliska imperium, särskilt när USA:s militära politik eller avtal om “status för styrkorna” isolerade soldater som begick våld eller brott mot lokala kvinnor från meningsfull rättvisa. Där det var möjligt skulle de militär-sexuella komplex som säkrade manliga soldaters tillgång till kvinnor fortsätta att döljas i ett försök att skydda moraliska rättfärdiganden av amerikansk makt utomlands, även om en kritisk medvetenhet om deras karaktär och kostnader skulle utvecklas under pådrivande av antikoloniala och feministiska rörelser.
Sexualimperialismens följder hade förutspåtts vid sekelskiftet 1900 i ett sarkastiskt soldatskämt. Amerikanska soldater som hittades med könssjukdomar i Filippinerna hade fått ett smeknamn av sina kamrater: “Rough Riders”.[137] Namnet förvandlade potentiell avmaskning på grund av sjukdom till en maskulinitetsmarkör och legitimerade möjligen aggressivt eller påtvingat sex. Men det antydde också att dessa soldater kopplade samman sexualitetspolitiken med imperiets politik. Genom att styla sina kamrater på detta sätt, framställde de också invasionen av Kuba under det spansk-kubansk-amerikanska kriget och, förmodligen, invasionen av Filippinerna som de var engagerade i, som handlingar av “hårt” sex. Även om sådana invasioner inte var utan nöjen för de kejserliga soldaterna och nationerna, medförde de också otaliga faror. Karaktären av dessa faror, och frågan om vem som skulle drabbas av dem, skulle fortsätta att hemsöka imperiets grymma framfart.
Om författaren: Paul A. Kramer är docent i historia vid Vanderbilt University och författare till The Blood of Government: Race, Empire, the United States and the Philippines (University of North Carolina Press; Ateneo de Manila University Press, 2006), som tilldelades Stuart L. Bernath Book Prize av Society for Historians of American Foreign Relations och James Rawley Prize av Organization of American Historians. Medredaktör för Cornell University Press bokserie "The United States in the World" och skriver för närvarande på en bok om migration och imperium i USA:s globala 1900-talshistoria. Hans webbplats finns här .
Notis: Författaren tackar Judith Walkowitz, Richard Meixsel, Martha Hodes, Dirk Bönker, Gabrielle Spiegel, Ann Stoler, Nancy Cott, Daniel Rodgers, Toby Ditz, Philippa Levine, Caleb McDaniel, Katherine Hijar, Mark Selden och Katherine Fusco för deras kommentarer och kritik. Eventuella fel är mina egna. En tidigare version av denna essä publicerades i Ann Stoler, red., Haunted by Empire: Geographies of Intimacy in North American History (Durham: Duke University Press, 2006).
Fotnoter
De södra Filippinerna, som aldrig helt erövrades av spanjorerna, förblev under kontroll av mäktiga muslimska datus; USA:s militära strategi mot Republiken Filippinerna berodde delvis på att förhindra krig mellan amerikanska och muslimska styrkor förrän efter det att Republiken Filippinerna hade besegrats.
Den 5 mars 1902 skickade adjutanten för 23:e infanteriet utdrag ur rapporter från pastor C. Guy Robbins, menige Adrian B. Trench, William B. Johnson och pastor A. B. Leonard med avseende på regleringen i Jolo, med begäran om ett svar; cirka 30 officerare svarade, däribland Sweet. Fakta kring Sweet’s avlägsnande förblir oklara. Sweets självförsvar åtföljdes av påståendet att denna “högst irriterande och försvårande rättegång” hade lett till “psykisk, fysisk nervös påfrestning och överarbete”, hälsobrott och en återresa till USA “för att rädda mitt liv”. Brev från Owen J. Sweet till befälhavaren (23rd Infantry), 12 mars 1902, RG94/417937/B, NARA DC.
Owen Sweet till generaladjutanten, 6 februari 1902, i RG94/417937/B, National Archives and Records Administration, Washington, DC (NARA DC).
Den befintliga litteraturen om det filippinsk-amerikanska kriget innehåller visserligen detaljer om både stridshistoria och krigets politik, men den innehåller lite eller ingenting om frågor om genus, sex och prostitution på fältet. Se Stuart Creighton Miller, “Benevolent Assimilation”: The American Conquest of the Philippines, 1899-1903 (New Haven: Yale University Press, 1982); Angel Velasco Shaw och Luis H. Francia, red, Vestiges of War: The Philippine-American War and the Aftermath of an Imperial Dream, 1899-1999 (New York: New York University Press, 2002); Brian McAllister Linn, The Philippine War, 1899-1902 (Lawrence: University Press of Kansas, 2000); Brian M. Linn, The United States Army and Counterinsurgency in the Philippine War, 1899-1902 (Chapel Hill, NC: University of North Carolina Press, 1989). För en redogörelse för könssjukdomar bland amerikanska trupper vid Camp Stotsenburg i början av 1900-talet, se Richard B. Meixsel, Clark Field and the U.S. Army Air Corps in the Philippines, 1919-1942 (Quezon City: New Day Publishers, 2001), 78-85.
Enligt en redogörelse hade bestämmelser som krävde en venerisk inspektion av prostituerade införts under inbördeskriget bland unionshärens trupper som var stationerade i Memphis och Nashville. Se överste Joseph F. Siler, The Prevention and Control of Venereal Diseases in the Army of the United States of America (Army Medical Bulletin No. 67) (Carlisle Barracks, PA: Medical Field Service School, maj 1943), 72. Jag tackar Richard Meixsel för att han identifierade denna källa.
Se särskilt Katharine H. S. Moon, Sex Among Allies: Military Prostitution in U.S.-Korea Relations (New York: Columbia University Press, 1997); Maria Höhn, GIs and Frauleins: The German-American Encounter in 1950s West Germany (Chapel Hill: University of North Carolina Press, 2002); Beth Bailey och David Farber, The First Strange Place: The Alchemy of Race and Sex in World War II Hawaii (New York: Free Press; Toronto: Maxwell Macmillan Canada, c1992); Saundra Pollock Sturdevant och Brenda Stoltzfus, Let the Good Times Roll: Prostitution and the U.S. Military in Asia (New York: New Press, 1993); Cynthia H. Enloe, Bananas, Beaches and Bases: Making Feminist Sense of International Politics (Berkeley: University of California, 1989). För en utmärkt nyutgiven samling med forskning om politiken kring kön, ras, genus och USA:s militära basering, se Maria Höhn och Seungsook Moon, eds. Over There: Living with the U.S. Military Empire from World War Two to the Present (Durham: Duke University Press, 2010).
Angående debatten om “imperialism”, se Richard E. Welch Jr. The United States and the Philippine -American War, 1899-1902 (Chapel Hill: University of North Carolina Press, 1979); Daniel Schirmer, Republic or Empire: American Resistance to the Philippine War (Cambridge, Mass.: Schenkman Pub. Co. 1972); Robert L. Beisner, Twelve against Empire: The Anti-Imperialists, 1898-1900 (New York: McGraw-Hill 1968); E. Berkeley Thompkins, Anti-Imperialism in the United States: The Great Debate, 1890-1920 (Philadelphia: University of Pennsylvania Press 1970).
För en mer utförlig undersökning av diskursen om “reflexåtgärder” i debatten om USA:s kolonialism i början av 1900-talet, se Paul A. Kramer, “Reflex Actions: Colonialism, Corruption and the Politics of Technocracy in the Early 20th Century United States”, i Bevan Sewell och Scott Lucas, eds., Projecting American Foreign Policy: Power and Intervention (Palgrave Macmillan, kommande).
För ett exempel på ett arbete som systematiskt misstar likhet med koppling, se Ann Laura Stoler, “Tense and Tender Ties: The Politics of Comparison in North American History and (Post) Colonial Studies”, Journal of American History, Vol. 88 (Dec. 2001), 829-65.
Alfred McCoy, Policing America’s Empire: The United States, the Philippines, and the Rise of the Surveillance State (Madison: University of Wisconsin Press, 2009).
Om den kulturella politiken för USA:s imperiala gränsdragning mellan USA och Filippinerna och dess korsningar med raspolitiken, se Paul A. Kramer, The Blood of Government: Race, Empire, the United States and the Philippines (Chapel Hill: University of North Carolina Press, 2006).
För en användbar översikt över historieskrivningen om prostitution, se Timothy J. Gilfoyle, “Prostitutes in History: From Parables of Pornography to Metaphors of Modernity”, American Historical Review, Vol. 104, No. 1 (1999), 117-141.
För det definitiva arbetet om prostitutionens politik och reglering i det brittiska imperiet, se Philippa Levine, Prostitution, Race and Politics: Policing Venereal Disease in the British Empire (New York: Routledge, 2003). Se även Kenneth Ballhatchet, Race, Sex and Class Under the Raj: Imperial Attitudes and Policies and Their Critics, 1793-1905 (London: Weidenfeld and Nicolson, 1980).
Judith R. Walkowitz, Prostitution and Victorian Society: Women, Class and the State (Cambridge; New York: Cambridge University Press, 1980); Mary Spongberg, Feminizing Venereal Disease: The Body of the Prostitute in 19th Century Medical Discourse (Washington Square, New York: New York University Press, 1997). Om behandlingen av könssjukdomar, se Allan M. Brandt, No Magic Bullet: A Social History of Venereal Disease in the United States since 1880 New York: Oxford University Press, 1985).
För prostitutionspolitiken i Puerto Rico under denna period, se till exempel Eileen J. Suárez Findlay, Imposing Decency: The Politics of Sexuality and Race in Puerto Rico, 1870-1920 (Durham, NC: Duke University Press, 1999), kapitel 3.
För de bästa beskrivningarna av könssjukdomar och prostitution i Filippinerna, se Ken De Bevoise, Agents of Apocalypse: Epidemic Disease in the Colonial Philippines (Princeton: Princeton University Press, 1995), 69-93; Ken De Bevoise, “A History of Sexually Transmitted Diseases and HIV/AIDS in the Philippines”, i Milton Lewis, et. al., eds., Sex, Disease and Society: A Comparative History of Sexually Transmitted Diseases and HIV/AIDS in Asia and the Pacific (Westport, CT: Greenwood Press, 1997), 113-38.
Ian R. Tyrrell, Woman’s World/Woman’s Empire: The Woman’s Christian Temperance Union in International Perspective (Chapel Hill: University of North Carolina Press, 1991), särskilt kapitel 9.
Elizabeth Wheeler Andrew och Katharine Caroline Bushnell, The Queen’s Daughters in India (London: Morgan and Scott, 1899). Om utredningen och dess konsekvenser, se Antoinette Burton, Burdens of History: British Feminists, Indian Women, and Imperial Culture, 1865-1915 (Chapel Hill: University of North Carolina, c1994), 157-64.
Om försök till kommunal reglering i 1800-talets USA, se John C. Burnham, “Medical Inspection of Prostitutes in America in the 19th Century: Louis Experimentet och dess uppföljare”, i Burnham, Paths into American Culture: Psychology, Medicine, and Morals (Philadelphia: Temple University Press, 1988), 138-149.
Frederic H. Sawyer, The Inhabitants of the Philippines (New York, C. Scribner’s Sons, 1900), 114.
H. S. Neuens, citerad i George Shibley, Momentous Issues: Competition in Business, Stable Price Level, Prosperity and Republic vs. Trusts, Falling Price Level, Depression, Empire, Militarism and Concentration of Wealth (Chicago: Schulte Publishing Company, 1900), 180.
Arthur Judson, The New Era in the Philippines (New York: Fleming H. Revell Co., 1903), 107.
Ira C. Brown till tillförordnad generaladjutant, 16 maj 1900, i George W. Davis, red., Report on the Military Government of the City of Manila, P.I., from 1898 to 1901 (Manila, P.I.: Headquarters Division of the Philippines, 1901), 276.
Citerat i Rev. A. Lester Hazlett, “A View of the Moral Conditions Existing in the Philippines”, i RG94/343790 (Box 2307), NARA DC.
Eileen P. Scully, “Prostitution as Privilege: The ‘American Girl’ of Treaty-Port Shanghai, 1860-1937”, International History Review, Vol. 20, No. 4 (1998), 855-883; Eileen P. Scully, “Taking the Low Road to Sino-American Relations: ‘Open Door’ Expansionists and the Two China Markets”, Journal of American History, Vol 82, No 1 (1995), 62-83.
Om prostitution i 1800-talets Filippinerna, se Maria Luisa Camagay, Working Women of Manila in the 19th Century (Manila: University of the Philippines Press, Center for Women’s Studies, 1995); Luis C. Dery, “Prostitution in Colonial Manila”, Philippine Studies, Vol. 39 (1991), 475-89; Greg Bankoff, Crime, Society and the State in the 19th Century Philippines (Quezon Hall: Ateneo de Manila Press, 1996), 26-27, 41-4.
Regleringen av prostitutionen ägde rum i ett bredare sammanhang av ad hoc uppbyggnad av medicinska institutioner och folkhälsoinstitutioner. I september 1898 hade den amerikanska armén upprättat två reservsjukhus i Manila och en tillfällig hälsovårdsnämnd under militära myndigheter skulle börja upprätta sanitets- och hälsovårdspolitik och övervaka specialsjukhus för smittkoppor och spetälska samt könssjukdomar. Se Warwick Anderson, “Colonial Pathologies: American Medicine in the Philippines, 1898-1921” (avhandling, University of Pennsylvania, 1992), särskilt kapitel 1-2.
Robert Hughes till generaladjutant, U.S. Army, 7 februari 1902, RG 350/2039/8 1/2), Box 246, NARA CP.
Citat i De Bevoise, Agents of Apocalypse, 89.
Amerikanska missionärer i Filippinerna klagade till exempel ofta över “querida-problemet”, det utbredda samboendet mellan amerikanska soldater och filippinska kvinnor under och efter kriget. Problemet omfattade oskiljaktiga ras, köns- och klasselement: vanliga amerikanska soldater förbjöds att ta med sig amerikanska fruar, medan filippinsk-amerikanska föreningar väckte farhågor om moralisk och raslig degenerering genom “rasblandning”. Detta ämne, som är besläktat med men också skilt från detta ämne, förtjänar att behandlas på annat håll. För en banbrytande undersökning av dessa teman i samband med det koloniala Sydostasien, se Ann Stoler, “Sexual Affronts and Racial Frontiers: European Identities and the Cultural Politics of Exclusion in Colonial Southeast Asia” i Ann Stoler och Frederick Cooper, Tensions of Empire: Colonial Cultures in a Bourgeois World (Berkeley: University of California Press, 1997), 198-237.
Philippa Levine argumenterar på samma sätt för de lokala anpassningarna av systemen för inspektion av könssjukdomar i det brittiska imperiet, och viktiga variationer mellan dem. Levine, Prostitution, Race and Politics, 51. Medan regleringens kritiker skulle hävda att amerikanska tjänstemän hade “importerat” denna politik från Storbritannien, skulle general MacArthurs gynnsamma citat från februari 1901 om reglering i Brittiska Indien till försvar för den amerikanska politiken vara påfallande vagt. Även om “böcker som innehåller referenser till denna fråga” inte kunde “erhållas i Manila”, var MacArthur säker på att det fanns verk som visade “att man i Asien har vidtagit ovanligt kraftfulla åtgärder för att skydda den engelsktalande soldaten från resultatet av de frestelser som han ställs inför”. Generalmajor. Arthur MacArthur till arméns generaladjutant, 4 februari 1901, RG94/343790 (Box 2307) NARA DC.
De Bevoise, Agents of Apocalypse, 80-1.
John R. M. Taylor, The Philippine Insurrection against the United States, 1899-1903: A Compilation of Documents with Notes and Introduction (Pasay City, 1971-3), vol. 3, 194-5.
Albert Todd till tillförordnad generaladjutant, 16 maj 1901, i Davis, ed., 264.
Charles Lynch till ordföranden för hälsovårdsnämnden, 18 maj 1901, i Davis, ed., 267.
Robert Hughes till Adjutant General, U.S. Army, 7 februari 1902, RG 350/2039/8 1/2), Box 246, NARA CP.
Frank S. Bourns till R. P. Hughes, 2 november 1898, bilaga 41, i Davis, red. 261-2.
Warwick Anderson betonar föreställningen om filippinerna som “reservoarer” för sjukdomar i Warwick Anderson, “Immunities of Empire: Race, Disease, and the New Tropical Medicine”, Bulletin of the History of Medicine, Vol. 70, No. 1 (1996), 94-118.
Simon Flexner, M. D., “Medical Conditions Existing in the Philippines”, Transactions and Studies of the College of Physicians of Philadelphia, 3rd series, Vol. 21 (1899), 165-77. Detta gällde även deras längre rapport som publicerades året därpå: Simon Flexner och L. F. Barker, “Report of a Special Commission Sent to the Philippines by the Johns Hopkins University to Investigate the Prevalent Diseases of the Islands”, Journal of the Military Service Institution, Vol. 26 (1900), 421-33.
De hänvisade dock i förbigående till San Lazaro-sjukhuset med dess “en avdelning som ägnar sig åt behandling av könssjukdomar bland de infödda prostituerade”. Flexner, “Medical Conditions Existing in the Philippines”, 166.
Albert Todd till tillförordnad generaladjutant, 16 maj 1901, i Davis, ed., 264-6.
Mellan den 1 mars och den 15 maj 1901 rapporterade hälsovårdsstyrelsen en vinst på 52 procent. Charles Lynch till ordföranden för hälsovårdsnämnden, 18 maj 1901, i Davis, ed., 269.
Lynch till ordföranden för hälsovårdsnämnden, 18 maj 1901, i Davis, ed., 267-8.
Enligt amerikanska arméläkare undvek europeiska och amerikanska prostituerade i stort sett vad de uppfattade som stigmatiserande inspektioner av amerikanska arméläkare och föredrog istället att inspekteras av privata läkare.
Lynch to President, Board of Health, 18 maj 1901, i Davis, ed., 268.
Philippa Levine betonar tvetydigheten hos bordeller som utrymmen i “Erotic Geographies: Sex and the Managing of Colonial Space”, i Helena Michie och Roland R. Thomas, red: The Transformation of Space from the Victorian Age to the American Century (New Brunswick: Rutgers University Press, 2003), 149-160.
Major Ira C. Brown till tillförordnad generaladjutant, 16 maj 1900, i Davis, red. 276.
Brown till tillförordnad generaladjutant, 16 maj 1900, 275.
Brown till tillförordnad generaladjutant, 16 maj 1900, 275. Detta försök genomfördes kort därefter och ett vicedistrikt invigdes. “Must Move Out to Adjust Social Evil”, The Manila Freedom, 31 augusti 1900, RG350/2039 (Box 246), National Archives and Record Administration College Park (NARA CP). Om distriktet och dess slutliga avskaffande, se Dery, 481-2.
Brown till tillförordnad generaladjutant, 16 maj 1900, 276.
Ursprunget till denna politik i den amerikanska koloniala kontexten är fortfarande oklart. Prostituerade i Singapore fotograferades också av tjänstemännen där i identifieringssyfte, även om det krävs mer forskning innan några slutsatser om interkoloniala lån kan dras. Se James Frances Warren, Ah Ku och Karayuki-San: Prostitution in Singapore, 1870-1940 (Singapore University Press, 2003 [1993]), 100-1, 108-9.
Maj Charles Lynch till presidenten för hälsovårdsnämnden, 18 maj 1901, i Davis, red. 266-7.
R. R. Stevens till adjutant, 25 mars 1902 (RG94/417937/B, bilaga 3), NARA DC.
J. A. Moore till adjutanten, 7 mars 1902 (RG94/417937/B, bilaga 13), NARA DC.
E. B. Pratt till adjutanten, 11 mars 1902 (RG94/417937/B, bilaga 17), NARA DC. Se även C. E. Hampton till adjutanten, 14 mars 1902 (RG94/417937/B, bilaga 19). När en civil läkare i Zamboanga klagade på att denna lukrativa inkomstkälla var ett korrupt monopol, blev han avvisad av arméns tjänstemän. Brev från Dr. A. T. Short, oktober [inget datum] 1908; RG94/1481399, NARA DC.
R. R. Stevens till adjutanten, 25 mars 1902.
C. E. Hampton till adjutanten, 24 mars 1902, RG94/417937/B, bilaga 19, NARA DC.
R. C. Croxton till adjutanten, 10 mars 1902, RG94/417937/B, bilaga 21, NARA DC.
W.H. Sage till adjutanten, 13 mars 1902, RG94/417937/B, bilaga 5, NARA DC.
W.A. Kent till adjutanten, 6 mars 1902, RG94/417937/B, bilaga 27, NARA DC.
H. C. Bonnycastle till adjutanten, 8 mars 1902, RG94/417937/B, bilaga 28, NARA DC.
R. R. Stevens till adjutanten, 25 mars 1902.
D. B. Devore till adjutanten, 13 mars 1902, RG94/417937/B, bilaga 24, NARA DC; J. H. Sutherland till adjutanten, 6 mars 1902, RG94/417937/B, bilaga ?, NARA DC. För en hänvisning till en anklagelse om misshandel, se R. C. Croxton till adjutanten, 10 mars 1902, RG94/417937/B, bilaga 21, NARA DC.
C. E. Hampton till adjutanten, 14 mars 1902, RG417937/B, bilaga 19, NARA DC.
C. E. Hampton till adjutanten, 14 mars 1902.
W. A. Nichols till befälhavaren, 10 mars 1902, RG94/417937/B, bilaga 7, NARA DC.
R. C. Croxton till adjutanten, 10 mars 1902, RG94/417937/B, bilaga 21, NARA DC.
H. G. Cole till adjutanten, 12 mars 1902, RG94/417937/B, bilaga 22, NARA DC.
H. G. Cole till adjutanten, 12 mars 1902.
Om koleraepidemin som följde omedelbart efter kriget, se De Bevoise, Agents of Apocalypse, 175-184; Reynaldo Ileto, “Cholera and the Origins of the American Sanitary Order in the Philippines”, i David Arnold, ed., Imperial Medicine and Indigenous Societies (Manchester University Press, 1988), 125-148.
Citat i De Bevoise, Agents of Apocalypse, 89.
De Bevoise, Agents of Apocalypse, 90.
Om protestantiska missioner i Filippinerna, se Kenton J. Clymer, Protestant Missionaries in the Philippines, 1898-1916: An Inquiry into the American Colonial Mentality (Urbana: University of Illinois Press, 1986).
Charles W. Briggs, The Progressing Philippines (Philadelphia: Griffith and Rowland Press, 1913), 122.
Charles W. Briggs, 112.
William B. Johnson, “The Administration’s Brothels in the Philippines”, The New Voice Leaflets, Vol. 1, No. 26 (18 augusti 1900); RG350/2045/10 (Box 246), NARA CP. Johnson var en “specialkommissionär” för New Voice. Information från denna artikel användes av The American League i dess broschyr “The Crowning Infamy of Imperialism”, RG 94/417937 (Box 2307), NARA DC.
Mark Twain, “Battle Hymn of the Republic (Brought Down to Date)”, [februari 1901], i Jim Zwick, red: Antiimperialist Writings on the Philippine-American War (Syracuse University Press, 1992), 41.
Om social renhet under denna tidigare period, se David J. Pivar, Purity Crusade: Sexual Morality and Social Control, 1868-1900 (Westport, Conn.: Greenwood Press, 1973). För det tidiga 1900-talet, se David J. Pivar, Purity and Hygiene: Women, Prostitution and the “American plan”, 1900-1930 (CT: Greenwood Press, c2002).
För moralreformatorer som pionjärer inom ny lobbyingtaktik, se Gaines M. Foster, Moral Reconstruction: Christian Lobbyists and the Federal Legislation of Morality, 1865-1920 (Chapel Hill: University of North Carolina Press, 2002).
“Brev från Dr. O. Edward Janney”. The Philanthropist, Vol. 14, No. 2 (april 1899), 6.
Mrs Mariana W. Chapman, “The New Militarism and Purity”, The Philanthropist, Vol. 14, No. 2 (april 1899), 2, 3.
Aaron M. Powell, “Lessons from India”, The Philanthropist, vol. 14, nr 3 (juli 1899), 11.
“Letter from Josiah W. Leeds”, The Philanthropist, Vol. 14, No. 2 (april 1899), 7.
“The Schooling of a Camp”, The Philanthropist, vol. 14, nr 1 (januari 1899), 24. Artikeln citerade ett brev från Garrison till numret av The Woman’s Journal av den 18 oktober 1898.
“Notes and Comments”, The Philanthropist, Vol. 17, No. 2 (juli 1902).
“Notes and Comments”, The Philanthropist, Vol. 15, No. 4 (januari 1901), 1.
Aaron M. Powell, “Appeal for Purity”, The Philanthropist, Vol. 14, No. 3 (juli 1899), 13.
Powell, “Lessons from India”, 10.
London Contemporary Review, citerad i Powell, “Lessons from India”, 11.
“London Congress of the International Federation for the Abolition of State Regulationof Vice”, The Philanthropist, Vol. 14, No. 1 (januari 1899), 18.
September 27, 1900 American Purity Alliance memorial to McKinley, RG350/2045 (Box 246), NARA CP.
“Memorandum Issued by the Commander-In-Chief”, 28 april 1898 (London: Harrison and Sons, St. Martin’s Lane, 1898), RG 94/343790 (Box 2307), NARA DC.
Om rösträttsrörelsen och feminismen, se Nancy F. Cott, The Grounding of Modern Feminism (New Haven: Yale University Press, 1987); Aileen S. Kraditor, The Ideas of the Woman Suffrage Movement, 1890-1920 (New York: Columbia University Press, 1965).
Se Tyrrell.
Kristin Hoganson, “As Bad Off as the Filipinos’: U.S. Women Suffragists and the Imperial Issue at the Turn of the Twentieth Century”, Journal of Women’s History, Vol. 13, No. 2 (Summer 2001). Se även Alison L. Sneider, “The Impact of Empire on the North American Woman Suffrage Movement: Suffrage Racism in an Imperial Context”, UCLA Historical Journal, Vol. 14 (1994), 14-32; Louis Michele Newman, White Women’s Rights: The Racial Origins of Feminism in the United States (New York: Oxford University Press, 1999).
Om imperialistiska angrepp på antikolonialistisk maskulinitet, se Kristin Hoganson, Fighting for American Manhood: How Gender Politics Provoked the Spanish-American and Philippine-American Wars (New Haven: Yale University Press, 1998), särskilt kapitel 7.
“A National Disgrace”, The Woman’s Column (17 november 1900).
Resolution från Mississippi Woman Suffrage Association, till William McKinley (cirka 11 februari 1901), i RG94/343790 (Box 2307), NARA DC.
Om antikolonialism se särskilt Schirmer, Republic or Empire, Welch, Jr., Response to Imperialism.
Om antikolonialistisk rasism, se Christopher Lasch, “The Anti-Imperialists, The Philippines, and the Inequality of Man”. Journal of Southern History, Vol. 24 (augusti 1958), 319-331.
“Uncle Sam Before and After His Wish for Expansion”, “Expensive Expansion” (Boston, 1900), i Hoganson, Fighting for American Manhood, 182.
Om Atkinson, se Robert L. Beisner, Twelve Against Empire: The Anti-Imperialists, 1898-1900 (New York: McGraw-Hill Book Company, 1968), kapitel 5.
Atkinson anklagades för indelikatess och inexakthet och hans pamflett fördömdes som “The Venereal Disease Libel”, i Frederick C. Chamberlin, The Blow From Behind (Boston, Lee and Shepard, 1903), 83-91.
Atkinson, 18.
Acting Secretary of War to Lillian Stevens, 8 oktober 1900, RG94/343790, NARA DC.
Elihu Root till William Howard Taft, 21 januari 1901, William H. Taft Papers, Microfilm ed. M1584, Series 21, Special Correspondence, Vol. 2 (1900-1901), Reel 640. Mitt tack till Richard Meixsel för att han identifierade denna källa.
Det fanns djupgående kopplingar mellan politiken mot reglering och nykterhetspolitiken som inte kan utforskas fullt ut här. Bordeller och salonger sammanfördes strategiskt på ett sätt som förde samman nykterhetsreformatörer och reformatorer av social renhet: bordeller skulle locka soldater till att dricka och salonger skulle locka soldater till prostitution. “Reglerade” bordeller i Filippinerna föreställdes vara parallella med de armékantiner som tillät försäljning av alkohol till soldater. Om armékantiner se Edward Coffman, The Old Army: A Portrait of the American Army in Peacetime, 1784-1898 (New York, Oxford: Oxford University Press, 1986), 359-361. Om senare debatter om opiumtrafiken i Filippinerna och dess förbud, se Anne L. Foster, “Models for Governing: Opium and Colonial Policies in Southeast Asia, 1898-1910”, i Julian Go och Anne Foster, eds., The American Colonial State in the Philippines: Global Perspectives (Durham och London: Duke University Press, 2003), 92-117.
Teller, citerad i “No Beer for the Nation’s Defenders”, New York Times (10 januari 1901), 5.
Root till Taft, 21 januari 1901.
Telegram från Root till Taft, 15 januari 1901; Telegram från H. C. Corbin till A. MacArthur, 16 januari 1901, Taft Papers, Reel 640.
MacArthur, citerad i “Moral Conditions in the Philippines”, rapport bifogad Wilbur Crafts till Theodore Roosevelt, 22 januari 1902, 8, RG94/416181A, NARA DC.
Taft, citerad i “Moral Conditions in the Philippines”, 9.
“Moral Conditions in the Philippines”, 8.
Generalmajor. Arthur MacArthur till arméns generaladjutant, 4 februari 1901.
“Against ‘Regulated’ Vice”, The Woman’s Column (3 maj 1902), 1.
Roosevelt, citerad i “For Social Purity in the Army”, The Outlook (19 april 1902), 944-5.
“For Social Purity in the Army”, The Outlook (19 april 1902), 944-5.
Editorial, The Philanthropist, vol. 17, nr 2 (juli 1902), 4.
“Conditions in America”, The Philanthropist, vol. 17, nr 2 (juli 1902), 6-7.
General Orders No. 101, 21 maj 1901, RG350/2039/26 (Box 246), NARA CP.
M. A. De Laney till Chief Surgeon, 18 februari 1903, RG 112/26/88939/B (Box 614), NARA DC.
“Moral Conditions in the Philippines”, 9.
Citat i Geo. Davis till F. H. Maddocks, 24 november 1900, RG350/2045 (Box 246), NARA CP.
George Cortelyou till Elihu Root, 21 mars 1902, RG 350/2045/26 (Box 246), NARA CP.
Rapport från George Curry, 6 maj 1902, citerad i W. Cary Langer till George Cortelyou, 11 juni 1902, RG 350/2045/28 (Box 246), NARA CP.
Elihu Root till Luke Wright, 18 februari 1902, RG 350/2039 (Box 246), NARA CP.
“More Trouble in Manila”, The Philanthropist, vol. 17, nr 3 (oktober 1902), 4.
Bifogad not, presidentens sekreterare till Elihu Root, 6 februari 1902, RG350/2039/17 (Box 246), NARA CP.
Clarence Edwards till Mary Dye Ellis, 3 april 1902, RG350/2039/efter-20 (Box 246), NARA CP.
Edwards till Ellis, 3 april 1902.
Brev från H. C. Bonnycastle till adjutanten, 8 mars 1902.
Edward Lyman Munson, The Theory and Practice of Military Hygiene (New York: William Wood and Co., 1901), 835-7. Mitt tack till Warwick Anderson för att han identifierade denna källa. Munson tycks ha baserat sin bedömning på en positiv rapport från förste löjtnant S. L. Steer. Munsons rapport som var för reglering användes i sin tur av amerikanska officerare i deras försvar av inspektionsprogrammet på Jolo. Se brev från H. L. Laubach till adjutanten, 11 mars 1902, RG94/417937/B, bilaga 4, NARA; brev från W. H. Sage till adjutanten, 13 mars 1902, RG94/417937/B, bilaga 5, NARA DC.
L. M. Maus, “A Brief History of Venereal Diseases in the United States Army and Measures Employed for their Suppression”, American Social Hygiene Association, 14 juni 1917, 2, 5, Box 131, File 3, ASHA Collection, University of Minnesota. Som major i Filippinerna hade Maus förflyttats från arméns medicinska avdelning till att bli den första chefen för Bureau of Health under civil ledning i juli 1901. Venerisk inspektion trädde också i kraft på det ockuperade Kuba och Puerto Rico i efterdyningarna av det spansk-kubansk-amerikanska kriget, men verkar ha betonat inspektion av amerikanska soldater snarare än prostituerade. Se Siler, 75-78. Kontroll av prostituerade försökte man i provinsen Pinar del Rio, se Munson, 836. Det faktum att dessa inspektionsregimer inte senare politiserades tyder på att de sociala renlighetsreformatorerna förlitade sig på antikolonialisternas kritik av kriget i Filippinerna.
Maus, 6.
Siler identifierade ursprunget till dessa regleringar i den kubanska kontexten. Venereala kontrollåtgärder där, skrev han, hade “utvidgats i en eller annan form till andra geografiska områden vid senare tillfällen”. Se Siler, 75.
Den 13 mars markerar årsdagen av Grenada-revolutionen, då marxist-leninistiska New Jewel Movement under ledning av Maurice Bishop störtade regeringen och gjorde Grenada till den enda kommunistiska staten inom Samväldet.
Bishop sågs av Ronald Reagan som ett hot, eftersom han inte bara var socialist utan också var svart, talade engelska och eventuellt kunde inspirera trettio miljoner svarta amerikaner.
På grund av den grenadiska regeringens sociala program och närheten till Kubas och Nicaraguas befrielserörelser insåg den amerikanska regeringen potentialen i en engelskspråkig svart revolution i Amerika.
Kuppen mot Bishop och hans senare avrättning gav USA en ursäkt för att invadera landet den 25 oktober 1983, vilket avslutade det fyraåriga socialistiska experimentet på den lilla karibiska ön.
Maurice Bishop organiserade en oblodig kupp mot Eric Gairys USA-stödda regim i mars 1979. Bishop, som var känd för sin karisma, sin briljanta kommunikationsförmåga och sin förmåga att få kontakt med folket, ledde Grenadas revolutionära folkregering i en rad politiska åtgärder till förmån för de fattiga massorna.
Hans regering införde gratis offentlig hälsovård, gav människor skolprogram som minskade analfabetismen från 35% till 5% och minskade arbetslösheten från 50% till 14%. Arbetarnas och kvinnornas rättigheter stod i centrum för politiken tillsammans med kampen mot rasism, apartheid och imperialism.
Den 14 oktober 1983 störtades Bishop av Bernard Coard, vilket enligt uppgift utlöste protester som fick 1/3 av Grenadas befolkning att gå ut på gatan. Den 19 oktober torterades Bishop, medlemmar av hans kabinett och några anhängare och avrättades av en exekutionspluton.
“När kommer imperialismen att lära sig? Ja, de kan döda våra kroppar, men de kan aldrig döda andan hos ett folk som kämpar för sin befrielse.”
Godfrey Smith, Jamaica Observer, har skrivit ett utdrag ur sin bok "The Assassination of Maurice Bishop", som berättar om mordet på Grenadas tidigare premiärminister som dog i ett blodigt uppror på den karibiska ön 1983.
«Strax före 13.00 började de anlända till Mount Wheldale. Bilarna satte fart på den branta backen och saktade in vid kontrollstationen innan de vinkades in i det säkra området. De som satt i bilarna steg av och gick uppför den breda, rakt igenom utan räcken, betongtrappan som leder till verandan på premiärministerns residens. Det rymliga huset i kolonialstil med jalusier och ett expansivt rött tak låg inbäddat nära toppen av Mount Wheldale. Det hade en hisnande utsikt över det gamla Fort Rupert och den pittoreska staden St George’s, som ligger i en hästsko runt en majestätisk, turkosblå djupvattenshamn med en flotta av fiskebåtar som guppade och knarrade när vågorna rullade in.
De hade kallats till ett extraordinärt tredagarsmöte med partiets centralkommitté. Att det var extraordinärt och fastställt till tre dagar var inte ett tecken på någon större händelse. Centralkommitténs möten pågick rutinmässigt i flera dagar som ett slags uthållighetsträning för att bygga upp revolutionär uthållighet. En litania av rapporter från vad som verkade vara hundra underkommittéer lades vanligtvis fram och granskades. Det som var ovanligt, och som kunde ha skapat en viss oro, var att alla medlemmar som var utspridda utomlands hade fått instruktioner om att återvända hem för detta möte, oavsett var de befann sig eller vad de gjorde.
George Louison, jordbruksministern, skyndade sig tillbaka från Tyska demokratiska republiken. Överstelöjtnant Joseph Layne avbröt sina studier vid Vistrel militärakademi i Ryssland, där han hade varit de senaste tre månaderna, bara fyra veckor innan han hade avslutat dem. Han återvände via Kuba och övernattade hos sin gode vän Leon Cornwall, Grenadas ambassadör på Kuba, som också var medlem av centralkommittén. De stannade uppe och pratade långt in på natten och reste till Grenada dagen därpå. Ingen av dem skulle någonsin återvända för att slutföra sitt uppdrag.
De 13 ledamöterna i kommittén samlades på den vidsträckta verandan och pratade med varandra i väntan på att mötet skulle börja. De flesta hade Makarov-pistoler med sig. Det var inget ovanligt med det – detta var det revolutionära Grenada; det militariserade Grenada. Många människor gick omkring med vapen. Partiaktivister från varje församling på ön argumenterade seriöst för en “liten pjäs” som säkerhet mot kontrarevolutionärer, eller “kontrare” som de kallades.
Diktatorn Eric Gairy, en mer charmig Idi Amin i Karibien, hade störtats, men den nya revolutionära folkregeringen (PRG) var försiktig med att han skulle försöka återta ön. Under de första veckorna efter kuppen visade sig de många rapporterade iakttagelserna av kontringar och legosoldater som invaderade till sjöss bara vara spöken, inbillade av en panikslagen befolkning som var rädd för Gairys hämndlystna återkomst. Hela ön var i högsta beredskap.
Under den tidiga perioden gick Grenadierna med huvudet högt och bröstet utåt, stolta som fan över sin revolution. Deras lilla prick av en ö diskuterades i huvudstäderna i världens mäktigaste länder.
Tonåringar värvade sig entusiastiskt till folkmilisen, förförda av lockelsen att hantera vapen och försvara den ärofyllda revolutionen. Till och med från de välbärgade familjerna i förnäma stadsdelar som L’ance aux Epines kom de för att få den grova och färdiga utbildningen. “Folket är milisen, milisen är folket” stod det på stora reklamskyltar. Äldre människor som anslöt sig kunde förvänta sig att få två timmars drillning av tonåriga soldater, transporteras mitt i natten i en sovjetisk lastbil, lämnas i ett sockerrörsfält långt från huvudvägen och få instruktioner om att hitta tillbaka. Det var så det gick till närmast efter “revo”. Människor i alla åldrar och klasser blandade sig och samarbetade, glada över att få möjlighet att delta i byggandet av ett nytt Grenada. Revolutionära calypsosånger intonerade “Från underutveckling och förtryck till befrielse och utbildning; nu när vi är fria måste vi bekämpa analfabetismen”.
Men fyra år senare började de ljusa dagarna att blekna och en del missnöje, likt bittert ogräs, började gro i små grupper runt om på ön. Det sades att folk började bli desillusionerade. Milisens tillväxt hade minskat. Partimedlemmarnas entusiasm hade minskat. En del höll på att fysiskt kollapsa under revolutionens tunga krav. I partiets övre skikt betecknades situationen som en kris. Detta extraordinära möte, som är planerat till den 14-16 september 1983, sammankallades särskilt för att ta itu med denna situation.
Två av centralkommitténs 15 medlemmar var inte närvarande. Ian St Bernard, polischefen, var sjuk och general Hudson Austin, befälhavare för Folkets revolutionära armé (PRA), var på väg från Pyongyang där han hade representerat PRG vid firandet av Nordkoreas 35-årsjubileum. Han hade ändrat sin resväg för att hitta den snabbaste vägen hem men skulle ändå inte hinna tillbaka förrän den sista dagen av mötet. Det fanns ingen bland dem vars revolutionära meriter kunde ifrågasättas. De flesta hade riskerat sina liv vid planeringen och genomförandet av den lysande kupp som störtade diktatorn. Var och en av dem hade med hjärta och själ engagerat sig för att revolutionen skulle lyckas.
Bara cirka 50 meter från verandan där de samlades låg vice premiärminister Winston Bernard Coards hem. Han, hans fru Phyllis och deras tre små barn bodde i ett hus som låg på samma område som premiärministerns. Coards veranda gav en fri utsikt över dem som anlände till och lämnade premiärministerns bostad.
Inte långt efter den stora marsrevolutionens triumf hade premiärministern flyttat in i Mount Wheldales lokaler. Hans ställföreträdare hade följt efter och ockuperat det intilliggande huset. Domarna i West Indies Associated States Supreme Court, som då hade sitt säte i Grenada, hade övergivit bostäderna och flyttat till Saint Lucia efter det att PRG upphävt konstitutionen.
Det var på uppmaning av de kubanska säkerhetsrådgivarna som premiärministern hade flyttat från sitt hem på Parade i St Paul’s till Mount Wheldale. Kubanerna hade blivit förskräckta över sårbarheten i hans hem som låg helt öppet och tillgängligt. En sådan hög säkerhetsrisk för landets ledare kunde inte tolereras, hade de strängt rekommenderat. Premiärministern skulle gärna ha stannat kvar bland folket i St Paul’s, men han hade inte råd att vara dum, inte medan Gairy fortfarande aktivt sökte stöd för att återfå makten. Alltför mycket stod på spel. Den höga och hälsosamma atmosfären, högt uppe på kullen långt bort från massornas blickar, stod i alla fall i proportion till deras enorma ansvar. Det var ingen överdrift att säga att revolutionens överlevnad berodde på att premiärministern och hans ställföreträdare höll sig vid liv, och Mount Wheldale var en av de säkraste platserna i St George’s. Det var där alla möten i centralkommittén (CC) och den politiska byrån (PB) hölls.
Att bo nära varandra hade varit bekvämt för öns två mäktigaste män som samarbetade nära och rådgjorde med varandra dygnet runt. Så hade det åtminstone varit under revolutionens tre första år. I nästan ett år hade relationerna varit ansträngda, ända sedan Coard avgick från centralkommittén och den politiska byrån i oktober 1982.
Misstron var nu så djup att premiärministerns betrodda säkerhetsofficer, Cletus St Paul, sade att han hade satt upp en barriär av galvaniserad zink ovanpå staketet för att hindra Coards insyn i premiärministerns hus.
Coard var kvar i kabinettet som vice premiärminister och finansminister men hade avsagt sig alla partiposter och avlägsnat sig från partiarbetet. Han skulle därför inte delta i mötet i grannhuset. Endast kommitténs och presidiets medlemmar kände till hans avgång. Partiet var så hemlighetsfullt att kabinettsministrar som inte var partimedlemmar inte visste något om det. Endast en handfull personer kände till de ansträngda relationerna.
Premiärministern promenerade nonchalant in i arbetsrummet från matsalen och signalerade att mötet skulle börja. Iklädd sin karaktäristiska skjortjacka, hans klocka, en gåva från Muammar Gaddafi, bars som vanligt med urtavlan på insidan av handleden, skrattade han och skämtade med kamraterna innan han tog plats i den södra änden av det långa, sex meter långa konferensbordet. De andra trillade in från verandan genom en dörr som öppnade sig in i arbetsrummet.
Han kallade mötet till ordningen och delade ut en dagordning med sju punkter som innehöll en enormt omfattande bilaga med 16 rapporter. Ännu ett maratonmöte stod för dörren.
Överstelöjtnant Liam “Owusu” James kastade en blick på dagordningen och tittade sedan rakt på premiärministern och sade utan omsvep: “Kamrat Bishop, denna dagordning saknar fokus. James var chef för underrättelse- och kontraspionageverksamheten vid inrikesministeriet. Innan Maurice Bishop kunde reagera på det djärva och bestämt avvisandet av hans dagordning, lade John “Chalkie” Ventour snabbt fram ett motförslag med en dagordning i tre punkter:
Analys av partiets och revolutionens tillstånd;
analys av KK:s största problem, och
vägen framåt.
Ventour innehade den viktiga posten som generalsekreterare för Trade Union Council, paraplyorganet för landets arbetarrörelse.
Överste Layne ställde sig omedelbart bakom Ventours föreslagna dagordning. Layne var arméns andreman men hade de facto kontroll eftersom general Austin, befälhavaren, också var minister för byggnadsfrågor och offentliga nyttigheter och var fullt engagerad i revolutionens paradprojekt, den snart färdigställda nya internationella flygplatsen i Point Salines. Med snabba, staccatoartade ingripanden hade James, Ventour och Layne skickligt kapat dagordningen.
En sådan trotsig handling mot socialistiska ledare som Deng Xiaoping, Kim Il-Sung, Fidel Castro eller Leonid Brezjnev skulle ha varit otänkbar. Men ledaren för världens enda engelsktalande revolutionära stat var annorlunda. Hans kamrater visste att han var lättsam och undvek konfrontationer. Han föredrog att skapa samförstånd och söka anpassning snarare än att tvinga fram sin vilja. Han försökte undvika den inbillning av personlig överlägsenhet och ofelbarhet som drabbade så många andra ledare.
Om det fanns en enda avvikande röst försökte han övertyga den avvikande. Vice finans- och turistminister Lyden Ramdhanny såg detta som en brist. Han sade att Bishop var alltför tillmötesgående som ledare; han ville inte förolämpa människor och därför komprometterades ofta hans egna övertygelser och ståndpunkter. Lyden var en välbärgad affärsman och ordförande för Grenadas handelskammare när han för första gången träffade Maurice, som hade sökt upp honom på handelskammarens kontor på Melville Street för att lägga fram New Jewel Movement’s (NJM) argument mot att Grenada skulle bli självständigt under premiärminister Eric Gairy. Lyden hade imponerats av hans vältalighet och visioner för Grenada och började i tysthet finansiera NJM.
Det var inte alla som hade denna uppfattning om premiärministern. Vissa som arbetade mycket nära honom ansåg att han på vägen dit hade blivit alltmer autokratisk, likt en latinamerikansk caudillo, vilket stod i konflikt med principen om demokratisk centralism som styrde partiets beslutsfattande.
Jag har inga problem med att ändra dagordningen, svarade Bishop tillmötesgående, jag är bara orolig för tidsgränsen för analysen.
CC bör ta all den tid som krävs för att göra analysen, svarade Layne kortfattat, när den är uttömd kan vi gå vidare.
Vid 25 års ålder, lång och imponerande, var Layne extremt ung för att vara överste och operativ chef för armén. Men det var ett ungt parti. Hälften av kommitténs medlemmar var fortfarande i sina kallsinniga tjugoårsåldrar. Bishop själv var bara 39 år. Layne hade varit en av de revolutionärer som ledde attacken före gryningen mot True Blue-arméns kaserner den 13 mars 1979, vilket gjorde slut på Gairys styre. Han hade sedan dess utmärkt sig genom sin intelligens, disciplin och sitt engagemang och var mycket respekterad och omtyckt av de soldater som såg honom som ledare. Maurice var överbefälhavare, men det var Layne som hade det största inflytandet inom armén.
Premiärministern hade aldrig tidigare utmanats så öppet och aggressivt. Kamrater som var 15 år yngre än han behandlade honom som en skolpojke. Han blev överrumplad och sa ingenting när kommittén fortsatte att anta Ventours dagordning utan ändringar.
Layne började med punkt ett och målade upp en mycket skrämmande bild. För att vara en man som hade befunnit sig på en militärhögskola i Ryssland tusentals mil bort under de senaste tre månaderna hade han verkligen hållit sig uppdaterad om vad som hände i Grenada. Antingen det eller så hade någon förberett honom när han återvände några dagar tidigare. Hur som helst talade han med den allvarlighet som anstår hans militära rang. Revolutionen står inför sitt största hot, började han. Folket är nedstämda och missnöjda. Partiet är sönder, massorganisationerna kollapsar, ledarstilen är direktivbaserad, folk säger att demokratin är död i partiet och att besluten är alltför spontana. Han förklarade mycket utförligt och utan avbrott och satte tonen genom att måla upp en bild av en revolution på gränsen till kollaps och en kommitté på väg mot “högeropportunism”.
Högeropportunism – detta ord hade i ett revolutionärt tillstånd en omisskännlig innebörd som man inte kunde missa. Att bli stämplad som högeropportunist var nästan lika illa som att bli kallad förrädare. Högeropportunister satte individualism framför kollektivets intresse och eftersträvade själviska, borgerliga värderingar. Detta stod i motsats till revolutionen. Om centralkommittén – det högsta organet för ett aspirerande marxist-leninistiskt parti som New Jewel Movement – befann sig på högeropportunismens väg var det verkligen ett alarmerande avslöjande.
Bishop lyssnade och tog långa drag av sina 555-cigaretter. Det fanns inget spår av hans oemotståndliga jovialitet. Han visste att det obevekliga trycket från USA, de ökade militära manövrerna och det egna interna trycket att åstadkomma mer hade krävt ett högt pris och lett till utbrändhet på alla nivåer. Många partimedlemmar hade insjuknat i högt blodtryck, migrän, frekventa förkylningar, astma och bihåleproblem. Partiets svar på detta var “mer studier”, “större disciplin” och “bättre organisation”. Samtidigt hade ingenting gjorts för att utöka medlemsbasen för att dela på arbetsbördan. Det hade varit ett misstag att behålla ett mycket litet parti och ändå förvänta sig att medlemmarna på något sätt skulle klara av den exponentiella ökningen av arbetsuppgifter. Men ingen enskild person kunde hållas ansvarig för detta.
En efter en upprepade kamrater Laynes apokalyptiska vision om partiets förestående undergång. Klagomålen kom ner som ett lerigt jordskred efter dagar av skyfall. Det sades att viktiga anhängare höll på att avlägsna sig, att massorna hade gått bakåt ideologiskt, att milisen var obefintlig, att kamraterna var överarbetade och blev sjuka, att moralen i armén var låg, att medlemmarna var för blygsamma när det gällde att kritisera partiets högre organ, att det fanns en tendens att trycka ner saker i halsen på kamraterna, att revolutionen hade förlorat sin förmåga att “bemöta” kontrarevolutionärer och att den skulle kunna vändas om redan inom ett år. Och så vidare och så vidare och så vidare. Det var bara Unison Whiteman och George Louison som inte anslöt sig till den rungande domedagskören. Louison var knappt 32 år, utbildad lärare och ivrig jordbrukare, respekterad för sin förmåga att mobilisera människor. Han anklagade sina kamrater för att skapa panik på grund av det sätt på vilket de framförde sina synpunkter. Whiteman var utrikesminister och var med sina 42 år den äldsta personen i rummet. Han var en tyst, mild och tillbakadragen man. Utan att bestrida att klagomålen var sanna, varnade han på sitt vanliga mjuka sätt för att en del av misslyckandena berodde på överarbete och att man satte upp orealistiska mål. Alla visste att detta var sant.
Mönstret för de två första mötesdagarna var timmar av långa, upprepade utspel om hur dåligt partiet presterade och om “revo”:s nära förestående undergång. Leninistisk jargong hängde i luften, tjock och kvävande, som röken som krökte upp från Bishops cigarettkedja.
De var brinnande, uppriktiga ideologer i en hejdlös rusning för att uppnå ideologisk renhet enligt läroboken och anpassa människor till teorin. År senare, många år senare, skulle Cornwall, som vid det laget hade avsagt sig ateismen för metodismen, säga att det är omöjligt att verkligen förstå vad som hände då utan att inse att de var som fanatiker som var berusade av leninismens religion.
Bishop, som nu var spänd, kämpade för att behålla sitt lugn. Som ordförande i centralkommittén var det vanligt att han sammanfattade samförståndet i slutet av ett sammanträde.
Jag slås, sade han, av den uppenbara förberedelse som har gått till varje kamrats kommentarer.
Det var svårt att avgöra om han med “uppenbar förberedelse” menade att deras djupa analys verkligen imponerade på honom eller om han misstänkte att de hade gjort upp bakom hans rygg.
Vissa slutsatser är förhastade, fortsatte han, men jag delar den allmänna oron.
Han ifrågasatte inte grunden för deras alarmerande bedömning av den politiska och ekonomiska situationen när han faktiskt kunde ha gjort det. Världsbanken och IMF hade i juli gett Grenada ett gott betyg och hade undertecknat nya finansiella avtal med PRG.
Den internationella flygplatsen i Point Salines var på väg att invigas om några månader, vilket skulle sammanfalla med femårsdagen av revolutionen. Dess färdigställande skulle göra slut på den likviditetsbrist som ett antal ministerier drabbats av på grund av den stora belastning på de offentliga finanserna som byggnationen inneburit. En ny internationell flygplats som kan ta emot jetplan skulle innebära en ökning av antalet ankommande turister och utökade exportmöjligheter, vilket skulle leda till ökad hårdvaluta. Detta skulle leda till politisk popularitet för NJM och befästa dess styre. Det fanns därför goda skäl att vara optimistisk. Bishop accepterade dock passivt diagnosen att revolutionen befann sig i en “djup kris” och att centralkommittén (CC) – som han var ordförande för – var ansvarig.
När han avslutade dagens överläggningar sade han att det individuella och kollektiva ledarskapet behövde förbättras, att meningsfulla kommunikationskanaler mellan ledningen och medlemmarna måste utvecklas och att marxismen-leninismen måste tillämpas mer kraftfullt för att vägleda det framtida partiarbetet.
Med tanke på hur allvarlig kritiken var och det faktum att den hade framförts tidigare vid ett krismöte den 26 augusti 1983, om än inte med samma aggressivitet, var Maurices sammanfattning svagt. Vid mötet den 26 augusti sade Selwyn “Sello” Strachan att det fanns ett tyst uppror mot partiets högre organ som krävde en kritisk granskning av CK, särskilt eftersom CK inte hade kritiserat sig själv vid mötet i juli.
Unison Whiteman hade sagt att saker och ting pekade på att förtroendet för CC hade brutits samman. En annan medlem talade om splittringen mellan partiet och massorna. Maurice hade hållit med James om att partiet stod inför hotet om upplösning. De beslöt att ett nytt CK-möte skulle hållas för att se över den allvarliga situationen om två och en halv vecka. Detta möte var därför avsett att finna verkliga lösningar på dessa frågor. Bishops rekommendationer lät i det sammanhanget som plattityder.
Maurice anlände till University of London i december 1963. Han blev aktivt engagerad i West Indian Students’ Union, Standing Conference of West Indian Organisations och var ordförande för Student’s Association of Holborn College.
Som universitetsstudenter följde de de antikoloniala rörelsernas öden, den västindiska federationens nedslående upplösning och den spännande pånyttfödelsen av nya oberoende afrikanska och karibiska stater ur kolonialismens aska. De diskuterade Nkrumahs, Franz Fanons, Malcolm X:s, Fidel Castros och Che Guevaras skrifter. Julius Nyereres Ujamaa: Essays on Socialism och Arushadeklarationen från 1967 imponerade särskilt på Maurice.
Hans erfarenheter i England hjälpte honom att fokusera på rasism och att få en bättre känsla för arbetarklassens problem. Han deltog i evenemang som den brittiska West Indian Standing Conference och Campaign Against Racial Discrimination. Han ansåg att Storbritanniens dämpade reaktion på den vita minoritetens ensidiga självständighetsförklaring i Rhodesia – i motsats till dess snabba utplacering av en invasionsstyrka för att undertrycka Anguillas utropade självständighet 1967 – utsatte honom för den brittiska imperialismens hyckleri. Han betraktade Fidel och Che som internationella hjältar.
Black Power-rörelsens kulturella explosion i USA fick honom att tänka kritiskt på sin roll som svart man i en vitdominerad värld. Det spelar ingen roll att han i Västindien skulle ha betraktats som en privilegierad, ljushyad medlem av medelklassen. Han läste Walter Rodneys bok The Groundings with my Brothers, som påverkade hans tänkande, synsätt och stil. Han lät skägget växa, slutade gå i kyrkan och övergav västerländska kostymer. Rupert köpte flera kostymer till sin son under en av sina resor till London, men Maurice bar aldrig någon av dem. Hans farbror, Allan La Grenade, sade att han inte så mycket var en politiker som en troende i frågor: antikolonialism och svart nationalism på 60-talet och anti-Gairyism och socialism på 70-talet.
Bernard var på Brandeis när Stokely Carmichael och H Rap Brown satte Amerika i brand med sin brinnande oratorik. Som huvudlärare för Brandeis sommarprogram, “Upward Bound”, för ungdomar från ghettot, bjöd Bernard in Stokely för att tala till ungdomarna. Den progressiva vita professorn som ansvarade för programmet blev förskräckt men ställde inte in evenemanget.
Bernard lyssnade på intervjuer med Malcolm X och Martin Luther King på radion. King och Bernards äldre bror hade båda gått på Boston University och var vänner. Han blev exponerad för medborgarrättsrörelsens icke-våldsstrategi. Julius Nyerere och den kubanska revolutionen var också viktiga influenser. Det fastnade hos honom när han hörde Fidel, under krisen mellan Angola och Sydafrika, beskriva Kuba som det latinska Afrika.
Maurice och Bernard återknöt kortvarigt kontakten när Bernard anlände till England i september 1966 för att avlägga en magisterexamen vid Sussex. Efter att ha slutfört den började han arbeta heltid samtidigt som han disputerade i utvecklingsekonomi vid Sussex. Under tre och ett halvt år, mellan sommaren 1967 och december 1970, drev han kvällsklubbar för barn från sju skolor för “utbildningsmässigt undernormala” (ESN) och undervisade sedan på heltid vid två andra ESN-skolor. Detta gav honom förstahandserfarenhet av vad som hände i dessa skolor och i utbildningssystemet. Han blev upprörd när han upptäckte att ESN-skolorna användes som en bekväm dumpningsplats för svarta barn som han ansåg var allt annat än utbildningsmässigt subnormala. Han blev inbjuden att presentera en artikel om sina upptäckter vid en konferens med västindiska litterära tungviktare som Samuel Selvon och Andrew Salkey. Den mottogs så väl att han uppmanades att skriva en bok. Den bok som skrevs sommaren 1970, How the West Indian Child is Made Educationally Sub-Normal in the British School System, skapade stor publicitet och utlöste chockvågor inom det brittiska utbildningsväsendet.
Bernard blev övertygad om att hans telefon avlyssnades under cirka sex månader efter det att hans bok hade publicerats och att han och hans fru följdes. Polisen trakasserade hans unga brorson som var på besök.
Så småningom gick boken från att fördömas till rekommenderad läsning. McKies pojke från den lilla kolonin hade rest till metropolens hjärta och gett det brittiska utbildningsetablissemanget en smäll i ansiktet.
När centralkommittén återigen samlades på fredagsmorgonen inledde James, som han hade gjort de föregående dagarna, diskussionerna.
Vad som verkligen krävs är ett kallblodigt, objektivt och vetenskapligt förhållningssätt till situationen, konstaterade han. Det mest grundläggande problemet är kvaliteten på Cde Bishops ledarskap. Han kan inspirera, vinna internationell respekt för revolutionen och har den karisma som krävs för att bygga upp förtroendet hos folket i och utanför Grenada. Men dessa styrkor är inte tillräckliga. De egenskaper han saknar är just de som behövs för att driva revolutionen framåt.
Vad som behövs, fortsatte han, är en leninistisk nivå av organisation och disciplin, ett stort djup i ideologisk klarhet och briljans i strategi och taktik. Detta är de nödvändiga egenskaperna för ett marxist-leninistiskt ledarskap som saknas hos Cde-ledaren för närvarande, konstaterade han utan omsvep.
Maurice var förbluffad. Han såg hur kamrat efter kamrat, likt Caesars konspirerande senatorer, kastade dolkar av kritik mot hans ledarskap.
Layne, som det verkade vara mönstret, följde direkt efter James och vittnade om Bishops brist på kvaliteter. En annan kamrat, Tan Bartholomew, betonade hans tendens till vacklan. Kamau McBarnette, partiets propagandist, tillade att han var lös, oorganiserad och ofokuserad. Phyllis Coard anklagade honom för att vara oorganiserad och undvika ansvar för kritiska arbetsområden. Kamrater, påpekade hon, hade tidigare varit för rädda för att säga ifrån på grund av Cde-ledarens fientlighet mot kritik, men nu måste de svåra besluten fattas. Phyllis, den enda kvinnliga medlemmen i centralkommittén, var den erkända och oöverträffade förkämpen för kvinnors jämställdhet i PRG.
Maurice hade ingen aning om att denna typ av personliga angrepp skulle komma. Ingen förvarning hade getts av respekt för hans ställning som premiärminister och ledare för revolutionen. Han hade goda relationer med alla runt bordet. Ingen hade ens antytt denna typ av akut missnöje med hans ledarskap vid mötet den 26 augusti. Varifrån kom detta? Var han vittne till en spontan reaktion från uppriktiga kamrater som var trötta på hans ledarstil eller var det ett inövat manus med James i huvudrollen, Layne och Ventour som birollsskådespelare, Phyllis Coard som huvudrollsinnehavare och Bernard Coard som regissör utanför scenen? Coard skulle otroligt nog insistera på att han först i efterhand fick höra talas om mötet och att han och Phyllis hade en strikt regel om att arbete aldrig fick diskuteras hemma.
Konspiration eller inte, det verkade finnas ett visst berättigande i deras kritik eftersom både George Louison och Unison Whiteman, som var trogna bundsförvanter till Maurice, instämde i kritiken, om än i mycket mer moderata ordalag. George sade uppriktigt: det främsta problemet är kvaliteten på kamrat Bishops ledarskap; han tappar fokus och ägnar för mycket tid åt detaljer och CC har inte kunnat hjälpa honom att utveckla sina styrkor. Vi måste hitta sätt att göra det. Han insåg ännu inte att “metoderna och medlen” för att utveckla kamratledarens styrkor kanske redan hade utarbetats. Genom att instämma i deras kritik bidrog han omedvetet till att lägga grunden för det som skulle komma.»
Zbigniew Brzezinski, rådgivare och förvaltare, Center For Strategic And International Studies, vittnar på Capitol Hill i Washington, onsdagen den 21 januari 2015, inför en utfrågning i senatens utskott för väpnade tjänster för att undersöka globala utmaningar och USA:s nationella säkerhetsstrategi. (AP Photo/Cliff Owen)
I början av mars 2022 har det åtta år långa begränsade inbördeskriget i Ukraina urartat till en rysk invasion och förvandlats till ett fullskaligt krig.
När invånarna i ett område kommer överens om att tillsammans utgöra ett land, då förpliktigar det till ett gemensamt ansvar att upprätthålla fred. Det är inte alls orimligt att jämföra detta med ett äktenskap. Men vad händer om det uppstår motsättningar som gör att samförståndet och tilliten går förlorad? I äktenskapsfallet startas en process som i bästa fall börjar och slutar med äktenskapsrådgivning, men fungerar inte det går de äkta hälfterna vidare med separation och tillslut skilsmässa. I ett modernt samhälle räcker det att ena parten vill skiljas — den andra har inte vetorätt. När det gäller länder förhåller det sig annorlunda: om och när en region i ett land vill separera, men inte får centralmaktens medgivande, berör det i grunden folkrätten och världsordningen.
Att i strid med en nations regeringsbeslut erkänna en separatistisk region och ge den status som ett självständigt land innebär ett brott mot folkrätten, närmare bestämt mot en grundprincip för FN och mot Helsingforsdeklarationen från 1975. Denna del av den s.k. folkrätten handlar varken om de mänskliga rättigheterna eller om mänsklighetens rättigheter, utan tillvaratar centralmakternas intresse. Frågan om självständighet är alltså kontroversiell och det internationella samfundet är delat i uppfattningen om att erkänna t.ex. Taiwan och Kosovo.
[Vid en kort tillbakablick till Serbiens fall med Kosovos självständighetsförklaring 2008, är denna ännu mer kontroversiell eftersom Sveriges erkännande av densamma även skedde i strid mot en säkerhetsrådsresolution (FN:1244) från 1999.]
Oavsett om man så önskar eller ej tenderar nämligen ett positivt beslut att bli prejudicerande och världens regimer vill inte sända signaler till egna minoritetsgrupper som strävar efter självständighet att en sådan är möjlig (med stöd av våld). Centralregeringar vill känna sig trygga med att deras stater inte kan brytas upp, även om de inte håller “sina minoriteter” under kontroll; eventuella eftergifter ifråga om självstyre kan omvandlas till ändrade internationella gränser. Runtom i världen finns otaliga fall som därmed skulle kunna bli aktuella. Baskien och Katalonien i Spanien; Sapmi i Norge, Sverige, Finland och Ryssland; Kurdistan i Syrien, Turkiet, Iran och Irak; Chiapas i Mexiko; Bangsamoro i Filippinerna; Puerto Rico i USA; samt Abchasien och Sydossetien i Georgien är bara några exempel på regioner som vill erkännas som suveräna stater.
Både inbördeskrig och krig mellan länder är brott mot mänskligheten, och sedan andra världskrigets slut skulle ett krig mellan stormakterna hota med total utplåning, kanske av hela planeten. Det enda svaret är att ge freden en chans, vilket kräver att man hittar en lösning som garanterar säkerheten för alla parter i inbördeskriget i Ukraina och för Ryssland.
I ett längre perspektiv måste vi inse att krig är endemiskt för kapitalismen, och både Ryssland och Nato-makterna är kapitalistiska. Endast ett inträde på en den socialistiska vägen i Västeuropa och en återgång till densamma i både Ukraina och Ryssland kan erbjuda en varaktig lösning.
Putins invasion av Ukraina utgör en vändpunkt i det nya kalla kriget och är en stor mänsklig tragedi. Genom att hota med ett globalt kärnvapenkrig hotar dessa händelser nu också hela världen.
För att förstå ursprunget till det nya kalla kriget och inledningen till den ryska interventionen i det ukrainska inbördeskriget är det nödvändigt att gå tillbaka till de beslut i samband med skapandet av den nya världsordningen, som fattades i Washington när det tidigare kalla kriget, i och med Sovjetunionens upplösning 1991, tog slut. Inom några månader utfärdade Paul Wolfowitz, som då var underminister för försvarspolitik i George H. W. Bushs administration, en försvarspolitisk vägledning där det stod:
“Vår politik [efter Sovjetunionens fall] måste nu åter fokusera på att förhindra uppkomsten av en potentiell framtida global konkurrent.”
Wolfowitz betonade att “Ryssland kommer att förbli den starkaste militära makten i Eurasien”. Extraordinära ansträngningar var därför nödvändiga för att försvaga Rysslands geopolitiska position permanent och oåterkalleligt — innan hon skulle vara i stånd att återhämta sig. Att föra in alla de stater som nu omger Ryssland och som tidigare antingen hade varit delar av Sovjetunionen eller som hade fallit inom dess inflytelsesfär (“Excerpts from Pentagon’s Plan: ‘Preventing the Re-Emergence of a New Rival'”, New York Times, 8 mars 1992) i västvärldens strategiska omloppsbana skulle sättas högst på dagordningen.
Wolfowitz försvarspolitiska riktlinjer antogs av Washington och alla ledande amerikanska strategiska planerare, vars åsikter vid denna tidpunkt i allt högre grad sträckte sig tillbaka till de klassiska geopolitiska doktriner som introducerades av Halford Mackinder i det imperialistiska Storbritannien före första världskriget, och som vidareutvecklades av Karl Haushofer i Nazityskland och Nicholas John Spykman i USA under 1930- och 1940-talen.
Det var Mackinder som 1904 introducerade uppfattningen att den geopolitiska kontrollen över världen berodde på dominans av Eurasien (de sammanhängande asiatiska och europeiska fastlanden), som han kallade Hjärtlandet. Resten av Europa, Asien och Afrika utgjorde tillsammans med Heartland världsön. Därmed uppstod Mackinders ofta citerade diktat:
Den som styr Östeuropa styr Hjärtlandet;
Den som styr Hjärtlandet styr Världsön;
Den som styr Världsön styr Världen.
Denna geopolitiska doktrin syftade redan från början till världsherravälde och har — i form av det som brukar kallas “grand strategy” styrt de ledande kapitalistiska nationernas imperiala strategi sedan dess. Samtidigt som den dikterade tänkandet hos sådana personer inom USA:s nationella säkerhet som Henry Kissinger och Zbigniew Brzezinski, var geopolitiken dock, på grund av att den allmänt identifierades med Nazitysklands doktriner, länge nedtonad i den offentliga sfären.
Efter Sovjetunionens fall och USA:s framväxt som unipolär makt, uttalas återigen var geopolitiken och Hjärtlandsdoktrinen öppet av amerikanska strategiska planerare. Detta har gett upphov till en ny “imperial grand strategy” för perioden efter det kalla kriget (John Bellamy Foster, “The New Geopolitics of Empire”, Monthly Review 57, nr. 8 [januari 2006]).
Den viktigaste arkitekten för denna nya imperiala strategi var Brzezinski, som tidigare, i egenskap av Jimmy Carters nationella säkerhetsrådgivare, hade lagt ut en fälla för Sovjetunionen i Afghanistan. Det var under Brzezinskis ledning, efter ett hemligt direktiv som undertecknades av Carter i juli 1979, som CIA, i samarbete med den politiska islams båge som sträcker sig från Muhammad Zia-ul Haqs Pakistan till de saudiska kungligheterna, rekryterade, beväpnade och tränade Mujaheddin i Afghanistan. CIA:s uppbyggnad av Mujaheddin och olika terroristgrupper i Afghanistan påskyndade den sovjetiska interventionen, vilket ledde till ett ändlöst krig som bidrog till att destabilisera själva Sovjetunionen.
På frågor om huruvida han ångrade att han etablerade den våg av terrorism som skulle leda till den 11 september 2001, svarade Brzezinski (som poserade på foton med Mujaheddin-krigare) helt enkelt att Sovjetunionens förstörelse var värd det (Natylie Baldwin, “Brzezinski’s Mad Imperial Strategy,” Natylie’s Place, 13 augusti 2014; Ted Snider, “Living with Brzezinski’s Mess,” Antiwar. com, 26 augusti 2021, “Brzezinski’s Prophecy About Ukraine”, Teller Report, 15 februari 2022).
Brzezinski förblev en viktig rådgivare för efterföljande amerikanska administrationer, men hade ingen framträdande officiell roll (med tanke på hans hökaktiga rykte och den extremt negativa synen på honom i Ryssland, som i början av 1990-talet under Boris Jeltsin hade en nära, marionettliknande koppling till Washington). Mer än någon annan amerikansk strategisk tänkare var det dock Brzezinski som formulerade USA:s stora strategi för Ryssland, som under tre decennier antogs av olika amerikanska administrationer.
Natokrigen som splittrade Jugoslavien på 1990-talet sammanföll med början av Natos expansion österut. Washington hade lovat Kreml under Michail Gorbatjov, vid tiden för Tysklands återförening, att Nato inte skulle expandera en tum österut till de tidigare Warszawapaktsländerna. Länderna i Nato, Nordatlantiska fördragsorganisationen, lovade i ett avtal från 1991 rörande Tysklands återförening att organisationen inte skulle expandera öster om Elbe. Detta var villkoret för att Kreml skulle dra tillbaka sina militära förband från Östtyskland och därmed ge Tyskland möjlighet att formellt slutföra Wiedervereinigung (som inletts med Berlinmurens fall 1989). (Klaus Wiegrefe, “Neuer Aktenfund von 1991 stützt russischen Vorwurf”, Der Spiegel, 18 februari 2022).
I oktober 1996 angav dock Bill Clinton, under sin omvalskampanj, att han förespråkade en utvidgning av Nato till den tidigare sovjetiska sfären, och året därpå inleddes en expansiv Nato-politik, som fortsatt följas av samtliga efterföljande amerikanska administrationer.
Kort därefter, 1997, publicerade Brzezinski sin bok The Grand Chessboard: American Primacy and Its Geostrategic Imperatives, där han förklarade att Förenta staterna “för första gången någonsin [för] en icke-eurasisk makt” kunde bli “den viktigaste skiljedomaren i de eurasiska maktförhållandena” och samtidigt utgöra “världens främsta makt”. På så sätt skulle Förenta staterna bli det “första” och “sista” globala imperiet (Brzezinski, Grand Chessboard [Basic Books, 1997], xiii, 209; Diana Johnstone, Fool’s Crusade [Monthly Review Press, 2002]; “NATO Expansion: What Gorbachev Heard”, National Security Archive, George Washington University; “President W. J. Clinton to the People of Detroit”, United States Information Agency, 22 oktober 1996).
För att Nato under amerikanskt ledarskap skulle kunna dominera Eurasien var det först nödvändigt att den fick företräde över det som Brzezinski kallade “det svarta hål” som Sovjetunionens avgång från världsscenen lämnat efter sig. Strategin innebar att försöka minska Rysslands inflytandesfär så mycket att hon inte längre kunde göra anspråk på stormaktsstatus.
Brzezinski insisterade på att Ukraina var den viktigaste “geopolitiska pivoten” som detta skulle handla om. Utan Ukraina skulle Ryssland vara oåterkalleligt försvagat, och ett Ukraina som införlivades i Natos intressesfär skulle vara en dolk i Moskvas hjärta. Han varnade dock för att varje försök att vända Ukraina mot Ryssland skulle ses som ett stort säkerhetshot, en röd linje, av Ryssland självt. Detta krävde då en utvidgning av Nato ända till Ukraina, en förflyttning av strategiska vapen österut, med målet att så småningom få kontroll över Ukraina självt. Genomförandet av denna stora strategi skulle också göra Europa, särskilt Tyskland, mer beroende av Förenta staterna och undergräva Europeiska unionens oberoende (Brzezinski, Grand Chessboard, 41, 87-92, 113, 121-22, 200).
Det fanns naturligtvis risker med det stora spelet. Även om Förenta staterna, enligt Brzezinski, borde stödja Natos expansion ända österut i f.d. Sovjetunionen och tränga in i Ukraina, som Ryssland delar en 1.200 mil lång gräns med, noterade han att om detta lyckades skulle det oundvikligen tvinga Ryssland i armarna på Kina. Kina och Ryssland skulle kunna bilda ett “antihegemoniskt block” som motsätter sig Förenta staterna, och eventuellt även inkludera Syrien, Indien och Iran.
Resultatet skulle bli en geopolitisk situation som liknar det tidiga kalla kriget under det sino-sovjetiska blockets dagar, fast denna gång med ett mycket svagare Ryssland och ett mycket starkare Kina. Svaret på detta, enligt Brzezinski, var att utöva påtryckningar på Kina via Taiwan och Hongkong, och även på den koreanska halvön, och genom att främja en utvidgad allians med Japan och Australien som centrum. Detta skulle placera Förenta staterna i en gynnsam position för att bekämpa både Kina och Ryssland.
Enligt Brzezinski-doktrinen förblev dock Ukraina nyckeln till att sätta Ryssland i schack och den svaga länk med vilken Washington skulle kunna få herravälde över Eurasien. En fullständig dominans av USA/Nato i Ukraina är ett praktiskt dödshot mot Ryssland, och skulle eventuellt till och med, under ytterligare påtryckningar, leda till att landet självt splittrades i mindre stater. Kina skulle då också destabiliseras från sin yttersta väst (Brzezinski, Grand Chessboard, 103, 116-17, 164-70, 188-90).
Det borde vara uppenbart att Brzezinskis strategi för det “stora schackbrädet” har ett samband med de åtgärder som Washington faktiskt har vidtagit under de senaste tre decennierna.
Sedan Berlinmuren föll 1989 har Nato absorberat femton länder, alla i öst, som tidigare ingick i Warszawapakten eller var regioner inom Sovjetunionen. I öster, längs Rysslands, Belarus och Ukrainas gränser, har Nato genomfört en omfattande militär uppbyggnad. Nato har för närvarande en luftnärvaro i Estland, Litauen och Rumänien. Amerikanska trupper och multinationella trupper från Nato är samlade i Estland, Litauen, Lettland, Polen och Rumänien. Natos missilförsvarsanläggningar finns i Polen och Rumänien. Föremålet för alla dessa framskjutna militära installationer (för att inte tala om dem i Central- och Västeuropa) är Ryssland.
År 2008 förklarade Nato att man hade för avsikt att så småningom införliva Ukraina som Nato-medlem (“Here’s Where Alliance Forces Are Deployed Across Eastern Europe”, CNN, 10 februari 2022; “Why Russia Wanted Security Guarantees from the West”, Strategic Culture Foundation, 27 februari 2022; “Bucharest Summit Declaration”, North Atlantic Treaty Organization, 3 april 2008).
År 2014 hjälpte Washington till att iscensätta en kupp i Ukraina som störtade den demokratiskt valda presidenten Viktor Janukovytj. Janukovytj hade varit vänligt inställd till väst. Men inför de ekonomiska villkor som Internationella valutafonden ställde upp vände sig hans regering till Ryssland för att få ekonomisk hjälp, vilket gjorde väst rasande. Detta ledde till Maidankuppen bara några månader senare, där den nya ukrainska ledaren var handplockad av USA. Kuppen genomfördes delvis av nynazistiska styrkor, som har historiska rötter i de ukrainska fascisttrupper som hjälpte till vid nazisternas invasion av Sovjetunionen. I dag är dessa styrkor koncentrerade till Azovbataljonen, som nu är en del av den ukrainska militären som stöds av Förenta staterna.
De ukrainska ultranationalistiska högerkrafternas och russofobiska gruppers dominans i Ukraina till följd av kuppen ledde till uppror i den östra Donbass-regionen i landet och till ett brutalt förtryck, där mer än fyrtio personer brändes levande i den offentliga fackföreningsbyggnaden i Odessa, dit de hade flytt, av högerkrafter. (Bryce Green, “What You Should Really Know About Ukraine”, FAIR, 24 februari 2022; David Levine, “Council of Europe Report on Far-Right Massacre in Odessa”, Word Socialist Web Site, 19 januari 2016).
Efter kuppen beslutade det övervägande rysktalande Krim genom en folkomröstning där Krimbefolkningen också gavs möjlighet att gå vidare som en del av Ukraina att gå samman med Ryssland. Den till största delen rysktalande Donbas-regionen i den östra delen av landet bröt sig, som ett svar på det våldsamma förtryck mot etniska ryssar som den nya högerregeringen hade släppt lös, under tiden loss från Ukraina. Detta resulterade, inom ramen för det ukrainska inbördeskriget, i bildandet av de två folkrepublikerna Luhansk och Donetsk.
Luhansk och Donetsk fick militärt stöd från Ryssland, medan Ukraina (Kiev) fick allt större militärt stöd från väst, vilket i praktiken inledde den mer långsiktiga processen att införliva Ukraina i Nato (Arina Tsukanova, “So Who Annexed the Crimean Peninsula Then”, Strategic Culture Foundation, 28 mars 2017; “What Donetsk and Lugansk People’s Republics Are”, Strategic Culture Foundation, 28 februari 2022).
I Ukrainas krig mot den rysktalande befolkningen i utbrytarrepublikerna fördrevs 2,5 miljoner etniska ryssar, varav de flesta tog sin tillflykt till Ryssland, och cirka 14.000 dödades av den nazifierade ukrainska armén.
Den inledande konflikten avslutades genom att Frankrike, Tyskland, Ryssland och Ukraina 2014-15 undertecknade Minskavtalen, som godkändes av FN:s säkerhetsråd. Enligt dessa avtal skulle Donetsk och Luhansk ges rätt till självstyre, men skulle förbli i Ukraina. Trots detta fortsatte den militära konflikten och intensifierades så småningom igen.
I februari 2022 fanns det 130.000 ukrainska trupper som belägrade och besköt Luhansk och Donetsk, vilket i praktiken innebar att Minskavtalen revs upp (Abdul Rahman, “What Are the Minsk Agreements-And What Are Their Role in the Russia-Ukraine Crisis”, 22 februari 2022; “Who Is Firing at Whom And Who Is Lying About It?”, Moon of Alabama, 20 februari 2022).
Ryssland insisterade på att följa Minsk-avtalen och ställde krav på att Ukraina inte ska tas med i Nato och att den snabba USA-stödda militära uppbyggnaden i Ukraina riktad mot Donbasrepublikerna skulle upphöra. Vladimir Putin förklarade att alla dessa krav var “röda linjer” för Rysslands säkerhet, som om de överskreds skulle tvinga Moskva att reagera. När Ukraina och det USA-dominerade Nato fortsatte att överskrida de röda linjerna ingrep Ryssland massivt i det pågående inbördeskriget i Ukraina i allians med Donetsk och Luhansk.
Detta rättfärdigar inte den olagliga ryska invasionen, men det förklarar hur situationen uppstod.
USA, Storbritannien, EU, Kanada, Sydkorea, Schweiz, Norge, Japan, Australien, Nya Zealand (,Taiwan) och Singapore tar sig kollektivt rätten att vara världssamvete. Att USA är en oligarki, om än inte lika oförblommerat som Ukraina och Ryssland, spelar ingen roll. Inte heller spelar det någon roll att USA invaderat i genomsnitt 1,2 länder om året sedan de blev en självständig nation.
Det enda som betyder något är att de stridande parterna ovillkorligen måste deklarera eld upphör och återvända till förhandlingsbordet.
Efterord Jag har en känsla av att ”förmågan att i stundens hetta bortse från känsloargumenten och analysera den underliggande geopolitiken” underminerats av en massiv mediakampanj.
Det är ju otvetydigt så att Putin baserar sin makt på oligarker och maffiabossar och att Ryssland sedan Jeltsins tid som president är en kleptokrati. Men vilken annan rysk president som helst hade förr eller senare tvingats agera som Putin gjort. Det hade dock varit svårare att måla upp den bild som nu visas, om Ryssland utvecklats i mer demokratisk riktning.
Att Putin inte föregick invasionen med konsensusskapande diplomati (genom att sammankalla en humanitär FN-konferens i Donbass och sammankalla FN:s säkerhetsråd för en resolution mot den ukrainska militärens belägring av Donetsk och Luhansk,) var klantigt och har gjort det mycket lättare för USA-hegemonin att använda Rysslands inrikes förhållanden som slagträ, men det faktum att han är en tyrann och att han inte förstod att spela ut alla FN-kort och att Ryssland är en kleptokrati har inte varit avgörande för händelseutvecklingen — möjligen har det påskyndat den.
Invasionen är brottslig och precis som i alla andra brottmål vill man ha en förklaring till gärningen. Putin har angett svepskäl och dels skyllt på Lenin och dels försökt antyda om att det handlar om en humanitär insats (men en sådan skulle isåfall kommit redan 2014-15). Dessa svepskäl har nog ett inrikespolitiskt syfte snarare än ett diplomatiskt.
Henry Kissinger sa för snart 20 år sedan (och Noam Chomsky för snart tio år sedan) att om Nato fortsätter expansionen österut så kommer situationen oundvikligen uppstå att ett krig utbryter. Det finns såklart andra makropolitiska orsaker (än Brzezinskis stora schackbräde) att pressa fram detta krig just nu: USA:s misslyckade tillbakadragande från Afghanistan; färdigställandet av Nordstream 2; Turkiets intressen i Syrien; Angela Merkels pensionering; och vikande hemmaopinion gjorde det lägligt för Biden att vara extra oresonlig.
Förklaringen är geopolitisk — imperialismen som kapitalismens högsta stadium och det handlar om en inter-imperialistisk konfrontation mellan två ultrakapitalistiska stormakter (som ingen kan ”vinna” utan diplomatisk smidighet).
[Man brukar ju säga: inget ont utan att det har något gott med sig — om både Ryssland och USA faller sönder i sina delstater så faller den världsordning som varit rådande i 70 år, förhoppningsvis till mänsklighetens fördel].
Nu är det försent att uttömma alla diplomatiska medel FÖRE interventionen och förhandlingsläget har blivit betydligt svårare för både Ryssland och Ukraina. Det finns bara två rimliga lösningar: vapenstillestånd och förhandlingar eller soldatstrejk och systemskifte i Ryssland [och kanske även i USA, den socialistiska gräsrotsrörelsen är på frammarsch både i Ryssland och USA]. Alla andra vägar kan leda till världens undergång.Läs även Vijay Prashads analys.
”FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna”, Regeringskansliet 2011, https://www.regeringen.se/contentassets/d6d5653029e14e338a4b86f5f4b34c6b/fns-konventioner-om-manskliga-rattigheter
“Helsingforsdeklarationen, 1975”, “FN:s säkerhetsrådsresolution 1244, 1999” via Sörenssen, Jens “Kosovo – Vägen till oavhängighet”, 1998, https://www.academia.edu/14948829/Kosovo_Vägen_till_oavhängighet_Kosovo_Path_to_Independence_
“Excerpts from Pentagon’s Plan: ‘Preventing the Re-Emergence of a New Rival'”, New York Times, 8 mars 1992, https://www.nytimes.com/1992/03/08/world/excerpts-from-pentagon-s-plan-prevent-the-re-emergence-of-a-new-rival.html
John Bellamy Foster, “The New Geopolitics of Empire”, Monthly Review 57, nr. 8 [januari 2006], https://monthlyreviewarchives.org/index.php/mr/article/view/MR-057-08-2006-01_1
Ted Snider, “Living with Brzezinski’s Mess,” Antiwar. com, 26 augusti 2021, https://original.antiwar.com/ted_snider/2021/08/25/living-with-brzezinskis-mess/
Ted Snider, “Brzezinski’s Prophecy About Ukraine”, Teller Report, 15 februari 2022, https://www.tellerreport.com/life/2022-02-15-brzezinski-s-prophecy-about-ukraine.rJVloGFJ5.html
Klaus Wiegrefe, “Neuer Aktenfund von 1991 stützt russischen Vorwurf”, Der Spiegel, 18 februari 2022, https://www.spiegel.de/ausland/nato-osterweiterung-aktenfund-stuetzt-russische-version-a-1613d467-bd72-4f02-8e16-2cd6d3285295
“NATO Expansion: What Gorbachev Heard”, National Security Archive, George Washington University, https://nsarchive.gwu.edu/briefing-book/russia-programs/2017-12-12/nato-expansion-what-gorbachev-heard-western-leaders-early
“President W. J. Clinton to the People of Detroit”, United States Information Agency, 22 oktober 1996, https://www.nato.int/cps/en/natohq/opinions_25141.htm
“Here’s Where Alliance Forces Are Deployed Across Eastern Europe”, CNN, 10 februari 2022, https://www.cnn.com/2022/02/10/europe/nato-troops-eastern-europe-map-intl-cmd/index.html
“Why Russia Wanted Security Guarantees from the West”, Strategic Culture Foundation, 27 februari 2022, https://mronline.org/2022/03/02/why-russia-wanted-security-guarantees-from-the-west/
“Bucharest Summit Declaration”, North Atlantic Treaty Organization, 3 april 2008, https://www.nato.int/cps/en/natolive/official_texts_8443.htm#ipap
Bryce Green, “What You Should Really Know About Ukraine”, FAIR, 24 februari 2022, https://fair.org/home/what-you-should-really-know-about-ukraine/
David Levine, “Council of Europe Report on Far-Right Massacre in Odessa”, Word Socialist Web Site, 19 januari 2016, https://www.wsws.org/en/articles/2016/01/19/odes-j16.html
Arina Tsukanova, “So Who Annexed the Crimean Peninsula Then”, Strategic Culture Foundation, 28 mars 2017, https://www.strategic-culture.org/news/2017/03/28/so-who-annexed-crimea-peninsular-then/
“What Donetsk and Lugansk People’s Republics Are”, Strategic Culture Foundation, 28 februari 2022, https://www.strategic-culture.org/news/2022/02/28/what-donetsk-and-lugansk-people-republics-are/
Abdul Rahman, “What Are the Minsk Agreements-And What Are Their Role in the Russia-Ukraine Crisis”, 22 februari 2022, https://www.peoplesworld.org/article/what-is-the-minsk-agreement-and-whats-its-role-in-the-russia-ukraine-crisis/
“Who Is Firing at Whom And Who Is Lying About It?”, Moon of Alabama, 20 februari 2022, https://mronline.org/2022/02/21/ukraine-who-is-firing-at-whom-and-who-is-lying-about-it/
Författaren Vijay Prashad delar med sig av sina tankar om krig och dubbelmoral
Veteraner från frivilligbataljonen Azov, som deltog i kriget mot de ryskstödda separatisterna i östra Ukraina, gör honnör under en massdemonstration med namnet “ingen kapitulation” i Kiev den 14 mars 2020. Utländska högerextremister rapporterades ha anslutit sig till förbandet samt till motståndarenheter på den proryska sidan i konflikten för att få militär erfarenhet. Foto: AFP / Sergei Supinsky
Adriel Kasonta: Vad anser du om Ukrainas försök att rekrytera krigare från Afrika för att bekämpa ryska soldater på marken? Tror du att denna uppmaning har en chans att lyckas, och att vi kommer att få se dessa människor slåss bredvid nynazister, som annars känner ett ganska djupt hat mot färgade människor?
Vijay Prashad: Ukrainas president [Volodymyr] Zelensky bad “medborgare i världen” att komma och slåss i Ukraina. Jag blev förvånad när jag såg att Storbritanniens utrikesminister, Liz Truss, sade: “Om människor vill stödja den kampen kommer jag att stödja dem i deras kamp”. Detta förvånade mig på grund av den senaste erfarenheten av européer som åkte till Syrien för att slåss i det kriget och sedan kom hem djupt radikaliserade eller desorienterade.
Är det en bra idé att släppa in civila i en krigszon? Den franska regeringen avrådde åtminstone från det. Det är vad gäller civila från västvärlden. Nu är en del av dessa människor som kommer in i Ukraina, inklusive många av de 200 personer som kom från Kroatien, nynazister som kommer in i landet för att ansluta sig till de olika nazistledda bataljonerna, inklusive Azovbataljonen.
Ukrainas ambassadörer i många länder – från Algeriet till Senegal – har på sociala medier bett människor att komma till Ukraina och slåss. Detta är en mycket oroande utveckling.
Legosoldater får betalt. Enligt nyhetsrapporter – t.ex. i London Times – erbjuds professionella legosoldater 2 000 dollar per dag för att åka till Ukraina. Även om en tiondel av detta erbjuds personer från till exempel Senegal, dvs. om 200 dollar per dag erbjuds, är det mer än genomsnittslönen per månad (161 dollar).
Arbetslösa senegalesiska arbetstagare skulle kunna se detta som ett utmärkt tillfälle att tjäna pengar och migrera till Europa. Detta borde uppmärksamma FN som en berättelse om människohandel. Den senegalesiska regeringen har i alla fall tagit kontakt med Ukrainas ambassadör i Dakar och varnat honom för att sådan rekrytering är olaglig enligt senegalesisk lag.
Det är en sak för Zelensky och ukrainarna att bilda en civil milis i Ukraina och en annan att använda den internationella arbetsfördelningen för att rekrytera människor från de fattigare länderna för att strida i Ukraina. Var medvetna om att vi har en FN-konvention mot rekrytering, användning, finansiering och utbildning av legosoldater. Fyrtiosex länder har ratificerat denna konvention. Detta inkluderar både Senegal och Ukraina!
AK: Vi har alla sett medierapporter och direktsändningar från studenter från länderna i det globala syd som har fastnat vid gränsen mellan Ukraina och Polen och som hävdar att de har mött ojämlik behandling under evakueringsprocessen, för att inte säga att de har mött rasism och direkt segregering genom att bli ombedda att ställa sig längst bak i kön. Vad kan vara den grundläggande orsaken till ett sådant beteende? Skulle det kunna slå tillbaka i framtiden?
VP: Varje civilperson som vill fly från ett krig är en krigsflykting och ska därför få skydd enligt internationell rätt. Dessa elever är också krigsflyktingar.
Vi vet att Polen har haft en djupt rasistisk inställning till de flyktingar som kommer från Asien (Afghanistan och Syrien). Varför skulle de plötsligt dra tillbaka sin rasistiska inresepolicy när det gäller asiatiska och afrikanska studenter från Ukraina?
Det finns en “Ukraina först”-politik som tillämpas i gränsländerna. Detta har uppmärksammat regeringar runt om i världen. Afrikanska stater var de första att ta illa upp, från Nigeria till Sydafrika. Jag måste säga att de asiatiska regeringarna inte har varit så kraftfulla som de borde ha varit.
Denna attityd måste uppmärksammas och får inte glömmas bort när kriget är slut. Vi måste föra ett bredare samtal om rasism, men särskilt om krigföring. Finns det lika mycket oro för irakierna eller syrierna som det har funnits för ukrainarna?
Detta språk om blå ögon och blont hår är mycket, mycket oroande. Hittills har de mäktigaste länderna inte lämnat några kommentarer, och jag har inte sett någon kommentar från FN.
AK: Den västerländska mediebevakningen av situationen i Ukraina lämnar mycket övrigt att önska, med distinktioner mellan dem som flyr från konflikter i Ukraina och dem som flyr från konflikter i Mellanöstern eller Afrika, till exempel av CBS News korrespondent Charlie D’Agata. Vad säger det oss om det så kallade kumulativa västvärlden? Kan vi säga att västvärlden, för att uttrycka det rakt ut, är moraliskt bankrutt?
VP: Jag anser att det behövs en stor självrannsakan i västländerna. Liberalismen är hudlöslig. Eller inte ens det. D’Agata ber om ursäkt och blir förlåten. Han fortsätter att sända. Jag säger inte att han ska avskedas, men kanske har han visat att han inte är den bästa bedömaren av hur den här historien ska rapporteras.
Den självrannsakan sker helt enkelt inte. I Förenta staterna har regeringarna i olika delstater använt politisk makt för att förhindra undervisning om rasism och diskriminering, genom att demonisera “kritisk rasteori” och etniska studier.
I Storbritannien och Frankrike finns det helt enkelt ingen självrannsakan när det gäller deras imperialistiska historia. Båda länderna förnekar den och vägrar att acceptera de kraftfulla moraliska argument som framförs av de antirasistiska rörelserna i dessa länder. Elitens moraliska bankrutt är uppenbar, men det finns naturligtvis massrörelser i västländerna som försöker sätta dessa saker fast på dagordningen.
AK: Jag har aldrig stött på en sådan upprördhet och kollektiv aktion när USA och dess allierade invaderade och olagligt bombade länder i Mellanöstern eller Afrika. Faktum är att under den ryska militärkampanjen i Ukraina bombade Saudiarabien Jemen, och USA/AFRICOM bombade Somalia förra månaden. Betyder detta att europeiska liv och europeiskt lidande är viktigare än andra? Är vi inte jämlika?
VP: Jag tror att det finns en internationell uppdelning av mänskligheten. Jag började tänka på detta begrepp när jag för första gången läste orden från en företrädare för American Cyanamid, ett stort kemiskt företag, efter Union Carbide-explosionen i Bhopal i Indien, som dödade tusentals människor.
Michael Utidjian, medicinsk chef för American Cyanamid, som tidigare arbetade för Union Carbide, sade att man skyllde på de lokala cheferna som inte delade den “nordamerikanska filosofin om människolivets betydelse”. Med andra ord bryr de sig helt enkelt inte om huruvida de lever eller dör i dessa delar av världen. Och om de inte bryr sig behöver man inte betala dem så mycket, så man kan trycka ner lönerna. Och man kan sänka säkerhetsnormerna. Och man kan bomba dem.
Om en jemenit dör, så dör jemeniter, men om en europé dör är det fruktansvärt. Detta är den internationella uppdelningen av mänskligheten. Det är moraliskt avskyvärt, men också ett brott mot internationell rätt.
OKEJ. Det är ett brott mot lagen, men den bryts rutinmässigt. Haitis regering försökte höja minimilönen 2009, men USA:s regering ingrep för att kväva detta försök; de ville höja lönen till 1,75 dollar per dag (vilket fortfarande skulle ha legat under fattigdomsgränsen på 2 dollar per dag). Det är den internationella uppdelningen av mänskligheten: vissa människor måste leva undermänskliga liv.
Vi måste vara upprörda över detta, men också bygga upp krafter för att förändra detta system.
AK: Detta för mig till frågan om begreppet “internationellt samhälle”. Vad är det så kallade “internationella samfundet” i dag, och har detta begrepp förändrats sedan 1800-talet?
VP: Jag anser att begreppet “internationell gemenskap” har missbrukats mycket. Det är i grunden en omarbetad version av de gamla kolonialmakterna som möttes i Berlin för att dela upp Afrika 1885.
När begreppet “internationellt samfund” används innefattar det inte till exempel Nepals regering eller Barbados regering. Oftast avses Natoländerna, om inte de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd.
Vi behöver en mer demokratisk världsordning, en som bygger på alla världens folks förhoppningar och drömmar, drömmar som de regeringar som är medlemmar i FN:s generalförsamling tar med sig till bordet.
AK: Jag har ställt den här frågan eftersom USA har övervägt att sanktionera Indien för att landet avstod från att rösta om Ryssland i FN och uttryckt sin upprördhet över länder som Kina, Pakistan, Indonesien, Brasilien och Pakistan – och kallat dem “internationella pariaer”. Kan vi hävda att utvecklingen i Ukraina har dragit upp en tydlig demarkationslinje mellan det globala nord och det globala syd, och om så är fallet, vilka kan de möjliga konsekvenserna bli?
VP: Förenta staterna har ett enormt övertag och har haft detta övertag i årtionden: De kan forma en stor del av den ekonomiska verksamheten genom sitt komplex av dollar, Wall Street, amerikanska statskassor och IMF.
Den största delen av världshandeln är denominerad av dollarn, och den mesta finansiella verksamheten går genom det av USA:s statskassa förstärkta Wall Street-bankväsendet och IMF. Det är därför mycket lätt för den amerikanska regeringen att införa sanktioner mot länder.
Dessa sanktioner är inte möjliga på grund av en internationell överenskommelse, eftersom FN-stadgan (i artikel 41) säger att sådana ekonomiska sanktioner endast kan införas med hjälp av en resolution från FN:s säkerhetsråd. Det är därför vi kallar dessa sanktioner olagliga och ensidiga. Dessa sanktioner är möjliga endast på grund av den enorma makt som USA har över handels-, finans- och utvecklingssystemen.
Att avdollarisera och skapa alternativa finansiella system är lättare att föreställa sig än att genomföra i praktiken. Länderna måste anta dessa alternativa system, men vanan att [använda] dollarn tränger undan alla försök att skapa alternativa handelsbenämningar eller nya finansiella trådsystem. Det skulle krävas att ett stort antal länder börjar använda andra valörer och inte är rädda för sanktioner från USA för att ett alternativ ska kunna födas.
Det är en sak att alienera människor och göra dem arga och en annan att skapa ett alternativ. Kina och Ryssland har alternativa valutasystem, men inte många länder eller banker använder dem. Det skulle ha varit mycket enklare att utveckla alternativ genom BRICS-blocket, men det har inte varit lika framgångsrikt. Det måste föras en kraftfull debatt om möjligheterna att komma bort från systemet dollar-Wall Street-US Treasury-IMF.
AK: Som vi vet har den nya åklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen, Karim A A A Khan, inlett en utredning om eventuella krigsförbrytelser i Ukraina, eftersom de kan beröra Ryssland, men han har helt ignorerat de allvarliga anklagelserna mot amerikanska styrkor och CIA om brott som påstås ha begåtts i Afghanistan. Kan vi kalla det dubbelmoral, när vi vet att Internationella brottmålsdomstolen endast åtalar afrikanska diktatorer, men ger ett frikort till personer som Tony Blair eller George W Bush?
VP: Det är naturligtvis en dubbelmoral. Dessa institutioner – som ICC – står fortfarande i skuld till de viktigaste västmakterna. Det är synd. USA har inte ens ratificerat Romfördraget som inrättade ICC, och ändå är det USA som bestämmer eftersom det har så mycket diplomatisk och finansiell makt. Internationella brottmålsdomstolen måste fundera ordentligt på sin egen trovärdighet.
VIJAY PRASHAD
Vijay Prashad är exekutiv chef för Tricontinental: Institute for Social Research. Han är författare eller redaktör för flera böcker, bland annat The Darker Nations: A Biography of the Short-Lived Third World (The New Press, 2007), The Poorer Nations: A Possible History of the Global South (Verso, 2013) och Washington Bullets (LeftWord 2021), med ett förord av Evo Morales Ayma.
Hans nya bok är The Withdrawal: Iraq, Libya, Afghanistan, and the Fragility of US Power (The New Press, 2022), skriven tillsammans med Noam Chomsky, och kommer att kunna köpas i augusti.
Han skriver regelbundet för Frontline, The Hindu, Alternet och BirGun. Han är chefredaktör för LeftWord Books och chefskorrespondent för Globetrotter, som förser Asia Times med hans artiklar. Du kan följa honom på Twitter @vijayprashad.
ADRIEL KASONTA
Adriel Kasonta är en Londonbaserad konsult och jurist som arbetar med politiska risker. Han är expert vid Russian International Affairs Council (RIAC) i Moskva och tidigare ordförande för utskottet för internationella frågor vid den äldsta konservativa tankesmedjan i Storbritannien, Bow Group. Kasonta har en examen från London School of Economics and Political Science (LSE). Du kan följa honom på Twitter @Adriel_Kasonta.
men ingen trodde att det skulle ske så här snabbt.
av Michael Hudson, 6 mars 2022, USA
Foto av Ksenia Nechaeva, Pexels
Imperier följer ofta förloppet i en grekisk tragedi och åstadkommer just det öde som de försökte undvika. Det är verkligen fallet med det amerikanska imperiet som nu avvecklar sig självt i en inte så långsam rörelse.
Det grundläggande antagandet för ekonomiska och diplomatiska prognoser är att varje land kommer att agera i sitt eget intresse. Ett sådant resonemang är inte till någon hjälp i dagens värld. Observatörer över hela det politiska spektrumet använder fraser som “att skjuta sig själva i sin egen fot” för att beskriva USA:s diplomatiska konfrontation med både Ryssland och allierade.
I mer än en generation har de mest framstående amerikanska diplomaterna varnat för vad de trodde skulle utgöra det ultimata externa hotet: en allians mellan Ryssland och Kina som dominerar Eurasien. USA:s ekonomiska sanktioner och militära konfrontation har drivit dem samman och driver andra länder in i deras framväxande eurasiska omloppsbana.
Amerikansk ekonomisk och finansiell makt förväntades avvärja detta öde. Under det halvsekel som gått sedan Förenta staterna slutade använda guld 1971 har världens centralbanker arbetat enligt dollarstandarden och hållit sina internationella monetära reserver i form av amerikanska statspapper, amerikanska banktillgodohavanden och amerikanska aktier och obligationer. Den resulterande statsobligationsstandarden har gjort det möjligt för USA att finansiera sina utländska militärutgifter och sitt investeringsövertagande av andra länder helt enkelt genom att skapa skuldsedlar i dollar. USA:s underskott i betalningsbalansen hamnar i centralbankerna i länder med betalningsöverskott som deras reserver, medan gäldenärer i det globala syd behöver dollar för att betala sina obligationsinnehavare och bedriva sin utrikeshandel.
Detta monetära privilegium – dollar seignorage – har gjort det möjligt för den amerikanska diplomatin att påtvinga resten av världen en nyliberal politik utan att behöva använda mycket eget militärt våld, utom för att lägga beslag på olja från Mellanöstern.
Den senaste upptrappningen av USA:s sanktioner som blockerar Europa, Asien och andra länder från handel och investeringar med Ryssland, Iran och Kina har medfört enorma alternativkostnader – kostnaden för förlorade möjligheter – för USA:s allierade. Och den senaste tidens konfiskering av guld och utländska reserver i Venezuela, Afghanistan och nu Ryssland, tillsammans med det riktade gripandet av rika utlänningars bankkonton (i hopp om att vinna deras hjärtan och sinnen, tillsammans med återvinning av deras beslagtagna konton), har gjort slut på idén om att dollarinnehav eller innehav i Natos satelliter i pund sterling och euro är en säker investeringsplats när de ekonomiska förhållandena i världen blir skakiga.
Jag är därför något besviken när jag ser hur snabbt detta USA-centrerade finansialiserade system har avdollariserats inom loppet av bara ett eller två år. Det grundläggande temat i min Superimperialism har varit hur USA:s statsobligationsstandard under de senaste femtio åren har kanaliserat utländskt sparande till USA:s finansmarknader och banker, vilket har gett dollardiplomatin en fri lejd. Jag trodde att avdollarisering skulle ledas av Kina och Ryssland som rör sig för att ta kontroll över sina ekonomier för att undvika den typ av finansiell polarisering som påtvingar USA åtstramningar. Men USA:s tjänstemän tvingar dem att övervinna den tveksamhet de hade inför en avdollarisering.
Jag hade förväntat mig att slutet på den dollariserade imperieekonomin skulle komma till stånd genom att andra länder bröt sig loss. Men det är inte vad som har hänt. USA:s diplomater har valt att själva avsluta den internationella dollariseringen, samtidigt som de hjälper Ryssland att bygga upp sina egna medel för självständig jordbruks- och industriproduktion. Denna globala brytningsprocess har faktiskt pågått i några år nu, och började med sanktionerna som blockerade USA:s Nato-allierade och andra ekonomiska satelliter från att handla med Ryssland. för Ryssland hade dessa sanktioner samma effekt som skyddstullar skulle ha haft.
Ryssland hade förblivit alltför förtrollat av frimarknadsideologin för att vidta åtgärder för att skydda sitt eget jordbruk eller sin egen industri. USA gav den hjälp som behövdes genom att tvinga Ryssland till inhemsk självförsörjning (via sanktioner). När de baltiska staterna förlorade den ryska marknaden för ost och andra jordbruksprodukter skapade Ryssland snabbt sin egen ost- och mejerisektor – samtidigt som landet blev världens ledande spannmålsexportör.
Ryssland håller på att upptäcka (eller är på väg att upptäcka) att landet inte behöver amerikanska dollar som stöd för rubelns växelkurs. Landets centralbank kan skapa de rubler som behövs för att betala inhemska löner och finansiera kapitalbildning. De amerikanska konfiskeringarna kan således äntligen leda till att Ryssland slutar med den nyliberala monetära filosofin, vilket Sergej Glaziev länge har förespråkat till förmån för MMT.
Samma dynamik som undergräver USA:s påstådda mål har uppstått i samband med USA:s sanktioner mot de ledande ryska miljardärerna. Den nyliberala chockterapin och privatiseringarna på 1990-talet lämnade de ryska kleptokraterna med endast ett sätt att tjäna pengar på de tillgångar som de hade tagit från det offentliga området. Det var att bolagisera sina vinster och sälja sina aktier i London och New York. Det inhemska sparandet hade utplånats, och amerikanska rådgivare övertalade Rysslands centralbank att inte skapa egna rubelpengar.
Resultatet blev att Rysslands nationella olje-, gas- och mineralpatrimonium inte användes för att finansiera en rationalisering av rysk industri och bostäder. Istället för att intäkterna från privatiseringen investerades för att skapa nya ryska skyddsmedel brändes de upp på nyrika förvärv av lyxiga brittiska fastigheter, yachter och andra globala flygkapitaltillgångar. Men effekten av att göra de ryska innehaven i dollar, pund och euro till gisslan har varit att göra City of London till en alltför riskabel plats att förvara sina tillgångar på. Genom att införa sanktioner mot de rikaste ryssarna som står Putin närmast hoppades USA:s tjänstemän få dem att motsätta sig hans utbrytning från väst, och på så sätt tjäna effektivt som Natos inflytandeagenter. Men för de ryska miljardärerna börjar deras eget land att verka säkrast.
Under många decennier har Federal Reserve och finansministeriet kämpat mot att guldet ska återfå sin roll i de internationella reserverna. Men hur kommer Indien och Saudiarabien att se på sina dollarinnehav när Biden och Blinken försöker tvinga dem att följa USA:s “regelbaserade ordning” i stället för sitt eget nationella egenintresse? Den senaste tidens amerikanska diktat har gett dem inget annat alternativ än att börja skydda sin egen politiska självständighet genom att omvandla dollar- och euroinnehav till guld som en tillgång som är fri från det politiska ansvaret att hållas som gisslan för de alltmer kostsamma och störande amerikanska kraven.
Den amerikanska diplomatin har gnuggat Europa i dess underdåniga underkastelse genom att säga till dess regeringar att få sina företag att dumpa de ryska tillgångarna för en slant på en dollar efter det att Rysslands valutareserver blockerats och rubelns växelkurs störtdykt. Blackstone, Goldman Sachs och andra amerikanska investerare agerade snabbt för att köpa upp det som Shell Oil och andra utländska företag släppte.
Ingen trodde att efterkrigstidens världsordning 1945-2020 skulle ge vika så snabbt. En verkligt ny internationell ekonomisk ordning håller på att växa fram, även om det ännu inte är klart vilken form den kommer att anta. Men att “stöta björnen” med USA:s/NATO:s konfrontation med Ryssland har passerat nivån för kritisk massa. Det handlar inte längre bara om Ukraina. Det är bara en utlösare, en katalysator för att driva bort stora delar av världen från USA:s/Nato:s omloppsbana.
Nästa uppgörelse kan komma inom själva Europa. Nationalistiska politiker skulle kunna försöka leda en utbrytning från USA:s överdrivna maktfullkomlighet över sina europeiska och andra allierade, som förgäves försöker hålla dem beroende av USA-baserad handel och investeringar. Priset för deras fortsatta lydnad är att tvinga på deras industri en kostnadsinflation samtidigt som de avstår från sin demokratiska valpolitik för att underordna sig USA:s Nato-prokonsuler.
Dessa konsekvenser kan egentligen inte anses vara “oavsiktliga”. Alltför många observatörer har påpekat exakt vad som skulle hända – med president Putin och utrikesminister Lavrov i spetsen som förklarar exakt vad deras svar skulle bli om Nato insisterade på att backa in dem i ett hörn samtidigt som de attackerade de ryskspråkiga i östra Ukraina och flyttade tunga vapen till Rysslands västra gräns. Konsekvenserna var förutsedda. De neokonservativa som kontrollerar USA:s utrikespolitik brydde sig helt enkelt inte. Att erkänna sin oro ansågs göra en till Putinversteher.
Europeiska tjänstemän kände sig inte obekväma med att berätta för världen om sina farhågor om att Donald Trump var galen och rubbade den internationella diplomatins äppelkorg. Men de verkar ha blivit överrumplade av att utrikesminister Blinken och Victoria Nuland-Kagan i Bidens administration återuppväckte ett visceralt Rysslandshat. Trumps sätt att uttrycka sig och hans manér kan ha varit ohyfsat, men USA:s neokon-gäng har mycket mer globalt hotande konfrontationsbesatthet. För dem var det en fråga om vems verklighet som skulle gå segrande ur striden: den “verklighet” som de trodde att de kunde skapa, eller den ekonomiska verklighet som låg utanför USA:s kontroll.
Det som världen utanför USA inte har gjort självt – att ersätta Internationella Valutafonden (IMF), Världsbanken (WBG) och andra delar av den amerikanska diplomatin – tvingar amerikanska politiker dem att göra. I stället för att länder i Europa, Mellanöstern och det globala Syd bryter sig loss utifrån sina egna beräkningar av sina långsiktiga ekonomiska intressen, driver USA bort dem, precis som man har gjort med Ryssland och Kina. Fler politiker söker väljarnas stöd genom att fråga om de skulle vara bättre betjänta av nya monetära arrangemang som ersätter dollariserad handel, investeringar och till och med utländsk skuldtjänst.
Prispressen på energi och livsmedel drabbar länderna i det globala syd särskilt hårt, vilket sammanfaller med deras egna Covid-19-problem och den överhängande dollariserade skuldtjänst som kommer att förfalla till betalning. Något måste hända. Hur länge kommer dessa länder att införa åtstramningar för att betala utländska obligationsinnehavare?
Hur kommer USA:s och Europas ekonomier att klara av sina sanktioner mot import av rysk gas och olja, kobolt, aluminium, palladium och andra basmaterial? Amerikanska diplomater har gjort en lista över råvaror som deras ekonomi desperat behöver och som därför är undantagna från de handelssanktioner som införs. Detta ger Putin en praktisk lista över påtryckningspunkter som han kan använda för att omforma världsdiplomatin och på så sätt hjälpa europeiska och andra länder att bryta sig loss från den järnridå som USA har infört för att låsa in sina satelliter i ett beroende av högt prissatta amerikanska leveranser.
Men den slutgiltiga utbrytningen från Natos äventyrspolitik måste komma inifrån USA självt. När årets mellanårsval närmar sig kommer politikerna att finna en fruktbar grund i att visa de amerikanska väljarna att den prisinflation som leds av bensin och energi är en politisk biprodukt av att Biden-administrationen blockerar den ryska olje- och gasexporten. Gas behövs inte bara för uppvärmning och energiproduktion utan även för att tillverka gödningsmedel, som det redan råder brist på i världen. Detta förvärras av att den ryska och ukrainska spannmålsexporten blockeras, vilket får livsmedelspriserna i USA och Europa att skjuta i höjden.
Att försöka tvinga Ryssland att svara militärt och därmed se illa ut för resten av världen visar sig vara ett trick som bara syftar till att visa Europas behov av att bidra mer till Nato, köpa mer amerikansk militär utrustning och låsa in sig djupare i ett handels- och monetärt beroende av Förenta staterna. Den instabilitet som detta har orsakat visar sig ha effekten att Förenta staterna framstår som lika hotfullt som Ryssland.
What is it to doubt? It's a metaphorical biblical reference by an anonymous Tagalog poet.
Can you be more specific about the content of your article? After reading it, I still have some doubts. Hope…
Reblogged this on CartagoCat and commented: Hur "uppfattas" sanningen
Jättebra skrivet och ger en nya perspektiv👍