Etikett: State

GABRIELA är en filippinsk kvinnokampsorganisation som bildades i mars 1984. Till dess 40årsjubileum återpublicerar jag en artikel från gal-dem 2020. Samantha Jean Sumampong berättar hur hon, genom att gå med i en internationell grupp för social rättvisa, kan bekämpa autokrati och återknyta kontakten med sitt filippinska arv.

Möt GABRIELA, den feministiska frontgruppen som bekämpar regeringsvåld i Filippinerna

Samantha Jean Sumampong, GABRIELA Los Angeles, USA, 17 FEB 2020

Triggervarning: omnämnanden av statligt våld, dödsfall

Min resa mot att bli en del av GABRIELA, den feministiska gräsrotsgruppen som kämpar för nationell demokrati och socialism i Filippinerna, började efter att jag hade besökt en visning av den filippinska dokumentären Motherland under Los Angeles Asian Pacific Film Festival i april 2018. På vägen ut såg jag en annan biobesökare bära en lila basebollkeps med frasen “Pec-Pec Power” broderad på brättet med vita bokstäver.

Det fångade min uppmärksamhet eftersom “pec-pec” är slang för vulva på tagalog (det vanligaste språket i Filippinerna). Jag gick fram till bäraren för att fråga var hon hade köpt sin hatt och blev hänvisad till ett bord med broschyrer och affischer om en organisation med namnet “General Assembly Binding Women for Reform, Integrity, Equality, Leadership and Advocacy” – även kallad GABRIELA. Jag bad en av kvinnorna som satt bakom bordet att berätta mer för mig. Hon förklarade att GABRIELA är en nationell gräsrotsorganisation som arbetar för marginaliserade kvinnor och barn i Filippinerna.

“Jag gick med i GABRIELA tack vare en växande nyfikenhet på kolonialismens och imperialismens effekter på Filippinerna. Jag ville vara en del av en rörelse för social rättvisa som också var en integrerad del av min kulturella identitet.”

Det var första gången jag hörde talas om en sådan grupp; jag är född och uppvuxen i ett övervägande vitt område i utkanten av Los Angeles. Under min uppväxt kände jag mig inte kopplad till mina filippinska rötter på det sätt som jag trodde att jag borde vara. Jag talade inte tagalog eller någon filippinsk dialekt; mina föräldrar hade inte lärt mig efter att ett talfel i barndomen fått en barnläkare att rekommendera att jag lärde mig ett enda språk för att undvika förvirring, och jag växte inte upp bland filippinska jämnåriga.

När jag besökte Filippinerna hade jag därför så svårt att kommunicera med min familj och mina släktingar att jag kände mig bortkopplad. Det hjälpte inte att jag inte hade några andra filippinska vänner att prata med om kulturella frågor; jag hade vuxit upp i ett område med få filippinska kamrater där “assimilering” uppmuntrades. Jag upptäckte att om jag uttryckte problem som jag hade med min filippinska familj, som deras oro över övernattningar, kunde min övervägande vita grupp av vänner inte förstå vad jag gick igenom.

Så jag gick med i GABRIELA tack vare en växande nyfikenhet på kolonialismens och imperialismens effekter på Filippinerna, valet av Donald Trump 2016 och en ökad oro över att högerextrema personer tar över ledarroller runt om i världen. Jag ville vara en del av en rörelse för social rättvisa som också var en integrerad del av min kulturella identitet. Det första mötet jag deltog i var en generalförsamling på La Casa Roja, ett medborgarhus i Los Angeles Koreatown. Medlemmarna röstade fram den nya verkställande kommittén för Los Angeles-avdelningen, diskuterade den politiska utvecklingen i Filippinerna och planerade hur vi skulle ta oss an den som grupp. Rummet surrade av småprat, spänning och intensitet. Det var första gången jag hade varit med i en grupp som hade som mål att förändra det politiska spektrumet i Filippinerna som helhet.

GABRIELA grundades ursprungligen som ett svar på den filippinska befolkningens oro över Ferdinand Marcos brutala diktatur, som varade från 1965 till 1986. Organisationen bildades i mars 1984 när kvinnor som representerade olika organisationer, institutioner och grupper samlades på St Scholastica’s, ett katolskt college i Manila. Den fick sitt namn efter Gabriela Silang, en filippinsk revolutionsledare från 1700-talet, mest känd för att ha brutit sig loss från den traditionella kristna kvinnorollen och lett en revolt mot den spanska kolonialismen.

Idag finns det mer än 200 organisationer, institutioner och program för kvinnor i hela Filippinerna. Organisationen har avdelningar i USA, Hongkong, Japan, Nederländerna, London, Italien, Taiwan och Förenade Arabemiraten och håller månatliga allmänna möten. Vid sidan av aktivism erbjuder organisationen utbildning, till exempel en workshop om det filippinska samhället och revolutionen (PSR) som jag deltog i. Där fick jag lära mig historien om mina förfäders land som inte behandlades i de böcker som vi läste i mina amerikanska skolor. Jag fick lära mig hur den spanska och amerikanska imperialismen, feodalismen och den byråkratiska kapitalismen hade förstört Filippinerna och skapat de förutsättningar för diktatur och korruption som landet lider av i dag.

Sedan 2016 har Filippinerna haft att göra med en annan autokratisk ledare: President Rodrigo Duterte. Sedan Duterte tillträdde har han genomfört en våldsam kampanj för “krig mot droger”, där polisen gör husrannsakningar för att gripa misstänkta narkotikamissbrukare och narkotikalangare. Human Rights Watch uppskattar att omkring 12 000 människor har dött till följd av kampanjen under de senaste tre åren, främst filippinare som tillhör “städernas fattiga”.

Polisen bestämmer vilka som är misstänkta langare eller användare genom att skapa en “narkotikalista”, som de själva och den lokala grannsamverkan informerar om. Sedan går de hem till den misstänkta personen och informerar dem om att de finns med på narkotikalistan. Dessa besök är inte en varning utan syftar till att bekräfta de misstänktas identitet. När den misstänktes namn har bekräftats skjuter polisen eller personer som arbetar för polisen – som ofta har täckta ansikten och är klädda i svart – den misstänkte. De har ingen fullmakt.

Det har också dokumenterats att polisen planterar vapen nära misstänktas kroppar för att rationalisera sin våldsanvändning. Det storskaliga utomrättsliga våld som Duterte använder mot narkotikahandlare och narkotikamissbrukare är inte nytt. Denna taktik var ett kännetecken för hans 22-åriga mandatperiod som borgmästare i Davao City och en viktig del av den presidentvalskampanj som förde honom till makten.

“De som mördas som en del av Dutertes ‘krig mot droger’ är mestadels män, men deras död har en enorm dominoeffekt för hela familjer. De är fäder, bröder, makar och söner”

Enligt rapporter från den nationella polisen i Filippinerna har 5 526 misstänkta dödats i polisinsatser från den 1 juli 2016 till den 30 juni 2019. I den siffran ingår inte de tusentals personer som dödats av anonyma gärningsmän och som polisen inte undersöker på allvar, vilket gör att dödssiffran kan uppgå till 27 000 enligt uppskattningar från inhemska människorättsgrupper.

Forskning som utförts av Human Rights Watch och medier som Rappler och Reuters visar att dessa vigilante-liknande mord ofta utförs av poliser eller av angripare med kopplingar till myndigheterna. Till en början var de utomrättsliga avrättningarna koncentrerade till Metro Manila, men från och med 2018 har avrättningar utförts i andra stadsområden som Cebu City, och på landsbygden i starkt militariserade områden som Mindanao. På landsbygden avrättas ledare för ursprungsbefolkningar, jordbrukare och människorättsaktivister.

Även om de som mördas som en del av Dutertes “krig mot droger” mestadels är män, har deras död en enorm dominoeffekt för hela familjer. De är fäder, bröder, makar och söner. Medan Duterte tror att hans narkotikapolitik minskar brottsligheten bidrar den i själva verket till ekonomisk otrygghet. Tusentals kvinnor har blivit utan ekonomiskt stöd på grund av att deras försörjande partner eller familjemedlem har dött plötsligt och våldsamt. Detta gör att många sörjande kvinnor befinner sig i otrygga situationer i fattiga stadsområden.

Det finns också en ökande paranoia inom samhällena; kvinnor som en gång var vänner och grannar i Filippinernas barangays (byar), där regeringens politik genomförs först, har blivit angivare åt varandra. Misstron är utbredd, liksom rödmärkningen (en person stämplas som “röd”, dvs. kommunist, en grupp som förföljs av Duterte) av en granne om denne misstänks för att hysa en påstådd narkotikamissbrukare eller narkotikalangare. Mödrar till missbrukare blir också utfrysta och ses som misslyckade föräldrar.

GABRIELA är särskilt oroad över Dutertes kampanj mot droger eftersom det är ett krig mot städernas fattiga och en täckmantel för att ge sig på aktivister eller alla som är frispråkiga mot regeringen. Många av de sekundära offren för den våldsamma kampanjen är ensamstående mödrar och barn som utsätts för farliga livsstilar eller drivs ännu längre in i fattigdom.

Min avdelning av GABRIELA Los Angeles slår tillbaka genom att organisera människor i USA för att påverka kongressen att minska militär- och polisbiståndet till Duterte som används för att finansiera hans krig mot droger. Hittills har USA betalat en halv miljard dollar till Dutertes regim. GABRIELA organiserar också solidaritetsresor till Filippinerna för att hjälpa till att sprida filippinernas berättelser i USA.

Den 22 juli 2019 deltog jag i mitt första People’s State of the Nation-tal framför trappan till det filippinska konsulatet i centrala Los Angeles. Det var en bönestund och ett möte för att motsätta sig Dutertes fascistiska politik och regim. Den hölls samma dag som Duterte höll sitt årliga tal till Filippinerna där han försvarade sitt krig mot droger och bad den filippinska kongressen att återinföra dödsstraffet för alla narkotikarelaterade brott. Det var en aktion som hade tagit sju månader att organisera, och att få umgås med mina GABRIELA-kollegor och träffa andra vänsterinriktade filippinska grupper medan vi brainstormade idéer fick mig att känna mig otroligt kopplad till min filippinska identitet.

Under protesten ropade GABRIELA, Malaya, Anakbayan och andra progressiva grupper slagord som “Hey, Hey/Ho, Ho/Durtete’s Got to Go” och “From Palestine to the Philippines/Stop the US War Machine”. Vi framförde tal och korta pjäser om de utomrättsliga avrättningarna och informerade människor om vikten av att strypa USA:s militära bistånd till Filippinerna. Det var så inspirerande och upprörande; vi hade folk i sina bilar som tutade på oss för att visa sitt stöd.

Under 2020 fortsatte GABRIELA att arbeta med sin kampanj “Defend Women, Defend GABRIELA”, som lanserades förra året. Det är ett svar på “Oplan Kapanatagan”, president Dutertes politik för upprorsbekämpning som riktar in sig på grupper som uppfattas stå i vägen för administrationens politiska och ekonomiska intressen.

“Defend Women, Defend GABRIELA” syftar till att avslöja och bekämpa förtrycket av opposition mot Dutertes regering, som GABRIELA, och dra nytta av både inhemskt och internationellt politiskt stöd för att försvara organisationen och kampen för de kvinnor som den representerar. Den lyfter fram resolutioner, de strider som redan utkämpats, som att få till stånd en utfrågning i kongressutskottet för att stoppa USA:s militära bistånd till Filippinerna, och program och tjänster som att utveckla en pool av advokater och paralegaler för att hjälpa marginaliserade individer. Det är också en kamp mot endo-kontraktering (praxis att företag ger arbetstagare anställning i mindre än sex månader och sedan säger upp dem så att de inte behöver betala förmåner), landgrabbing, förstörelse av förfäders land och miljö samt avhysning av fattiga från deras land.

“GABRIELA har hjälpt mig att utveckla vad som känns som min egen oberoende identitet, snarare än att spegla hur andra människor uppfattar mig”

Att vara en GABRIELA organisatör är inspirerande, men det är också farligt. Jo Lapira, en 22-årig aktivist, medlem i GABRIELA Youth och student vid University of the Philippines, mördades 2017 i ett möte mellan filippinska regeringstjänstemän och kommunistiska New People’s Army i Nasugbu, Batangas. För vänner och familj beskrevs Lapira som en liten aktivist med stora drömmar och en mjuk röst som stod fast vid sina övertygelser. GABRIELA var förkrossad över hennes död och kritiserade militären för att ha avslöjat namnet på Lapira utan familjens samtycke och för att ha publicerat ett foto av hennes livlösa kropp på en Facebooksida (vilket också tycktes motbevisa militärens uttalande att Lapira hade behandlats på sjukhus innan hon dog).

I oktober 2019 genomfördes en räd mot de regionala kontoren för GABRIELA, Bayan Muna Partylist och National Federation of Sugar Workers i Bacalod, en stad i Visayas, den mellersta ön i Filippinerna. Totalt 62 personer greps och polisen betecknade dem som “kommunistrebeller”, inklusive sex minderåriga som den filippinska nationella polisen har sagt att de “räddade”.

Trots farorna kämpar vi vidare. GABRIELA betyder så mycket för mig; det är mer än bara en feministisk aktivistgrupp. Det är en grupp med andra filippinskor som hjälpte mig att få en starkare koppling till min kultur. Jag studerar tagalog via en prenumerationsapp som heter Drops och försöker praktisera det med min kusin Ryan, som också lär sig, med mina föräldrar och alla som jag ser är filippinska. Jag håller på att utveckla något som känns som min egen oberoende identitet, snarare än att spegla hur andra människor uppfattar mig. Det har orsakat gräl med mina föräldrar, som stöder Duterte-regimen, men i stället för att backa står jag upp för mig själv.

Nu gör min ökade medvetenhet att jag är stolt över min kultur och dess landvinningar och att jag vill kämpa mot orättvisorna i Filippinerna. Det är hårt arbete, men det är inspirerande och jag är oändligt stolt över att vara en del av detta stycke aktivisthistoria.

Samantha Jean Sumampong, Los Angeles 2020