Etikett: Rouhollah

Mitt politiska intresse hade precis vaknat när jag första gången hörde talas om Rouhollah Khomeini. Det var TV-nyheterna som visade Ayatollah Khomeinis återkomst till Iran från sin exil i Paris. I inslaget kunde man se människor med hopp om en ljus framtid när Shahen störtats. Men det skulle inte dröja länge innan detta hopp förvandlats till en mardröm.

Givetvis sympatiserar jag med de breda massor som reser sig mot den regim som plågat landet sedan 1979. Men jag oroas över att CIA-stödda fascister tar kontroll över motståndet. Segrar de så kommer återigen en förtryckarregim att bytas mot en annan. Religiös tyranni kommer isåfall att bytas mot kapitalistisk kleptokrati och djup fattigdom. Därför är det av yttersta vikt att marxistiska celler i Iran får stöd av arbetare i alla länder. Då kanske utvecklingen kan vändas till verklig befrielse, samtidigt som motståndet mot den amerikanska kapitalist-imperialismen vidmakthålls. Länge leve socialismen, leve friheten!

Den Iranska revolutionen 1979: En tillbakablick.

Under 1979 förenade det gemensamma målet att störta shahen olika politiska partier och rörelser, där alla hoppades att deras ideologi skulle segra i det postrevolutionära Iran. De flesta accepterade att Rouhollah Khomeini mobiliserade massorna.

Sociopolitiska publikationer och politiska organisationer och grupper som hade varit involverade i revolutionen stod inför ett snabbt krympande utrymme att verka inom. Redan i augusti 1979 beordrade åklagarmyndigheterna att 33 publikationer skulle stängas med motiveringen att de innehöll “oislamiskt” innehåll. Dessa omfattade både oberoende publikationer och tidskrifter från olika politiska grupper och organisationer.

Några år senare fann sig nästan alla vara måltavlor för systemet. Några av de viktigaste grupperna, som nämns i rapporten och i vittnesmålen, lyfts fram nedan.

People’s Mojahedin Organization of Iran (PMOI), även känd som Mojahedin-e Khalq (MEK) och Mojahedin-e Khalq Organization (MKO) bildades på 1960-talet som en politisk oppositionsgrupp som förespråkade störtandet av shahen genom gerillastrategier. Som ideologisk ram använde organisationen både islamiska principer och marxism.

PMOI stödde revolutionen 1979 och accepterade till en början Rouhollah Khomeinis ledarskap. Dess förbindelser med den islamiska republikens klerikala myndigheter försämrades dock från slutet av 1979 och framåt efter att organisationen bojkottade den konstitutionella folkomröstningen i december 1979. Gruppen hade tiotusentals medlemmar och sympatisörer under 1980-talet, varav många var gymnasie- och universitetsstudenter. I januari 1980 utfärdade Rouhollah Khomeini en fatwa där han förklarade att de som inte hade röstat för konstitutionen inte var kvalificerade att ställa upp som presidentkandidater. Detta tvingade i praktiken PMOI:s ledare Masoud Rajavi att dra tillbaka sin kandidatur till Islamiska republikens första presidentval.

De iranska myndigheterna använde sig allt oftare av nedsättande termer som monafeqin (hycklare) och nefaq (hyckleri och dubbelspel) för att referera till PMOI och mobiliserade sina anhängare för att angripa PMOI-medlemmar och -anhängare under deras demonstrationer och när de delade ut sina publikationer, vilket ledde till att flera PMOI-anhängare dog.

I mitten av 1981 flydde PMOI:s ledning landet till Frankrike, där de grundade Nationella motståndsrådet tillsammans med Irans första postrevolutionära president, Abolhassan Bani-Sadr, som avsattes av parlamentet i juni 1981. I början av 1986, efter att PMOI-ledarna utvisats från Frankrike, bosatte de sig i Irak och organiserade en väpnad styrka kallad Nationella befrielsearmén (NLA).

Organization of Iranian People’s Fada’i Guerrillas, även känd som Fadaiyan Khalq Organization (nedan kallad Fadaiyan), grundades 1971 och anslöt sig till en marxist-leninistisk ideologi. Under 1979 och 1980 skedde flera splittringar inom organisationen som ledde till att flera fraktioner bildades. Fadaiyan spelade en aktiv roll i revolutionen 1979, varefter de växte till landets största vänsterorganisation med tiotusentals medlemmar och anhängare. Fadaiyan bojkottade folkomröstningen i mars 1979 om skapandet av den islamiska republiken.

I april 1979 skedde en splittring inom organisationen som ledde till att en liten grupp lämnade organisationen och bildade Iranian People’s Fada’i Guerrillas, även känd som Ashraf Dehghani-gruppen, uppkallad efter en av de grundande ledarna.

Tudehpartiet bildades 1941 av en grupp marxistiska intellektuella. Under shahens styre fängslades, torterades och avrättades många av dess medlemmar. De accepterade Rouhollah Khomeinis ledarskap och röstade för konstitutionen i folkomröstningen i december 1979. Dess ledning stödde också i stort sett den islamiska republikens politik. Partiet förblev relativt immunt mot politisk förföljelse fram till omkring 1982, då förtrycket utvidgades till att krossa alla politiska organisationer som inte var kopplade till etablissemanget.

Kurdiska demokratiska partiet i Iran (KDPI), även känt som Demokratiska partiet i iranska Kurdistan, är den äldsta kurdiska oppositionsgruppen i Iran och grundades 1945. År 1946 utropade det sin egen kurdiska stat, allmänt kallad Republiken Mahabad efter platsen för dess huvudstad i nordvästra Iran. Administrationen kollapsade efter 11 månader. De iranska myndigheterna arresterade och ställde dess ledare inför rätta, avrättade många av dem och förbjöd KDPI. I mars 1979, efter år av hemlig verksamhet, meddelade KDPI officiellt att den återupptog sin politiska verksamhet. I de kurdiska städerna omedelbart efter revolutionen övergick makten till lokala råd som leddes av personer med anknytning till KDPI, som krävde sekulär demokrati för Iran och autonomi för Kurdistan.

Under de följande månaderna växte spänningarna successivt när myndigheterna i den nya islamiska republiken och KDPI förhandlade om regionens styre och autonomi. I mitten av 1979 bröt en väpnad konflikt ut mellan revolutionsgardet och KDPI-krigare. Den 19 augusti fördömde Rouhollah Khomeini KDPI som “Satans parti” och beordrade att det skulle krossas. I december 1979 hade revolutionsgardet etablerat militär kontroll över Kurdistanprovinsen och tvingade KDPI-krigare att dra sig tillbaka längre in i bergen vid gränsen mellan Iran och Irak. I slutet av 1980-talet hade KDPI gått i exil i den kurdiska regionen i Irak, där de sedan dess har stannat kvar. Förutom att de iranska myndigheterna har förföljt och avrättat hundratals KDPI-medlemmar och -anhängare sedan 1980-talet, har de också anstiftat eller utfört mord utomlands på flera framstående kurder med anknytning till KDPI under 1990-talet.

Komala är en väpnad kurdisk oppositionsgrupp med maoistiska rötter som grundades 1979 under namnet Komala – Revolutionära organisationen för arbetarna i Irans Kurdistan (Sazman-e Enqelabi-e Zahmatkeshan-e Kurdistan-e Iran). Efter revolutionen 1979 fick Komala många medlemmar och anhängare, särskilt bland arbetare och bönder i Kurdistanprovinsen. Dess väpnade styrkor deltog i väpnade aktiviteter mot centralregeringen och de som ansågs företräda “kapitalisternas” och “godsägarnas” intressen. År 1982 slogs Komala samman med en annan marxistisk grupp, Kommunistiska militanta unionen (Ettehad-e Mobarezan-e Communist), och bildade Irans kommunistiska parti. Komala bytte senare (före 1988) namn till Komala – Kurdistans organisation av Irans kommunistiska parti. Under de följande decennierna genomgick gruppen flera splittringar. Sedan mitten av 1980-talet har kämpar med anknytning till Komalas olika fraktioner varit baserade i norra Irak och bedrivit väpnad verksamhet mot Islamiska republiken Iran därifrån. Inom landet har de som anklagats för medlemskap i eller sympatier med Komala konsekvent utsatts för förföljelse, inklusive långa fängelsestraff och dödsstraff.

Efter revolutionen 1979 förblev ett antal oppositionsgrupper aktiva i Iran. De flesta av dem anslöt sig till vänsterideologier, inklusive marxism, marxism-leninism och maoism. De omfattade: Organisationen för revolutionära arbetare i Iran (Rah-e Kargar), Organisationen för kamp för arbetarklassens frigörelse (Peykar), Irans arbetarparti (Ranjbaran), Organisationen för de förtrycktas förtruppskämpar (Arman-e Mostazafin), Unionen av iranska kommunister (Ettehadieh Komonisthayeh Iran) och Organisationen för arbetarklassens frihetskämpar (Razmandegan).

Medlemmar av dessa grupper hade också kämpat mot monarkin under hela 1970-talet och avtjänat fängelsestraff under shahens styre. Under hela 1980-talet förstörde de iranska myndigheterna effektivt dessa gruppers strukturer genom att arrestera och avrätta deras ledande medlemmar.

Från och med 1982 utvidgades förtrycket till att omfatta medlemmar och anhängare av det kommunistiska Tudeh-partiet och den sekulära vänsterfraktionen Majority i Organization of Iranian People’s Fada’i Guerrillas, politiska organisationer som fram till dess i stor utsträckning hade stött den islamiska republikens politik.

En annan våg av massarresteringar ägde rum 1985 och 1986, riktad mot hundratals medlemmar och anhängare av majoritetsfraktionen i Organization of Iranian People’s Fada’i Guerrillas, en sekulär vänsterpolitisk politisk organisation. Många av dem förblev fängslade fram till det påtvingade försvinnandet och den utomrättsliga avrättningen av tusentals fångar i juli-september 1988.