Etikett: colonialism

On Tools of Colonial Subjugation

Colonialism vs. communalism: Private land & individualism disrupted indigenous systems. Supporting land rights & collective wellbeing is key.

This exhibit examines the impact of colonialism on indigenous communities, focusing on private land ownership, individualism, and the importance of communal systems and land rights.

The Legacy of Colonialism: Land, Individualism, and Indigenous Resistance

The history of Spanish and American colonialism in the Philippines highlight the profound injustices inflicted upon indigenous populations by the imposition of socioeconomic concepts serving the colonial project.

The introduction of private land ownership, violent Christening, suppression of indigenous beliefs, and exploitative tax collection are examples of grave violations that left lasting scars on affected societies.

The desire to establish trade and cultural exchange should always be rooted in mutual respect and consent, ensuring that the benefits are shared equitably. Historical records and contemporary experiences reveal the colonial propaganda lies. 

Observations on the challenges faced by native communities across the globe are poignant and highlight the enduring impacts of colonialism. The marginalization and suppression of these communities are tragic consequences of historical and ongoing injustices.

Reconstructing cultural identity and achieving decolonization is a complex and daunting task. Despite the immense challenges they face, indigenous communities are actively working to preserve and revitalize their cultures, languages, and traditions. 

The largest obstacle to success is the concept of private land ownership. A peaceful and sustainable future through the deconstruction of private property is a vision shared by those who seek to challenge the status quo and build an egalitarian, just and equitable world. This perspective on land rights leads to the struggle for the deconstruction of private property. The idea that natural resources should belong to all of humanity and not be subject to private ownership is a powerful one, and it aligns with the principles of collective wellbeing, sustainability, and environmental justice.

Indigenous Land Rights Movements

Many indigenous communities around the world are fighting for the recognition and restoration of their ancestral lands. Indigenous peoples often have a deep connection to their land and play a crucial role in environmental conservation. Recognizing and supporting their land rights can contribute to more sustainable and equitable management of natural resources. For example, the Standing Rock Sioux Tribe’s resistance against the Dakota Access Pipeline highlighted the importance of protecting sacred lands and water resources. 

The struggle for land rights is a critical issue, as it directly impacts the livelihoods, cultures, and autonomy of indigenous and marginalized communities.

The Waray concept of Tiklos

The Waray concept of Tiklos is a fascinating example of how communal and cooperative structures were integral to many indigenous cultures before the arrival of colonial powers. Tiklos, a traditional form of community labor exchange among the Waray people of the Philippines, embodies the principles of mutual aid and collective effort.

In the Tiklos system, community members would come together to help each other with various tasks, such as farming, building houses, or other communal projects. This cooperative approach ensured that everyone in the community had the support they needed, and it fostered strong social bonds and a sense of solidarity.

The arrival of American colonialists in the early twentieth century disrupted these traditional systems, imposing new economic and social structures that prioritized individualism and private property. This shift had profound and often devastating effects on indigenous communities, undermining their communal ways of life and eroding their cultural identities.

The Zapatista approach

The Zapatistas, an indigenous revolutionary group in Chiapas, Mexico, has taken an approach that, with its emphasis on communal land ownership and collective management, resonates with these traditional systems like Tiklos. It serves as a reminder of the value of cooperative and community-oriented practices, and it offers a powerful alternative to the dominant narratives of individualism and private property.

Key aspects of the Zapatista approach:

  1. Communal Land Ownership: Land is not owned by individuals but by the community as a whole. This ensures that everyone has access to the resources they need to live and thrive.
  2. Community Management: Decisions about land use and management are made collectively through participatory processes. This empowers community members and ensures that their needs and perspectives are taken into account.
  3. Housing as a Human Right: Housing is considered a fundamental human right, and the community works together to ensure that everyone has a safe and adequate place to live. This collective effort strengthens social bonds and fosters a sense of solidarity.
  4. Rejection of Individualism and Consumerism: The Zapatistas emphasize the importance of collective wellbeing over individual success. By rejecting consumerism and individualism, they create a society where individuals can flourish in harmony with the collective.
  5. Symbiosis with the Collective: The Zapatista model promotes the idea that individuals thrive when they are part of a supportive and cooperative community. This symbiotic relationship between the individual and the collective is central to their vision of a just and equitable society.

The Zapatista approach offers valuable insights into how land and resources can be managed in a way that prioritizes collective wellbeing and sustainability. It challenges the dominant narratives of private property and individualism, and provides a compelling alternative that emphasizes community, cooperation, and mutual support.

The Concept of Individualism

An American statement on introducing and teaching individualism in Moroland [U.S. collective name of the Philippine provinces Zamboanga, Lanao, Cotabato, Davao, and Jolo] gives critical insight into the broader agenda of colonial powers. This strategy of dividing people to maximize exploitation is a fundamental theme in colonial history. By breaking down traditional communal systems and imposing new social and economic structures, colonial powers could more effectively extract resources and labor from the colonized regions.

In the case of Moroland, the imposition of individualism disrupted the existing social fabric, which was based on communal cooperation and mutual support. This not only facilitated economic exploitation but also weakened the resistance to colonial rule by fragmenting the community.

Understanding these historical dynamics is crucial for recognizing the long-term impacts of colonialism and the ways in which it continues to shape contemporary societies. It also underscores the importance of supporting efforts to revive and strengthen communal and cooperative practices that prioritize collective wellbeing.

Deconstructing the Development Narrative

The 21st century Chinese Belt and Road Initiative (BRI) demonstrates how development can be achieved through non-aggressive methods, that offer real mutual benefits. This is an approach that challenges the colonial narrative that infrastructure improvements necessitate hostile intervention.

The BRI aims to enhance global trade and stimulate economic growth across the world by investing in infrastructure projects such as roads, railways, ports, and airports. These projects are developed through partnerships and agreements with the host communities, emphasizing cooperation and mutual benefit.

This model shows that infrastructure development can be pursued in ways that respect the sovereignty and interests of all parties involved. It also highlights the potential for international cooperation to address global challenges without resorting to aggression or exploitation.

The BRI example effectively highlights the contradictions in the US imperialist narrative of bringing “peace, stability, and infrastructure.” 

The Moroland Case

The situation in Moroland, where local warlord rivalry and lack of infrastructure were used to justify military intervention, underscores the complexities and often devastating consequences of such actions.

The US so called “civilization project” in Moroland was marked by military invasion, with systematic destruction, violence and immense suffering, which vastly exacerbated the very issues it claimed to address. This pattern is not unique to Moroland, but can be seen in various contexts where military interventions have led to prolonged conflict and instability rather than genuine peace and development.

Concluding statement

The conclusion is that, by focusing on mutual benefit and respecting the sovereignty and agency of local communities, it is not only possible to achieve sustainable development and peace without resorting to aggression, but it is also the least inhumane path to progress. 

Featured image: AND, AFTER ALL, THE PHILIPPINES ARE ONLY THE STEPPING-STONE TO CHINA. Editorical cartoon from after USA conquest of the Philippines. Uncle Sam is seen stepping across the ocean into the Philippines loaded down with symbols of modern civilization, including books labeled “Education” and “Religion”, bridges, railroad trains, sewing machine, farm machinery. A short distance beyond the Philippines a small figure representing China stands with a happy expression and open arms, surrounded by signs saying large quantities of modern goods are wanted. [Source: Wikimedia]

Nomenclature that Obscures History

The way wars are labeled reflects a US or European-centric perspective, which obscures the experiences and viewpoints of the people directly affected by these conflicts.

Nomenclature of U.S. Geopolitical Aggression

Nom de les Guerres

The way wars are labeled reflects a US or European-centric perspective, which obscures the experiences and viewpoints of the people directly affected by these conflicts. 

For example, for the peoples of The Philippines, Korea, Vietnam, and Laos, the U.S. military interventions are seen as “The American War,” highlighting the role of the United States as the aggressor and the profound impact of its military interventions.

This discrepancy in labeling is a powerful reminder of how historical narratives are shaped by those in power, and underscores the importance of amplifying the voices and perspectives of the victimized nations.

Using terms like “The American War on the Philippines,” “The American War on Korea,” and “The American War on Vietnam” shifts the focus to the aggressor and highlights the impact on the victims.

By adopting an accurate terminology, we can challenge the narratives, carefully directed by the aggressor, that obscure the true nature of these conflicts. A critical re-examination of history reveals atrocities, injustices and concealed power dynamics.

Democracy and benevolent assimilation

The history of U.S. foreign policy, particularly in Southeast Asia, reflects a troubling pattern of dehumanization and violent intervention under the guise of noble intentions. The concepts of “liberation”, “spreading democracy”, and “benevolent assimilation” mask the harsh realities of imperialism and exploitation.

The American Wars on The Philippines, Korea, and Vietnam, and other armed interventions in the region, are stark examples of how the rhetoric of spreading democracy and civilization was used to justify actions that caused immense suffering and destruction. 

Example: The Caloocan Massacre

The Caloocan Massacre, which took place on February 10, 1899, was a significant and devastating event during the early days of the American invasion of The Philippines. 22,000 out of 22,000 inhabitants were killed. 

The massacre saw American forces, led by Brigadier General Arthur MacArthur Jr., launch a fierce assault on the Filipino-held town of Caloocan, just north of Manila. The aftermath of the battle was catastrophic, with the town being almost entirely destroyed and the 17,000 inhabitants population completely eradicated (not decimated, as the American narrative suggests). The adjacent village of Maypaja met the same fate (all the 5,000 inhabitants were killed).

When Caloocan was captured the church, which had been injured during the battle, was promptly utilized as a military headquarters.
When Caloocan was captured the church, which had been injured during the battle, was promptly utilized as a military headquarters.

Captain Elliot, of the Kansas Regiment, provides a harrowing description of The Battle of Caloocan highlights the brutal reality of war and its devastating impact on both the landscape and the people:

Talk about war being hell, this war beats the hottest estimate ever made of that locality. Caloocan was supposed to contain seventeen thousand inhabitants. The Twentieth Kansas swept through it, and now Caloocan contains not one living native. Of the buildings, the battered walls of the great church and dismal prison alone remain. The village of Maypaja, where our first fight occurred on the night of the fourth, had five thousand people on that day now not one stone remains upon top of another. You can only faintly imagine this terrible scene of desolation. War is worse than hell.

At the battle of Caloocan some shots were seen to come from a trench, and a single shell was sent toward it by the Utah Battery. When our troops advanced they found no less than ten men dead at this point.
At the battle of Caloocan some shots were seen to come from a trench, and a single shell was sent toward it by the Utah Battery. When our troops advanced they found no less than ten men dead at this point.

The destruction of Caloocan and the massacre of the nearby village of Maypaja serve as a stark reminder of the horrors of conflict and the profound suffering it inflicts on communities.

It is our responsibility to make serious efforts to understand the full scope of the impact of military aggression, and it is our obligation to remember and honor those who suffered.

Featured image caption: The American Artillery did wonderful execution in the battles with the insurgents. In a trench at Santa Ana the Tagal dead lay in piles. The group shown in the picture consisted of thirty-eight bodies.

Samtliga bilder i artikeln kommer från Neely’s Photographs – Fighting in the Philippines, F. Tennysonn Neely Publisher London Chicago New York, 1899, Digitized by the Internet Archive in 2010 with funding from Boston Public Library.

Ställ USA till svars för brott mot mänskligheten på Filippinerna

Sammandrag av åtalsunderlag mot USA och de dåvarande amerikanska ledarna för brott mot mänskligheten begångna på Filippinerna, främst mellan 1898 och 1913

Sammanfattning: USA:s militär använde sig av brutala metoder för att undertrycka den filippinska självständighetsrörelsen och upprorsmän som kämpade mot den amerikanska ockupationen. För en mer detaljerad redogörelse, se den på konklusionen följande bilagan.

Åtal: De amerikanska ledarna som var ansvariga för Filippinerna under denna period kan åtalas för följande brott mot mänskligheten:

  1. Massakrer: USA:s militär genomförde flera massakrer mot filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, som beskyllts för att stödja upprorsmännen. Dessa massakrer var väl dokumenterade av amerikanska journalister och andra vittnen.
  2. Tortyr: Amerikanska soldater använde sig av tortyr mot filippinska fångar för att få information om upprorsrörelsen. Detta inkluderade bland annat skendränkning, elstötar och bränning med cigarrstumpar.
  3. Systematiska våldtäkter: Det finns flera historiska dokument och ögonvittnesskildringar som bekräftar att amerikanska trupper systematiskt använde tortyr och våldtäkt mot filippinska civila, inklusive kvinnor och barn. Våldtäkterna var inte isolerade händelser utan förekom i stor skala och var en del av en bredare kultur av våld och sexuella övergrepp mot civilbefolkningen, vilket visar på en systematisk och brutal behandling av civilbefolkningen som strider mot internationell rätt.
  4. Barnamord: Under konflikten på Filippinerna begick amerikanska trupper systematiska mord på filippinska barn. Dessa mord var utförda på order av de amerikanska ledarna och var därför planerade och medvetna handlingar. Det finns flera dokument som bevisar att de amerikanska ledarna var medvetna om och beordrade systematiska mord på filippinska barn. Till exempel finns det bevis på att general Arthur MacArthur gav order om att “döda alla över 10 år” och att general Jacob Smith beordrade sina soldater att “döda och bränna så mycket som möjligt.” Det finns också dokumenterade fall där soldater kastade spädbarn och småbarn i brunnar och floder. Dessa handlingar var inte enskilda fall av överträdelser utan var en del av en bredare strategi för att krossa motståndet från filippinska civila.
  5. Tvångsförflyttningar: USA:s militär genomförde tvångsförflyttningar av filippinska civila från områden där upprorsmän misstänktes vara verksamma. Dessa förflyttningar genomfördes utan hänsyn till de drabbades rättigheter och resulterade i många dödsfall.
  6. Tvångsdeportationer: USA-amerikanska myndigheter tvångsdeporterade tusentals filippinska civila till koncentrationsläger eller tvingade dem att lämna sina hem och byar, vilket resulterade i svält, sjukdomar och dödsfall.
  7. Koncentrationsläger: USA skapade koncentrationsläger där filippinska fångar hölls under förhållanden som var så dåliga att de led av sjukdomar och hunger. Många dog i fångenskap.
  8. Utomrättsliga andra avrättningar: Amerikanska styrkor hängde och avrättade på andra sätt tusentals filippinska gerillakämpar – utan rättegång eller rätt till försvar.
  9. Inskränkt yttrandefrihet: Amerikanska myndigheter begränsade yttrandefriheten genom att förbjuda filippinska tidningar och böcker som kritiserade USA:s koloniala styre.
  10. Tvångsarbete: Amerikanska myndigheter tvingade filippinska arbetare att arbeta under svåra slavliknande förhållanden på stora plantager och gruvor.
  11. Förintelse av byar: USA-amerikanska trupper brände och förstörde filippinska byar, inklusive spannmålslager, bostäder och infrastruktur, som straff för att byborna hade gett skydd åt gerillakämpar.
  12. Folkmord: USA:s koloniala regering i Filippinerna genomförde en politik av folkmord mot den filippinska befolkningen, särskilt mot de som motsatte sig det koloniala styret.
  13. Förbjudna stridsmetoder: USA:s militär använde sig av förbjudna stridsmetoder, såsom att använda spårljusammunition mot levande mål, tända eld på filippinska byar och att använda sig av giftgas.
  14. Förtryck av religiösa minoriteter: Amerikanska myndigheter förtryckte och förföljde religiösa minoriteter, inklusive muslimer och katolska präster som motsatte sig USA:s koloniala styre.
  15. Brott mot mänskligheten: De brott som begicks av amerikanska soldater och ledare under denna period utgör enligt internationell lag definitionen av brott mot mänskligheten, vilket innefattar mord, tortyr, våldtäkter, tvångsförflyttningar och andra allvarliga övergrepp mot civilbefolkningen.

Konklusion: De amerikanska ledarna som var ansvariga för Filippinerna mellan 1898 och 1913 hade idag kunnat åtalas för brott mot mänskligheten enligt internationell lag. Detta åtalsunderlag bygger på omfattande dokumentation av de brott som begicks under denna period och på grundval av detta kan det argumenteras att de ansvariga ledarna bör ställas till svars för de övergrepp som begicks mot filippinska civila och upprorsmän under den amerikanska ockupationen av Filippinerna.

Anmärkning: Det är viktigt att notera att rättsliga åtgärder för sådana brott är komplicerade och kan ta lång tid att genomföra. Det är också möjligt att preskriptionstiden för dessa brott skulle ha löpt ut under utredningstiden. Trots det är det viktigt att uppmärksamma övergreppen och erkänna de lidanden som drabbade filippinska civila och filippinska upprorsmän under och efter denna period.

Bakgrund: Det amerikanska folkmorden i Visayas och Mindanao på Filippinerna under 1900-talets början var en tragisk och förkastlig händelse som orsakade stor skada och lidande för det filippinska folket. För att förstå vad som låg bakom denna händelse och hur den kunde accepteras är det viktigt att titta på bakgrunden till amerikansk kolonisation av Filippinerna.

Folkmord – en amerikansk policy

Folkmorden var främst motiverade av ekonomiska intressen, men de angloamerikanska ledarna använde rasistiska argument för att rättfärdiga dessa handlingar. Som ett led i den amerikanska politiken genomfördes en lång rad folkmord och ca 2/3 av befolkningen i södra Filippinerna mördades. Se även listan över massakrer på Filippinerna i slutet av dokumentet.

Efter att USA “köpt” (det redan fria) Filippinerna av Spanien efter det Amerikansk-Spanska kriget i slutet av 1800-talet, använde de sin nya koloni som ett experiment för att testa ut imperialistisk politik och maktprojektion. USA:s administratörer i Filippinerna ansåg att deras uppgift var att “civilisera” och modernisera den filippinska befolkningen, och att de själva var överlägsna och hade rätt att styra landet. Detta synsätt ledde till en rasistisk och föraktfull inställning gentemot filippinerna och deras kultur.

USA använde också sin militärmakt för att upprätthålla kontroll över Filippinerna och bekämpa eventuella uppror mot amerikanskt styre, något som resulterade i våldsamma konflikter och förtryck, särskilt i Mindanao-området, där många muslimska samhällen motstod den amerikanska ockupationen.

En annan faktor som bidrog till det amerikanska folkmordet i Mindanao var USA:s ekonomiska intressen i regionen. USA ville etablera bosättningar och exploatera naturresurser i området, vilket innebar att de “behövde skapa livsrum” och “rensa bort filippinska samhällen” som “stod i vägen” för deras planer.

Allt detta bidrog till att skapa en instabil och våldsam situation, där amerikanska styrkor och filippinska upprorsmän stod emot varandra. USA:s militär använde brutala taktiker som massavrättningar, tortyr och fördrivning av civilbefolkningen för att uppnå sina mål. Detta ledde till ett omfattande folkmord och förstörelse av filippinska samhällen.

En av de huvudsakliga undanflykterna för de amerikanska brotten mot mänskligheten var att de filippinska folken var “mindre civiliserade” än de amerikanska kolonisatörerna, och att det var de vitas uppgift att “hjälpa dem att utvecklas”. Detta argument (som efter en dikt av Rudyard Kipling benämns “den vite mannens börda”) användes för att rättfärdiga den brutala behandlingen av civila; för att ursäkta massakrer, tortyr och andra grova våldshandlingar.

En annan motivering var att Visayas- och Mindanaoregionerna var områden med stor ekonomisk potential, inklusive rikliga naturresurser och strategiskt läge för handel. Den amerikanska regeringen hävdade att angloamerikansk kontroll över dessa områden skulle gynna både USA och lokalbefolkningen genom ekonomisk tillväxt och modernisering.

Filippinarna har en lång tradition av motstånd mot kolonialmakterna. De har organiserat sig och rest sig mot kolonisatörer från bland annat Spanien, Storbritannien, USA och Japan.

Det fanns även rädsla för uppror och motstånd från lokalbefolkningen, särskilt efter det filippinska frihetskriget (som slutade stegvis mellan 1902 och 1913). Amerikanska ledare ansåg att de måste använda våldsam terror för att säkra kontrollen och avskräcka eventuellt motstånd.

Det Filippinska frihetskriget brukar sägas ha varat från 1899 till 1902, och Luzon kapitulerade 1901. Men kriget i Mindanao och andra delar av Filippinerna i fortsatte i många år efter 1902. Det moriska upproret, också känt som Moro-kriget, varade från 1899 till 1913 och utkämpades mellan den amerikansk-kontrollerade marionettregimen i Manila och (främst) muslimska grupper i Mindanao, Sulu och Palawan. Upproret var en av de längsta och mest våldsamma konflikterna i den filippinska historien och en fortsättning på frihetskriget. Det moriska upproret var riktat mot den amerikanska ockupationsmakten och deras marionettregim i Manila, och det kan och bör ses som en del av det bredare Amerikanska kriget i Filippinerna.

Under och efter det Amerikanska kriget i Filippinerna använde den amerikanska armén koncentrationsläger som ett sätt att kväsa motståndet från filippinska frihetskämpar. Koncentrationslägren var interneringsanläggningar dit civilbefolkningen fördes in från landsbygden och placerades under strikt övervakning.

De angloamerikanska ledarna motiverade användningen av koncentrationsläger som en krigstaktik för att få kontroll över områden som var under den filippinska gerillans kontroll. De hävdade att genom att koncentrera befolkningen på ett ställe skulle de kunna isolera gerillarörelsen från dess stöd och därigenom krossa gerillarörelsen.

Dessa koncentrationsläger var fruktansvärda platser där människor utsattes för svält, sjukdomar och våld. Väldigt många människor dog på grund av undernäring och sjukdomar som spreds snabbt i dessa trånga och ohälsosamma läger. Att civila som inte hade någon koppling till gerillarörelsen internerades i lägren ledde till att hela samhällen krossades.

Under samma period utvecklade angloamerikanerna nya tortyrmetoder på Filippinerna. Motiveringen för detta var att det påstods nödvändigt för att undertrycka motståndet mot det koloniala styret och säkra kontrollen över landet. Detta förklarades av de vita amerikanerna med att det filippinska folket var “vildar” som inte förstod något annat språk än fysisk och psykisk brutalitet.

De tortyrmetoder som användes av de angloamerikanska ledarna inkluderar bl.a.:

  1. Skendränkning (vattenkur): Detta är en teknik där offret binds på rygg med huvudet lutande nedåt. Ett tygstycke, som går att andas igenom, spänns eller hålls över ansiktet så att det täcker luftvägarna. Vatten hälls sedan över tygstycket och förhörspersonen upplever en drunkning genom andnöd och inandning av vatten. Skendränkning framkallar nästan omgående en kräkreflex, vilket ofta leder till att offret aspirerar, vilket i sin tur oftast leder till lunginflammation (med sepsisdöden som slutresultat).
  2. Elektrisk tortyr: Elektroder ansluts till offrets kropp, varefter strömmen slås på och av enligt förhörsledarens instruktioner. Detta kan orsaka allvarliga skador på hjärnan, hjärtat och andra vitala organ.
  3. Månadsbur: Denna metod innebar att en fånge sätts i ett trångt utrymme utan mat och/eller vatten i flera veckor eller t.o.m. månader. Utan vatten inträder döden efter två till fyra dygn.
  4. Pakaplog/pinata: Denna teknik var ett arv från den spanska kolonialmakten som innebär att fångar hängs upp i luften och pryglas med pinnar och rep, ibland tills buken spricker och organen i bukhålan “rinner ut”.
  5. Sträckbänk: Detta var inte en ny, utan en medeltida, metod som innebär att en fånge binds fast på en bänk och sträcks ut på ett smärtsamt sätt. Leder dras ur led av metoden och till slut brister muskelfästen och därefter huden.

Dessa tortyrmetoder användes av amerikanska trupper på Filippinerna under åren 1899-1913 och ledde till allvarliga skador och dödsfall bland fångarna.

Idag erkänner de flesta människor att användningen av koncentrationsläger var en av de mest förkastliga handlingarna under det Amerikanska kriget i Filippinerna.

För att förhindra liknande händelser i framtiden är det viktigt att förstå de historiska ursäkterna för denna terror, dessa folkmord, dessa koncentrationsläger och denna tortyr och att erkänna alla de grova våldsbrott som begicks av den amerikanska ockupationsmakten. Genom att studera dessa händelser och deras konsekvenser kan vi lära oss att förhindra liknande övergrepp i framtiden och arbeta för en rättvis och fredlig värld.

Några av de amerikanska massakrerna på Filippinerna från 1899 och fram till modern tid:

  1. Den första massakern i Malolos (1899): Amerikanska trupper attackerade staden Malolos på ön Luzon och dödade omkring 200 filippinska civila.
  2. Massakern i Caloocan (1899): Amerikanska styrkor sköt och dödade mer än 300 filippinska civila i staden Caloocan efter ett misslyckat uppror.
  3. Massakern i Manila (1899): Amerikanska styrkor sköt och dödade filippinska civila under slaget om Manila i februari 1899. Uppskattningsvis 20 000 civila dödades under striderna.
  4. Den andra massakern i Malolos (1901): Amerikanska styrkor sköt och dödade filippinska civila som flydde från staden Malolos efter en attack av amerikansk trupp.
  5. Massakern i Balangiga (1901): Massakern i Balangiga är ett av de mest väldokumenterade exemplen på den amerikanska folkmordspolitiken. Denna massaker inträffade den 28 september 1901 i byn Balangiga på ön Samar i Filippinerna. Den var en hämndaktion av amerikanska styrkor mot en gerillagrupp som hade attackerat dem tidigare. Gerillan hade planerat och utfört en överraskningsattack mot den amerikanska garnisonen i Balangiga dagen innan massakern. Attacken lyckades och 48 amerikanska soldater dödades. Detta var den värsta amerikanska militärnederlaget sedan slaget vid Little Bighorn 1876. Amerikanska styrkor besvarade attacken genom att genomföra en brutal hämndaktion mot civilbefolkningen i Balangiga. På morgonen den 28 september gick de in i byn och sköt ihjäl alla män och pojkar som de kunde hitta. Kvinnor och barn gömde sig i sina hus och kyrkan, men amerikanska styrkor brände ner kyrkan och sköt ner alla som försökte fly från elden. Enligt vissa rapporter kan antalet dödade civila ha uppgått till 2 500. Massakern i Balangiga är än idag en symbol för den amerikanska koloniala regimens våldsamma och hänsynslösa behandling av filippinska civila.
  6. Massakern i Santa (1901): Amerikanska trupper attackerade byn Santa på ön Luzon och dödade omkring 300 filippinska civila.
  7. Massakern i Guinobatan (1901): Amerikanska styrkor dödade omkring 400 filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, i staden Guinobatan på ön Luzon.
  8. Massakern i Balangiga (1901): Som jag tidigare nämnde, dödade amerikanska styrkor mer än 2 500 filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, i byn Balangiga på ön Samar som hämnd för en attack mot en amerikansk garnison i Balangiga.
  9. Massakern i Pulang Lupa (1901): Amerikanska trupper attackerade gerillakämpar som hade sökt skydd i en grotta i Pulang Lupa på ön Samar. De använde gas för att driva ut gerillakämparna och dödade sedan nästan alla.
  10. Massakern i Batangas (1901): Amerikanska styrkor dödade hundratals filippinska civila i Batangas-provinsen på ön Luzon.
  11. Massakern i Bantayan (1901): Amerikanska styrkor dödade mer än 200 filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, i byn Bantayan på ön Cebu.
  12. Den första massakern i Samar (1901-1902): Amerikanska styrkor dödade tusentals filippinska civila och brände ner byar under sin “pacificeringskampanj” på ön Samar.
  13. Massakern i Panay (1901-1902): Amerikanska styrkor dödade tusentals filippinska civila och brände ner byar under sin “pacificeringskampanj” på ön Panay.
  14. Massakern i Lanao (1902): Amerikanska styrkor dödade mer än 1 000 moro-muslimer, inklusive kvinnor och barn, i byn Lanao på ön Mindanao.
  15. Den andra massakern i Samar (1904): Amerikanska styrkor dödade mer än 300 filippinska civila och förstörde byar under sin “pacificeringskampanj” på ön Samar.
  16. Massakern i Siocon (1905): Amerikanska styrkor dödade mer än 200 filippinska civila, inklusive kvinnor och barn, i byn Siocon på ön Mindanao.
  17. Massakern i Pulahan (1905-1906): Amerikanska styrkor dödade tusentals filippinska bondeuppror i centrala Luzon som kämpade för rättvisa och rättigheter.
  18. Massakern i Moro Crater (1906): Amerikanska styrkor dödade över 600 moro-muslimer, inklusive kvinnor och barn, under en attack mot en by på ön Mindanao.
  19. Den första massakern i Bud Dajo (1906): Amerikanska styrkor de flesta, inklusive kvinnor och barn, som hade sökt skydd i en bergsfästning i Bud Dajo på ön Jolo. Bud Dajo är en hög bergstopp i södra delen av ön Jolo, där cirka 800 muslimska moros hade sökt skydd från de amerikanska styrkorna, som inlett en kampanj för att underkuva öarna. Efter flera dagars belägring bestämde sig de amerikanska styrkorna för att storma toppen. Den 7 mars 1906 genomförde amerikanska soldater en massaker på de över 600 moros som fortfarande fanns kvar på toppen. Soldaterna använde bland annat kulsprutor och artilleri för att döda moros, inklusive kvinnor och barn. Endast ett fåtal moros överlevde och antalet offer för belägringen beräknas uppgå till ca 1 000 civila. Bud Dajo-massakern ledde till stor internationell uppmärksamhet och kritik mot de amerikanska styrkorna på Filippinerna. Detta var en av flera incidenter under den amerikanska kolonisationen av Filippinerna som präglades av våld och undertryckande av den filippinska befolkningen.
  20. Massakern i Bud Bagsak (1913): Amerikanska styrkor dödade tusentals moro-muslimer, inklusive kvinnor och barn, som hade sökt skydd i en fästning på ön Jolo.
  21. Den andra massakern i Bud Dajo (1913): Amerikanska styrkor dödade över 1 000 moro-muslimer, inklusive kvinnor och barn, under en attack mot berget Bud Dajo på ön Jolo.
  22. Massakern i Bagumbayan (1916): Amerikanska styrkor dödade mer än 30 filippinska soldater och civila i staden Bagumbayan på ön Luzon efter ett misslyckat uppror.
  23. Massakern i Parang (1925): Amerikanska styrkor dödade mer än 2 000 moro-muslimer i byn Parang på ön Mindanao under en operation för att utrota rebeller.
  24. Massakern i Bagumbayan (1945): Massakern som ägde rum den 9 maj 1945 i Manila och utfördes av amerikanska styrkor under general Douglas MacArthur. Det exakta antalet döda i Bagumbayan-massakern är okänt, men det uppskattas att minst 1000 civila dog under de amerikanska attackerna. Massakern ledde till stark kritik mot de amerikanska styrkorna och bidrog till en ökad filippinsk självständighetsrörelse.
  25. Massakern i Tarlac (1950): Massakern ägde rum i Tarlac-provinsen på Luzon den 12 maj 1950 och utfördes av den filippinska armén med stöd av amerikanska rådgivare och riktades mot Hukbalahap-rörelsen. Hundratals civila dödades eller fördes bort, torterades och försvann under massakern.
  26. Massakern på Jolo (1972): Massakern ägde på ön Jolo i Sulu-arkipelagen den 7 december 1972 och utfördes av filippinska säkerhetsstyrkor med stöd av amerikanska militärer som en del av en kampanj mot den muslimska separatiströrelsen på Sulu-öarna. Minst 1 000 muslimska civila dödades eller försvann under massakern, vilket ledde till internationell kritik och tillväxt av självständighetsrörelsen på Sulu-öarna.
  27. Massakern i Malisbong (1974): Massakern som ägde rum den 24 september 1974 inträffade i en by på Mindanao och utfördes av filippinska regeringsstyrkor med stöd av amerikanska militärer. Minst 1 500 muslimska invånare, inklusive kvinnor och barn mördades brutalt av fascistkoalitionen i attacken, som utfördes som en del av en militär kampanj mot den muslimska separatiströrelsen på Mindanao. Massakern har beskrivits som en av de värsta i filippinsk efterkrigshistoria.
  28. Massakern i Mamasapano (2015): massakern utspelade sig den 25 januari 2015 i byn Mamasapano i provinsen Maguindanao. Konflikten resulterade i att över 60 personer dödades och startade när en USA-stödd specialstyrka, känd som Special Action Force (SAF), sände ett förband för att arrestera två högt uppsatta rebeller, Zulkifli Abdhir, även känd som Marwan, och Basit Usman, som uppehöll sig i en by kontrollerad av MILF. SAF-styrkan hade order att genomföra uppdraget utan att samarbeta med militären eller lokal polis, vilket senare skulle visa sig vara en katastrofal misstag. SAF-styrkan, bestående av över 300 poliser, träffade på tungt motstånd från MILF och dess allierade, som hade förvarnats om operationen. En eldstrid utbröt och flera timmar senare hade över 60 personer dödats. Den filippinska regeringen hade 2013 inlett fredsförhandlingar och lovat att skydda gerillakrigarnas baser under förhandlingarna, men i och med anfallet bröt regeringen vapenvilan, avbröt fredsförhandlingarna och inledde en stor offensiv mot MILF. Mamasapano-massakern är fortfarande en av de mest kontroversiella händelserna i Filippinernas moderna historia och den har också lett till kritik mot USA och den filippinska regeringen för deras hantering av väpnade konflikter.

Marxist-Leninist Reading Hub – Audiobook Links

AI generated portrait of Chairman Mao
Mirror of www.mlreadinghub.org/study-materials/audiobook-links

The suggested reading list is broken down into stages. These stages are in an order meant to help you progress from accessible texts to more complex texts that build upon each other. Within each stage feel free to go out of order, but the order listed is the suggested order.

Between stages you will see books that do not go out of order and are purposefully placed between one stage to the next. These “transitional must read” are placed to either help solidify what has been talked about in the stage you just finished and/or to help prepare you for the next stage.

You will also see “Optional Texts”. These texts are complementary for the stages they are placed in, but are not required to move on to the next stage.

In practice this would look a little like this:
Start Stage One: On Authority -> Principles of Communism -> Dialectical and Historical Materialism -> Transitional Must Read: Blackshirts and Reds -> Move on to Stage Two: The State and Revolution -> and so on...

Audiobook List

Stage 1

Optional Texts

*TRANSITIONAL MUST READ*

Stage 2

Optional Texts

*TRANSITIONAL MUST READ*

Stage 3

Optional Texts

*TRANSITIONAL MUST READ*

Stage 4

  • Marxism and the National Question by Stalin
  • Some Questions Concerning Methods of Leadership by Mao
  • On the Party: V. Democratic Centralism within the Party by Liu Shaoqi
  • On Correcting Mistaken Ideas in the Party by Mao
  • Combat Liberalism by Mao
  • Oppose Book Worship by Mao
  • The Three Main Rules of Discipline and the Eight Points for Attention by Mao
  • In Memory of Norman Bethune by Mao

Optional Texts

  • Freedom to Criticise and Unity of Action by Lenin
  • Twelve Recommendations by Ho Chi Minh
  • The Foolish Old Man Who Removed the Mountains by Mao
  • Serve the People by Mao

Optimized by Optimole