Published in April 1960 in a Soviet journal entitled Problems of the East. Selected Works, vol. 4 (Hanoi: Foreign Languages Publishing House, 1962).
Uncle Hô with DDR sailors in Stralsund harbour during his 1957 visit to Germany.
After World War I, I made my living in Paris, now as a retoucher at a photographer’s, now as painter of “Chinese antiquities” (made in France!). I would distribute leaflets denouncing the crimes committed by the French colonialists in Viet Nam.
At that time, I supported the October Revolution only instinctively, not yet grasping all its historic importance. I loved and admired Lenin because he was a great patriot who liberated his compatriots; until then, I had read none of his books.
The reason for my joining the French Socialist Party was that these “ladies and gentlemen” – as I called my comrades at that moment – has shown their sympathy towards me, towards the struggle of the oppressed peoples. But I understood neither what was a party, a trade-union, nor what was socialism nor communism.
Heated discussions were then taking place in the branches of the Socialist Party, about the question whether the Socialist Party should remain in the Second International, should a Second and a half International be founded or should the Socialist Party join Lenin’s Third International? I attended the meetings regularly, twice or thrice a week and attentively listened to the discussion. First, I could not understand thoroughly. Why were the discussions so heated? Either with the Second, Second and a half or Third International, the revolution could be waged. What was the use of arguing then? As for the First International, what had become of it?
What I wanted most to know – and this precisely was not debated in the meetings – was: which International sides with the peoples of colonial countries?
I raised this question – the most important in my opinion – in a meeting. Some comrades answered: It is the Third, not the Second International. And a comrade gave me Lenin’s “Thesis on the national and colonial questions” published by l’Humanite to read.
There were political terms difficult to understand in this thesis. But by reading it again and again, finally I could grasp the main part of it. What emotion, enthusiasm, clear-sightedness and confidence it instilled into me! I was overjoyed to tears. Though sitting alone in my room, I shouted out aloud as if addressing large crowds: “Dear martyrs compatriots! This is what we need, this is the path to our liberation!”
After then, I had entire confidence in Lenin, in the Third International.
Formerly, during the meetings of the Party branch, I only listened to the discussion; I had a vague belief that all were logical, and could not differentiate as to who were right and who were wrong. But from then on, I also plunged into the debates and discussed with fervour. Though I was still lacking French words to express all my thoughts, I smashed the allegations attacking Lenin and the Third International with no less vigour. My only argument was: “If you do not condemn colonialism, if you do not side with the colonial people, what kind of revolution are you waging?”
Not only did I take part in the meetings of my own Party branch, but I also went to other Party branches to lay down “my position”. Now I must tell again that Comrades Marcel Cachin, Vaillant Couturier, Monmousseau and many others helped me to broaden my knowledge. Finally, at the Tours Congress, I voted with them for our joining the Third International.
At first, patriotism, not yet communism, led me to have confidence in Lenin, in the Third International. Step by step, along the struggle, by studying Marxism-Leninism parallel with participation in practical activities, I gradually came upon the fact that only socialism and communism can liberate the oppressed nations and the working people throughout the world from slavery.
There is a legend, in our country as well as in China, on the miraculous “Book of the Wise”. When facing great difficulties, one opens it and finds a way out. Leninism is not only a miraculous “book of the wise”, a compass for us Vietnamese revolutionaries and people: it is also the radiant sun illuminating our path to final victory, to socialism and communism.
The earliest temple civilization I could find when doing my research was located on the planes between the rivers Tigris and Euphrates, 16000 years ago. Let’s start there…
The planes between Tigris and Euphrates
Mesopotamian Gods
Mesopotamian religion (14,000 B.C.) was polytheistic, with followers worshipping several main gods and thousands of minor gods. The three main gods were Ea (Sumerian: Enki), the god of wisdom and magic, Anu (Sumerian: An, Arabic: Anush), the sky god, and Enlil (Ellil, Marduch), the god of earth, storms and agriculture and the controller of fates. Ea is the creator and protector of humanity in both the Epic of Gilgamesh and the story of the Great Flood. In the latter story, Ea made humans out of clay, but the God Enlil sought to destroy humanity by creating a flood. Ea had the humans build an ark and mankind was spared. If this story sounds familiar, it should; foundational Mesopotamian religious stories about the Garden of Eden, the Great Flood, and the Creation of the Tower of Babel found their way into the Quran, and the Mesopotamian religion is the origin of the Sumerian religion, the Sumerian religion the origin of the Akkadian religion, the Akkadian religion the origin of the ancient Assyrian religion, the ancient Assyrian religion the origin of the Babylonian religion, the Babylonian religion the origin of Judaism, Judaism the origin of Christianity, and Christianity the origin of Islam. Anu would morph from being a god to becoming the son of Sheeth, who was the son of Adam. Adam was created by Enlil, the son of Ea, from clay and the blood of lesser gods that Enlil defeated in battle.
Sumerian Gods
Sumerians religion (6,500 B.C.) was an anthropomorphic polytheism, or of many gods in human form, which were specific to each city-state. The core pantheon consisted of An (heaven), Enki (a healer and friend to humans), Enlil (gave spells spirits must obey), Inanna (love and war), Utu (sun-god), and Sin (moon-god).
Akkadian Gods
Akkadians religion (2,334 B.C.) was an anthropomorphic polytheism. The three main gods were Anu, Bel, and Ea. Anu and Ea were created between the union of Apsu and Tiamat, and along with them the rest of creation came. Anu was depicted as the king of the gods, and a god that only the king could worship. In the Akkadian religion, he has a wife named Antum. Bel was shown by the Akkadians as the god of order and destiny, being the most important god. He was the god of cycles and fertility and the son of the highest god Anu. Ea was a god of great force and power, and was the god of ritual purification, sorcery, and incantation. He was also the god of craftsmen and artists, as he was the god who had given form to things. He was also was and officially the advisor to the king. The Akkadians also worshipped the sun god Shamash, and he finally became the most important god who defended justice and punished wrongdoers. He was shown with rays of light shining over the king.
Assyrian Gods
Assyrians religion (2,025 B.C.) was mainly polytheistic, but regionally henotheistic. Although the religion had approximately 2,400 gods, some cities had special connections with one particular god and built temples that were considered the deity’s home on earth. For the most part, gods had anthropomorphic bodies, but some were also associated with specific animals and astral or natural phenomena or abstract symbols. For instance, the god Ashur could appear as a bearded figure inside a winged sun disk or as just the disk without any anthropomorphic features. Ashur started out as a local deity but rose with the Assyrian Empire to become the supreme god of the Assyrian pantheon, strongly associated with kingship. In Assyria, religion and state were merged; the king doubled as a religious leader, and it was the duty of all Assyrians to serve both their king and their gods.
Babylonian Gods
Babylonians religion (2,025 B.C.) is the best known variant of a complex and highly polytheistic system of belief. Of the thousands of recognized gods, about twenty were important in actual practice. Anush, Enlil, and Ea, were patron deities of the oldest Sumerian cities and were each given a share of the Universe as their dominion. Anush, god of the heavens and patron god of Erech. Enlil of Nippur was god of the earth. The god of Eridu, Ea, was lord of the subterranean waters and the god of craftsmen. The son of Ea and patron god of Babylon, Marduk (Enlil) began to attain the position of prominence in Babylonian religion in the time of Hammurabi. After the political rise of Babylon, Marduk was considered one of the rulers of cosmos. In subsequent periods, Merodach was considered the leading god and was given the epithet Baal. Marduk’s son Nebo, god of the nearby city of Borsippa, was considered the god of writing and scribes and became especially exalted in the Neo-Babylonian Period. Astral deities included the sun god Shamash, the moon god Sin, and Ishtar/Aphrodite/Venus, goddess of the morning and evening star. Sin was the patron god of Ur and Haran, both associated with Abraham’s origins. Ishtar, the Canaanite Astarte/Ashtaroth, had a major temple in Babylon and was very popular as the “Queen of Heaven”.
Lineage of Abraham (Ibrahim):
Ibrahim
Azar
Tahur
Shahru’
Abraghu
Falikh
Abir
Shalikh
Arfakshad
Sam
Nuh
Lumik
Mutu Shalkh
Akhnukh (Idris)
Yarid
Mahla’il
Qainan
Anush*
Sheeth
Adam
Jewish God
Judaism’s (705 B.C.) God Yahweh first revealed himself to a Hebrew man named Abraham, who became known as the founder of Judaism. God made a special covenant with Abraham and the descendants of Abraham is a chosen people who will create a great nation.
Abraham’s first born son was Ishmael. After many years, Abraham’s son Isaac was born. Isaac was the father of Jacob, Jacob took the name Israel, the father of Judah. Israel and his children and future generations are known as Israelites. According to scriptures, God revealed his laws, known as the Ten Commandments, to Moses at Mt. Sinai.
Christian God
Christian’s (Anno Domino) god Jehova is the God of Abraham. Abraham’s descendant Judah was the father of Perez, Perez the father of Hezron, Hezron the father of Ram, Ram the father of Amminadab, Amminadab the father of Nahshon, Nahshon the father of Salmon, Salmon the father of Boaz, Boaz the father of Obed, Obed the father of Jesse, and Jesse the father of King David. David was the father of Solomon, Solomon the father of Rehoboam, Rehoboam the father of Abijah, Abijah the father of Asa, Asa the father of Jehoshaphat, Jehoshaphat the father of Jehoram, Jehoram the father of Uzziah, Uzziah the father of Jotham, Jotham the father of Ahaz, Ahaz the father of Hezekiah, Hezekiah the father of Manasseh, Manasseh the father of Amon, Amon the father of Josiah, Josiah the father of Jeconiah, Jeconiah was the father of Shealtiel, Shealtiel the father of Zerubbabel, Zerubbabel the father of Abihud, Abihud the father of Eliakim, Eliakim the father of Azor, Azor the father of Zadok, Zadok the father of Akim, Akim the father of Elihud, Elihud the father of Eleazar, Eleazar the father of Matthan, Matthan the father of Jacob, and Jacob the father of Joseph, the husband and cousin of Mary, and Mary was the mother of Jesus, who’s father was God.
Muslim God
Islam’s (570 C.E.) God is the God of Ibrahim (Abraham) and his son Ishmael plays an important role in the Quran. One day God asked Abraham to sacrifice his son but when Abraham was about to slaughter Ishmael, God halted him, praised him for his loyalty, and commanded him to sacrifice a ram instead. This event is remembered by Muslims as Eid ul-Adha. After some time upon God’s command, Abraham sends Ishmael and his mother Hagar to the desert with God’s promise of protection. The Quran takes a special interest in Hagar and her son, through whom Arabs trace their connection to Abraham. Each year during the Hajj (the ritual pilgrimage) in Mecca, pilgrims reenact Hagar’s desperate search for water for her infant son, running seven times between two hills and drawing water from the well of Zam Zam, said to have sprung miraculously from the dry earth at the baby Ishmael’s feet. Ishmael was the ancestor of Nabut, Nabut the ancestor of Adnan, Adnan the father of Ma’ad, Ma’ad the father of Nizar, Nizar the father of Mudar, Mudar the father of Ilyas, Ilyas the father of Mudrikah, Mudrikah the father of Khuzaimah, Khuzaimah the father of Kinanah, Kinanah the father of An-Nadr, An-Nadr the father of Malik, Malik the father of Fihr, Fihr the father of Ghalib, Ghalib the father of Lu’ay, Lu’ay the father of Ka’ab, Ka’ab the father of Murrah, Murrah the father of Kilab, Kilab the father of Qusai, Qusai the father of Abd Manaf, Abd Manaf the father of Hashim, Hashim the father of Abdul-Muttalib, Abdul-Muttalib the father of Abdullah, Abdullah the father of the Prophet Muhammad (Peace be upon him).
The Quran stresses twice that it does not make distinction between the revelations by Abraham, Ishmael, Isaac, Jacob, and the tribes (i.e. the sons of Jacob), and that which Moses and Jesus revealed, and that which other prophets received from Allah (Glory to Him, the Exalted).
— Är det rätt och riktigt av en person i en grupp att kritisera andra grupper eller deras medlemmar när de gör fel?
— Är det rätt och riktigt även om det handlar om en nationell eller internationell syskonorganisation?
— Ja, det är inte bara rätt rätt och riktigt, utan dessutom nödvändigt. Det är faktiskt vår omvälvande plikt att göra det.
Den allmänna principen för kritik är att om den som upptäcker ett fel måste kritisera det, oavsett vad felet är och oavsett vem som begår det. Kom ihåg att vi kritiserar våra kamrater för att stötta i arbetet med ständiga förbättringar och/eller för att förmå andra att inte göra samma fel. Att avstå från att framföra kritik är själviskt och indikerar att du inte bryr dig om de konsekvenser dessa fel kan få.
Privat framförande av kritik är utan tvekan oftast bäst och mest effektivt, men dess görlighet begränsas inte sällan av rådande omständigheter och det finns många tillfällen då privat framförande varken är genomförbart eller korrekt.
När så är möjligt bör vi – åtminstone till en början – framföra idéer, förslag och kritik direkt till de personer som vi tror har nytta av det. Ofta tör detta om möjligt göras privat, men om idéer, förslag och kritik av vikt passerar obemärkt, så är det ofta nödvändigt framföra dem i ett större forum och stundom även motiverat att offentliggöra dem. Syftet med ett offentliggörande är att väcka opinion och därmed, genom att utsätta motsträviga individer för sociala påtryckningar, framtvinga ett reviderat beslut.
Ofta har vi dock ingen direktkontakt med den individ eller grupp som vi ser begå ett eller flera allvarliga misstag. Direkt och privat kritik är i de flesta sådana fall inte möjlig, inte ens i början.
Den viktigaste poängen med att framföra kritik är ofta inte att hjälpa den vars misstag kritiseras, utan snarare att hjälpa andra att undvika samma och relaterade fel. Då är det inte bara lämpligt utan helt nödvändigt att öppet och offentligt framföra kritiken.
Vi måste alla lära oss av andras erfarenheter, både av vad de gör rätt och av vad de gör fel. Den offentliga och om möjligt avpersonifiera kritiken av misstag är ett av de viktigaste sätten för oss alla att förstå sanningen och den finna den bästa vägen framåt. Att motsätta sig lärorik, öppen, offentlig kritik är därför i hög grad att motsätta sig ordentlig utbildning massorna.
På grund av den pedagogiska roll offentlig kritik spelar är det viktigt att inse att sådan kritik är berättigad även när det inte finns något som helst hopp om att kritiken kommer att iakttas av det direkta målet för densamma.
Faktum är att det ofta är nödvändigt att kritisera de avlidna, eftersom kritiken kommer att tjäna till att upplysa nu levande. Det finns t.ex. många goda skäl att kritisera beslut fattade av Stalin (för att inte nämna Chrustjov).
Men det är såklart inte bara de döda vi kan kritisera. Det görs många fel i vår rörelse i dag, inte bara av individer och grupper i andra länder, inte bara av människor i syskonorganisationer, utan även av oss själva och våra egna grupperingar.
“Kritik är en revolutionär plikt.” sade Lenin rätt och riktigt. Lenin hade heller inga reservationer när det gäller att kritisera kamrater i andra länder, inte heller Rosa Luxemburg eller andra revolutionärer. (Även Marx och Engels kritiserade misstag var än de såg dem.) Naturligtvis var inte all denna kritik alltid korrekt, men det fanns under rörelsens första sekel ett mycket hälsosammare klimat för öppen kritik än det gör idag. Vi måste gå tillbaka till en sundare situation med fri, öppen och ömsesidig kritik.
PS. Förutom kritik, som riktar sig till den egna åsiktssfären, med korrigerande eller bildande syfte, finns det kritik med andra syften. Till dessa hör att:
förmå politiska motståndare att ändra kurs,
förmå väljare att byta sida,
reta upp en motståndare så att denne begår repellerande misstag,
piska upp en antagonistisk stämning mot partier som befinner sig på fel planhalva.
Möte mellan Fidel och Che. Fotot är hämtat från Cubadebate.cu
En kronologi av mötesögonblick mellan befälhavarna Fidel Castro och Che Guevara. Ögonblick som markerade de kubanska revolutionens historiska vändningar. Under tolv år ledde de båda hjältarna processen av revolutionär omvandling från handling och tanke.
Fidel Alejandro Castro Ruz träffar Ernesto Guevara de la Serna.
19 juli 1955: Fidel möter den argentinska läkaren Ernesto Guevara i den lilla lägenheten på Emparan 49-C, där María Antonia González bor.
9 juli 1956: Fidel förblir fängslad tillsammans med Ernesto Guevara de la Serna, Calixto García Martínez och Santiago Liberato Hirzel vid Miguel Schultz 136 Immigration Station för att det påstås att deras invandringsdokument har upphört att gälla.
I Sierra Maestra 1957.
25 november 1956: Fidel avgår tillsammans med Raúl Castro, Camilo Cienfuegos, Ernesto Guevara och 78 andra expeditionsmedlemmar till Kuba från den mexikanska hamnen Tuxpan ombord på båten «Granma» med avsikt att starta om den väpnade kampen i bergen i Sierra Maestra.
21 juli 1957: Fidel befordrade Ernesto Che Guevara till befälhavare i revolutionsarmén.
I Sierra Maestra 1958.
29 augusti 1958: Befälhavare Ernesto Guevara och hans kolonn lämnar Sierra Marstra för invasionen av de centrala och västra provinserna på Kuba.
1 januari 1959: Fidel beordrar de invasiva kolonnerna nr 2 och 8 under befäl av Camilo Cienfuegos och Ernesto ”Che” Guevara, att fortsätta marschen mot Havanna.
5 januari 1959: Fidel möter Che igen i Camagüey. Befälhavare Guevara var i Havanna framför Cabaña fästning. De utbyter om situationen i landets huvudstad och samordnar nästa uppdrag.
12 juni 1959: Fidel och befälhavare Ernesto Che Guevara tar avsked vid Havannas internationella flygplats ”José Martí”, inför Ches diplomatiska resa som för honom till Spanien, Egypten, Irak, Sudan, Indonesien, Ghana, Pakistan, Indien, Japan och Marocko, där Che skall förhandla om att öppna nya marknader för Kubanska produkter.
7 oktober 1959: Fidel, i sällskap med befälhavare Ernesto Che Guevara, håller ett möte med de ansvariga för National Institute for Agrarian Reform (INRA). INRA Industrialization Department skapas och Che utses officiellt som chef.
2 augusti 1961: Fidel och befälhavare Ernesto Che Guevara tar farväl vid Havannas internationella flygplats ”José Martí”, inför Ches resa, i egenskap av ordförande för den kubanska delegationen, till konferensen för det interamerikanska ekonomiska och sociala rådet i Punta del Este, Uruguay.
Sista fotografiet tillsammans.
1965: Fidel tar farväl av Che innan denne åker till Kongo. Det är sista gången som de kära vännerna fotograferas tillsammans.
Ches avskedsbrev.Fidel informerar folket om Ches fall i strid.
15 oktober 1967: Fidel framträder framför tv-kamerorna och informerar officiellt folket om Ches fall i strid.
3 oktober 1965: Fidel läser Ches avskedsbrev.
Av: Edilberto Carmona Tamayo, redaktionellt team på webbplatsen “Fidel Soldado de las Ideas” den 14. juni 2019
Lagueño ng Tagalog at heneral sa KKK (Kataastaasan, Kagalanggalang Katipunan ng mga Anak ng Bayan)
Agueda “Henerala” Kahabagans minnesplats
På gravstenen kan man läsa en del av Agueda Kahabagans historia. Fritt översatt står det:
Agueda Kahabagan var [Lagueño,] revolutionär och general i den [första] Filippinska Republikens armén. Hon var född i Santa Cruz, Laguna, Luzon och en av de kvinnor som deltog i Lagunarevolutionen och kriget mot amerikanerna. Hon ledde en skara soldater från general Severino Taiños brigad i maj 1897. “Henerala” uppmärksammades för sina ledaregenskaper i flera strider i Laguna, varav en i San Pablo, oktober 1897. Efter att general Pio del Pilar föreslagit general Emilio Aguinaldo att hon skulle befordras till general, valdes hon 6 april 1899 till ämbetet och blev den enda kvinnliga generalen i den [första] Filippinska Republikens armés rullor. Hon greps av den amerikanska styrkan i januari 1902.
Sovjetunionen och andra socialistiska stater i EMENA hade mycket som var problematiskt.
Det är dock fel att som västereuropé döma dem alltför hårt, vi är alla sedan mer än ett sekel indoktrinerade med massiv anti-kommunistisk propaganda.
Att mycket i Sovjetunionen och Öststaterna var enormt bra glöms väldigt lätt bort: arbetspolitik, bostadspolitik och pensionssystem, lagstiftad jämlikhet mellan könen, samt antirasistisk lagstiftning för att dra några exempel.
Ett stort problemet är att så snart man påpekar de goda aspekterna av Warszawapaktländernas internpolitik så antas man även vara positiv till auktoritärianism och censur.
Aktiva kommunister är väl medvetna om de socialistiska staternas problem och anser ett totalt avståndstagande vara rent skadligt för arbetarrörelsen.
Tyvärr är det avståndstagande krafter som fått nästintill totalt företräde i dagens vänster.
För Kristenheten har „Morgonstjärnan” många skepnader.
Du vandrade oskyldig från den dag Du skapades till dess i Dig föddes ogudaktighet. Genom Din utbredda handel vart Du fylld av trots, och Du syndade. Så jag drev Dig i vanära från Guds berg, och jag fördrev Dig, Väktarkerub, att leva bland de brinnande stenarna. På grund av din skönhet svällde Din stolthet och Du korrumperade Din visdom på grund av Din prakt. Så jag kastade Dig till jorden; Jag gjorde ett spektakel av Dig inför jordens kungar. Genom Dina många synder och oärliga affärer har Du skändat Dina fristäder. Så jag gjorde en eld åt Dig, och alla såg hur den förtärde Dig, och jag brände Dig tills endast aska återstod på marken. Hesekiel 28:15-18
Djävulen har beskrivits som ondskans personifiering och går under många namn, som Satan, Lucifer, Demonernas Furste, Lögnernas Fader. Han har varit en del av skräckhistorier så länge att många tror att han är en fiktiv karaktär, påhittad för att skrämma barn och filmpublik över hela världen.
I den kristna „verkligheten” har djävulen en historia som föregår mänsklighetens skapelse. Det kan förvåna många att lära sig att hans berättelse började som ängel innan han förvisades från himlen.
Det de tror sig veta om begynnelsen kommer från bibelpassager, skrivna av profeterna Hesekiel och Jesaja, som bibelforskare tror beskriver djävulens fall från himlen (Hesekiel 28; Jesaja 14).
Profeterna berättar för oss att Satan var en ängel känd som Morgonstjärnan, översatt som Lucifer (Hesekiel 28:14; Jesaja 14:12). Som ängel vandrade Lucifer på Guds heliga berg och smordes för att tjäna Gud som medlem av förmyndarkeruben, bland änglarnas högsta rang i Guds heliga värd näst efter seraferna (Hesekiel 28:14).
Att Lucifer adlades till kerub var ingen liten ära, ty i himlen uppbär keruber en sådan himmelsk framträdande position att Gud själv “tronar mellan kerubim” (Jesaja 37:16).
Som Guds skapelse lär vi att Lucifer skapades god (1 Mos 1:31; Hesekiel 28:13). Faktum är att Bibeln beskriver hur Lucifer började som på alla sätt oskuld, som modellen av perfektion, full av visdom och fullkomlig i skönhet (Hesekiel 28:12-15). Vidare visar Guds anvisan av Lucifer till kerub att Gud litade så till Lucifer att Han gav honom en maktposition bland de himmelska änglarna (Hesekiel 28:14).
Lucifer var dock inte nöjd med kraften och gåvorna Gud gav honom. Istället ville Lucifer ha mer.
Lucifer förtärdes av stolthet över sin gudaprakt till den grad att han korrumperades och blev upprorisk, inte längre villig att tjäna under Gud (Hesekiel 28:15-17; Jesaja 14:13-14). Denna känsla av överlägsenhet fick Lucifer att använda sin fria vilja till att planera för att varda större än Gud, att samla en här av änglar för att hjälpa honom att revoltera (Hesekiel 28:17; Jesaja 14:13-14; Uppenbarelseboken 12:3-4, Uppenbarelseboken 12:9).
Djävulens synd var hans stolthet över att göra uppror mot Gud och försöka ifrånta Gud ”det beröm och den härlighet som reserverats för Herren Allsmäktig”. Stolthet toppar listan över de synder Gud hatar (Ordspråksboken 6:16-17). Den stolthet som Bibeln fördömer hänvisar inte till känslor av prestation över ett väl utfört arbete. Stolthet i biblisk mening är att vara så besatt av sig själv att sinnet aldrig vänder sig till Gud och att hjärtat aldrig söker Guds härlighet (Psaltaren 10:4).
Olyckligtvis för oss misslyckades Lucifers stolta plan att erövra Guds tron.
Som straff för sin olydnad och den allvarliga vanära Lycifer åsamkat sin änglalika post kastade Gud honom och hans armé av fallna änglar ut ur himlen och ner till jorden (Jesaja 14:15; Hesekiel 28:16-18; Uppenbarelseboken 12:9) och utvisade dem slutligen till helvetet (Matteus 25:41).
Själve Guds Son bekräftar djävulens fall från nåd och liknar detta vid en blixt från himlen (Luk 10:18), och aposteln Petrus anspelade på djävulens fall när han varnade för att Gud inte ens skonade änglarna när de syndade, utan kastade dem ner i helvetet (2 Petrus 2:4).
När Lucifer kastades ut ur himlen insåg han att hans kraft inte var tillräcklig för att direkt erövra Guds tron. I stället spann Lucifer planen att övermanna Gud genom att fresta Hans barn att överge Honom. Vid denna tidpunkt blev Morgonstjärnan, Lucifer, känd som Satan – gudfruktighetens motståndare och Guds kärande.
Die Demokratische Republik oder die Bundesrepublik? So sagen Menschen, die in beiden Systemen gelebt haben
Vorteile von der DDR
Nachteile von der DDR
– Für mich hatte die DDR nichts Schlimmes.
– Es war alles ruhiger, geordneter
– Jeder hatte Sicherheit
– Es gab keine Miethaie.
– Man konnte sich auf Nachbarn und Freude verlassen, was nicht mehr der Fall ist, da jeder nur an sich denkt.
– Beruflicher Streß war geringer
– Man brauchte sich nicht um so viele Dinge kümmern
– Es gab damals nicht solche erbitterten Konkurrenzkämpfe wie heutzutage.
– Für die Kinder wurde viel mehr getan. Wenn man Hilfe brauchte, wurde einem geholfen
– Irgendwie lief alles mehr in Ruhe ab
– Billige FDGB-Reisen.
– Kinderfreundlich.
– Jeder hatte Arbeit.
– Jeder war sozial abgesichert.
– Kein Elternteil brauchte sich um ihre Arbeit Sorgen zu machen
– Man kannte keine Überfälle am Tage in der Stadt
– Kollegialität im Arbeitsprozeß.
– Die Kinder hatten es sehr schön. Kindergarten, Ferienlager und viele Veranstaltungen in der Schule, Jugendklubs.
– Jeder hatte sein Auskommen, ohne Angst vor dem nächsten Tag
– Das Leben war ruhig, kein Streß
– Für jeden Menschen wurde eine Arbeitsstelle geschaffen, ob nötig oder nicht.
– Man konnte Tag und Nacht ohne Angst durch die Parks, Felder, Wälder und einsame Straßen gehen.
– Die Schule war nicht so anstrengend
– Fast alle waren gleich
– Jeder hatte Arbeit bis zur Rente sicher
– Billige Scheidung. Bus und Kino waren billiger
– Polizei und Justiz gingen härter gegen Kriminalität vor
– Keine Staus auf den Straßen
– Einfache Art der Steuern und Sozialversicherung
– Die Jugend war disziplinierter
– Kultur war für alle erreichbar
– Alle hatten Arbeit, was man so Arbeit nannte
– Die Bürokratie war nicht so extrem wie heute
– Niedrige, stabile Mieten, für jeden bezahlbar.
– Die Lauferei beim Einkaufen, das Anstehen, wenn man mal was haben wollte. In den Urlaub mußte man sich Zwiebeln und teils sogar Kartoffeln mitnehmen, weil man nichts bekam.
– Eine gute Wohnung zu bekommen war nur über Beziehungen möglich
– Es ging alles zu extrem nach Plan
– Bevorzugung der SED-Genossen in allen Lebensbereichen.
– Die Partei hatte immer recht
– Bei Reisen in die BRD starke Kontrolle (Hunde)
– Man konnte keine eigene Entscheidungen treffen , alles wurde vorgegeben ? Nicht mal einen Sack Zement bekam man ohne Beziehungen.
– Jahrelang auf eine Wohnung warten war für Kinderreiche besonders schlimm (8 Kinder)
– Schlechte Versorgung mit Babynahrung
– Schießen auf Menschen
– Als DDR-Bürger im Ausland nur Mensch 2. Klasse mit seinem Geld
– Politische Zwangserziehung bereits in Kinderkrippen und Kindergärten
– Machtlosigkeit gegenüber den staatlichen Organen.
– Der Hochmut der Handwerker
– Trennung von Verwandten im Westen
– Die ständige Bespitzelung
– Es gab wenig Obst und Fleisch.
– Materialmangel im Krankenhaus
– Niedrige Renten
– Keine Aufstiegschancen, ohne in der Partei zu sein. Es gab keine großen schlimmen Sachen, es waren die Kleinigkeiten.
– Das Schlimmste war die Lüge, mit der wir gelebt haben. Wenn man die Zeitung aufmachte, da war von Erfolgen und Planerfüllung zu lesen, und jeder wußte, daß das nicht stimmte.
– Die Vereinnahmung von Kindern durch den Staat.
– Daß man seine Westverwandtschaft “sterben ” lassen mußte.
– Auf eine Trabi mußte man 14 Jahre warten, und er war sehr teuer.
Marxismen är ett omätligt sofistikerat, nyanserat och djupt ämne, fullt av otroliga insikter, men samtidigt kan det sammanfattas mycket enkelt: samhällsstrukturen bör inte byggas för att tillgodose privat strävan efter profit utan för att verka till allas bästa. Därför röstar jag rödare rött!
Beror det på din politiska affiliering, på att du tillhör de 3,25% rikaste eller på att du är ignorant, att du diskvalificerar kommunismen? Eller är det så att du helt enkelt inte orkar förklara ordets innebörd för alla som förknippar det med auktoritära centralistiska socialistregimer? Isåfall – ge inte upp!
Vad innebär kommunism? Det är ett klasslöst samhälle där staten avskaffats och ersatts med autonoma men samverkande kommuner som äger och förvaltar de gemensamma produktionsmedlen (i den syndikalistiska varianten förvaltas dessa istället av dem som arbetar i produktionen). Ekonomisk demokrati råder och alla bidrar efter förmåga i proportion till produktionsbehovet och får efter behov i proportion till tillgången. Allt är fullständigt jämställt och jämlikt och utanförskap finns inte.
Kommunism har hittills aldrig införts eftersom modellen kräver att alla länder inför kommunismen samtidigt. Vägen till kommunismen är socialism och det är socialism med varierande grad av centralism som funnits i t.ex. det forna östblocket.
Kommunism som ideologi är baserad på en idealiserad människosyn, som utgör grunden för visionen om den mognare människan och det mognare samhället. Att kommunism är närmast hopplöst att realisera i vår samtid torde vara uppenbart, kanske är det även naivt att försöka — men… att inte ens försöka är att kapitulera inför ståndpunkten att människorna är och förblir brutala vildar, om än i snyggare kläder. I takt med vetenskapliga framsteg utvecklas dessutom både socialismen och den konceptuella kommunismen.
Steget till att hävda att kommunism (n.b. som aldrig har införts) eller för den delen socialism (vägen till kommunism) ligger till grund för storskaligt dödande är oöverstigligt stort (istället utgör socialismen grunden för välfärden). McCarthyism (i en liberalkonservativ kontext) brukar man benämna spridandet av desinformation om kommunism och förföljelse av kommunister.
PS. Låt mig föreslå att de som inte är bekanta med dagens idéer om kommunism läser:
Tolka inte detta som förespråkande av Stalinismen. Som libertin anarkist-Marxist anser jag densamma vara reformistisk och byråkratisk, samt fruktansvärt auktoritär. Min avsikt är enbart att påvisa hur förljugen den bild vi serveras i västmedia är.
Josef Vissarionovich Dzjugasjvili, sedemera Stalin, känd som ”Soso” och ”Koba”, föddes den 18 december 1878 och var bolsjevikpartiets generalsekreterare 1922–1953, Sovjetunionens vozjd 1929-1953, samt premiärminister 1941–1953.
Den demonologi som beskriver hans eftermäle är naturligtvis en starkt överdriven karikatyr av såväl Soso — människan bakom Stalin, som hans gärning. För att förstå vad som verkligen hände måste vi lära känna både kontexten och de inblandade personerna. Efter Sovjetunionens fall öppnades arkiven och forskare från hela världen har kunnat ta del av brev, protokoll, dagböcker och rapporter som hemlighållits sedan 1953. Jag har läst några av de verk om Stalin som författats av dessa forskare och här följer mina anteckningar.
Soso var en hyperintelligent, begåvad politiker — en nervig intellektuell arbetsnarkoman, som närmast maniskt slukade skönlitteratur, poesi och historieböcker. Han led av kronisk tonsillit, psoriasis och svår reumatisk värk orsakad av de bistert kalla förvisningsåren i Sibirien. Han var en pratsam och sällskaplig, men samtidigt blyg, tafatt, ensam och olycklig människa, som gärna avskärmade och isolerade sig för att umgås med sina funderingar — ofta teoretiska hårklyverier. Hans humor var mörk och bistert ironisk. Han kunde sjunga, älskade trädgårdsodling, samt var en kärleksfull far och make.
Han motsatte sig den personkult som propagandan gett upphov till och om sig själv sa han ”Jag är inte Stalin. Stalin är Sovjetmakten. Stalin är den som finns i tidningarna och på porträtten, inte jag!”
Partiledningen och dess stab bodde allihop inträngda bakom Kremls murar och disponerade små lägenheter inrymda i det som en gång varit palats för tsaren och hans närmaste frälse. I den lägenhet som Soso och hans fru Nadja disponerade sov de sällan i samma rum. Soso, som arbetade sent på kvällarna och steg upp klockan fem om morgnarna för att fortsätta sitt flit, sov på en enkel brits i en skrubb innanför det arbetsrum han låtit inreda i lägenheten.
Efter en fest i november 1932 tog Nadja, uppfylld av obefogad svartsjuka, sitt liv genom att skjuta sig i huvudet med en .22 Mauserpistol. När Soso, framåt småtimmarna dagen efter festen, kom hem gick han direkt till sin skrubb och la sig. Nadja hittades morgonen därefter av en stabsmedlem. Ingen vågade väcka Soso för att berätta vad som hänt och det dröjde tills på eftermiddagen innan han blev tillkännagiven. Händelsen blev en vändpunkt i Sosos liv. Han sörjde otröstligt sin hädangångna hustru och misstänkte att någon kamrat, som varit på festen, tagit henne av daga, samt fruktade att han själv stod näst i tur. En utredning ledd av den extraordinära kommissionen för bekämpande av kontrarevolution och sabotage inleddes omedelbart. Det inträffade skulle visa sig förändra allt: Förkrossad av sorg förvandlades Soso till en svårt sargad, suicidal, ofta oförsonlig och nästintill paranoid man — blott en spillra av sitt forna jag.
För att döva sin smärta arbetade han ännu hårdare och begick, av ren utmattning i kombination med självpåtagen isolering, misstag i planeringen av jordbrukens produktion som skulle leda till att nästan 4 miljoner människor dog av svält — något som i resten av hans liv gav honom grava skuldkänslor.
Chrusjtjov, vars far rättmätigt fängslats av Stalin för förräderi, skulle i hämndlystnad efter Stalins död förvanska beskrivningen av svältkatastrofen och påstå att den med berått mod orsakats i syfte att utrota Ukrainas bönder. Dessa falska, svartmålande rykten togs naturligtvis tacksamt emot i västvärlden. I kapitalistiska länder svalt nämligen, under perioden 1870-1970, ca 1 miljon människor ihjäl per år, så vad passade väl inte bättre än att påstå att det var minst lika illa i socialistiska länder. Sanningen, att det totala antalet svältdöda i socialistiska länder under perioden 1918-1978 var knappt 5 miljoner, medan antalet i kapitalistiska system var 60 miljoner, uppmärksammades inte i västmedia (t.ex. var Winston Churchill, som hatade indier och tyckte att de förökade sig som kaniner, genom att vägra hjälpsändningar till Bengalen 1943 direkt ansvarig för 4 miljoner svältdöda, och västs handelsembargo mot Nigeria 1967-1970 ledde till att 2 miljoner barn svalt till döds).
This web site definitely has all the information I needed concerning this subject and didn't know who to ask.
Keep on working, great job! Here is my homepage 스포츠 하이라이트 보기
Thanks for sharing. I read many of your blog posts, cool, your blog is very good.
What is it to doubt? It's a metaphorical biblical reference by an anonymous Tagalog poet.
Can you be more specific about the content of your article? After reading it, I still have some doubts. Hope…