Kategori: Historia

Varför kritisera?

Varför, vem, vad, när och hur ska vi kritisera?

“Kritik är en revolutionär plikt.” sade Lenin.

— Är det rätt och riktigt av en person i en grupp att kritisera andra grupper eller deras medlemmar när de gör fel?

— Är det rätt och riktigt även om det handlar om en nationell eller internationell syskonorganisation?

— Ja, det är inte bara rätt rätt och riktigt, utan dessutom nödvändigt. Det är faktiskt vår omvälvande plikt att göra det.

Den allmänna principen för kritik är att om den som upptäcker ett fel måste kritisera det, oavsett vad felet är och oavsett vem som begår det. Kom ihåg att vi kritiserar våra kamrater för att stötta i arbetet med ständiga förbättringar och/eller för att förmå andra att inte göra samma fel. Att avstå från att framföra kritik är själviskt och indikerar att du inte bryr dig om de konsekvenser dessa fel kan få.

Privat framförande av kritik är utan tvekan oftast bäst och mest effektivt, men dess görlighet begränsas inte sällan av rådande omständigheter och det finns många tillfällen då privat framförande varken är genomförbart eller korrekt.

När så är möjligt bör vi – åtminstone till en början – framföra idéer, förslag och kritik direkt till de personer som vi tror har nytta av det. Ofta tör detta om möjligt göras privat, men om idéer, förslag och kritik av vikt passerar obemärkt, så är det ofta nödvändigt framföra dem i ett större forum och stundom även motiverat att offentliggöra dem. Syftet med ett offentliggörande är att väcka opinion och därmed, genom att utsätta motsträviga individer för sociala påtryckningar, framtvinga ett reviderat beslut.

Ofta har vi dock ingen direktkontakt med den individ eller grupp som vi ser begå ett eller flera allvarliga misstag. Direkt och privat kritik är i de flesta sådana fall inte möjlig, inte ens i början.

Den viktigaste poängen med att framföra kritik är ofta inte att hjälpa den vars misstag kritiseras, utan snarare att hjälpa andra att undvika samma och relaterade fel. Då är det inte bara lämpligt utan helt nödvändigt att öppet och offentligt framföra kritiken.

Vi måste alla lära oss av andras erfarenheter, både av vad de gör rätt och av vad de gör fel. Den offentliga och om möjligt avpersonifiera kritiken av misstag är ett av de viktigaste sätten för oss alla att förstå sanningen och den finna den bästa vägen framåt. Att motsätta sig lärorik, öppen, offentlig kritik är därför i hög grad att motsätta sig ordentlig utbildning massorna.

På grund av den pedagogiska roll offentlig kritik spelar är det viktigt att inse att sådan kritik är berättigad även när det inte finns något som helst hopp om att kritiken kommer att iakttas av det direkta målet för densamma.

Faktum är att det ofta är nödvändigt att kritisera de avlidna, eftersom kritiken kommer att tjäna till att upplysa nu levande. Det finns t.ex. många goda skäl att kritisera beslut fattade av Stalin (för att inte nämna Chrustjov).

Men det är såklart inte bara de döda vi kan kritisera. Det görs många fel i vår rörelse i dag, inte bara av individer och grupper i andra länder, inte bara av människor i syskonorganisationer, utan även av oss själva och våra egna grupperingar.

“Kritik är en revolutionär plikt.” sade Lenin rätt och riktigt. Lenin hade heller inga reservationer när det gäller att kritisera kamrater i andra länder, inte heller Rosa Luxemburg eller andra revolutionärer. (Även Marx och Engels kritiserade misstag var än de såg dem.) Naturligtvis var inte all denna kritik alltid korrekt, men det fanns under rörelsens första sekel ett mycket hälsosammare klimat för öppen kritik än det gör idag. Vi måste gå tillbaka till en sundare situation med fri, öppen och ömsesidig kritik.

PS. Förutom kritik, som riktar sig till den egna åsiktssfären, med korrigerande eller bildande syfte, finns det kritik med andra syften. Till dessa hör att:

  1. förmå politiska motståndare att ändra kurs,
  2. förmå väljare att byta sida,
  3. reta upp en motståndare så att denne begår repellerande misstag,
  4. piska upp en antagonistisk stämning mot partier som befinner sig på fel planhalva.

Fidel och Che

Möten i revolutionen

Möte mellan Fidel och Che.
Fotot är hämtat från Cubadebate.cu

En kronologi av mötesögonblick mellan befälhavarna Fidel Castro och Che Guevara. Ögonblick som markerade de kubanska revolutionens historiska vändningar. Under tolv år ledde de båda hjältarna processen av revolutionär omvandling från handling och tanke.

Fidel Alejandro Castro Ruz träffar Ernesto Guevara de la Serna.

19 juli 1955: Fidel möter den argentinska läkaren Ernesto Guevara i den lilla lägenheten på Emparan 49-C, där María Antonia González bor.

9 juli 1956: Fidel förblir fängslad tillsammans med Ernesto Guevara de la Serna, Calixto García Martínez och Santiago Liberato Hirzel vid Miguel Schultz 136 Immigration Station för att det påstås att deras invandringsdokument har upphört att gälla.

I Sierra Maestra 1957.

25 november 1956: Fidel avgår tillsammans med Raúl Castro, Camilo Cienfuegos, Ernesto Guevara och 78 andra expeditionsmedlemmar till Kuba från den mexikanska hamnen Tuxpan ombord på båten «Granma» med avsikt att starta om den väpnade kampen i bergen i Sierra Maestra.

21 juli 1957: Fidel befordrade Ernesto Che Guevara till befälhavare i revolutionsarmén.

I Sierra Maestra 1958.

29 augusti 1958: Befälhavare Ernesto Guevara och hans kolonn lämnar Sierra Marstra för invasionen av de centrala och västra provinserna på Kuba.

1 januari 1959: Fidel beordrar de invasiva kolonnerna nr 2 och 8 under befäl av Camilo Cienfuegos och Ernesto ”Che” Guevara, att fortsätta marschen mot Havanna.

5 januari 1959: Fidel möter Che igen i Camagüey. Befälhavare Guevara var i Havanna framför Cabaña fästning. De utbyter om situationen i landets huvudstad och samordnar nästa uppdrag.

12 juni 1959: Fidel och befälhavare Ernesto Che Guevara tar avsked vid Havannas internationella flygplats ”José Martí”, inför Ches diplomatiska resa som för honom till Spanien, Egypten, Irak, Sudan, Indonesien, Ghana, Pakistan, Indien, Japan och Marocko, där Che skall förhandla om att öppna nya marknader för Kubanska produkter.

7 oktober 1959: Fidel, i sällskap med befälhavare Ernesto Che Guevara, håller ett möte med de ansvariga för National Institute for Agrarian Reform (INRA). INRA Industrialization Department skapas och Che utses officiellt som chef.

2 augusti 1961: Fidel och befälhavare Ernesto Che Guevara tar farväl vid Havannas internationella flygplats ”José Martí”, inför Ches resa, i egenskap av ordförande för den kubanska delegationen, till konferensen för det interamerikanska ekonomiska och sociala rådet i Punta del Este, Uruguay.

Sista fotografiet tillsammans.

1965: Fidel tar farväl av Che innan denne åker till Kongo. Det är sista gången som de kära vännerna fotograferas tillsammans.

Ches avskedsbrev.
Fidel informerar folket om Ches fall i strid.

15 oktober 1967: Fidel framträder framför tv-kamerorna och informerar officiellt folket om Ches fall i strid.

3 oktober 1965: Fidel läser Ches avskedsbrev.

Av: Edilberto Carmona Tamayo, redaktionellt team på webbplatsen “Fidel Soldado de las Ideas” den 14. juni 2019

“Henerala”

Si Agueda Kahabagan

Lagueño ng Tagalog at heneral sa KKK (Kataastaasan, Kagalanggalang Katipunan ng mga Anak ng Bayan)

Agueda “Henerala” Kahabagans minnesplats

På gravstenen kan man läsa en del av Agueda Kahabagans historia. Fritt översatt står det:

Agueda Kahabagan var [Lagueño,] revolutionär och general i den [första] Filippinska Republikens armén. Hon var född i Santa Cruz, Laguna, Luzon och en av de kvinnor som deltog i Lagunarevolutionen och kriget mot amerikanerna. Hon ledde en skara soldater från general Severino Taiños brigad i maj 1897. “Henerala” uppmärksammades för sina ledaregenskaper i flera strider i Laguna, varav en i San Pablo, oktober 1897. Efter att general Pio del Pilar föreslagit general Emilio Aguinaldo att hon skulle befordras till general, valdes hon 6 april 1899 till ämbetet och blev den enda kvinnliga generalen i den [första] Filippinska Republikens armés rullor. Hon greps av den amerikanska styrkan i januari 1902.

Läs mer om Agueda Kahabagan här.

Sovjetunionen och andra socialistiska stater i EMENA hade mycket som var problematiskt.

¡Товарищ!

Sovjetunionen och andra socialistiska stater i EMENA hade mycket som var problematiskt.

Det är dock fel att som västereuropé döma dem alltför hårt, vi är alla sedan mer än ett sekel indoktrinerade med massiv anti-kommunistisk propaganda.

Att mycket i Sovjetunionen och Öststaterna var enormt bra glöms väldigt lätt bort: arbetspolitik, bostadspolitik och pensionssystem, lagstiftad jämlikhet mellan könen, samt antirasistisk lagstiftning för att dra några exempel.

Ett stort problemet är att så snart man påpekar de goda aspekterna av Warszawapaktländernas internpolitik så antas man även vara positiv till auktoritärianism och censur.

Aktiva kommunister är väl medvetna om de socialistiska staternas problem och anser ett totalt avståndstagande vara rent skadligt för arbetarrörelsen.

Tyvärr är det avståndstagande krafter som fått nästintill totalt företräde i dagens vänster.

Nu djävlar! eller „Sagan om Gud, Satans tillblivelse och den stora olyckan att Lucifer misslyckades med att erövra Guds tron.”

För Kristenheten har „Morgonstjärnan” många skepnader.

Du vandrade oskyldig från den dag Du skapades till dess i Dig föddes ogudaktighet. Genom Din utbredda handel vart Du fylld av trots, och Du syndade. Så jag drev Dig i vanära från Guds berg, och jag fördrev Dig, Väktarkerub, att leva bland de brinnande stenarna. På grund av din skönhet svällde Din stolthet och Du korrumperade Din visdom på grund av Din prakt. Så jag kastade Dig till jorden; Jag gjorde ett spektakel av Dig inför jordens kungar. Genom Dina många synder och oärliga affärer har Du skändat Dina fristäder. Så jag gjorde en eld åt Dig, och alla såg hur den förtärde Dig, och jag brände Dig tills endast aska återstod på marken. Hesekiel 28:15-18

Djävulen har beskrivits som ondskans personifiering och går under många namn, som Satan, Lucifer, Demonernas Furste, Lögnernas Fader. Han har varit en del av skräckhistorier så länge att många tror att han är en fiktiv karaktär, påhittad för att skrämma barn och filmpublik över hela världen.

I den kristna „verkligheten” har djävulen en historia som föregår mänsklighetens skapelse. Det kan förvåna många att lära sig att hans berättelse började som ängel innan han förvisades från himlen.

Det de tror sig veta om begynnelsen kommer från bibelpassager, skrivna av profeterna Hesekiel och Jesaja, som bibelforskare tror beskriver djävulens fall från himlen (Hesekiel 28; Jesaja 14).

Profeterna berättar för oss att Satan var en ängel känd som Morgonstjärnan, översatt som Lucifer (Hesekiel 28:14; Jesaja 14:12). Som ängel vandrade Lucifer på Guds heliga berg och smordes för att tjäna Gud som medlem av förmyndarkeruben, bland änglarnas högsta rang i Guds heliga värd näst efter seraferna (Hesekiel 28:14).

Att Lucifer adlades till kerub var ingen liten ära, ty i himlen uppbär keruber en sådan himmelsk framträdande position att Gud själv “tronar mellan kerubim” (Jesaja 37:16).

Som Guds skapelse lär vi att Lucifer skapades god (1 Mos 1:31; Hesekiel 28:13). Faktum är att Bibeln beskriver hur Lucifer började som på alla sätt oskuld, som modellen av perfektion, full av visdom och fullkomlig i skönhet (Hesekiel 28:12-15). Vidare visar Guds anvisan av Lucifer till kerub att Gud litade så till Lucifer att Han gav honom en maktposition bland de himmelska änglarna (Hesekiel 28:14).

Lucifer var dock inte nöjd med kraften och gåvorna Gud gav honom. Istället ville Lucifer ha mer.

Lucifer förtärdes av stolthet över sin gudaprakt till den grad att han korrumperades och blev upprorisk, inte längre villig att tjäna under Gud (Hesekiel 28:15-17; Jesaja 14:13-14). Denna känsla av överlägsenhet fick Lucifer att använda sin fria vilja till att planera för att varda större än Gud, att samla en här av änglar för att hjälpa honom att revoltera (Hesekiel 28:17; Jesaja 14:13-14; Uppenbarelseboken 12:3-4, Uppenbarelseboken 12:9).

Djävulens synd var hans stolthet över att göra uppror mot Gud och försöka ifrånta Gud ”det beröm och den härlighet som reserverats för Herren Allsmäktig”. Stolthet toppar listan över de synder Gud hatar (Ordspråksboken 6:16-17). Den stolthet som Bibeln fördömer hänvisar inte till känslor av prestation över ett väl utfört arbete. Stolthet i biblisk mening är att vara så besatt av sig själv att sinnet aldrig vänder sig till Gud och att hjärtat aldrig söker Guds härlighet (Psaltaren 10:4).

Olyckligtvis för oss misslyckades Lucifers stolta plan att erövra Guds tron.

Som straff för sin olydnad och den allvarliga vanära Lycifer åsamkat sin änglalika post kastade Gud honom och hans armé av fallna änglar ut ur himlen och ner till jorden (Jesaja 14:15; Hesekiel 28:16-18; Uppenbarelseboken 12:9) och utvisade dem slutligen till helvetet (Matteus 25:41).

Själve Guds Son bekräftar djävulens fall från nåd och liknar detta vid en blixt från himlen (Luk 10:18), och aposteln Petrus anspelade på djävulens fall när han varnade för att Gud inte ens skonade änglarna när de syndade, utan kastade dem ner i helvetet (2 Petrus 2:4).

När Lucifer kastades ut ur himlen insåg han att hans kraft inte var tillräcklig för att direkt erövra Guds tron. I stället spann Lucifer planen att övermanna Gud genom att fresta Hans barn att överge Honom. Vid denna tidpunkt blev Morgonstjärnan, Lucifer, känd som Satan – gudfruktighetens motståndare och Guds kärande.

Leben in der DDR

Die Demokratische Republik oder die Bundesrepublik? So sagen Menschen, die in beiden Systemen gelebt haben

Vorteile von der DDRNachteile von der DDR
– Für mich hatte die DDR nichts Schlimmes.
– Es war alles ruhiger, geordneter
– Jeder hatte Sicherheit
– Es gab keine Miethaie.
– Man konnte sich auf Nachbarn und Freude verlassen, was nicht mehr der Fall ist, da jeder nur an sich denkt.
– Beruflicher Streß war geringer
– Man brauchte sich nicht um so viele Dinge kümmern
– Es gab damals nicht solche erbitterten Konkurrenzkämpfe wie heutzutage.
– Für die Kinder wurde viel mehr getan. Wenn man Hilfe brauchte, wurde einem geholfen
– Irgendwie lief alles mehr in Ruhe ab
– Billige FDGB-Reisen.
– Kinderfreundlich.
– Jeder hatte Arbeit.
– Jeder war sozial abgesichert.
– Kein Elternteil brauchte sich um ihre Arbeit Sorgen zu machen
– Man kannte keine Überfälle am Tage in der Stadt
– Kollegialität im Arbeitsprozeß.
– Die Kinder hatten es sehr schön. Kindergarten, Ferienlager und viele Veranstaltungen in der Schule, Jugendklubs.
– Jeder hatte sein Auskommen, ohne Angst vor dem nächsten Tag
– Das Leben war ruhig, kein Streß
– Für jeden Menschen wurde eine Arbeitsstelle geschaffen, ob nötig oder nicht.
– Man konnte Tag und Nacht ohne Angst durch die Parks, Felder, Wälder und einsame Straßen gehen.
– Die Schule war nicht so anstrengend
– Fast alle waren gleich
– Jeder hatte Arbeit bis zur Rente sicher
– Billige Scheidung. Bus und Kino waren billiger
– Polizei und Justiz gingen härter gegen Kriminalität vor
– Keine Staus auf den Straßen
– Einfache Art der Steuern und Sozialversicherung
– Die Jugend war disziplinierter
– Kultur war für alle erreichbar
– Alle hatten Arbeit, was man so Arbeit nannte
– Die Bürokratie war nicht so extrem wie heute
– Niedrige, stabile Mieten, für jeden bezahlbar. 		– Die Lauferei beim Einkaufen, das Anstehen, wenn man mal was haben wollte. In den Urlaub mußte man sich Zwiebeln und teils sogar Kartoffeln mitnehmen, weil man nichts bekam.
– Eine gute Wohnung zu bekommen war nur über Beziehungen möglich
– Es ging alles zu extrem nach Plan
– Bevorzugung der SED-Genossen in allen Lebensbereichen.
– Die Partei hatte immer recht
– Bei Reisen in die BRD starke Kontrolle (Hunde)
– Man konnte keine eigene Entscheidungen treffen , alles wurde vorgegeben ? Nicht mal einen Sack Zement bekam man ohne Beziehungen.
– Jahrelang auf eine Wohnung warten war für Kinderreiche besonders schlimm (8 Kinder)
– Schlechte Versorgung mit Babynahrung
– Schießen auf Menschen
– Als DDR-Bürger im Ausland nur Mensch 2. Klasse mit seinem Geld
– Politische Zwangserziehung bereits in Kinderkrippen und Kindergärten
– Machtlosigkeit gegenüber den staatlichen Organen.
– Der Hochmut der Handwerker
– Trennung von Verwandten im Westen – Die ständige Bespitzelung
– Es gab wenig Obst und Fleisch.
– Materialmangel im Krankenhaus
– Niedrige Renten
– Keine Aufstiegschancen, ohne in der Partei zu sein. Es gab keine großen schlimmen Sachen, es waren die Kleinigkeiten.
– Das Schlimmste war die Lüge, mit der wir gelebt haben. Wenn man die Zeitung aufmachte, da war von Erfolgen und Planerfüllung zu lesen, und jeder wußte, daß das nicht stimmte.
– Die Vereinnahmung von Kindern durch den Staat.
– Daß man seine Westverwandtschaft “sterben ” lassen mußte.
– Auf eine Trabi mußte man 14 Jahre warten, und er war sehr teuer.

Tillhör du de 3,25% rikaste?

Marxismen är ett omätligt sofistikerat, nyanserat och djupt ämne, fullt av otroliga insikter, men samtidigt kan det sammanfattas mycket enkelt: samhällsstrukturen bör inte byggas för att tillgodose privat strävan efter profit utan för att verka till allas bästa. Därför röstar jag rödare rött!

Beror det på din politiska affiliering, på att du tillhör de 3,25% rikaste eller på att du är ignorant, att du diskvalificerar kommunismen? Eller är det så att du helt enkelt inte orkar förklara ordets innebörd för alla som förknippar det med auktoritära centralistiska socialistregimer? Isåfall – ge inte upp!

Vad innebär kommunism? Det är ett klasslöst samhälle där staten avskaffats och ersatts med autonoma men samverkande kommuner som äger och förvaltar de gemensamma produktionsmedlen (i den syndikalistiska varianten förvaltas dessa istället av dem som arbetar i produktionen). Ekonomisk demokrati råder och alla bidrar efter förmåga i proportion till produktionsbehovet och får efter behov i proportion till tillgången. Allt är fullständigt jämställt och jämlikt och utanförskap finns inte.

Kommunism har hittills aldrig införts eftersom modellen kräver att alla länder inför kommunismen samtidigt. Vägen till kommunismen är socialism och det är socialism med varierande grad av centralism som funnits i t.ex. det forna östblocket.

Kommunism som ideologi är baserad på en idealiserad människosyn, som utgör grunden för visionen om den mognare människan och det mognare samhället. Att kommunism är närmast hopplöst att realisera i vår samtid torde vara uppenbart, kanske är det även naivt att försöka — men… att inte ens försöka är att kapitulera inför ståndpunkten att människorna är och förblir brutala vildar, om än i snyggare kläder. I takt med vetenskapliga framsteg utvecklas dessutom både socialismen och den konceptuella kommunismen.

Steget till att hävda att kommunism (n.b. som aldrig har införts) eller för den delen socialism (vägen till kommunism) ligger till grund för storskaligt dödande är oöverstigligt stort (istället utgör socialismen grunden för välfärden). McCarthyism (i en liberalkonservativ kontext) brukar man benämna spridandet av desinformation om kommunism och förföljelse av kommunister.

PS. Låt mig föreslå att de som inte är bekanta med dagens idéer om kommunism läser:

  • Varat och Intet (Sartre),
  • Eldorado (Voltaire),
  • Kapitalet (Marx),
  • Stat och Revolution kap. 5 (Lenin),
  • Chomsky’s Anarchism (Chomsky),
  • Feminism utan gränser (Mohanty),
  • Välfärd utan tillväxt (Jackson),
  • Politisk Religion (Jping Zuo)

En mer nyanserad bild av Josef Stalin och svältkatastrofen i Ukraina 1932-33

Tolka inte detta som förespråkande av Stalinismen. Som libertin anarkist-Marxist anser jag densamma vara reformistisk och byråkratisk, samt fruktansvärt auktoritär. Min avsikt är enbart att påvisa hur förljugen den bild vi serveras i västmedia är.

Josef Vissarionovich Dzjugasjvili, sedemera Stalin, känd som ”Soso” och ”Koba”, föddes den 18 december 1878 och var bolsjevikpartiets generalsekreterare 1922–1953, Sovjetunionens vozjd 1929-1953, samt premiärminister 1941–1953.

Den demonologi som beskriver hans eftermäle är naturligtvis en starkt överdriven karikatyr av såväl Soso — människan bakom Stalin, som hans gärning. För att förstå vad som verkligen hände måste vi lära känna både kontexten och de inblandade personerna. Efter Sovjetunionens fall öppnades arkiven och forskare från hela världen har kunnat ta del av brev, protokoll, dagböcker och rapporter som hemlighållits sedan 1953. Jag har läst några av de verk om Stalin som författats av dessa forskare och här följer mina anteckningar.

Soso var en hyperintelligent, begåvad politiker — en nervig intellektuell arbetsnarkoman, som närmast maniskt slukade skönlitteratur, poesi och historieböcker. Han led av kronisk tonsillit, psoriasis och svår reumatisk värk orsakad av de bistert kalla förvisningsåren i Sibirien. Han var en pratsam och sällskaplig, men samtidigt blyg, tafatt, ensam och olycklig människa, som gärna avskärmade och isolerade sig för att umgås med sina funderingar — ofta teoretiska hårklyverier. Hans humor var mörk och bistert ironisk. Han kunde sjunga, älskade trädgårdsodling, samt var en kärleksfull far och make.

Han motsatte sig den personkult som propagandan gett upphov till och om sig själv sa han ”Jag är inte Stalin. Stalin är Sovjetmakten. Stalin är den som finns i tidningarna och på porträtten, inte jag!”

Partiledningen och dess stab bodde allihop inträngda bakom Kremls murar och disponerade små lägenheter inrymda i det som en gång varit palats för tsaren och hans närmaste frälse. I den lägenhet som Soso och hans fru Nadja disponerade sov de sällan i samma rum. Soso, som arbetade sent på kvällarna och steg upp klockan fem om morgnarna för att fortsätta sitt flit, sov på en enkel brits i en skrubb innanför det arbetsrum han låtit inreda i lägenheten.

Efter en fest i november 1932 tog Nadja, uppfylld av obefogad svartsjuka, sitt liv genom att skjuta sig i huvudet med en .22 Mauserpistol. När Soso, framåt småtimmarna dagen efter festen, kom hem gick han direkt till sin skrubb och la sig. Nadja hittades morgonen därefter av en stabsmedlem. Ingen vågade väcka Soso för att berätta vad som hänt och det dröjde tills på eftermiddagen innan han blev tillkännagiven. Händelsen blev en vändpunkt i Sosos liv. Han sörjde otröstligt sin hädangångna hustru och misstänkte att någon kamrat, som varit på festen, tagit henne av daga, samt fruktade att han själv stod näst i tur. En utredning ledd av den extraordinära kommissionen för bekämpande av kontrarevolution och sabotage inleddes omedelbart. Det inträffade skulle visa sig förändra allt: Förkrossad av sorg förvandlades Soso till en svårt sargad, suicidal, ofta oförsonlig och nästintill paranoid man — blott en spillra av sitt forna jag.

För att döva sin smärta arbetade han ännu hårdare och begick, av ren utmattning i kombination med självpåtagen isolering, misstag i planeringen av jordbrukens produktion som skulle leda till att nästan 4 miljoner människor dog av svält — något som i resten av hans liv gav honom grava skuldkänslor.

Chrusjtjov, vars far rättmätigt fängslats av Stalin för förräderi, skulle i hämndlystnad efter Stalins död förvanska beskrivningen av svältkatastrofen och påstå att den med berått mod orsakats i syfte att utrota Ukrainas bönder. Dessa falska, svartmålande rykten togs naturligtvis tacksamt emot i västvärlden. I kapitalistiska länder svalt nämligen, under perioden 1870-1970, ca 1 miljon människor ihjäl per år, så vad passade väl inte bättre än att påstå att det var minst lika illa i socialistiska länder. Sanningen, att det totala antalet svältdöda i socialistiska länder under perioden 1918-1978 var knappt 5 miljoner, medan antalet i kapitalistiska system var 60 miljoner, uppmärksammades inte i västmedia (t.ex. var Winston Churchill, som hatade indier och tyckte att de förökade sig som kaniner, genom att vägra hjälpsändningar till Bengalen 1943 direkt ansvarig för 4 miljoner svältdöda, och västs handelsembargo mot Nigeria 1967-1970 ledde till att 2 miljoner barn svalt till döds).

The anti-imperialist struggle and environmental issues: lessons of Thomas Sankara in Burkina Faso

After an article in Portuguese by
Ellen Monielle 2020-05-07

”The fight against desertification is a fight against imperialism. Imperialism is the incendiary of our forests and savannahs.” – Thomas Sankara

Thomas Sankara was the central leader of the popular and democratic revolution in the country Burkina Faso in West Africa from 1983 to 1987. In the early 1980s, Alto Volta — as the country was known until Sankara changed its name in 1984 — , a former French colony, faced a severe fiscal crisis, along with a political crisis. In this context, Sankara, defender of anti-imperialism and anti-colonialism, emerged as a spokesman for all African peoples who fought for better living conditions and against neocolonial oppression.
Moreover, it recognized the link between capitalist mode of production and consumption and environmental degradation. Taking into account the context of the time, Thomas Sankara was the first African president to perceive and recognize the protection of the environment as an emergency synonym, engaging in three main fights: against forest fires; against the wandering of cattle; and, finally, against the illegal cutting of firewood.
And so, when he took power in 1983, at the age of only 33, Sankara placed water, trees and life as fundamental and sacred elements in all the actions of the National Council of the Revolution (CNR), a congregation that led Burkina Faso. In addition, he created the committees for the Defense Of The Revolution (CDRs), formed by civil groups responsible for spreading the ideals of the revolution throughout the country’s villages. In this sense, it is the beginning of a revolutionary experience fueled by the desire for independence and the fight against imperialism.

In Sankara’s view, it was unacceptable to associate the African continent as an appendix of Western history. In this way, he vigorously defended in his speech the African search for greater self-sufficiency, reporting that it was time to “produce in Africa, transform in Africa and consume in Africa”. For this, in an arid country like Burkina Faso, being self-sufficient, in line with Sankara himself, meant the need to be environmentally sustainable.

“Imperialism is a system of exploitation that occurs not only in the brutal form of those who come with weapons to conquer territory. Imperialism often occurs in more subtle forms, such as a loan, food aid, blackmail. We are fighting against this system that allows a handful of men on Earth to rule all of humanity.” – Thomas Sankara

Therefore, Thomas Sankara made the protection and reforestation of Trees his priority and at events such as weddings, baptisms and visits of important personalities, it was celebrated with a planting ceremony. In addition to that the planting of trees should also be applied during international political summits or in the presentation of credibility letters to ambassadors.
In this perspective, ten million trees were planted under Burkina Faso in just fifteen months as part of a popular development program aimed at combating desertification. In the villages and valleys of the rivers, families were to plant a hundred trees a year in a vast operation called “popular harvest of Forest Seeds”, in order to supply the 7,000 nurseries.
In the national effort to reduce the consumption of firewood and to greet the New Year of 1986, all the children and students of the capital of Burkina Faso, Ouagadugu, built more than 3,500 improved stoves with their own hands, offering them to the mothers of the city. Thus, the cutting and sale of firewood were completely reorganized and strictly regulated. And as for the fires, all the criminal acts of burning were subject to trial and sanction by the people’s Courts of conciliation in the villages, and still, it is worth noting that the requirement to plant a certain number of trees was one of the sanctions issued by these courts.
In addition to this, it is necessary to recognize its commitment to family farming and food sovereignty.

Sankara yearned for food self-sufficiency and questioned:
“Where is imperialism? Look at your dishes when you eat. Rice and imported corn; that’s imperialism. To avoid this, let’s try to eat what we control.”

It therefore embraced agrarian reform to support small rural producers and cereal production, which before 1983 was close to 1.1 billion tonnes, rose to 1.6 billion tonnes in 1987. According to Jean Ziegler, former UN Special Rapporteur on the right to food, “Thomas Sankara overcame hunger. It made Burkina Faso self-sufficient in four years.”

Finally, Sankara illustrated how society’s resources are required to improve the lives of the majority, rather than benefit the enrichment of the minority. His example threatened the power of the presidents of the region and, more generally, the French presence in Africa, thus leading to his murder. Soon, Thomas Sankara awakened the African population to an anti-imperialist message and restoration of national honor, mainly through its environmental protection policies, after two decades of disillusionment and post-independence neocolonialism.

REFERENCES

B., Amber. Thomas Sankara: Imperialism is the Arsonist of our Forests and Savannas. 2018: https://anti-imperialism.org/2018/02/26/thomas-sankara-imperialism-is-the-arsonist-of-our-forests-and-savannas/.

DEMBÉLÉ, Demba Moussa. Thomas Sankara: an endogenous approach to development. Pambazuka News 651, 2013: https://www.thomassankara.net/thomas-sankara-an-endogenous-approach-to-development/?lang=en.

JAFFRÉ, Bruno. Thomas Sankara, precursos de lutas de hoje. 2013: http://www.thomassankara.net/thomas-sankara-precursos-de-lutas-de-hoje/.

LEPIDI, Pierre. Thomas Sankara, l’immortel. 2019: https://www.lemonde.fr/afrique/article/2019/12/31/thomas-sankara-l-immortel_6024468_3212.html.

OUDET, Maurice. L’héritage de Sankara sur les questions de l’écologie et de l’environnement. 2012: https://www.pambazuka.org/fr/pan-africanism/lh%C3%A9ritage-de-sankara-sur-les-questions-de-l%C3%A9cologie-et-de-lenvironnement.

RIDDELL, John. Exhuming Thomas Sankara: Anti-Imperialism in Burkina Faso, 1983–87. 2017: https://johnriddell.com/2017/08/18/exhuming-thomas-sankara-anti-imperialism-in-burkina-faso-1983-87/.

SANTOS, Gabriel. Em memória de Thomas Sankara, um revolucionário. 2019: https://esquerdaonline.com.br/2019/10/17/em-memoria-de-thomas-sankara-um-revolucionario/.

Optimized by Optimole