Kategori: Analys

USA:s strategi för det “stora schackbrädet”

Zbigniew Brzezinski, rådgivare och förvaltare, Center For Strategic And International Studies, vittnar på Capitol Hill i Washington, onsdagen den 21 januari 2015, inför en utfrågning i senatens utskott för väpnade tjänster för att undersöka globala utmaningar och USA:s nationella säkerhetsstrategi. (AP Photo/Cliff Owen)

I början av mars 2022 har det åtta år långa begränsade inbördeskriget i Ukraina urartat till en rysk invasion och förvandlats till ett fullskaligt krig.

När invånarna i ett område kommer överens om att tillsammans utgöra ett land, då förpliktigar det till ett gemensamt ansvar att upprätthålla fred. Det är inte alls orimligt att jämföra detta med ett äktenskap. Men vad händer om det uppstår motsättningar som gör att samförståndet och tilliten går förlorad? I äktenskapsfallet startas en process som i bästa fall börjar och slutar med äktenskapsrådgivning, men fungerar inte det går de äkta hälfterna vidare med separation och tillslut skilsmässa. I ett modernt samhälle räcker det att ena parten vill skiljas — den andra har inte vetorätt. När det gäller länder förhåller det sig annorlunda: om och när en region i ett land vill separera, men inte får centralmaktens medgivande, berör det i grunden folkrätten och världsordningen.

Att i strid med en nations regeringsbeslut erkänna en separatistisk region och ge den status som ett självständigt land innebär ett brott mot folkrätten, närmare bestämt mot en grundprincip för FN och mot Helsingforsdeklarationen från 1975. Denna del av den s.k. folkrätten handlar varken om de mänskliga rättigheterna eller om mänsklighetens rättigheter, utan tillvaratar centralmakternas intresse. Frågan om självständighet är alltså kontroversiell och det internationella samfundet är delat i uppfattningen om att erkänna t.ex. Taiwan och Kosovo.

[Vid en kort tillbakablick till Serbiens fall med Kosovos självständighetsförklaring 2008, är denna ännu mer kontroversiell eftersom Sveriges erkännande av densamma även skedde i strid mot en säkerhetsrådsresolution (FN:1244) från 1999.]

Oavsett om man så önskar eller ej tenderar nämligen ett positivt beslut att bli prejudicerande och världens regimer vill inte sända signaler till egna minoritetsgrupper som strävar efter självständighet att en sådan är möjlig (med stöd av våld). Centralregeringar vill känna sig trygga med att deras stater inte kan brytas upp, även om de inte håller “sina minoriteter” under kontroll; eventuella eftergifter ifråga om självstyre kan omvandlas till ändrade internationella gränser. Runtom i världen finns otaliga fall som därmed skulle kunna bli aktuella. Baskien och Katalonien i Spanien; Sapmi i Norge, Sverige, Finland och Ryssland; Kurdistan i Syrien, Turkiet, Iran och Irak; Chiapas i Mexiko; Bangsamoro i Filippinerna; Puerto Rico i USA; samt Abchasien och Sydossetien i Georgien är bara några exempel på regioner som vill erkännas som suveräna stater.

Både inbördeskrig och krig mellan länder är brott mot mänskligheten, och sedan andra världskrigets slut skulle ett krig mellan stormakterna hota med total utplåning, kanske av hela planeten. Det enda svaret är att ge freden en chans, vilket kräver att man hittar en lösning som garanterar säkerheten för alla parter i inbördeskriget i Ukraina och för Ryssland.

I ett längre perspektiv måste vi inse att krig är endemiskt för kapitalismen, och både Ryssland och Nato-makterna är kapitalistiska. Endast ett inträde på en den socialistiska vägen i Västeuropa och en återgång till densamma i både Ukraina och Ryssland kan erbjuda en varaktig lösning.

Putins invasion av Ukraina utgör en vändpunkt i det nya kalla kriget och är en stor mänsklig tragedi. Genom att hota med ett globalt kärnvapenkrig hotar dessa händelser nu också hela världen.

För att förstå ursprunget till det nya kalla kriget och inledningen till den ryska interventionen i det ukrainska inbördeskriget är det nödvändigt att gå tillbaka till de beslut i samband med skapandet av den nya världsordningen, som fattades i Washington när det tidigare kalla kriget, i och med Sovjetunionens upplösning 1991, tog slut. Inom några månader utfärdade Paul Wolfowitz, som då var underminister för försvarspolitik i George H. W. Bushs administration, en försvarspolitisk vägledning där det stod:

“Vår politik [efter Sovjetunionens fall] måste nu åter fokusera på att förhindra uppkomsten av en potentiell framtida global konkurrent.”

Wolfowitz betonade att “Ryssland kommer att förbli den starkaste militära makten i Eurasien”. Extraordinära ansträngningar var därför nödvändiga för att försvaga Rysslands geopolitiska position permanent och oåterkalleligt — innan hon skulle vara i stånd att återhämta sig. Att föra in alla de stater som nu omger Ryssland och som tidigare antingen hade varit delar av Sovjetunionen eller som hade fallit inom dess inflytelsesfär (“Excerpts from Pentagon’s Plan: ‘Preventing the Re-Emergence of a New Rival'”, New York Times, 8 mars 1992) i västvärldens strategiska omloppsbana skulle sättas högst på dagordningen.

Wolfowitz försvarspolitiska riktlinjer antogs av Washington och alla ledande amerikanska strategiska planerare, vars åsikter vid denna tidpunkt i allt högre grad sträckte sig tillbaka till de klassiska geopolitiska doktriner som introducerades av Halford Mackinder i det imperialistiska Storbritannien före första världskriget, och som vidareutvecklades av Karl Haushofer i Nazityskland och Nicholas John Spykman i USA under 1930- och 1940-talen.

Det var Mackinder som 1904 introducerade uppfattningen att den geopolitiska kontrollen över världen berodde på dominans av Eurasien (de sammanhängande asiatiska och europeiska fastlanden), som han kallade Hjärtlandet. Resten av Europa, Asien och Afrika utgjorde tillsammans med Heartland världsön. Därmed uppstod Mackinders ofta citerade diktat:

  • Den som styr Östeuropa styr Hjärtlandet;
  • Den som styr Hjärtlandet styr Världsön;
  • Den som styr Världsön styr Världen.

Denna geopolitiska doktrin syftade redan från början till världsherravälde och har — i form av det som brukar kallas “grand strategy” styrt de ledande kapitalistiska nationernas imperiala strategi sedan dess. Samtidigt som den dikterade tänkandet hos sådana personer inom USA:s nationella säkerhet som Henry Kissinger och Zbigniew Brzezinski, var geopolitiken dock, på grund av att den allmänt identifierades med Nazitysklands doktriner, länge nedtonad i den offentliga sfären.

Efter Sovjetunionens fall och USA:s framväxt som unipolär makt, uttalas återigen var geopolitiken och Hjärtlandsdoktrinen öppet av amerikanska strategiska planerare. Detta har gett upphov till en ny “imperial grand strategy” för perioden efter det kalla kriget (John Bellamy Foster, “The New Geopolitics of Empire”, Monthly Review 57, nr. 8 [januari 2006]).

Den viktigaste arkitekten för denna nya imperiala strategi var Brzezinski, som tidigare, i egenskap av Jimmy Carters nationella säkerhetsrådgivare, hade lagt ut en fälla för Sovjetunionen i Afghanistan. Det var under Brzezinskis ledning, efter ett hemligt direktiv som undertecknades av Carter i juli 1979, som CIA, i samarbete med den politiska islams båge som sträcker sig från Muhammad Zia-ul Haqs Pakistan till de saudiska kungligheterna, rekryterade, beväpnade och tränade Mujaheddin i Afghanistan. CIA:s uppbyggnad av Mujaheddin och olika terroristgrupper i Afghanistan påskyndade den sovjetiska interventionen, vilket ledde till ett ändlöst krig som bidrog till att destabilisera själva Sovjetunionen.

På frågor om huruvida han ångrade att han etablerade den våg av terrorism som skulle leda till den 11 september 2001, svarade Brzezinski (som poserade på foton med Mujaheddin-krigare) helt enkelt att Sovjetunionens förstörelse var värd det (Natylie Baldwin, “Brzezinski’s Mad Imperial Strategy,” Natylie’s Place, 13 augusti 2014; Ted Snider, “Living with Brzezinski’s Mess,” Antiwar. com, 26 augusti 2021, “Brzezinski’s Prophecy About Ukraine”, Teller Report, 15 februari 2022).

Brzezinski förblev en viktig rådgivare för efterföljande amerikanska administrationer, men hade ingen framträdande officiell roll (med tanke på hans hökaktiga rykte och den extremt negativa synen på honom i Ryssland, som i början av 1990-talet under Boris Jeltsin hade en nära, marionettliknande koppling till Washington). Mer än någon annan amerikansk strategisk tänkare var det dock Brzezinski som formulerade USA:s stora strategi för Ryssland, som under tre decennier antogs av olika amerikanska administrationer.

Natokrigen som splittrade Jugoslavien på 1990-talet sammanföll med början av Natos expansion österut. Washington hade lovat Kreml under Michail Gorbatjov, vid tiden för Tysklands återförening, att Nato inte skulle expandera en tum österut till de tidigare Warszawapaktsländerna. Länderna i Nato, Nordatlantiska fördragsorganisationen, lovade i ett avtal från 1991 rörande Tysklands återförening att organisationen inte skulle expandera öster om Elbe. Detta var villkoret för att Kreml skulle dra tillbaka sina militära förband från Östtyskland och därmed ge Tyskland möjlighet att formellt slutföra Wiedervereinigung (som inletts med Berlinmurens fall 1989). (Klaus Wiegrefe, “Neuer Aktenfund von 1991 stützt russischen Vorwurf”, Der Spiegel, 18 februari 2022).

I oktober 1996 angav dock Bill Clinton, under sin omvalskampanj, att han förespråkade en utvidgning av Nato till den tidigare sovjetiska sfären, och året därpå inleddes en expansiv Nato-politik, som fortsatt följas av samtliga efterföljande amerikanska administrationer.

Kort därefter, 1997, publicerade Brzezinski sin bok The Grand Chessboard: American Primacy and Its Geostrategic Imperatives, där han förklarade att Förenta staterna “för första gången någonsin [för] en icke-eurasisk makt” kunde bli “den viktigaste skiljedomaren i de eurasiska maktförhållandena” och samtidigt utgöra “världens främsta makt”. På så sätt skulle Förenta staterna bli det “första” och “sista” globala imperiet (Brzezinski, Grand Chessboard [Basic Books, 1997], xiii, 209; Diana Johnstone, Fool’s Crusade [Monthly Review Press, 2002]; “NATO Expansion: What Gorbachev Heard”, National Security Archive, George Washington University; “President W. J. Clinton to the People of Detroit”, United States Information Agency, 22 oktober 1996).

För att Nato under amerikanskt ledarskap skulle kunna dominera Eurasien var det först nödvändigt att den fick företräde över det som Brzezinski kallade “det svarta hål” som Sovjetunionens avgång från världsscenen lämnat efter sig. Strategin innebar att försöka minska Rysslands inflytandesfär så mycket att hon inte längre kunde göra anspråk på stormaktsstatus.

Brzezinski insisterade på att Ukraina var den viktigaste “geopolitiska pivoten” som detta skulle handla om. Utan Ukraina skulle Ryssland vara oåterkalleligt försvagat, och ett Ukraina som införlivades i Natos intressesfär skulle vara en dolk i Moskvas hjärta. Han varnade dock för att varje försök att vända Ukraina mot Ryssland skulle ses som ett stort säkerhetshot, en röd linje, av Ryssland självt. Detta krävde då en utvidgning av Nato ända till Ukraina, en förflyttning av strategiska vapen österut, med målet att så småningom få kontroll över Ukraina självt. Genomförandet av denna stora strategi skulle också göra Europa, särskilt Tyskland, mer beroende av Förenta staterna och undergräva Europeiska unionens oberoende (Brzezinski, Grand Chessboard, 41, 87-92, 113, 121-22, 200).

Det fanns naturligtvis risker med det stora spelet. Även om Förenta staterna, enligt Brzezinski, borde stödja Natos expansion ända österut i f.d. Sovjetunionen och tränga in i Ukraina, som Ryssland delar en 1.200 mil lång gräns med, noterade han att om detta lyckades skulle det oundvikligen tvinga Ryssland i armarna på Kina. Kina och Ryssland skulle kunna bilda ett “antihegemoniskt block” som motsätter sig Förenta staterna, och eventuellt även inkludera Syrien, Indien och Iran.

Resultatet skulle bli en geopolitisk situation som liknar det tidiga kalla kriget under det sino-sovjetiska blockets dagar, fast denna gång med ett mycket svagare Ryssland och ett mycket starkare Kina. Svaret på detta, enligt Brzezinski, var att utöva påtryckningar på Kina via Taiwan och Hongkong, och även på den koreanska halvön, och genom att främja en utvidgad allians med Japan och Australien som centrum. Detta skulle placera Förenta staterna i en gynnsam position för att bekämpa både Kina och Ryssland.

Enligt Brzezinski-doktrinen förblev dock Ukraina nyckeln till att sätta Ryssland i schack och den svaga länk med vilken Washington skulle kunna få herravälde över Eurasien. En fullständig dominans av USA/Nato i Ukraina är ett praktiskt dödshot mot Ryssland, och skulle eventuellt till och med, under ytterligare påtryckningar, leda till att landet självt splittrades i mindre stater. Kina skulle då också destabiliseras från sin yttersta väst (Brzezinski, Grand Chessboard, 103, 116-17, 164-70, 188-90).

Det borde vara uppenbart att Brzezinskis strategi för det “stora schackbrädet” har ett samband med de åtgärder som Washington faktiskt har vidtagit under de senaste tre decennierna.

Sedan Berlinmuren föll 1989 har Nato absorberat femton länder, alla i öst, som tidigare ingick i Warszawapakten eller var regioner inom Sovjetunionen. I öster, längs Rysslands, Belarus och Ukrainas gränser, har Nato genomfört en omfattande militär uppbyggnad. Nato har för närvarande en luftnärvaro i Estland, Litauen och Rumänien. Amerikanska trupper och multinationella trupper från Nato är samlade i Estland, Litauen, Lettland, Polen och Rumänien. Natos missilförsvarsanläggningar finns i Polen och Rumänien. Föremålet för alla dessa framskjutna militära installationer (för att inte tala om dem i Central- och Västeuropa) är Ryssland.

År 2008 förklarade Nato att man hade för avsikt att så småningom införliva Ukraina som Nato-medlem (“Here’s Where Alliance Forces Are Deployed Across Eastern Europe”, CNN, 10 februari 2022; “Why Russia Wanted Security Guarantees from the West”, Strategic Culture Foundation, 27 februari 2022; “Bucharest Summit Declaration”, North Atlantic Treaty Organization, 3 april 2008).

År 2014 hjälpte Washington till att iscensätta en kupp i Ukraina som störtade den demokratiskt valda presidenten Viktor Janukovytj. Janukovytj hade varit vänligt inställd till väst. Men inför de ekonomiska villkor som Internationella valutafonden ställde upp vände sig hans regering till Ryssland för att få ekonomisk hjälp, vilket gjorde väst rasande. Detta ledde till Maidankuppen bara några månader senare, där den nya ukrainska ledaren var handplockad av USA. Kuppen genomfördes delvis av nynazistiska styrkor, som har historiska rötter i de ukrainska fascisttrupper som hjälpte till vid nazisternas invasion av Sovjetunionen. I dag är dessa styrkor koncentrerade till Azovbataljonen, som nu är en del av den ukrainska militären som stöds av Förenta staterna.

De ukrainska ultranationalistiska högerkrafternas och russofobiska gruppers dominans i Ukraina till följd av kuppen ledde till uppror i den östra Donbass-regionen i landet och till ett brutalt förtryck, där mer än fyrtio personer brändes levande i den offentliga fackföreningsbyggnaden i Odessa, dit de hade flytt, av högerkrafter. (Bryce Green, “What You Should Really Know About Ukraine”, FAIR, 24 februari 2022; David Levine, “Council of Europe Report on Far-Right Massacre in Odessa”, Word Socialist Web Site, 19 januari 2016).

Efter kuppen beslutade det övervägande rysktalande Krim genom en folkomröstning där Krimbefolkningen också gavs möjlighet att gå vidare som en del av Ukraina att gå samman med Ryssland. Den till största delen rysktalande Donbas-regionen i den östra delen av landet bröt sig, som ett svar på det våldsamma förtryck mot etniska ryssar som den nya högerregeringen hade släppt lös, under tiden loss från Ukraina. Detta resulterade, inom ramen för det ukrainska inbördeskriget, i bildandet av de två folkrepublikerna Luhansk och Donetsk.

Luhansk och Donetsk fick militärt stöd från Ryssland, medan Ukraina (Kiev) fick allt större militärt stöd från väst, vilket i praktiken inledde den mer långsiktiga processen att införliva Ukraina i Nato (Arina Tsukanova, “So Who Annexed the Crimean Peninsula Then”, Strategic Culture Foundation, 28 mars 2017; “What Donetsk and Lugansk People’s Republics Are”, Strategic Culture Foundation, 28 februari 2022).

I Ukrainas krig mot den rysktalande befolkningen i utbrytarrepublikerna fördrevs 2,5 miljoner etniska ryssar, varav de flesta tog sin tillflykt till Ryssland, och cirka 14.000 dödades av den nazifierade ukrainska armén.

Den inledande konflikten avslutades genom att Frankrike, Tyskland, Ryssland och Ukraina 2014-15 undertecknade Minskavtalen, som godkändes av FN:s säkerhetsråd. Enligt dessa avtal skulle Donetsk och Luhansk ges rätt till självstyre, men skulle förbli i Ukraina. Trots detta fortsatte den militära konflikten och intensifierades så småningom igen.

I februari 2022 fanns det 130.000 ukrainska trupper som belägrade och besköt Luhansk och Donetsk, vilket i praktiken innebar att Minskavtalen revs upp (Abdul Rahman, “What Are the Minsk Agreements-And What Are Their Role in the Russia-Ukraine Crisis”, 22 februari 2022; “Who Is Firing at Whom And Who Is Lying About It?”, Moon of Alabama, 20 februari 2022).

Ryssland insisterade på att följa Minsk-avtalen och ställde krav på att Ukraina inte ska tas med i Nato och att den snabba USA-stödda militära uppbyggnaden i Ukraina riktad mot Donbasrepublikerna skulle upphöra. Vladimir Putin förklarade att alla dessa krav var “röda linjer” för Rysslands säkerhet, som om de överskreds skulle tvinga Moskva att reagera. När Ukraina och det USA-dominerade Nato fortsatte att överskrida de röda linjerna ingrep Ryssland massivt i det pågående inbördeskriget i Ukraina i allians med Donetsk och Luhansk.

Detta rättfärdigar inte den olagliga ryska invasionen, men det förklarar hur situationen uppstod.

USA, Storbritannien, EU, Kanada, Sydkorea, Schweiz, Norge, Japan, Australien, Nya Zealand (,Taiwan) och Singapore tar sig kollektivt rätten att vara världssamvete. Att USA är en oligarki, om än inte lika oförblommerat som Ukraina och Ryssland, spelar ingen roll. Inte heller spelar det någon roll att USA invaderat i genomsnitt 1,2 länder om året sedan de blev en självständig nation.

Det enda som betyder något är att de stridande parterna ovillkorligen måste deklarera eld upphör och återvända till förhandlingsbordet.

Efterord
 Jag har en känsla av att ”förmågan att i stundens hetta bortse från känsloargumenten och analysera den underliggande geopolitiken” underminerats av en massiv mediakampanj. 

 Det är ju otvetydigt så att Putin baserar sin makt på oligarker och maffiabossar och att Ryssland sedan Jeltsins tid som president är en kleptokrati. Men vilken annan rysk president som helst hade förr eller senare tvingats agera som Putin gjort. Det hade dock varit svårare att måla upp den bild som nu visas, om Ryssland utvecklats i mer demokratisk riktning. 

 Att Putin inte föregick invasionen med konsensusskapande diplomati (genom att sammankalla en humanitär FN-konferens i Donbass och sammankalla FN:s säkerhetsråd för en resolution mot den ukrainska militärens belägring av Donetsk och Luhansk,) var klantigt och har gjort det mycket lättare för USA-hegemonin att använda Rysslands inrikes förhållanden som slagträ, men det faktum att han är en tyrann och att han inte förstod att spela ut alla FN-kort och att Ryssland är en kleptokrati har inte varit avgörande för händelseutvecklingen — möjligen har det påskyndat den. 

 Invasionen är brottslig och precis som i alla andra brottmål vill man ha en förklaring till gärningen. Putin har angett svepskäl och dels skyllt på Lenin och dels försökt antyda om att det handlar om en humanitär insats (men en sådan skulle isåfall kommit redan 2014-15). Dessa svepskäl har nog ett inrikespolitiskt syfte snarare än ett diplomatiskt. 

 Henry Kissinger sa för snart 20 år sedan (och Noam Chomsky för snart tio år sedan) att om Nato fortsätter expansionen österut så kommer situationen oundvikligen uppstå att ett krig utbryter. Det finns såklart andra makropolitiska orsaker (än Brzezinskis stora schackbräde) att pressa fram detta krig just nu: USA:s misslyckade tillbakadragande från Afghanistan; färdigställandet av Nordstream 2; Turkiets intressen i Syrien; Angela Merkels pensionering; och vikande hemmaopinion gjorde det lägligt för Biden att vara extra oresonlig. 

 Förklaringen är geopolitisk — imperialismen som kapitalismens högsta stadium och det handlar om en inter-imperialistisk konfrontation mellan två ultrakapitalistiska stormakter (som ingen kan ”vinna” utan diplomatisk smidighet).

 [Man brukar ju säga: inget ont utan att det har något gott med sig — om både Ryssland och USA faller sönder i sina delstater så faller den världsordning som varit rådande i 70 år, förhoppningsvis till mänsklighetens fördel]. 

 Nu är det försent att uttömma alla diplomatiska medel FÖRE interventionen och förhandlingsläget har blivit betydligt svårare för både Ryssland och Ukraina. Det finns bara två rimliga lösningar: vapenstillestånd och förhandlingar eller soldatstrejk och systemskifte i Ryssland [och kanske även i USA, den socialistiska gräsrotsrörelsen är på frammarsch både i Ryssland och USA]. Alla andra vägar kan leda till världens undergång.

 Läs även Vijay Prashads analys.
  1. ”FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna”, Regeringskansliet 2011, https://www.regeringen.se/contentassets/d6d5653029e14e338a4b86f5f4b34c6b/fns-konventioner-om-manskliga-rattigheter
  2. “Helsingforsdeklarationen, 1975”, “FN:s säkerhetsrådsresolution 1244, 1999” via Sörenssen, Jens “Kosovo – Vägen till oavhängighet”, 1998, https://www.academia.edu/14948829/Kosovo_Vägen_till_oavhängighet_Kosovo_Path_to_Independence_
  3. “Excerpts from Pentagon’s Plan: ‘Preventing the Re-Emergence of a New Rival'”, New York Times, 8 mars 1992, https://www.nytimes.com/1992/03/08/world/excerpts-from-pentagon-s-plan-prevent-the-re-emergence-of-a-new-rival.html
  4. John Bellamy Foster, “The New Geopolitics of Empire”, Monthly Review 57, nr. 8 [januari 2006], https://monthlyreviewarchives.org/index.php/mr/article/view/MR-057-08-2006-01_1
  5. Natylie Baldwin, “Brzezinski’s Mad Imperial Strategy,” Natylie’s Place, 13 augusti 2014, https://natyliesbaldwin.com/2014/08/brzezinskis-mad-imperial-strategy/
  6. Ted Snider, “Living with Brzezinski’s Mess,” Antiwar. com, 26 augusti 2021, https://original.antiwar.com/ted_snider/2021/08/25/living-with-brzezinskis-mess/
  7. Ted Snider, “Brzezinski’s Prophecy About Ukraine”, Teller Report, 15 februari 2022, https://www.tellerreport.com/life/2022-02-15-brzezinski-s-prophecy-about-ukraine.rJVloGFJ5.html
  8. Klaus Wiegrefe, “Neuer Aktenfund von 1991 stützt russischen Vorwurf”, Der Spiegel, 18 februari 2022, https://www.spiegel.de/ausland/nato-osterweiterung-aktenfund-stuetzt-russische-version-a-1613d467-bd72-4f02-8e16-2cd6d3285295
  9. Diana Johnstone, Fool’s Crusade [Monthly Review Press, 2002], https://monthlyreview.org/product/fools_crusade/
  10. “NATO Expansion: What Gorbachev Heard”, National Security Archive, George Washington University, https://nsarchive.gwu.edu/briefing-book/russia-programs/2017-12-12/nato-expansion-what-gorbachev-heard-western-leaders-early
  11. “President W. J. Clinton to the People of Detroit”, United States Information Agency, 22 oktober 1996, https://www.nato.int/cps/en/natohq/opinions_25141.htm
  12. “Here’s Where Alliance Forces Are Deployed Across Eastern Europe”, CNN, 10 februari 2022, https://www.cnn.com/2022/02/10/europe/nato-troops-eastern-europe-map-intl-cmd/index.html
  13. “Why Russia Wanted Security Guarantees from the West”, Strategic Culture Foundation, 27 februari 2022, https://mronline.org/2022/03/02/why-russia-wanted-security-guarantees-from-the-west/
  14. “Bucharest Summit Declaration”, North Atlantic Treaty Organization, 3 april 2008, https://www.nato.int/cps/en/natolive/official_texts_8443.htm#ipap
  15. Bryce Green, “What You Should Really Know About Ukraine”, FAIR, 24 februari 2022, https://fair.org/home/what-you-should-really-know-about-ukraine/
  16. David Levine, “Council of Europe Report on Far-Right Massacre in Odessa”, Word Socialist Web Site, 19 januari 2016, https://www.wsws.org/en/articles/2016/01/19/odes-j16.html
  17. Arina Tsukanova, “So Who Annexed the Crimean Peninsula Then”, Strategic Culture Foundation, 28 mars 2017, https://www.strategic-culture.org/news/2017/03/28/so-who-annexed-crimea-peninsular-then/
  18. “What Donetsk and Lugansk People’s Republics Are”, Strategic Culture Foundation, 28 februari 2022, https://www.strategic-culture.org/news/2022/02/28/what-donetsk-and-lugansk-people-republics-are/
  19. Abdul Rahman, “What Are the Minsk Agreements-And What Are Their Role in the Russia-Ukraine Crisis”, 22 februari 2022, https://www.peoplesworld.org/article/what-is-the-minsk-agreement-and-whats-its-role-in-the-russia-ukraine-crisis/
  20. “Who Is Firing at Whom And Who Is Lying About It?”, Moon of Alabama, 20 februari 2022, https://mronline.org/2022/02/21/ukraine-who-is-firing-at-whom-and-who-is-lying-about-it/
  21. Brzezinski, Grand Chessboard [Basic Books, 1997], (Sidorna: 41, 87-92, 103, 113, 116-17, 121-22, 164-70, 188-90, 200, 209).

“Ociviliserade” människors syn på krisen mellan Ukraina och Ryssland

Av Adriel Kasonta för AsiaTimes, 8 mars 2022

Författaren Vijay Prashad delar med sig av sina tankar om krig och dubbelmoral

Veteraner från frivilligbataljonen Azov, som deltog i kriget mot de ryskstödda separatisterna i östra Ukraina, gör honnör under en massdemonstration med namnet “ingen kapitulation” i Kiev den 14 mars 2020. Utländska högerextremister rapporterades ha anslutit sig till förbandet samt till motståndarenheter på den proryska sidan i konflikten för att få militär erfarenhet. Foto: AFP / Sergei Supinsky

Adriel Kasonta: Vad anser du om Ukrainas försök att rekrytera krigare från Afrika för att bekämpa ryska soldater på marken? Tror du att denna uppmaning har en chans att lyckas, och att vi kommer att få se dessa människor slåss bredvid nynazister, som annars känner ett ganska djupt hat mot färgade människor?

Vijay Prashad: Ukrainas president [Volodymyr] Zelensky bad “medborgare i världen” att komma och slåss i Ukraina. Jag blev förvånad när jag såg att Storbritanniens utrikesminister, Liz Truss, sade: “Om människor vill stödja den kampen kommer jag att stödja dem i deras kamp”. Detta förvånade mig på grund av den senaste erfarenheten av européer som åkte till Syrien för att slåss i det kriget och sedan kom hem djupt radikaliserade eller desorienterade.

Är det en bra idé att släppa in civila i en krigszon? Den franska regeringen avrådde åtminstone från det. Det är vad gäller civila från västvärlden. Nu är en del av dessa människor som kommer in i Ukraina, inklusive många av de 200 personer som kom från Kroatien, nynazister som kommer in i landet för att ansluta sig till de olika nazistledda bataljonerna, inklusive Azovbataljonen.

Ukrainas ambassadörer i många länder – från Algeriet till Senegal – har på sociala medier bett människor att komma till Ukraina och slåss. Detta är en mycket oroande utveckling.

Legosoldater får betalt. Enligt nyhetsrapporter – t.ex. i London Times – erbjuds professionella legosoldater 2 000 dollar per dag för att åka till Ukraina. Även om en tiondel av detta erbjuds personer från till exempel Senegal, dvs. om 200 dollar per dag erbjuds, är det mer än genomsnittslönen per månad (161 dollar).

Arbetslösa senegalesiska arbetstagare skulle kunna se detta som ett utmärkt tillfälle att tjäna pengar och migrera till Europa. Detta borde uppmärksamma FN som en berättelse om människohandel. Den senegalesiska regeringen har i alla fall tagit kontakt med Ukrainas ambassadör i Dakar och varnat honom för att sådan rekrytering är olaglig enligt senegalesisk lag.

Det är en sak för Zelensky och ukrainarna att bilda en civil milis i Ukraina och en annan att använda den internationella arbetsfördelningen för att rekrytera människor från de fattigare länderna för att strida i Ukraina. Var medvetna om att vi har en FN-konvention mot rekrytering, användning, finansiering och utbildning av legosoldater. Fyrtiosex länder har ratificerat denna konvention. Detta inkluderar både Senegal och Ukraina!

AK: Vi har alla sett medierapporter och direktsändningar från studenter från länderna i det globala syd som har fastnat vid gränsen mellan Ukraina och Polen och som hävdar att de har mött ojämlik behandling under evakueringsprocessen, för att inte säga att de har mött rasism och direkt segregering genom att bli ombedda att ställa sig längst bak i kön. Vad kan vara den grundläggande orsaken till ett sådant beteende? Skulle det kunna slå tillbaka i framtiden?

VP: Varje civilperson som vill fly från ett krig är en krigsflykting och ska därför få skydd enligt internationell rätt. Dessa elever är också krigsflyktingar.

Vi vet att Polen har haft en djupt rasistisk inställning till de flyktingar som kommer från Asien (Afghanistan och Syrien). Varför skulle de plötsligt dra tillbaka sin rasistiska inresepolicy när det gäller asiatiska och afrikanska studenter från Ukraina?

Det finns en “Ukraina först”-politik som tillämpas i gränsländerna. Detta har uppmärksammat regeringar runt om i världen. Afrikanska stater var de första att ta illa upp, från Nigeria till Sydafrika. Jag måste säga att de asiatiska regeringarna inte har varit så kraftfulla som de borde ha varit.

Denna attityd måste uppmärksammas och får inte glömmas bort när kriget är slut. Vi måste föra ett bredare samtal om rasism, men särskilt om krigföring. Finns det lika mycket oro för irakierna eller syrierna som det har funnits för ukrainarna?

Detta språk om blå ögon och blont hår är mycket, mycket oroande. Hittills har de mäktigaste länderna inte lämnat några kommentarer, och jag har inte sett någon kommentar från FN.

AK: Den västerländska mediebevakningen av situationen i Ukraina lämnar mycket övrigt att önska, med distinktioner mellan dem som flyr från konflikter i Ukraina och dem som flyr från konflikter i Mellanöstern eller Afrika, till exempel av CBS News korrespondent Charlie D’Agata. Vad säger det oss om det så kallade kumulativa västvärlden? Kan vi säga att västvärlden, för att uttrycka det rakt ut, är moraliskt bankrutt?

VP: Jag anser att det behövs en stor självrannsakan i västländerna. Liberalismen är hudlöslig. Eller inte ens det. D’Agata ber om ursäkt och blir förlåten. Han fortsätter att sända. Jag säger inte att han ska avskedas, men kanske har han visat att han inte är den bästa bedömaren av hur den här historien ska rapporteras.

Den självrannsakan sker helt enkelt inte. I Förenta staterna har regeringarna i olika delstater använt politisk makt för att förhindra undervisning om rasism och diskriminering, genom att demonisera “kritisk rasteori” och etniska studier.

I Storbritannien och Frankrike finns det helt enkelt ingen självrannsakan när det gäller deras imperialistiska historia. Båda länderna förnekar den och vägrar att acceptera de kraftfulla moraliska argument som framförs av de antirasistiska rörelserna i dessa länder. Elitens moraliska bankrutt är uppenbar, men det finns naturligtvis massrörelser i västländerna som försöker sätta dessa saker fast på dagordningen.

AK: Jag har aldrig stött på en sådan upprördhet och kollektiv aktion när USA och dess allierade invaderade och olagligt bombade länder i Mellanöstern eller Afrika. Faktum är att under den ryska militärkampanjen i Ukraina bombade Saudiarabien Jemen, och USA/AFRICOM bombade Somalia förra månaden. Betyder detta att europeiska liv och europeiskt lidande är viktigare än andra? Är vi inte jämlika?

VP: Jag tror att det finns en internationell uppdelning av mänskligheten. Jag började tänka på detta begrepp när jag för första gången läste orden från en företrädare för American Cyanamid, ett stort kemiskt företag, efter Union Carbide-explosionen i Bhopal i Indien, som dödade tusentals människor.

Michael Utidjian, medicinsk chef för American Cyanamid, som tidigare arbetade för Union Carbide, sade att man skyllde på de lokala cheferna som inte delade den “nordamerikanska filosofin om människolivets betydelse”. Med andra ord bryr de sig helt enkelt inte om huruvida de lever eller dör i dessa delar av världen. Och om de inte bryr sig behöver man inte betala dem så mycket, så man kan trycka ner lönerna. Och man kan sänka säkerhetsnormerna. Och man kan bomba dem.

Om en jemenit dör, så dör jemeniter, men om en europé dör är det fruktansvärt. Detta är den internationella uppdelningen av mänskligheten. Det är moraliskt avskyvärt, men också ett brott mot internationell rätt.

OKEJ. Det är ett brott mot lagen, men den bryts rutinmässigt. Haitis regering försökte höja minimilönen 2009, men USA:s regering ingrep för att kväva detta försök; de ville höja lönen till 1,75 dollar per dag (vilket fortfarande skulle ha legat under fattigdomsgränsen på 2 dollar per dag). Det är den internationella uppdelningen av mänskligheten: vissa människor måste leva undermänskliga liv.

Vi måste vara upprörda över detta, men också bygga upp krafter för att förändra detta system.

AK: Detta för mig till frågan om begreppet “internationellt samhälle”. Vad är det så kallade “internationella samfundet” i dag, och har detta begrepp förändrats sedan 1800-talet?

VP: Jag anser att begreppet “internationell gemenskap” har missbrukats mycket. Det är i grunden en omarbetad version av de gamla kolonialmakterna som möttes i Berlin för att dela upp Afrika 1885.

När begreppet “internationellt samfund” används innefattar det inte till exempel Nepals regering eller Barbados regering. Oftast avses Natoländerna, om inte de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd.

Vi behöver en mer demokratisk världsordning, en som bygger på alla världens folks förhoppningar och drömmar, drömmar som de regeringar som är medlemmar i FN:s generalförsamling tar med sig till bordet.

AK: Jag har ställt den här frågan eftersom USA har övervägt att sanktionera Indien för att landet avstod från att rösta om Ryssland i FN och uttryckt sin upprördhet över länder som Kina, Pakistan, Indonesien, Brasilien och Pakistan – och kallat dem “internationella pariaer”. Kan vi hävda att utvecklingen i Ukraina har dragit upp en tydlig demarkationslinje mellan det globala nord och det globala syd, och om så är fallet, vilka kan de möjliga konsekvenserna bli?

VP: Förenta staterna har ett enormt övertag och har haft detta övertag i årtionden: De kan forma en stor del av den ekonomiska verksamheten genom sitt komplex av dollar, Wall Street, amerikanska statskassor och IMF.

Den största delen av världshandeln är denominerad av dollarn, och den mesta finansiella verksamheten går genom det av USA:s statskassa förstärkta Wall Street-bankväsendet och IMF. Det är därför mycket lätt för den amerikanska regeringen att införa sanktioner mot länder.

Dessa sanktioner är inte möjliga på grund av en internationell överenskommelse, eftersom FN-stadgan (i artikel 41) säger att sådana ekonomiska sanktioner endast kan införas med hjälp av en resolution från FN:s säkerhetsråd. Det är därför vi kallar dessa sanktioner olagliga och ensidiga. Dessa sanktioner är möjliga endast på grund av den enorma makt som USA har över handels-, finans- och utvecklingssystemen.

Att avdollarisera och skapa alternativa finansiella system är lättare att föreställa sig än att genomföra i praktiken. Länderna måste anta dessa alternativa system, men vanan att [använda] dollarn tränger undan alla försök att skapa alternativa handelsbenämningar eller nya finansiella trådsystem. Det skulle krävas att ett stort antal länder börjar använda andra valörer och inte är rädda för sanktioner från USA för att ett alternativ ska kunna födas.

Det är en sak att alienera människor och göra dem arga och en annan att skapa ett alternativ. Kina och Ryssland har alternativa valutasystem, men inte många länder eller banker använder dem. Det skulle ha varit mycket enklare att utveckla alternativ genom BRICS-blocket, men det har inte varit lika framgångsrikt. Det måste föras en kraftfull debatt om möjligheterna att komma bort från systemet dollar-Wall Street-US Treasury-IMF.

AK: Som vi vet har den nya åklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen, Karim A A A Khan, inlett en utredning om eventuella krigsförbrytelser i Ukraina, eftersom de kan beröra Ryssland, men han har helt ignorerat de allvarliga anklagelserna mot amerikanska styrkor och CIA om brott som påstås ha begåtts i Afghanistan. Kan vi kalla det dubbelmoral, när vi vet att Internationella brottmålsdomstolen endast åtalar afrikanska diktatorer, men ger ett frikort till personer som Tony Blair eller George W Bush?

VP: Det är naturligtvis en dubbelmoral. Dessa institutioner – som ICC – står fortfarande i skuld till de viktigaste västmakterna. Det är synd. USA har inte ens ratificerat Romfördraget som inrättade ICC, och ändå är det USA som bestämmer eftersom det har så mycket diplomatisk och finansiell makt. Internationella brottmålsdomstolen måste fundera ordentligt på sin egen trovärdighet.

VIJAY PRASHAD

Vijay Prashad är exekutiv chef för Tricontinental: Institute for Social Research. Han är författare eller redaktör för flera böcker, bland annat The Darker Nations: A Biography of the Short-Lived Third World (The New Press, 2007), The Poorer Nations: A Possible History of the Global South (Verso, 2013) och Washington Bullets (LeftWord 2021), med ett förord av Evo Morales Ayma.

Hans nya bok är The Withdrawal: Iraq, Libya, Afghanistan, and the Fragility of US Power (The New Press, 2022), skriven tillsammans med Noam Chomsky, och kommer att kunna köpas i augusti.

Han skriver regelbundet för Frontline, The Hindu, Alternet och BirGun. Han är chefredaktör för LeftWord Books och chefskorrespondent för Globetrotter, som förser Asia Times med hans artiklar. Du kan följa honom på Twitter @vijayprashad.

ADRIEL KASONTA

Adriel Kasonta är en Londonbaserad konsult och jurist som arbetar med politiska risker. Han är expert vid Russian International Affairs Council (RIAC) i Moskva och tidigare ordförande för utskottet för internationella frågor vid den äldsta konservativa tankesmedjan i Storbritannien, Bow Group. Kasonta har en examen från London School of Economics and Political Science (LSE). Du kan följa honom på Twitter @Adriel_Kasonta.

Källa: https://asiatimes.com/2022/03/uncivilized-peoples-view-on-ukraine-russia-crisis/

Den svenska imperialismens upprustning och marxisternas uppgifter

först publicerad av Revolutions redaktion i Revolution den 3 mars 2022

Med hänvisning till “mänskliga rättigheter”, “demokrati” och “frihet” använder den svenska imperialismen cyniskt det ukrainska folkets lidanden för att rusta upp militären och utöka samarbetet med Nato. Lika lite som för den ryska eller amerikanska imperialismen, handlar denna svenska “solidaritet” om hänsyn till mänskligt lidande: syftet är att utöka sin egen förmåga att delta i plundringen av världens förtryckta nationer.

Foto: Socialdemokraterna

Det finns inga gränser för det hyckleri vi nu ser från de borgerliga medierna, de politiska partierna och hela det borgerliga etablissemanget. I enad kör upprepar de samma budskap som pumpas ut i alla västerländska medier: “Ryssland kränker Ukrainas suveränitet”, “vi måste stå upp för demokratin”, “vi måste stå enade” och så vidare, och så vidare. Under Magdalena Anderssons tal den andra mars menade hon att: “Rysslands väpnade angrepp är mer än en attack på Ukraina, det är en attack mot varje lands rätt att själv bestämma sin framtid.”

Samma personer som varit beredda att försvara alla möjliga typer av övergrepp, angreppskrig och folkmordiska bombningar när västimperialismen varit avsändare, står nu med både näsdukar och våtservetter i högsta hugg för att gråta krokodiltårar för Ukrainas folk.

Det är naturligtvis fullständigt nonsens att USA eller något utav EU-länderna skulle bry sig det minsta om något annat lands suveränitet. Hur var det med Iraks suveränitet under USA:s invasion, som kostat åtminstone en halv miljon människor livet? Eller Afghanistans? Eller Syriens och Libyens?

Behöver vi påminna någon om hur europeiska länder, med England i spetsen, med våld införde det kapitalistiska systemet i stora delar av världen genom kolonialismen? Eller om den spanska och engelska kolonialismens övergrepp mot ursprungsbefolkningen i Amerika? Eller om de otaliga invasioner, statskupper och kontrarevolutioner som den amerikanska imperialismen legat bakom bara under de senaste årtiondena?

USA har invaderat fler länder än någon annan nation i världen. Om den svenska imperialismen inte har lika många invasioner på sitt cv är det inte för att de inte velat, utan för att de saknat USA:s ekonomiska och militära muskler. Men varje gång som svenska kapitalister sett anledning att delta i ett krig har prat om behovet av att “försvara demokratin” använts som argument för att invadera, ockupera och massakrera ett annat lands befolkning.

Under täckmanteln “kriget mot terrorn” drev den svenska högern, socialdemokratin och svenska medier ivrigt på för att Sverige skulle delta i invasionen av Afghanistan 2001. Detta är regeringen än i dag nöjda över. För mindre än ett år sedan sade försvarsminister Peter Hultqvist att den svenska insatsen i Afghanistan gett Sveriges militär “erfarenhet av skarp operativ verksamhet. De erfarenheterna ska vi mycket nogsamt ta tillvara”. Så när svenska militärer övar sig i att mörda människor i andra länder så är det i ädla syften. När Ryssland gör samma sak är det “oförsvarbart”.

Putin hävdar att han invaderar Ukraina för att skydda den rysktalande befolkningen i Donbass. Alla förstår att detta är struntprat. Han ser dem bara som spelpjäser som han kan använda för att hävda den ryska imperialismens intressen i konflikten med Nato. Men det är värt att påpeka att detta är exakt samma cyniska strategi som USA, Frankrike, Storbritannien med flera använt otaliga gånger för att rättfärdiga krig. För att stoppa Assads angrepp på Syriens befolkning, eller Khadaffis angrepp på den libyska befolkningen: om och om igen har västimperialismen hävdat att man måste invadera ett land, för dess egen befolknings skull.

Men Sverige, USA och EU bryr sig lika lite om den ukrainska befolkningen som Putin och den ryska oligarkin: de är bara kanonmat som kan offras i kampen för den egna imperialismens intressen.

Den svenska imperialismens verkliga intressen

Det räcker med en enkel jämförelse för att se vad snacket om “demokrati”, “suveränitet” och “frihet” är värt. Den islamistiska diktaturen i Saudiarabien har sedan 2015 bedrivit ett krig i Jemen som lett till hundratusentals döda, att 16 miljoner lider av hungersnöd och 400 000 barn riskerar att dö av svält. Svaret från svenska politiker och svensk media? Tystnad.

Saudiarabien är nämligen allierade med USA, och svenska kapitalister har tjänat stora pengar på vapenexport till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, som haft god nytta av vapnen i Jemen.

Sveriges borgarklass, deras politiska representanter och deras media har inga som helst problem med diktaturer och krig – så länge det är en diktatur och ett krig som förs av deras allierade. Så länge ett krig inte går emot den svenska imperialismens intressen, har de inget att invända.

Ryssland är däremot en konkurrent till de västerländska imperialistmakterna. För Sveriges del har Ryssland varit en konkurrent i Östersjöområdet sedan en lång tid tillbaka. Sovjetunionens kollaps innebar stora möjligheter för svenska kapitalister att investera det kapital de fått genom en ökad utsugning av den svenska arbetarklassen i de forna Sovjetrepublikerna i Baltikum. Enligt en sammanställning i Affärsvärlden 2019 kontrollerar de svenska storbankerna Swedbank och SEB sammanlagt 65 procent av Estlands bankmarknad, 49 procent av Lettlands och 59 procent av Litauens. Swedbanks baltiska investeringar uppgår i dag till ungefär en femtedel av hela deras omsättning.

Ett starkare Ryssland är ett hot mot svenska kapitalisters intressen, vilket är orsaken till återupplivandet av den gamla rysskräcken. Detta tog fart efter Rysslands annektering av Krimhalvön 2014 med påstådda ubåtar i Stockholms skärgård och liknande fantasier. Nu går det knappt en dag utan att ett tjugotal hysteriska artiklar skrivs i den borgerliga pressen om hur invasionen av Ukraina också är “ett hot mot Sverige”, och att ett svenskt medlemskap i Nato blivit en “akut angelägenhet”.

Men ingen seriös bedömare tror att ryssen kommer att krypa upp ur Östersjön för att erövra Gotland. Jan Hallenberg, forskningsledare på Utrikespolitiska institutet, sade till exempel i SVT den 3 mars:

“I en situation där svenska medborgare redan är oroliga för eventuella ryska attacker så ska ju inte amerikanerna späda på den oron. Alltså Putin och Ryssland är starka, men att de skulle invadera halva Västeuropa, den tanken är ju fullständigt befängd. Det kommer inte att inträffa. Människor måste ta det här med en nypa salt. Det är olyckligt att en offentlig företrädare för USA uttrycker sig på det här viset. Det finns inte den här krigsrisken, den existerar inte.”

Att svenska trupper skickades till Gotland för att patrullera gatorna när konflikten började trappas upp hade bara ett syfte: att skrämma upp den svenska befolkningen och få dem att tro att ryssen är på väg för att stötta en upprustning av militären och ett svenskt medlemskap i Nato.

Foto: US Army

På många sätt kom detta krig väldigt lägligt för den svenska borgarklassen och regeringen: efter årtionden av ökade klassklyftor och försämringar finns en växande ilska mot politikerna, mot orättvisorna och de ständiga nedskärningarna. Borgarklassen, politikerna och media har använt en rad olika frågor under de senaste åren för att försöka avleda arbetarklassens uppmärksamhet från de verkliga problemen. Den ständiga rasistiska hetsen mot flyktingar och unga i förorten har varit en metod för att avleda från den högerpolitik som gjort borgarklassen allt rikare på arbetarklassens bekostnad.

Och på samma sätt som regeringen nu manar till nationell enhet mot Ryssland, försökte de mana till nationell enhet i början av pandemin. Men deras katastrofala hantering av pandemin slog tillbaka mot dem, och bidrog bara till att öka ilskan, särskilt bland arbetare inom välfärden som börjar nå bristningsgränsen.

Nu försöker de återigen lura den svenska arbetarklassen att deras fiende inte är den svenska borgarklassen utan Ryssland. De försöker återigen lura arbetarklassen att deras problem inte är bostadsbristen, inflationen, otrygga anställningar och omänskliga arbetsvillkor utan den ryska aggressionen. Men Sveriges upprustning och svensk nationalism kommer inte att kunna lösa något av arbetarklassens problem. Tvärtom kommer de ekonomiska konsekvenserna av kriget bara att förvärra dem.

En konflikt mellan två imperialistiska grupperingar

Kriget i Ukraina är konsekvensen av en lång konflikt mellan västimperialismen och Ryssland om makt, marknader och herravälde i Östeuropa. Trots löften om motsatsen när Sovjetunionen föll i början på 1990-talet, har Nato expanderat aggressivt österut och införlivade så sent som 2004 Estland, Lettland och Litauen. Man har köpt upp företag, installerat en rad västvänliga regeringar, placerat ut soldater i Östeuropa och hållit militärövningar vid Rysslands gränser. Kriget i Georgien 2008 var början på den ryska oligarkins försök att möta USA-imperialismens expansion och åter hävda sin makt i regionen.

Den västligt sponsrade, reaktionära Majdanrörelsen i Ukraina, 2014 var nästa sammandrabbning. Med stöd av nynazistiska huliganer installerades en reaktionär regim i landet som skulle se till att Ukraina gick med i EU och alliera sig med väst. Denna regering gick omedelbart till angrepp mot arbetarklassen med privatiseringar, nedskärningar, frysning av pensionerna och mycket annat. De tog in fascistiska huliganer i regeringen, samtidigt som Kommunistpartiet och vänstern drevs under jorden. Den 2 maj 2014 genomförde fascister en massaker på 46 aktivister i fackföreningshuset i Odessa. Allt detta ledde till ett uppror i östra Ukraina, som efter den ryska interventionen kristalliserades till Folkrepublikerna Lugansk och Donetsk. I den ukrainska regeringens krig mot dem har över 14 000 människor mist livet.

Varje angrepp behöver en ursäkt, och särskilt i väst har man en slående förmåga att motivera massmord med vackra fraser som “människors lika värde”, “frihet”, “demokrati” och så vidare. I Putins fall var ursäkten den ukrainska regimens verkliga bombningar av Donetsk och förtrycket mot den rysktalande befolkningen i Donbass. Den verkliga anledningen var att den ryska borgarklassen inte kunde acceptera ännu en satellitstat till USA-imperialismen och EU precis intill den ryska gränsen.

Faktum är att Zelenskyj vann valet 2019 på ett program som kritiserade den regim som kom till makten efter euromajdan-rörelsen. Hans program inkluderade bland annat att anta en mildare ton i inbördeskriget (mot Donbassrepublikerna) och sluta fred med Ryssland. Men under borgerlig demokrati är sådana löften inte mer än ord – kapitalisternas intressen går först.

Zelenskyj är nära allierad med oligarker som Kolomojskyj, med nära kopplingar till väst och den nazistiska Azovbataljonen. Hans politik har inneburit nya IMF-lån, avregleringar för att sälja ukrainska företag till europeiska kapitalister, förtryck mot oppositionsmedier – och naturligtvis EU- och Nato-medlemskap.

Zelenskyjregimen är alltså inget neutralt offer för rysk aggression, utan tvärtom en företrädare för USA-imperialismen och Nato inuti Ukraina.

I tisdagens “tal till nationen” försökte Magdalena Andersson klumpigt dölja den västerländska imperialismens ambitioner genom det slående påståendet att: “Kreml hävdar att Ukraina tillhör en särskild rysk intressesfär. Men i dagens Europa finns inget utrymme för intressesfärer.”

Man kan fråga sig vad en intressesfär under kapitalismen är, om inte att företagen i en grupp imperialistiska länder (USA och EU) lägger under sig företagen i ett annat land (Ukraina), köper dess borgarklass och politiker, och använder landets arbetare som kanonmat i sin egen konflikt med andra imperialistiska grupperingar.

När politikerna talar om att “lilla Ukraina” i sig inte utgör något hot mot “stora Ryssland”, handlar det bara om att dölja den västerländska imperialismens aggressiva expansion österut. De har mer än gärna tagit en “hård linje” mot Ryssland – med Ukrainas bönder och arbetare som enda insats. Ur deras synpunkt är det ukrainska folket bara brickor i ett spel, där mänskligt lidande är det nödvändiga priset för att västerländska kapitalister ska kunna öka sina profiter.

Det borde vara ABC för varje socialist att vi inte kan stötta någon sida i en sådan här konflikt: varken USA-imperialismen, Nato och deras europeiska allierade (inklusive Sverige) eller den ryska imperialismen. Att sluta upp bakom “sin” borgarklass och “sin” imperialism, innebär att avväpna arbetarna gentemot de egna kapitalisterna och att vända dem mot arbetare i andra länder.

Vänsterpartiet viker sig för pressen

Den svenska borgarklassen och deras representanter i ledningen för socialdemokratin har med glädje kastat undan alla pretentioner om att inte skicka vapen till länder i krig. Regeringen påstår att det är första gången sedan Sovjetunionens invasion av Finland 1939 som man skickar vapen till en krigszon.

Folket i Jemen kanske har synpunkter på detta, eftersom de slaktats med hjälp av Saabs och Ericssons radarsystem, fartyg, missiler och kanoner. Förenade arabemiraten var den största köparen av svensk krigsmateriel år 2020. Tvåa på listan är USA, som är inblandade i så gott som varenda konflikt på planeten.

Tyvärr är man inte lika villig att skicka vapen till Palestina. Rojava fick klara sig utan svenska vapen i kampen mot IS och för kurdisk frigörelse – däremot kunde Erdoganregimen i Turkiet använda svenska vapen för att kväsa kurderna.

På typiskt nyspråk talar den svenska lagstiftningen för vapenexporten om krav på “mottagarlandets respekt för de mänskliga rättigheterna”, om “demokrati”, om “en rättvis och hållbar utveckling i mottagarlandet” och så vidare. Detta är inget annat än en lämplig täckmantel för vapenexportens verkliga syfte: att främja svenska kapitalisters intressen i utlandet.

Att Sveriges mäktigaste finansfamilj, Wallenberg, blir ännu rikare på kuppen är naturligtvis bara bra ur deras synvinkel. Saabs aktie har rusat med över 20 procent efter måndagens beslut om att skicka vapen till Ukraina.

Vänsterpartiet var till att börja med det enda partiet att inte rösta för vapenexporten till Ukraina, vilket föga förvånande ledde till en storm av kritik i borgerliga media som krävde att partiet skulle rätta sig in i ledet. Den före detta partiledaren Jonas Sjöstedt använde sitt Twitter-konto till att orera om “Sveriges säkerhetsintresse” och uppmana partiledningen att ändra sig. Detta gjorde de på ett extrainsatt partistyrelsemöte under tisdagskvällen.

I stället för att avslöja den svenska imperialismens, USA-imperialismens, Natos och EU:s roll, har vänsterpartiledningen anammat deras verklighetsbeskrivning. Den 2 mars skrev Nooshi Dadgostar:

”Vladimir Putins invasion av Ukraina gör honom till en mördare och krigsförbrytare. Vanliga ukrainare offras nu för Putins stormaktsambitioner. Över en halv miljon människor har tvingats fly. De senaste dagarna har våra tre partier [Vänsterpartiet, Enhetslistan och finska Vänsterförbundet] fattat beslut om att bistå Ukraina med pengar, förnödenheter och vapen för att de ska kunna försvara sig. Vi fortsätter trycka på för sanktioner mot rysk olja och gas, pengaflödet till Putins krigskassa måste strypas.”

Tyvärr sägs det inte ett ord om Nato och USA-imperialismens alla brott, eller hur de cyniskt använt Ukraina som ett slagfält i sina imperieambitioner. Genom sitt stöd till den amerikanska och europeiska imperialismen i dess konflikt med den ryska hjälper Vänsterpartiets ledning borgarklassen att bearbeta befolkningen inför ett svenskt medlemskap i Nato. Om Sverige går med i Nato, kommer Vänsterpartiet därmed bära en del av ansvaret för det.

Att Vänsterpartiets ledning kapitulerat inför den svenska borgarklassen är inte förvånande. Sedan 1990-talet har partiet tagit snabba steg åt höger, och under Nooshi Dadgostars ledning har man också börjat försöka framstå som ett ansvarstagande “näringslivsparti“, med en profil som är öppet positiv till de svenska industriföretagen. Beslutet om att man stödjer svensk vapenexport till Ukraina följer samma klassamarbetslinje: stöd svenska “intressen” (läs: storföretag), så faller förhoppningsvis några smulor ned till arbetarna.

Det är värt att påpeka att Vänsterpartiet motsatte sig att skicka vapen till kurderna i kampen mot IS 2014. “Vi ser inte heller att det är Sveriges roll att beväpna någon av parterna i krigen i Irak eller Syrien”, hette det då. Nu är man i stället för att skicka vapen som mycket väl kan hamna i händerna på ukrainska fascister, genom en korrupt och högerextrem regim som är uppbackad av Nato. Att partiet fortfarande är emot ett svenskt närmande till Nato gör liten skillnad om man i praktiken tar deras sida.

För en internationalistisk socialistisk hållning

Krig sätter alla tendenser inom arbetarrörelsen på prov. Med den massiva propaganda som den svenska borgarklassen utlöst var det självklart att varje svaghet inom vänstern och arbetarrörelsen skulle avslöjas. Att både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kapitulerat inför pressen och stöttar sin egen härskande klass i konflikten är föga förvånande med tanke på att båda partiernas ledning stadigt gått till höger.

Det finns andra delar av vänstern som för fram en pacifistisk linje med uppmaningar till diplomatiska lösningar, nedrustning och fred. Men detta är lika delar naivt som det är reaktionärt. Även en diplomatisk lösning skulle innebära att något utav imperialistblocken skulle dominera Ukraina.

Krig är en ofrånkomlig del av kapitalismen, och att vädja till kapitalisterna, deras regeringar eller organ som FN att sätta stopp för krig är lika fruktlöst som att vädja till en kapitalist att sluta exploatera sina arbetare. Kapitalismens kris innebär en tilltagande konkurrens mellan imperialistmakter om bytet och därmed allt fler och blodigare krig. Det är bara genom klasskamp som vi kan kämpa mot krig. Det är bara genom att ta makten ifrån borgarklassen och avskaffa kapitalismen som vi kan undanröja de grundläggande orsakerna till att krig bryter ut.

Marxister är motståndare till alla paroller och åtgärder som innebär det minsta stöd till någon imperialistmakt eller härskande klass i något land. Oavsett om det är sanktioner, vapenleveranser eller uppmaningar till en diplomatisk lösning, är innebörden densamma: man ger stöd till den ena eller den andra sidan i konflikten, den ena eller andra härskande klassen.

Att arbetare i Sverige och övriga västvärlden känner en genuin solidaritet med de ukrainska massornas lidande råder det ingen tvekan om. Men detsamma kan inte sägas om de svenska kapitalisterna och den svenska regeringen. Därför kan vi inte göra gemensam sak med dem. Vi måste föra fram en självständig klassposition, som noggrant avvisar allt form av stöd till vår egen härskande klass liksom den härskande klassen i alla andra länder.

Därför kan vi inte föra fram paroller som “fred i Ukraina”, “Hands off Ukraina” och “vi står med Ukraina”, eftersom innebörden av dem är att det bara är Ryssland som ska dra sig ur Ukraina – medan USA och EU ska fortsätta att dominera landet. Fred i Ukraina innebär likaså ett stöd till den nuvarande regimen i Ukraina – den nationalistiska reaktionära regeringen under Zelenskyj som representerar USA och EU:s intressen i landet. Även en sådan paroll innebär att man tar ställning för västimperialismen mot den ryska imperialismen.

Vi stöttar ingen av sidorna. Den enda sidan vi står på är den internationella arbetarklassens. Vi tar en klassposition i kriget där vi stöttar arbetarnas kamp mot sin egen härskande klass i varje land.

Den vänster som tar ställning för västimperialismens sanktioner och vapenleveranser, och för Zelenskyjregimen, tar också ställning för Nato, EU, USA-imperialismen och den svenska imperialismen.

USA och EU kommer inte att lyckas störta Putin. Deras klumpiga försök gör det tvärtom lättare för honom att framstå som Rysslands “starke man” som står upp mot den västerländska imperialismen. Det är endast den ryska arbetarklassen som kan göra sig av med Putinregimen. På samma sätt kommer Putin om han får chansen endast att ersätta ukrainska nynazister med reaktionärer som viftar med den ryska imperieflaggan.

I Sverige är det vår uppgift att motsätta oss vår egen härskande klass, och avslöja deras intressen i konflikten. Naturligtvis ger vi inte det minsta stöd till Putin och hans reaktionära regim. Vi inspireras av de tusentals ungdomar som fängslats av Putin för sitt krigsmotstånd och stöttar våra ryska kamrater som modigt och benhårt motsatt sig Putins krig och avslöjat hans verkliga intentioner. Men som marxister i Sverige är det vår uppgift att följa deras exempel och avslöja den västerländska imperialismen.

Det värsta misstaget en svensk revolutionär kan göra i en sådan här situation är att stämma in i den öronbedövande hetsen mot Ryssland, som bara syftar till att maskera den svenska imperialismens brott och pressa in Sverige i krigsalliansen Nato. Vår hållning måste vara samma som Karl Liebknechts: “huvudfienden finns på hemmaplan!”

  • Inget stöd till klassfiendens militära äventyr – länge leve solidariteten med den internationella arbetarklassen!
  • Ned med krigsalliansen Nato – klasskamp mot imperialismen på alla sidor!
  • Arbetare i alla länder – förena er!
Källa: https://www.marxist.se/den-svenska-imperialismens-upprustning-och-marxisternas-uppgifter

Bandiera rossa och internationalismen

Ett socialistiskt perspektiv på att exportera krigsmateriel till krigshärdar.

• Är du helt historielös (inte menat som en förolämpning)? Men när socialdemokratin sprack, när 2a internationalen delades för knappt 110 år sedan så var det just i den nationella frågan.

Vänsterns ståndpunkt var att hålla fast vid Marx mål att hela världens arbetare skulle enas och stoppa alla framtida reaktionära krig. Klass över nation. Högerfalangen deklarerade trohet till kung, fosterland och finans och valde nation över klass. Det möjliggjorde första världskriget. Det var sossarnas stora svek mot mänskligheten.

Som socialist tar jag inte parti i reaktionära krig. Jag är inte nationalist, jag är socialist.

• Angående inrikes och utrikes aspekter av regimers legitimitet och tre högerregimer som dåliga exempel (KSA, Ryssland och USA).

En regims legitimitet i inrikespolitiken motiveras med graden av folkligt stöd och visst, USA:s presidenter väljs i allmänna val men måste ha goda relationer med kapitalets diktatur för att komma till val. Som illustrerande exempel kan vi nämna att Bernie Sanders utmanövrerades med lögner och makt över media av Biden och Bloomberg i South Carolina förra förvalet. USA är en plutokrati där ingen släpps fram utan storfinansens godkännande.

• Ett lands inre ordning får aldrig användas för att ge legitimitet åt inhuman utrikespolitik.

Men även om USA skulle varit en demokrati så skulle det inte gett Biden större rätt att angripa ett annat land än Kungen av Saudiarabien (KSA är definitivt ännu mindre demokrati än vad Ryssland är) har eller vad Poutine har. Angriparmaktens grad av demokrati är helt enkelt helt oväsentlig för dess rätt att starta angreppskrig. Det är alltid ytterst klandervärt att angripa ett annat land. Oavsett vem du är. Punkt.

• Angående det reaktionära, inter-imperialistiska, kriget i Ukraina, så bär Poutine ensam ansvaret för beslutet att invadera ett grannland. Men i en socialistisk värld hade förutsättningarna för att starta kriget inte funnits. När länder angriper varandra handlar det om rätten att exploatera och konflikten är inbyggd i det kapitalistiska systemet.

Låt oss bortse från Natos provocerande utvidgning öster om Elbe. Att den förr eller senare skulle leda till ett krig var oundvikligt i en värld där länder konkurrerar om makten och resurserna. Eftersom våra makthavare litar blint på amerikansk analys har de blickarna riktade på förhållanden inne i Ryssland , så låt oss istället kort titta närmare på 2000-talets Ukraina.

Naomi Klein gav ut en bok 2007 som heter Chockdoktrinen. Den beskriver i princip exakt hur USA bryter ner och tar makten i länder med makroekonomiska styrmedel. Det har de gjort i t.ex. Sudan, Colombia och Ukraina. Samtidigt har USA uppmuntrat extremister att skapa oro i Ukraina precis på samma sätt som de gjort i land efter land i 70 år (Iran och Guatemala är de första exemplen på det som efter 1960-talets utveckling i Indonesien kallas Jakartametoden).

Poutine har gjort likadant. Han har kopierat Jakartametoden och genom att finansiera ryska och serbiska nassar skapat ett spegelkrig mot de av USA och EU finansierade ukrainska och västerländska nassarna.

De som lidit mest är de rysktalande pensionärerna i östra Ukraina. De har utnyttjats som en spelbricka av Putin och ignorerats av väst.

[Som ordförande Mao sa, är karriärmänniskor som grodor på botten av hinkar: de ser bara himlen ovanför, men är blinda för terrängen runtomkring sig och känner inte den mark de står på — en mark som gödslas med folkets ben och vattnas med de svagas blod.]

• När är det legitimt att intervenera?

När det gäller länders inre angelägenheter är det alltid lika klandervärt när centralmakten angriper en region eller en folkgrupp med militärt, polisiärt eller ekonomiskt våld. Inte heller i detta fall kan det försvaras med folkviljan. Att en majoritet bestämmer sig för att förtrycka en minoritet är inte mer rätt än om en minoritet griper makten och förtrycker en majoritet. Förtryck är förtryck.

Folkrätten är till för att skydda centralmakten, inte för att skydda de breda massorna. För folkets skydd finns istället konventioner för mänskliga rättigheter och mänsklighetens rättigheter. När förtrycket bryter mot dessa konventioner finns det legala skäl för folkligt uppror.

Som socialist ger jag mitt stöd till de som slåss för sina mänskliga rättigheter. Ibland är det ett ockuperat folk som slåss för att slänga ut en ockupant, ibland är det ett förslavat folk som slåss för sin frihet, ibland är det en förtryckt region som vill bli självständig. Det är i samtliga dessa fall klasskamp och skiljer sig från ett reaktionärt krig eftersom det senare handlar om två förtryckare som offrar arbetare på slagfälten för att vinna makten att förtrycka dessa arbetare och ta kontroll över naturresurserna.

Som socialist tar jag inte parti i reaktionära krig. Jag är inte nationalist, jag är socialist.

Hur USA:s inblandning splittrade Sudan och skapade en oljerepublik som drunknar i fattigdom och konflikter

av TJ Coles, 1 februari 2022 för TheGreyZone
Presidenterna Salva Kiir t.v. och Joe Biden t.h.

Efter årtionden av amerikanska mjukmaktshjälpsinterventioner för att utnyttja Sydsudans energireserver och motverka Kinas inflytande är republiken fast i en humanitär kris.

Liksom de flesta länder är Republiken Sydsudan en komplex nation med skiftande allianser och externa influenser.

Nyligen undertecknade president Salva Kiir, som bär en Stetson-hatt som han fått av George W. Bush, ett fredsavtal med gamla fiender i opposition, Sudan People’s Liberation Army. Ungefär samtidigt underlättade den så kallade ambassadtrojkan (bestående av USA, Storbritannien och Norge) Internationella valutafondens (IMF) program för Sydsudan.

När Kina föreslår investeringsprogram kallar amerikanska politiker det för “skuldfälldiplomati”. När västerländska företag försöker plundra fattiga, resursrika nationer kallar de det för “utveckling”, vilket man har sett i Sydsudan.

Västvärldens intresse för Sydsudan är olja.

Med hänvisning till 1800-talets imperialisters koloniala “den vita mannens börda” rättfärdigade det av den amerikanska regeringen stödda Voice of America nyligen utländsk inblandning i Sydsudan genom att påpeka att landets 3,5 miljarder bevisade fat råolja inte lätt kan exporteras på grund av bristen på infrastruktur för rörledningar och ekonomisk misskötsel. Ambassadtrojkan och dess IMF-program insisterar på “att skattedata – inklusive uppgifter om olje- och icke-oljeinkomster – bör offentliggöras … regelbundet och utan dröjsmål”.

I dag har USA förlorat kontrollen över den ställföreträdare man skapat och Sydsudan håller på att förvandlas till en humanitär kris. Alan Boswell, specialist på Sydsudan vid International Crisis Group, har erkänt: “USA:s insatser i Sydsudan verkade vara en sista spasm av naivt amerikanskt nationsbyggande, som alla har kollapsat på ett episkt sätt”.

Så vilken roll spelade USA för att splittra Sudan och driva landets södra del in i en kris?

“Säg att muslimerna är ansvariga”

År 1899 skapade Storbritannien det anglo-egyptiska kondominiumet i Sudan. Eponymen “egyptisk” var en felaktig benämning eftersom Storbritannien också styrde Egypten som ett så kallat “beslöjat protektorat”, så Sudan och dess huvudstad Khartoum placerades i princip under brittisk kontroll fram till självständigheten 1956.

Enligt en underrättelsebedömning från CIA utvecklades en “lönsam slavhandel av europeiska handelsmän och deras arabiska medhjälpare i Khartoum … Det våld och den grymhet som den främjade har inte glömts bort i söder”.

Storbritannien antog sin typiska “söndra och härska”-strategi. “Kristna missionärer höll slaverifrågan vid liv genom att tala om för sydstatsborna att nordliga muslimer var ansvariga.” Efter självständigheten var den södra regionen “knappt integrerad” med den norra.

År 1955 inledde sydliga rebeller, Anya-Nya (“ormgift”), det decennier långa inbördeskriget. I CIA:s Current Intelligence Country Handbook noterades att religionen inte var den enda – eller ens den viktigaste – punkten för splittring. Majoriteten av invånarna i söder var svarta och de styrande tjänstemännen i norr var till övervägande del araber. Resurskoncentrationen var ett stort problem. Khartoum, som var starkt beroende av intäkterna från bomull, absorberade Sudans rikedomar på bekostnad av resten av landet.

CIA:s analytiker hoppades att den första diktatorn efter självständigheten, generallöjtnant Ibrahim Abboud, skulle följa en Washingtonvänlig kurs. I en underrättelsebulletin står följande: “Regimen har accepterat det amerikanska biståndsprogrammet … [och] har vidtagit åtgärder för att stävja de prokommunistiska publikationerna på …..”

Vinster som kommunistiska politiker gjorde ett decennium senare krossades efter att den valda regeringen förbjöd vänsterpartier och berövade sydstatsborna sina rättigheter.

Medan nordens krig mot sydliga avskiljningar fortsatte hade enligt uppgift en miljon människor dött 1970 och hundratusentals hade flytt till grannländerna. USA tolererade sovjetiska vapen till Khartoum eftersom det i praktiken lät Sovjetunionen föra ett ombudskrig mot söder. Israel hällde in vapen i söder, enligt uppgift för att förvärra kriget i hopp om att avleda den nordliga regeringens uppmärksamhet från de arabisk-israeliska konflikterna.

Södern: “exploaterbara mängder råolja”

Mellan 1971 och 1972 förmedlade Etiopien en kortvarig fred mellan den sudanesiske härskaren, generalmajor Gaafar Nimeiri, och Anya-Nyas politiska gren, South(ern) Sudan Liberation Movement. Avtalet ledde senare till att Anya-Nya-rebellernas ledare, löjtnant Joseph Lagu, ledde det höga verkställande rådet för den autonoma regionen södra Sudan, ett politiskt arrangemang som varade tills det avskaffades av president Nimeiri 1983. Vid den här tiden hade Chevron spenderat miljontals dollar i ett fruktlöst försök att modernisera södra Sudan så att man kunde utvinna olja på ett effektivt sätt.

USA:s policy övergick till att i tysthet stödja separatisterna i sydstaterna. Eftersom Sudans olja huvudsakligen finns i söder, ansåg amerikanska analytiker att Nimeiris regim, som de beskrev som “moderat” och “västvänlig”, hade fortsatt att utveckla söder. Vid den tiden hade Washingtons motståndare, överste Muammar Gaddafi, länge suttit vid makten i Libyen. Den pro-sovjetiska Mengistu styrde Etiopien vid den sydöstra gränsen. CIA fruktade att Sudans “allvarligt underutvecklade” södra del återigen skulle göra uppror, försvaga Nimeiri och lämna Khartoum öppet för sovjetiskt inflytande.

Under 1980-talet uppstod amerikansk “mjuk makt” i Sudan: användning av “bistånd” och investeringar för att skapa en livskraftig, oberoende regim i söder.

I en historik över USAID:s (US Agency for International Development) verksamhet i det bördiga Sudan konstaterades i början av 1980-talet att “[b]ör Sudan blir Mellanösterns och andra delar av världens ‘brödkorg’ kommer det att behöva en hel del investeringar som riktas till utvecklingsprojekt”. Av större intresse för Washington var petroleum: “Den sudanesiska regeringen är rimligen övertygad om att kommersiellt exploaterbara mängder råolja har upptäckts i södra Sudan”.

År 1983 gjorde de sudanesiska väpnade styrkorna myteri. Kommendör John Garang, som hade utbildats av USA i Fort Benning i Georgia, ledde bildandet av södra Sudans folkets befrielsearmé. I ett CIA-forskningsdokument beskrivs Garang som en “socialist”. I andra dokument anges att han stöds av Etiopien och Libyen. Deras stöd skulle inte hålla i längden när USA:s “hjälpprogram” kom på skam.

Clinton-åren: “energihantering” och mjuk makt

Washingtons långsamma påtryckningar för sydsudanesisk utbrytning började förmodligen på 1980-talet, med så kallade civilsamhällesprojekt som syftade till att stärka de rebellgrupper som motsatte sig den nordliga regeringen. År 1987 började National Endowment for Democracy (NED) – den av USA:s regering sponsrade enheten för regimskifte – att finansiera The Sudan Times, som “använder NED-medel för att köpa förnödenheter som är nödvändiga för att den ska kunna fortsätta att publiceras”.

I norr störtades president Nimeiri av general Rahman Swar, vars kortvariga styre ersattes av den valda presidenten Ahmed al-Mirghani. Vid denna tidpunkt är CIA:s uppgifter tomma, så det är oklart vilka förbindelser USA inledningsvis hade med general Omar al-Bashir, som tog över genom en kupp 1989.

Martin Merediths Afrikahistoria noterar att från 1991 fick den etniska Nuer-befälhavaren Riek Machar hjälp av al-Bashir att ta oljefälten i besittning genom att ta kontrollen från Sudanska folkets befrielserörelse/armé, som leddes av Garang, en etnisk dinka. Det finns få bevis, men Clintonadministrationen (1993-2001) ansåg förmodligen att de politiska brytningarna i söder gav deras fiende i norr, al-Bashir, mer makt.

USAID:s program Sudan Transitional Rehabilitation förhandlade framgångsrikt fram en fred mellan Garang och Machar 1999. Byrån noterar att dess bidrag omfattade medel för “energiförvaltning”. William Reno från Northwest University tycks hävda att effekten av USAID:s Operation Lifeline Sudan, som inleddes det år då al-Bashir kom till makten, i slutändan legitimerade de sydliga rebellerna. Al-Bashirs män, som hävdade att de var spioner, avrättade USAID-personal 1992, vilket ledde till att byrån stoppade sina program i norra Sudan.

År 1993 uppvaktade Garang öppet USA:s utrikesdepartement, även om medierna visade föga intresse och historien är i stort sett begränsad till specialiserade publikationer. Vid ett möte i Washington drev Garang de sydliga eliternas sak med Frank Wisner, underförsvarsminister med ansvar för politik och CIA:s mångåriga medarbetare, och George Moose, biträdande utrikesminister med ansvar för afrikanska frågor. Så småningom gav mötena resultat.

USAID rapporterar: “1998 ändrade Vita huset, på uppmaning av kongressen, sin politik så att Förenta staterna kunde ge utvecklingsbistånd till områden som innehas av oppositionen tillsammans med humanitärt bistånd i hela landet.”

1997 avslöjade en rapport från Operation Lifeline Sudan den organisering på gräsrotsnivå som USAID och partnerorganisationer var inblandade i. I den så kallade kapacitetsuppbyggnaden ingick arbete med “samhällsledare” från Garangs Sudan People’s Liberation Movement, den politiska flygeln av den sydliga armén (SPLM/A). Utbildningen omfattade lantmäteri och könsmakt “i strid med kulturella normer och värderingar”. Det kulturella moderniseringsprojektet förberedde södra Sudan för framtida självständighet.

Proxynationer som “frontlinjestater”

Garang var personlig vän med Ugandas västvänliga diktator Yoweri Musevini, som försåg SPLM/A med vapen. Human Rights Watch rapporterade 1998: “USA tillhandahåller 20 miljoner dollar i överflödig militär utrustning till Eritrea, Etiopien och Uganda för defensiva ändamål (med hänvisning till Sudans regerings påstådda stöd till rebellstyrkor från vart och ett av dessa länder).” I en rapport från kongressbiblioteket konstateras också att “[det] var i mitten av 1990-talet som [Clinton] införde en politik för att utöva påtryckningar mot Khartoum med hjälp av Uganda, Etiopien och Eritrea”.

Clintonadministrationen sanktionerade Sudan och angav som ursäkt Bashirregimens påstådda kopplingar till “al-Qaida” och den politiska Nationella islamiska fronten, som vissa amerikanska politiker hävdade var en terrorgrupp. År 1998 avslöjade senatens utrikespolitiska kommitté (SFRC) följande: “Dr. John Garang insisterade i sitt möte med SFRC:s personal på att allt utvecklingsbistånd skulle riktas till områden under SPLA:s kontroll, varav vissa inte har varit under [Nationella islamiska frontens] kontroll på fem eller fler år.”

Så kallade biståndspengar fortsatte att strömma in i söder i ett försök att konsolidera rebellerna och bygga upp en känsla av sydlig nationalism i allmänhetens psyke. I mars 1999 sade Carl Gersham, ordförande för National Endowment for Democracy (NED): “NED:s stipendiater fortsatte att spela framträdande roller i kampen för mänskliga rättigheter och demokrati i Liberia och Sudan, där NED har genomfört betydande program.”

År 2001 började NED finansiera Center for Documentation and Advocacy (CDA), som “publicerar och distribuerar South Sudan Post i hela Sudan och utomlands”. CDA fick också bidrag från USAID. USAID noterar att vapenvila i Nubabergen undertecknades i januari 2002 på uppmaning av USA och Schweiz, vilket lugnade våldet mellan al-Bashirs styrkor och SPLM/Nubafolket, som sitter på enorma oljeresurser. Machakosprotokollet från juli 2002, enligt USAID, “fastställde premissen ‘ett land, två system'”.

Men “ett land, två system” skulle snart bli två länder, två system. Vid det laget var George W. Bush-administrationens (2001-09) inställning till norr lite mer balanserad. Hemliga “antiterrorist”-operationer såg ett tyst samarbete mellan al-Bashir och Bushadministrationen, även om USA fortsatte att stödja al-Bashirs fiender i söder. Al-Bashirs nationella säkerhetsrådgivare, Salah Gosh, var till exempel en CIA-kollaboratör som träffade utrikesminister Colin Powell. (Gosh försökte senare göra en misslyckad kupp mot al-Bashir).

År 2002 beskrev USA:s ambassadör John Danforth SPLM som “de främsta antagonisterna i Sudankonflikten”. I december sponsrade USAID:s Office of Transitional Initiatives (OTI) konferensen All-Nuba Conference, som “[samlade] företrädare för det civila samhället, [Sudans regering], SPLM och andra från alla delar av det politiska spektrumet för att diskutera Nubafolkets framtid”.

Fredsavtal legitimerade sydliga rebeller

USAID:s OTI beskrevs 2004 som ett “stöd till fredsprocesser från folk till folk i södra Sudan”. Programmet syftade också till att “öka sydsudanesernas deltagande i deras styrelseskick”. Detta skulle uppnås genom att inrätta en så kallad oberoende sydsudanesisk media och skapa enheter för rättshjälp, stärka kvinnors egenmakt och ett centrum för utbildningsutveckling för att inrätta radiosändningar på kortvåg på dinka, engelska, jubaarabiska och nuer.

Med hjälp av USAID:s dåvarande administratör Andrew Natsios och ambassadör John Danforth undertecknade al-Bashir 2005 det övergripande fredsavtalet med SPLM. Även om USA tog åt sig äran var det en svårvunnen fred som till stor del förhandlades fram bakom kulisserna med Garang och vicepresident Ali Osman Taha. USAID konstaterar att CPA “inledde en ny era av amerikanskt bistånd i Sudan”. Landet blev en av USA:s viktigaste prioriteringar i Afrika och en av de högsta i världen.”

Garang dog i en helikopterkrasch 2005 som tillskrivs “pilotfel”. Han ersattes av Salva Kiir, som USA:s president George W. Bush beskrev som “en vän till mig”.

I november samma år talade Kiir inför den av den amerikanska regeringen finansierade tankesmedjan Wilson Center. “Jag har träffat mycket viktiga tjänstemän och jag har inte bara lärt känna dem på personlig nivå utan har haft möjlighet att få veta hur saker och ting fungerar i den amerikanska regeringen”, sade Kiir. Detta ledde till inrättandet av “de två kamrarna i de nationella lagstiftande församlingarna” i söder, “liksom ministerrådet (kabinettet) i den nationella enhetsregeringen”.

“Biståndet” fortsatte att forma de splittrade sydliga rebellrörelserna till en sammanhängande helhet inför omröstningen om självständighet. I november 2005 konstaterade USA:s vice utrikesminister Robert Zoellick att de sydliga grupperna var “oförmögna att komma samman”. Kanske ännu viktigare är att biståndet också användes för att propagera för att få de civila i söder att stödja enigheten. Khartoum Monitor, som drivs av Grand Africa Media Service Co., inrättades 2000 av journalister från södra Afrika. Dess utgivare Alfred Taban vann NED:s demokratipris 2006.

År 2007 sade representant Frank R. Wolf, en republikansk trotjänare av humanitär interventionism, till Bushs utrikesminister Condoleezza Rice: “Salva Kiir behöver att hans folk utbildas när det gäller säkerheten, med tanke på John Garangs död, om något skulle hända honom. Så om ni snabbt kan se till att hans folk får utbildning skulle det vara till hjälp.”

Obama-åren: att jaga olja till ett värde av miljontals dollar

I det USA-stödda övergripande fredsavtalet utlovades en folkomröstning om vissa regeringsformer för söder, inklusive möjligheten till utbrytning. I september 2010, bara några månader före folkomröstningen, sade president Obamas överdirektör för multilaterala frågor och framtida chef för USAID, Samantha Power, om sin chef: “Presidenten beslutade att delta i detta evenemang, som faktiskt vid ett tillfälle ursprungligen var tänkt som ett ministermöte, eftersom detta inte kunde vara en mer kritisk tidpunkt i Sudans liv.”

NED finansierade och stödde en mängd sydsudanesiska civilsamhälles- och propagandaorganisationer, däribland: South Sudanese Network for Democracy and Elections, Eye Radio 98.6FM, Internews Community Radio Network the Community Empowerment for Progress Organization och South Sudanese Women’s Empowerment Network.

Med PR-stunts för västvänliga frågor, som att bära Stetson-hatten, främjade den regionala ledaren Kiir USA:s ikonografi. Detta förstärktes av ett besök av Hollywoodstjärnan George Clooney, som “observerade” folkomröstningen, som officiellt övervakades av Southern Sudan Referendum Commission (SSRC) i Khartoum och Southern Sudan Referendum Bureau (SSRB).

Men USAID påverkade båda organisationerna: “Vi spelar en nyckelroll genom att tillhandahålla tekniskt och materiellt stöd och har tillhandahållit betydande finansiering till internationella och inhemska grupper för att både utbilda väljare och säkerställa en trovärdig observation av folkomröstningen.” Detta innefattade en kampanj för registrering av väljare, som enligt Europeiska unionens valobservatörsuppdrag (EUEOM) var mer inriktad på att få 60 procent av de registrerade väljarna att delta, vilket CPA krävde, än att utbilda befolkningen om frågorna.

Folkomröstningen ägde rum i januari 2011. Efter att ha tagit kontroll över medierna i söder blockerade USA genom ombud argument för enighet. EUEOM drog slutsatsen: “En nästan total avsaknad av kampanjer för enighet skapade en miljö där debatten om konsekvenserna av en utbrytning eller Sudans fortsatta enhet drunknade.”

Trots att en absurd andel på 98,83 procent av väljarna valde självständighet erkände USA:s president Barack Obama omedelbart den nya regeringen bestående av Salva Kiir och hans vicepresident Riek Machar som ledare för Republiken Sydsudan.

År 2011 legitimerades SPLA av USA:s Afrikakommando (Africom). SPLA-soldater utbildades i minröjning och taktisk vård av skadade av personal från Africom.

Joseph Konys “kristna” Herrens motståndsarmé (LRA) är den afrikanska motsvarigheten till al-Qaida: en svårfångad terrorgrupp som ger USA en förevändning för att beväpna flera nationer under förevändning av brottsbekämpning och terrorbekämpning. I februari 2012 kommenterade Karl Wycoff, biträdande biträdande utrikesminister för afrikanska frågor, LRA med följande ord (omskrivet av Africom): “Förenta staterna tillhandahåller utbildning, utrustning och logistiskt stöd till militära insatser i Uganda, Centralafrikanska republiken, Demokratiska republiken Kongo och Sydsudan för att bekämpa upproret.”

Men Sydsudan, som översvämmades av amerikanska vapen och amerikansk utbildning, föll ner i inbördeskrig. Africom noterade oljans betydelse för ekvationen och konstaterade att “Sydsudans regering i Juba stängde av flödet i början av 2012 och anklagade sudaneserna för att ha tagit ut olja till ett värde av hundratals miljoner dollar (sic)”. Även 2012 reste USA:s president Obamas utrikesminister Hillary Clinton “till världens yngsta land, … där hon och president Kiir diskuterade säkerhet, olja och ekonomiska möjligheter”.

År av amerikansk inblandning kulminerar i humanitär katastrof

USA:s ansträngningar att skapa en oljelösasstat gick inte enligt planerna. Sydstaterna Kordofan och Unity förblev i konflikt, med Afrikanska unionen som försökte medla. När den nordliga sudanesiska regeringen med bas i Khartoum attackerade delstaterna skickade SPLA trupper för att ockupera oljefälten. Med hänvisning till SPLA:s attacker annekterade de sudanesiska väpnade styrkorna Kordofan.

Ett år senare, i december 2013, anklagade Kiir vicepresident Machar för att ha försökt göra en kupp. Detta ledde till det sydsudanesiska inbördeskriget, där Machar bildade den rivaliserande SPLM-In Opposition. Freden 2015 bröts efter att SPLM-In-oppositionen splittrades och underblåste fler interna strider.

I juli 2015 rapporterade Council on Foreign Relations (CFR): “Obama-administrationen är rättfram: den humanitära katastrof som nu pågår är resultatet av samvetslösa politiska ledare som har utnyttjat en etnisk konflikt som de inte kan kontrollera.” Men CFR försummade att nämna vem som gav dessa korrupta ledare makt.

Kina har i tysthet gjort det som flera amerikanska administrationer i följd hade hoppats att landet inte skulle göra: uppvaktat Sydsudans regering och investerat i landets energi. International Crisis Group har sagt att “år 2013 var omkring 100 kinesiska företag registrerade i Sydsudan, inom energi, ingenjörsvetenskap, byggnation, telekommunikation, medicinska tjänster, hotell, restauranger och detaljhandel”.

Under tiden lider allmänheten av konsekvenserna av det neokoloniala spelet. Sydsudans BNP är under 5 miljarder dollar jämfört med Sudans redan lilla 35 miljarder dollar. Den extrema fattigdomen är över 60 procent, jämfört med 25 procent i Sudan. Undernäringen är 12 procent i Sudan och har inte ens mätts i Sydsudan, även om USAID menar att den kan vara så hög som 50 procent. Spädbarnsdödligheten i Sydsudan är 62 dödsfall per 1 000 levande födda jämfört med 41 i Sudan. Republiken lider av interna maktkamper och våld, bland annat en gränskonflikt som ledde till 24 döda den 5 januari 2022.

Många av dessa ekonomiska skillnader och politiska problem fanns redan när södra Sudan var en del av Sudan, men efter årtionden av amerikansk inblandning finns det inte mycket ljus i slutet av tunneln.

Om författaren: Dr. T.J. Coles är forskare vid Cognition Institute vid Plymouth University och författare till flera böcker, varav den senaste är We’ll Tell You What to Think: Wikipedia, Propaganda and the Making of Liberal Consensus.

Källa: https://thegrayzone.com/2022/02/01/us-meddling-sudan-oil-republic-poverty/

Reflektioner över Kubas nuvarande utmaningar

av Germán Sánchez Otero för Monthly Review, 24. januari 2022
“Callejón de Hamel, epicentrum för afrokubansk kultur i Havanna”, Adictos a los Viajes, juni 2013.

Jag delar med mig av mina tankar om Kubas kommunistiska partis (PCC) åttonde kongress – som hölls den 16-19 april 2021 – och andra teman om Kubas nuvarande verklighet från mitt ödmjuka och hetsiga hörn som revolutionär militant. Liksom många av mina landsmän vill jag bidra till lösningen av de problem som påverkar vår nation, inte bara de specifika miljöer där vi existerar och agerar.

Kriterier och förslag

Raúl Castros och Miguel Díaz-Canels tal under den åttonde kongressen utgör en uppdaterad politisk vägledning för partiet och revolutionen, som innehåller potentiella lösningar på en bred repertoar av problem och uppmuntrar till nya reflektioner och förslag. Dessa utesluter inte kontroversiella aspekter eller underrepresenterade teman.

Efter att ha hört tusentals åsikter i köer, i andra kollektiva utrymmen och bland vänner, familj och kollegor, eller läst i många digitala forum, tror jag att de flesta människor uppmärksammar konkreta resultat snarare än tal.

Under kongressen ratificerade PCC att den bara kommer att kunna vägleda folket om den är en central del av dem, att den finns till för att tjäna och leda folket – samtidigt som den också ömsesidigt tar deras ledning och följer deras exempel – mot tydliga mål som har omedelbara framgångsrika resultat, inte bara långsiktiga mål.

Detta är den svåraste konjunktur som revolutionen har upplevt sedan dess svindlande epos på 1960-talet – till och med mer kritisk än krisen under den särskilda perioden, som var som värst mellan 1991 och 1994. Det är brådskande att bryta och övervinna den pessimism och osäkerhet som sprids bland många människor som identifierar sig som revolutionära och patriotiska. Den förlamar, försvagar, kan generera desperata individuella lösningar och är en fruktbar jordmån för olika gifter och subversiva planer för imperiet att blomstra.

En sådan komplexitet gör det nödvändigt att möta och lösa angelägna problem snabbare och att minska underskott som ackumulerats under årtionden. Samtidigt krävs det att man släpper tunga bördor, inklusive politiska och statliga kadrer som inte klarar av att hantera den nya tiden. Detta har börjat ske, men inte i den omfattning eller takt som krävs.

Det kommer inte att finnas några magiska lösningar – det vet de flesta människor. Men det är nödvändigt med brandgator mot de olika “bränder” som finns över hela ön, på vissa platser mer än andra. Det handlar bland annat om en överväldigande ökning av priserna på livsmedel och andra viktiga varor, betydande brist på mediciner, ökande korruption, miniförsäljningar i samband med olagliga affärer, ineffektivitet och svagheter hos ledningskadrerna och otillräckliga institutioner på olika nivåer, för att nämna några exempel.

Det räcker inte att ha utmärkta dokument som definierar de ekonomiska och sociala målen på medellång och lång sikt, liksom teoretiska begrepp om vår socialistiska övergång. Även detta kan vara ett tveeggat svärd på det ideologiska och politiska området om det inte finns några påtagliga resultat – nationellt och lokalt – som skapar en visshet hos majoriteten av medborgarna om att det är möjligt att övervinna den nuvarande situationen och gå framåt. Ett positivt exempel är de många positiva effekter som framgången för de fem vaccinkandidaterna, varav en redan har godkänts, och framstegen med vaccinering har haft på vårt folk.

Även om det alltid finns utrymme för förbättringar utgör vår konstitutionella och institutionella ordning och de styrdokument som godkänts av PCC en exakt karta för navigering. Det avgörande nu är att styra båten i den högsta hastighet som den “perfekta stormen” tillåter, för att komma ut ur det mest riskfyllda området.

De flesta medborgare förstår att den långvariga blockaden, Donald Trumps drakoniska åtgärder som förvärrat den och pandemin är viktiga orsaker till de allvarliga problem vi lider av. Men många av oss är också överens om att de inte är de enda. Bland folket råder den åsikten att vi måste fokusera på att förändra och förbättra allt som ligger inom landets räckhåll, och inte göra sådana realiteter av utländskt ursprung till förevändningar för att rättfärdiga brister och endogena fel.

Vi får inte glömma det som Díaz-Canel alltid betonar: att vi inte får tröttna på att upprepa våra argument mot imperiets folkmordspolitik. Skäl och bevis, ja, välformulerade och övertygande – men aldrig som en täckmantel för fel och ineffektivitet under förevändning av blockaden.

Att göra motstånd och avancera är två nyckelverb. Men det är också nödvändigt att betona idén om att göra båda utan att förlora kursen. Det är nödvändigt att förhindra att de desperata smittar andra med sin panik och de magiska lösningar de föreslår, eller att sirenerna förför sjömännen till havet där de slutar med att drunkna.

Det handlar inte om att täcka öronen med smält vax eller binda sig vid fartygets mast, som Odysseus gjorde för att undvika att ge efter för sirenernas sång. Man måste lyssna och se allt. Man får aldrig hålla fast vid något och aldrig förlora initiativet. Agera med lätthet och snabbhet, alltid baserat på stora majoriteters klarhet och samförstånd. Avvisa ödesdigra förförelser, som i dessa tider av långvarigt mörker kan uppfattas som de enda möjliga ljusen.

Den ekonomiska dimensionen av krisen har med rätta lyfts fram, liksom de begrepp, den politik och de mekanismer som används för att fortsätta på utvecklingens väg. I detta avseende är de personliga bidragen från framstående kubanska ekonomer från flera generationer, inklusive några tidigare ministrar, lovvärda. Frågan om ekonomiska reformer (“uppdatering av den ekonomiska och sociala modellen”, enligt den officiella diskursen) har varit den axel kring vilken många av dessa texter har kretsat.

Det är värt att lyfta fram uthålligheten och lojaliteten hos nästan alla dessa specialister, som inte har gett upp sina ansträngningar att föreslå ekonomiska formler för genomförande. Dessa idéer har omfattat de övergripande och sekventiella sätten att genomföra reformen, vikten av harmoni mellan olika ekonomiska aktörer, betoning på de små och medelstora företagens dynamiska roll och behovet av att undvika de skador som orsakas av förseningar i genomförandet av det som har godkänts sedan PCC:s sjätte kongress.

Utan att försumma ekonomins betydelse är det viktigt att bedöma krisens omfattning, med den socialistiska övergången på Kuba som ledstjärna, och att finna samverkande lösningar. Ekonomiska teorier och mekanismer måste harmoniseras med och underordnas riktlinjer för den politiska strategin.

Under den senaste tiden har ekonomer och andra medborgare, som alla är engagerade i revolutionen och som förespråkar modellen “marknadssocialism” och andra begrepp och metoder som styr Kina och Vietnam, fått större utrymme. Det är logiskt att sådana framgångsrika erfarenheter är attraktiva och till och med bländande mitt i vår enorma kris. Det är nödvändigt att känna till dem, fundera över dem och återskapa de element som kan anpassas till våra föreställningar om den socialistiska övergången. Jag uppskattar att det är så revolutionens ledarskap har agerat, och det återspeglar den åsikt som dominerar bland majoriteten av våra ekonomer, särskilt de som har studerat dessa två asiatiska socialistiska länder.

Det är nödvändigt att kalibrera dessa särskilda historiska processer, utvecklingen av deras respektive ekonomisk-sociala formationer, kulturella särdrag, geopolitiska och geoekonomiska sammanhang, befolkningsstorlekar, utvecklingsnivåer inför reformerna, framgångar och misstag, bland andra faktorer som kan tjäna som användbara lärdomar. Men att kopiera skulle vara självmord. Här är det lämpligt att påminna om Simón Rodríguez’ aforism: “Antingen uppfinner vi eller så gör vi fel”. Det är dags att sluta med misstaget att en gång ha trott att man på andra sidan Atlanten hade upptäckt hur man skapar socialism. Skadliga spår av den kopia som vi gjorde av den felaktigt benämnda “realsocialismen” finns kvar i dag, till och med i föreställningar och praxis inom PCC och staten. Vi har erfarenhet och visdom – folket och dess politiska och intellektuella ledarskap – som inte får förväxlas med idéer som försöker få oss att tro att det förlovade landet den här gången ligger bortom Stilla havet.

I den ångest som orsakas av den nuvarande exceptionella krisen är det klokt att komma ihåg att Kuba har ett arv av sociala, politiska (interna och externa), militära, ekonomiska, vetenskapliga, kulturella, idrottsrelaterade, etiska, moraliska och ekologiska landvinningar – frukter av vår uppfattning om socialismen och otaliga erfarenheter som samlats under mer än sextio år. Detta är inte för att förringa revolutionens fel, brister, problem och sårbarheter, som i dag är mer synliga än någonsin.

Bland misstagen, upprepar jag, finns de komponenter som vi kopierade från den sovjetiska modellen. Men vår revolutionära process förmåga att fortsätta efter det att dessa “strategiska allierade” förflyttades för trettio år sedan är också anmärkningsvärd. Är det inte exceptionellt att ha överlevt “realsocialismens” hekatomb – när ingen i världen trodde att det var möjligt – och att dessutom kunna utvärdera orsakerna till och konsekvenserna av detta resultat? Det senare innehåller viktiga lärdomar som måste identifieras av PCC.

Den åttonde kongressen uppdaterade de två dokument som utgör dess teoretiska vision och ekonomiska och politiska riktlinjer, vilka båda bygger på ackumulerade erfarenheter och kollektivt tänkande på Kuba under mer än sex decennier. Om de används fullt ut – det vill säga utan doktrinär stelhet eller manipulation – utgör de en vägledning för att fortsätta att gå framåt mot socialismen.

Samtidigt är det berättigat att fråga sig: Om vi har så tydliga definitioner från PCC och många bidrag från revolutionens historiska ledarskap, varför har så många misstag begåtts i genomförandet av dem? Hur kan man förklara de fel och avvikelser som allvarligt har påverkat framstegen och kvaliteten på genomförandet av det nationella projekt som man enats om – ett land som är suveränt, oberoende, socialistiskt, demokratiskt, välmående och hållbart?

Dessa stora värden och mål är partiets existensberättigande och den politiska och moraliska styrkan. Det finns en skillnad mellan kloka och intelligenta beslut: intelligenta beslut försöker möta och lösa problem, medan kloka beslut undviker dem. Vårt parti bör alltid föreslå att agera klokt i den mening som Simón Bolívar definierade det: att tro mer på folkets råd än på de vises åsikter. Detta gäller i ännu högre grad om de kloka är tjänstemän i byråkratiska apparater, som är nödvändiga för att leda men vars åsikter vi inte till varje pris bör förlita oss på.

Garantin för att gå framåt på den önskade socialistiska vägen (strategin) är folkets demokratiska ledarskap. Vem förnekar det? Men detta begrepp uppfattas och tillämpas ofta på olika sätt, och används ofta som en joker i den politiska retoriken (“massornas roll”, “sambandet med massorna” osv.). Det finns tolkningar och uppgifter (eller brist på sådana) för det så kallade folkliga deltagandet, som inte motsvarar partiets definitioner och normerna i Magna Carta. Det har funnits brister och fel i revolutionen sedan 1960-talet, som till stor del beror på det inneboende maktsystemet. Dessa är förknippade med missförstånd och praktiskt nonsens om socialistisk demokrati från statens, det civila samhällets och partiets institutioner. Beror detta på behovet av att berika eller klargöra vissa idéer som rör teorin och utövandet av vår demokrati? Jag tror det.

Det är viktigt att skapa en demokratisk kultur i hela samhället. Detta skulle innebära att värderingar och koder (spelreglerna) internaliseras av de flesta medborgare. Även om en politisk och rättslig konceptuell grund har byggts upp måste den ständigt förstås och tillämpas av alla aktörer i staten, det politiska systemet och det civila samhället.

Vilken roll spelar egentligen våra utbildningssystem och sociala kommunikationssystem i detta avseende? Vad bidrar de politiska, massmässiga och sociala organisationerna till? Hur är det med de statliga institutionerna, i synnerhet de som har folklig makt? Vad görs i samhällen, arbets- och studentcentra, alla offentliga rum, så att människor känner sig stärkta av sina rättigheter och skyldigheter? Processen med samråd, diskussion och folkets efterföljande godkännande av utkastet till konstitution var ett anmärkningsvärt ögonblick. Nu får vi inte vila på våra lagrar.

Frågan om demokrati i den kubanska socialistiska övergången tar hänsyn till olika erfarenheter och stöds av viktiga begrepp. Men med ödmjukhet och uppriktig oro anser jag att demokratins roll i denna övergång inte är uttömd och att den kräver ännu mer prioriterad uppmärksamhet, vilket kommer att göra det möjligt för oss att förfina och stärka dess teoretiska grund och de respektive metoder som måste antas. Allt detta kommer i avgörande grad att bero på om – och hur – vi tar oss ur denna kris utan motstycke och om vi kan ta oss ur den snabbare och bättre på alla samhällsområden.

Det slår mig till exempel att den åttonde kongressens kompendium av idéer, begrepp och riktlinjer endast ägnar tre allmänna stycken åt ämnet demokrati, medan kapitlet om kaderns politik tar upp fem och en halv sida.

Enhet är en ofrånkomlig och helig nyckel i nationens historia. Ingen får göra det till en förevändning för att sopa problem och misslyckanden under mattan. Endast genom att respektera folkets roll som huvudaktör i den verkliga beslutsprocessen (och inte bara som föremål för samråd) kommer vi att ha möjlighet att ta oss ur labyrinten. Detta innebär att vi måste ha förmågan att snabbt tolka deras åsikter för att kunna korrigera misstag, svagheter och inkonsekvenser i tid och effektivt konfrontera våra fiender.

När krisen på 1990-talet slog till ställde Fidel en historisk utmaning: att rädda fosterlandet, revolutionen och socialismen – inte bara på Kuba utan också som ett universellt paradigm, en dimension som vi aldrig får glömma. I dag är krisen av liknande omfattning, även om jag vågar säga att de nuvarande riskerna är ännu större än de tidigare. Att rädda fosterlandet, revolutionen och socialismen är en fråga för alla medborgare.

Samtidigt är det berättigat att fråga sig: Om vi har så tydliga definitioner från PCC och många bidrag från revolutionens historiska ledarskap, varför har så många misstag begåtts i genomförandet av dem? Hur kan man förklara de fel och avvikelser som allvarligt har påverkat framstegen och kvaliteten på genomförandet av det nationella projekt som man enats om – ett land som är suveränt, oberoende, socialistiskt, demokratiskt, välmående och hållbart?

Dessa stora värden och mål är partiets existensberättigande och den politiska och moraliska styrkan. Det finns en skillnad mellan kloka och intelligenta beslut: intelligenta beslut försöker möta och lösa problem, medan kloka beslut undviker dem. Vårt parti bör alltid föreslå att agera klokt i den mening som Simón Bolívar definierade det: att tro mer på folkets råd än på de vises åsikter. Detta gäller i ännu högre grad om de kloka är tjänstemän i byråkratiska apparater, som är nödvändiga för att leda men vars åsikter vi inte till varje pris bör förlita oss på.

Garantin för att gå framåt på den önskade socialistiska vägen (strategin) är folkets demokratiska ledarskap. Vem förnekar det? Men detta begrepp uppfattas och tillämpas ofta på olika sätt, och används ofta som en joker i den politiska retoriken (“massornas roll”, “sambandet med massorna” osv.). Det finns tolkningar och uppgifter (eller brist på sådana) för det så kallade folkliga deltagandet, som inte motsvarar partiets definitioner och normerna i Magna Carta. Det har funnits brister och fel i revolutionen sedan 1960-talet, som till stor del beror på det inneboende maktsystemet. Dessa är förknippade med missförstånd och praktiskt nonsens om socialistisk demokrati från statens, det civila samhällets och partiets institutioner. Beror detta på behovet av att berika eller klargöra vissa idéer som rör teorin och utövandet av vår demokrati? Jag tror det.

Det är viktigt att skapa en demokratisk kultur i hela samhället. Detta skulle innebära att värderingar och koder (spelreglerna) internaliseras av de flesta medborgare. Även om en politisk och rättslig konceptuell grund har byggts upp måste den ständigt förstås och tillämpas av alla aktörer i staten, det politiska systemet och det civila samhället.

Vilken roll spelar egentligen våra utbildningssystem och sociala kommunikationssystem i detta avseende? Vad bidrar de politiska, massmässiga och sociala organisationerna till? Hur är det med de statliga institutionerna, i synnerhet de som har folklig makt? Vad görs i samhällen, arbets- och studentcentra, alla offentliga rum, så att människor känner sig stärkta av sina rättigheter och skyldigheter? Processen med samråd, diskussion och folkets efterföljande godkännande av utkastet till konstitution var ett anmärkningsvärt ögonblick. Nu får vi inte vila på våra lagrar.

Frågan om demokrati i den kubanska socialistiska övergången tar hänsyn till olika erfarenheter och stöds av viktiga begrepp. Men med ödmjukhet och uppriktig oro anser jag att demokratins roll i denna övergång inte är uttömd och att den kräver ännu mer prioriterad uppmärksamhet, vilket kommer att göra det möjligt för oss att förfina och stärka dess teoretiska grund och de respektive metoder som måste antas. Allt detta kommer i avgörande grad att bero på om – och hur – vi tar oss ur denna kris utan motstycke och om vi kan ta oss ur den snabbare och bättre på alla samhällsområden.

Det slår mig till exempel att den åttonde kongressens kompendium av idéer, begrepp och riktlinjer endast ägnar tre allmänna stycken åt ämnet demokrati, medan kapitlet om kaderns politik tar upp fem och en halv sida.

Enhet är en ofrånkomlig och helig nyckel i nationens historia. Ingen får göra det till en förevändning för att sopa problem och misslyckanden under mattan. Endast genom att respektera folkets roll som huvudaktör i den verkliga beslutsprocessen (och inte bara som föremål för samråd) kommer vi att ha möjlighet att ta oss ur labyrinten. Detta innebär att vi måste ha förmågan att snabbt tolka deras åsikter för att kunna korrigera misstag, svagheter och inkonsekvenser i tid och effektivt konfrontera våra fiender.

När krisen på 1990-talet slog till ställde Fidel en historisk utmaning: att rädda fosterlandet, revolutionen och socialismen – inte bara på Kuba utan också som ett universellt paradigm, en dimension som vi aldrig får glömma. I dag är krisen av liknande omfattning, även om jag vågar säga att de nuvarande riskerna är ännu större än de tidigare. Att rädda fosterlandet, revolutionen och socialismen är en fråga för alla medborgare.

I denna anda är det viktigt att skapa samförstånd på en inkluderande grund i alla aspekter av samhället, eftersom det alltid är mycket svårt att nå majoritetens förståelse. Vi måste sträva efter det och göra vad som krävs för att det skall bli så. Fidel uttryckte det väl i sitt tal till intellektuella i juni 1961: “Revolutionen måste bara avstå från dem som är oförbätterligt reaktionära, som är oförbätterligt kontrarevolutionära.” Det är sant att det har funnits otaliga exempel på sådana kontrarevolutionärer, men det har också funnits fall där oberäkneliga handlingar har lett till ett undvikbart avståndstagande och brytningar, som till och med involverat en del av dem som identifierar sig med revolutionen. Det skulle vara bra att försöka lösa de fall som inträffat under de senaste åren, vissa med skadliga offentliga konsekvenser för revolutionen, något som jag tror fortfarande är möjligt. Partiet bör genomföra detta helande medan fackföreningar och andra organisationer identifierar nyckelpersoner inom sina områden som kan hjälpa till att läka dessa sprickor.

Aldrig har det funnits så många debatter och korsvisa idéer i vår skärgård. Jag gratulerar. Överallt och alltid finns det överläggningar. Sociala nätverk och andra kommunikationskanaler som inte är personliga har exponentiellt mångdubblat det som alltid har funnits bland kubaner och i det kubanska samhället. Låt oss glädja oss, vår demokrati är rikare för det.

Det imperialistiska greppet har dock skärpts i extremis under de senaste åren. Tillsammans med pandemins angrepp, effekterna av Venezuelas kriminella omringning av vår ekonomi, de underskott som ackumulerats genom vår ojämna socialistiska övergång, långsamheten och sicksacksnacket i antagandet av vissa beslut, befinner vi oss i ett krismässigt träsk. Att helt och hållet omarbeta den ekonomiska och politiska modellen är ett extremt svårt pussel. Så mycket att många tror att det inte längre är möjligt att genomföra.

Sådana skeptiska (och ofta förvirrade) landsmän utgör en mycket viktig sektor, och partiet bör prioritera uppmärksamheten på den överallt. Utan att inkludera denna sektor i den stora förenade kraft som krävs för att driva revolutionen, när så många vindar blåser mot oss, kommer det att bli omöjligt att ta sig ur krisen och gå framåt.

Den åttonde kongressen och partiet

Det är uppenbart att revolutionens ledning beslutade att organisera den åttonde kongressen framför allt utifrån partiets strukturer på central nivå, utifrån de erfarenheter som politiska och statliga ledare och kadrer samlat på sig och utifrån den omfattande information de hanterar. Besluten och utvecklingen av mötet var genomtänkta och förberedda i förväg.

Jag anser dock att man missade ett tillfälle att omsätta i praktiken några av de begrepp som med stor tydlighet formulerades i Raúls och Díaz-Canels respektive tal. Bland dem fanns behovet av att uppnå största möjliga deltagande och samförstånd mellan folket och partiet i beslutsprocesserna, att vårda den önskade enheten och berika de ömsesidiga banden mellan parti och folk.

Det format som användes för den åttonde kongressen tog inte tillvara på de 700 000 militanternas rikedom av idéer och möjliga bidrag till de olika ämnena på dagordningen, och inte heller tillät det deras fulla medverkan i de slutliga besluten.

Liksom vid tidigare kongresser skulle den åttonde kongressen ha dragit nytta av visdomen hos alla medlemmar i PCC och det revolutionära folket, vilket skulle ha bidragit till högre nivåer av diskussion och enighet, vilket är så nödvändigt i denna tid. Det skulle också ha gett en möjlighet att mäta partiets band med resten av medborgarna och dess roll som statens ledande politiska kraft. Om dessa frågor inte togs upp på grund av de begränsningar som pandemin medförde, skulle de ändå ha kunnat (och borde) ha navigerats med realism och kreativitet.

Såvitt jag vet väckte kongressen inte några höga förväntningar eller något särskilt intresse hos befolkningen under upptakten till den. Inte heller medierna hjälpte till i det avseendet. Det var knappt med avslöjanden och information. Så sent som under kongressens första dag visste befolkningen inte ens om det skulle ske någon form av direkt eller uppskjuten överföring till allmänheten av vad som hände där inne. Nyheten var att det inte fanns några nyheter.

Raúls och Díaz-Canels tal bidrog till att mildra situationen, om än inte helt och hållet. Från och med den 27 maj 2021 finns det en plan för att hålla kongressen vid liv, bland annat genom att publicera kompendiet, initiera möten i provinserna under ledning av Díaz-Canel och två rundabordssamtal med vardera tre medlemmar av sekretariatet. Det sistnämnda är en unik händelse. Diaz-Canels sista tal den 22 maj 2021 vid ett nationellt möte för kadrer är också lärorikt och ett komplement till kongressen. Det räcker dock inte med att offentliggöra dessa och andra officiella evenemang.

Kommunikationsorganen bör vara bollplank för gräsrötternas röster och ekon. De frågor som skall offentliggöras kräver olika informativa och analytiska behandlingar. Den process som kommer att aktivera kompendiet är till exempel en möjlighet att uppnå detta. Vi hoppas att de som ansvarar för att styra medierna och våra journalister kommer att ta tillfället i akt att rätta till de fel som Raúl påpekade i sitt tal. Fram till i dag, när detta skrivs (nittio dagar senare), har detta inte varit fallet.

För att detta skall kunna ske anser jag att huvudansvaret ligger hos partiledningen på nationell nivå och provinsnivå. Det skulle kunna vara nytt och berikande för sekretariatet att hålla möten med partikärnor och medborgargrupper från gräsrötterna, att lyssna direkt och “rent”, utan medling, på de frågor som militanterna och befolkningen tar upp. Avsaknaden av information i medierna om partiets verksamhet på arbetsplatser och i samhällen har alltid väckt min uppmärksamhet. Det verkar som om partiets kärnor och militanter inte har någon direkt kommunikativ närvaro i pressen. Partiets offentliga uttryck för sina överläggningar är osynliga. Inte ens i Granma, PCC:s officiella organ, återspeglas kaderns arbete, deras bidrag, erfarenheter, misstag och framgångar. Partiet är i denna mening ett slags loge. Jag minns inte heller några karaktärer som skildras som PCC:s militanter och partiets kärnor i kubanska såpoperor, filmer, fiktionsserier och andra TV- och radioprogram. Det är svårt att förklara dessa mysterier. Partiet måste visa sig som det är i medierna och uppmuntra audiovisuella skapare att skildra partiledarnas och gräsrotsmilitanternas verksamhet, med alla deras dygder och brister, så som den ser ut i verkligheten.

Kongressens betydelse, förutom dess värde som en milstolpe för kontinuiteten, bör förklaras med attraktiva budskap som avslöjar begripliga och trovärdiga fakta och idéer. Det är brådskande att bryta med rutiner och den långsamma byråkratiska takten i besluten. Vi vet alla att tid i politiken, liksom i kriget, är en viktig fråga. Att vinna eller förlora en strid, eller att komplicera den och göra den mycket riskfylld, beror ofta på den. Om partiet är den enda möjliga efterträdaren till vår överbefälhavare, vilket Raúl så väl har proklamerat, bör vi ta till oss en fras som Fidel brukade upprepa – och praktisera – inför utmaningar: “Du kan inte förlora en minut.”

Det är svårt att uttala sig om sammansättningen av kongressdelegaterna, medlemmarna i centralkommittén och den politiska byrån, eftersom deras väsentliga biografiska uppgifter inte har offentliggjorts. Av alla medlemmarna i dessa organ – och i delegatgruppen – hur många är medlemmar i National Association of Small Farmers, hur många är industri- och byggnadsarbetare, läkare och hälsovårdspersonal, lärare och professorer, vetenskapsmän och samhällsarbetare, arbetstagare inom den privata sektorn och kooperativ, tjänste- och handelsarbetare, konstnärer, författare och kulturfrämjare, idrottsmän, journalister?

Vid sin fjärde kongress i oktober 1991 definierade PCC sig för första gången som den kubanska nationens parti. Fram till dess hade självbeskrivningen kopierats från Sovjetunionens kommunistparti: “arbetarklassens parti”. Den historiska sanningen om det senare är att det inte var ett arbetarklassens eller det sovjetiska folkets parti, utan byråkratins parti som sänkte socialismen i det landet. Att vara den kubanska nationens parti innebär viktiga åtaganden och konsekvenser. En av dem är att det måste öppna sina dörrar för alla de medborgare som uppfyller kraven för att bli militanter. De som tar på sig denna uppgift tar på sig alla medlemmars rättigheter och skyldigheter, inklusive att garantera PCC:s karaktär och framtoning som ett parti för hela folket, i Martíansk och Fidelistisk mening, och som enligt konstitutionen är utrustat med en enorm politisk makt: “den överlägsna ledande politiska kraften i samhället och staten”.

Är alla PCC:s militanter och ledare fullt medvetna om vad detta innebär, om det individuella ansvar som det innebär att vara medlem i den politiska kraft som det kubanska folket har gett ett så exceptionellt mandat? Ingen kan anta att PCC:s ovanliga makt är en “blankocheck”. Den har varit frukten av en originell historisk process som leddes av en gigant. Det osynliga men viktiga kontraktet att gå mot socialismen som vår nordstjärna är det bidrag som vi måste ta hand om mest av alla de många som den så kallade historiska generationen testamenterade till oss och som har utmärkt vårt ståndaktiga folk.

På så sätt är det i första hand partiet som ansvarar för revolutionens framgångar och framsteg, men också för revolutionens misstag, ineffektivitet, avvikelser och misslyckanden i staten och i hela det politiska och sociala institutionella systemet, på alla nivåer, från den nationella nivån till varje lokal nivå. När allvarliga misstag begås i landet och problem uppstår som en följd av detta måste partiet utan dröjsmål framföra relevant intern och offentlig kritik och agera därefter. Alla medborgare och medlemmar av militansen måste känna till denna kritik. Partiet spelar en ledande roll i samhället och staten, så det är skyldigt att söka lösningar som är relevanta för det suveräna folk som gav det sitt mandat.

Uttrycker de styrande organ som beslutades vid den åttonde kongressen – centralkommittén och i viss mån den politiska byrån – sammansättningen av militansen, nationens mångfald och därmed vårt parti? PCC:s sammansättning är inte baserad på kvoter utan styrs av kvalitativa politiska begrepp och värderingar. Men jag anser också att vi bör försöka se till att det finns en adekvat representation, att alla delar av folket uppfattar och känner att deras partimedlemmar finns där som direkta bärare av deras erfarenheter och åsikter, för att främja nationens projekt. Om det har varit möjligt att uppnå detta genom en alltmer representativ närvaro av kvinnor, ungdomar, svarta och mestiser, varför har man då inte definierat en liknande politik när det gäller andra faktorer i landets sociala sammansättning? Med tanke på att PCC är det nationella partiet, finns det då ett tak för hur många medlemmar som kan ingå i våra led? Till exempel personer utan fast anställning (av förklarliga skäl) och med exemplariskt revolutionärt beteende, bland dem de (felaktigt) kallade “hemmafruarna” och pensionärer (kanske med en viss åldersgräns).

Jag kan inte gå vidare med denna mycket komplicerade fråga utan relevant information. Men det är välkänt att det inte finns en enda intellektuell från det konstnärliga och litterära området i centralkommittén, inte heller någon ledare för deras organisationer eller statens kulturinstitutioner. Detta har aldrig varit fallet i partiets historia, och jag anser att det är en glidning som bör rättas till, i ännu högre grad med tanke på att fienden angriper oss kraftigt på detta område. Det är också slående att det nästan inte finns någon närvaro av gräsrotsarbetare (manuella och intellektuella), bönder och medlemmar i kooperativ. Det finns inte heller någon från den privata sektorn, religiösa institutioner eller samhällsvetare (förutom historikern Elier Ramírez). Detta står i kontrast till den stora närvaron av medlemmar från PCC:s direktorat på alla nivåer, från ministeriet för de revolutionära väpnade styrkorna till inrikesministeriet och till många kadrer från regeringen och andra statliga institutioner, inklusive flera företag.

Detta är förnuftigt och har historiskt sett varit fallet, men samtidigt frågar jag mig: Varför inte välja en centralkommitté med en större representation av andra delar av samhället, även om det skulle innebära att det skulle bli ett större organ? Det är också viktigt att veta hur kandidaterna väljs ut, vilka organ som föreslår en viss kandidat, vilka argument som läggs fram inför plenarsammanträdet, vilka åsikter som delegaterna har, och så vidare. Det skulle vara bra att ha information om sanktioner inom partiet och vilka de mest återkommande problemen är inom leden. Det skulle också vara bra med uppgifter om medlemsantal och ålderssammansättningen bland medlemmar och kadrer. Om tendensen är att bli äldre, vilket verkar vara tydligt i den centrala rapporten, bör vi diskutera rekrytering av yngre militanter. Young Communist League, PCC:s ungdomsorganisation, tog bara in en tredjedel av det totala antalet nya medlemmar – är detta tillfredsställande?

Att bevara revolutionens erövringar är av stort värde, men det räcker inte efter trettio år med få relevanta ekonomiska och sociala landvinningar. Ni måste agera snabbare och effektivare. Att inte ge upp planerade mål är bra, men det är ingen garanti. Den goda nyheten är att det nuvarande ledarskapet arbetar hårt för att övervinna hindren. Tyvärr förlorades mycket tid på att fatta viktiga beslut under decenniet mellan den sjätte och åttonde kongressen. Det mest relevanta exemplet är Tarea Ordenamiento (TO, den ekonomiska reformprocessen), vars första idéer började definieras av Fidel själv åtminstone några månader före hans hälsokris 2006.

Under dessa tio år publicerades dussintals verk av olika kubanska ekonomer, nästan alla engagerade i revolutionen och vårt socialistiska projekt. De pekade på och varnade för problem, erbjöd idéer och alternativ. Blev de tillfrågade om sina åsikter och råd? Jag vet inte, även om deras analyser säkert lästes och uppskattades.

Sanningen är att krisen har tvingat fram ett stort antal åtgärder som ursprungligen föreslogs men som försenats i sitt antagande. Många människor från alla sektorer uttryckte liknande känslor via nätverk, medier och Cubadebate, och jag antar att det också skedde bland kärnor av PCC, kommittéer från Kommunistiska ungdomsförbundet, fackföreningar och så vidare.

Även om TO är utomordentligt komplicerat borde det inte ha tagit mer än tio år att förbereda. Reformer och radikala förändringar som är lika svåra eller mer komplicerade har utformats och genomförts på Kuba under kortare tidsperioder. Det är inte övertygande att skylla förseningen på de problem som är inneboende i genomförandet. Naturligtvis skulle saker och ting vara annorlunda om vi hade haft de nödvändiga resurser som krävs för att undvika de effekter som vi drabbas av i detta första skede av TO.

Jag anser att man inte bör skapa falska förväntningar på TO. Krisens effekter kan förvärras, och även om den nuvarande situationen bibehålls kommer tidens slitage utan de nödvändiga resurserna att komplicera framtiden. Vi befinner oss nu på kanten av det stup som Raúl anspelade på 2010, när det verkade som om det skulle gå framåt i olympisk takt. Folket måste internalisera detta så mycket som möjligt, men framför allt måste vi revolutionära militanter bli fullt medvetna om situationen för att kunna kräva, växa och ingripa.

En kostsam glidning gjordes i TO-processen: partiet kunde inte förena sina nödvändiga reservationer mot vissa beslut med den tidigare information som gavs till folket, som skulle förverkliga dem. Folket rådfrågades inte, särskilt inte arbetare, jordbruksproducenter och företagare.

Att partiets baser inte var förberedda på att möta en så komplicerad kamp är inget rättfärdigande. Genom att vända ryggen åt folket förlorade man möjligheten att göra framsteg i skapandet av samförstånd – som alltid är nödvändigt, särskilt vid beslut av sådan betydelse -.

Partiet agerade snabbt för att införa korrigeringar baserade på befolkningens åsikter. TO påminner oss om att intelligenta människor löser problem effektivt, medan kloka människor undviker dem. Om PCC, som Raúl sade, ska sträva efter att vara den kollektiva ersättaren för vår överbefälhavare när det gäller att leda revolutionen, kan endast åtgärder som bygger på kollektiv visdom bidra till att undvika dessa problem.

Raúl uppgav i sin rapport att TO kommer att fortsätta att genomföras i enlighet med en godkänd tidsplan, tills det är fullständigt genomfört. Det skulle vara bra att veta mer ingående vad som är planerat och genomförbart i denna tidsplan, för att förbereda medborgarna på de olika etapperna och denna gång uppnå större samtycke och deltagande.

Om det inte hade varit för pandemin, även med Trumps ondska och effekterna av de allvarliga svårigheterna i Venezuela, skulle den kubanska ekonomin i dag vara i ett bättre läge för att minska de negativa effekterna av TO och påskynda dess process. Men utan TO skulle den ekonomiska situationen vara mer komplicerad, eftersom problemen skulle förbli desamma eller värre, och förutsättningarna för en ny fas skulle ännu inte finnas.

Den extrema bristen på likviditet tvingade fram ett återinförande av försäljning i fritt konvertibel valuta. Som nämnts har detta varit nödvändigt trots att man begränsat ett av målen för TO: avskaffandet av den dubbla valutan och dess skadliga inflationseffekter. Jag tror inte att denna nödvändiga åtgärd ännu har förståtts av alla människor, vilket konstateras i den centrala rapporten till kongressen. Många människor har missförstånd. Det är inte en fråga som har lösts i befolkningen. Tvärtom har fienden bland sina prioriteringar att förvirra och irritera människor.

Det är sant att ingen kan förutsäga hur länge denna anomali kommer att pågå, men det är viktigt att förhindra att nödvändigheten blir en dygd. Vi måste alltid tänka på allt som kan göras för att denna valutaförvrängning bara ska pågå så länge som nödvändigt. För att återupprätta ekonomin måste bland annat de nuvarande monetära snedvridningarna rättas till. Upprepa alltid (och agera i detta syfte): det är en tillfällig åtgärd för att rida ut den extrema krisen och förhindra att byråkratin anpassar sig till den.

Att uppnå konvertibilitet för den kubanska peson kan ta lång tid och kan i sin tur vara en nyckelfaktor för att ekonomin skall fungera smidigt. Den optimala tidpunkten för att skapa konvertibilitet måste vara strikt, inte förlängd en enda minut längre än nödvändigt, eftersom den dubbla valutan orsakar mycket skada, etiskt och politiskt, och inte bidrar till ekonomisk återhämtning.

Staten har bekräftat att den kommer att fungera “på grundval av en lämplig korrelation mellan priser och inkomster från arbete, pensioner och sociala förmåner”. Denna mycket känsliga fråga bör förklaras ytterligare, bortom tekniska och ekonomiska argument. Ta till exempel konsekvenserna av det framväxande pensionssystemet för dem som berörs samt för nya generationer, deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn, som är missnöjda med behandlingen av sina äldre. Många tror att de inte heller kommer att få den kompensation de borde få i sin framtida ålderdom. Pensionerna är en plikt för partiet som måste börja betalas ut så snart som möjligt och prioriteras i framtiden, även för alla pensionärer som har visat exceptionella förtjänster och förtjänar särskild behandling. Minst sex månader efter det att TO-processen inleddes skipades rättvisa åt våra upproriska mambises (gerillasoldater) i detta avseende, och folket välkomnade det med stor glädje.

Raúl upprepade: “Kuba är det enda land där man kan leva utan att arbeta”. Tiotusentals människor som vill arbeta har lyfts fram av pressen. Även om detta är sant har krisen ytterligare ökat antalet människor som lever utan formellt arbete. Man vet att orsakerna är relaterade till krisens omfattning. Det bör finnas en nationell politik och systematiska åtgärder för att ta itu med dessa problem – utan eldsjälar kommer de att fortsätta att förvärras, med allvarliga ekonomiska, etiska och politiska återverkningar.

Den inriktning som Raúl formulerat för att skaka om statens “affärsstrukturer” är av avgörande betydelse. Om det finns någon uppgift som kräver prioriterad uppmärksamhet från partiet och regeringen, liksom arbetarnas aktiva deltagande, så är det denna. Av de problem och allvarliga brister som har ackumulerats under åren är detta ett av de första och mest komplexa. Men vi måste se till att den inte blir föremål för vacklan och opportunism (även om den är omedveten). Ett mål av denna omfattning och kaliber kräver noggrannhet och tillräckligt med tid. Det kan inte antas som en slogan.

Det verkar inte vara en oföränderlig principfråga att staten ska ha ett obegränsat monopol på utrikeshandeln. Det är en sak att upprätthålla kontrollen över utrikeshandeln, med stöd av rättsliga normer och direkta och indirekta mekanismer, men det är något annat att staten är den enda som utför landets utrikeshandel. Det skulle vara förståeligt om monopolet gällde grundläggande import och export, på samma sätt som det definieras för äganderätten till produktionsmedlen.

Den blandade, harmoniska och dynamiska ekonomiska modell som har definierats och som för närvarande påskyndas i sitt genomförande (till exempel när det gäller mikroföretag och små och medelstora företag) kräver en annan behandling av utrikeshandeln. Det är inte möjligt att frigöra produktivkrafterna utan att frigöra utrikeshandeln. Jag tror till och med att utrikeshandeln, om den bedrivs på ett bra sätt, skulle kunna vara en ytterst viktig faktor för att övervinna imperiets täta blockad och skapa konkurrens som skulle kunna bidra till lägre priser och flytande produktions- och tjänstekedjor.

I praktiken har import för icke-kommersiella ändamål varit tillåten i åratal och bidragit till att förse befolkningen med ett antal varor för personligt och hushållsbruk, ibland nödvändiga för egenföretagare. Kontroll via skatter är den bästa metoden, tillsammans med effektiva resultat från de statliga export- och importföretagen.

Det har talats om överdriven byråkrati under många år. Vad består detta överskott av? Inom vilka institutioner förekommer den? Partiet har inte tagit itu med fenomenet byråkrati med tillräcklig noggrannhet, åtminstone inte offentligt. Det är känt att varje stat eller modern organisation behöver en byråkrati, men det som är skadligt är deformationerna, bland annat överflödiga anställda och ledare, avhumanisering, extrem ineffektivitet, klientelism och korruption. Avsaknaden av folklig kontroll, eller den ytliga och ibland självbelåtna kontrollen av statliga organ, är den mest skadliga. Byråkratismen, som vi lider så mycket av varje dag – misshandel, pappersarbete, okänslighet – är en av missbildningarna. Motgiftet är direkt, demokratisk folkmakt, utan byråkrati.

Vår socialistiska övergång har redan “smutsats” av kapitalismen – Fidel erkände det öppet, med början på 1990-talet. Det bästa vore att minska denna “smutsighet” och, om detta inte är möjligt eller lämpligt, att gå vidare inom den nya verkligheten, utan naivitet eller fördomar. Alla ekonomiska reformer omfattar en rad förändringar av ekonomins strukturer och funktioner, inklusive egendomsförhållandena. Processen måste utformas och utvecklas enligt en strategi som syftar till att modernisera och anpassa det ekonomiska systemet till nya omständigheter, utan att förändra den nuvarande samhällsformationen. Tvärtom är reformen utformad för att bevara det dominerande politiska systemet, inte för att göra övergången till ett annat system genomförbar.

Varje reform syftar till att korrigera faktorer och politik som begränsar eller förhindrar en bättre utveckling av ekonomin och till att tjäna den etablerade maktens intressen. Om detta upphör att ske, till förmån för dess antagonister, blir den en omstörtning av den rådande samhällsordningen, en restaurering. Det senare var vad som hände till exempel i Sovjetunionen och andra östeuropeiska länder mellan 1989 och 1992.

Kuba däremot genomförde 1990-talets reformer för att integrera sin ekonomi i de nya internationella förbindelser som landet måste utveckla från och med 1991 och för att anpassa den interna ekonomin till den djupa förlusten av de viktigaste externa ekonomiska förbindelserna, nämligen Sovjetblocket. Den första kubanska reformen kom alltså inte från en rörelse eller en inre kraft som drev på förändringar, som gav besluten den tid som krävdes och som lät dem genomföras med det nödvändiga sociala samförståndet.

De förändringar som följde var inte ytliga. Även om den ekonomiska modell som etablerades på 1960- och 70-talen genomgick betydande förändringar, förändrade dessa inte regimens socialistiska karaktär. Den ekonomiska reformen 1993-95 utformades för att hantera landets livshotande kris och bidrog till att rädda socialismen, inte till att underlätta en övergång till kapitalism. Även om reformen stöddes av majoriteten av befolkningen var den tvungen att genomföras under prekära ekonomiska och sociala förhållanden, till och med kvävande, därav dess förtjänst och höga kostnader (som fortfarande ackumuleras). Det var inte förrän i mitten av 1993 – vid krisens värsta tidpunkt – som de första interna ekonomiska reformerna inleddes, när ekonomin redan hade minskat med mer än 33 procent av bruttonationalprodukten jämfört med 1989. Varför tog det så lång tid? Kunde reformerna ha genomförts tidigare? I vilken utsträckning ledde effekterna av debaclet till vissa beslut?

Kanske hade det inte varit nödvändigt att vänta på ekonomins kollaps 1993 för att inleda vissa reformer som i någon mån skulle ha dämpat nedgången, särskilt dess ytterst allvarliga sociala konsekvenser. Men det är viktigt att erkänna de komplexa faktorerna vid den tiden, som gjorde det mycket svårt att påbörja de olika åtgärderna och fortsätta dem utan uppehåll.

Bland andra faktorer kan jag nämna följande: (1) Blockadens accentuering och ökningen av USA:s destabiliserande åtgärder för att försöka avleda reformerna mot en kapitalistisk övergång och besegra revolutionen. (2) Det fanns ingen nationell erfarenhet, vare sig inom Kuba eller någon annanstans, som var tillgänglig som giltig referens för att vägleda reformen. (3) Det katastrofala resultatet av perestrojkan i Sovjetunionen föranledde försiktighet och ett sökande efter originella lösningar som var förenliga med den kubanska verkligheten och målet att fortsätta socialismen. (4) Reformprocesserna i Kina och Vietnam hade andra särdrag och svarade på historiska omständigheter, brådskande omständigheter och imperativ som skiljer sig mycket från Kubas, där till exempel “marknadssocialism” varken är nödvändig eller lämplig, även om det är nödvändigt att artikulera socialism med en marknad. (5) De anmärkningsvärda materiella framsteg som det kubanska samhället hade uppnått fram till 1989, fördelade enligt etiska normer för rättvisa och jämlikhet, även med egalitära deformationer, fungerade nu som en börda som bromsade besluten, på grund av den logiska rädslan för att plötsligt och radikalt förändra ett egalitärt system för inkomstomfördelning som människor hade vant sig vid i mer än tre decennier. (6) Detta krävde, utöver andra politiska skäl, att man vävde folkets samförstånd innan man tillämpade åtgärderna, vilket krävde mer tid för debatt och ett gradvis införlivande av de väsentliga besluten. (7) Kuba strävade – praktiskt taget ensamt – efter inget mindre än att rädda socialismen, och i detta sammanhang borde reformerna spela en avgörande roll.

Med tanke på detta historiska sammanhang var det absolut nödvändigt att agera klokt och undvika alla felsteg, eftersom improvisation och kaos kunde leda till ett abrupt stup. Fidel var huvudarkitekten bakom denna odyssé, som borde vara mer känd och publicerad i dessa tider av liknande risker och möjligheter. Díaz-Canel uttryckte en idé som vi måste hålla fast vid: “Blockaden och pandemin har under det senaste året samverkat för att sätta våra prognoser och drömmar på undantag.” Han tillade: “Även om det ibland kan tyckas att vi inte kommer att kunna ta oss upp till ytan, blir vi mitt i osäkerheten plötsligt slagna och bländade av vår egen förmåga till motstånd och skapande.”

Det är sant. Men slitaget på folket har varit enormt, och det slutar inte. Effektiva åtgärder som uppstår ur kreativ djärvhet måste riktas mot det som mest påverkar och irriterar folket. Den nuvarande exceptionella krisen är också en unik utgångspunkt för ett nytt skede av revolutionen. De känslomässiga effekterna av våra vacciners framgång på folkets självförtroende och beslutsamhet visar att det är möjligt. Dessa framgångar i sig själva får dock inte balansen att tippa över till optimismens fördel.

Vår vaccinprestation, som gör folk stolta, är förknippad med den vetenskapliga insats som landet, tack vare Fidels vision, har kunnat utveckla i konfrontationen med COVID-19. Detta projekt har lett mycket väl av president Díaz-Canel, under ledning av Raúl, med utmärkta resultat från våra vetenskaps- och hälsovårdssystem. Utöver de individuella och kollektiva förtjänsterna hos våra vetenskapsmän och vår personal inom hälso- och sjukvården är det en prestation av den kubanska socialismen. Jag anser att denna dimension är grundläggande om vi ska kunna lyfta fram våra prestationer och fortsätta att sikta högt, i en tid då det har varit vanligt att bara peka på våra brister, verkliga eller förmodade.

Om författaren: Germán Sánchez Otero undervisade under många år vid Havannas universitet, var en av grundarna av det kubanska kommunistpartiets Departamento América och Kubas ambassadör i Venezuela. Han är författare till Los enigmas del Che (1997), Permiso para opinar sobre Cuba (2004) och Transparencia de Emmanuel (2008).
Denna artikel publicerades ursprungligen på spanska av La Tizza den 14 juli 2021. Den har anpassats till Monthly Review och översatts till engelska av Manolo De Los Santos och därefter till svenska av Hampus Cronander.
Källa: https://monthlyreview.org/2022/01/01/the-communist-party-of-cuba-and-present-challenges/

Varför Kubas extraordinära framgång med Covid-vaccinet kan vara det bästa hoppet för låginkomstländer

av Sam Meredith för CNBC, 13 januari 2022
Elev, som åtföljs av sin mamma, vaccineras (med en dos av Soberana 2-vaccinet mot COVID-19, som utvecklats på Kuba) på utbildningscentret Bolivar i Caracas, Venezuela, den 13 december 2021. Fotograf: Pedro Rances Mattey

Kuba har vaccinerat en större andel av sin befolkning mot Covid-19 än nästan alla världens största och rikaste länder. Faktum är att endast det oljerika Förenade Arabemiraten har ett bättre vaccinationsresultat.

VIKTIGA PUNKTER

• Kubas prestigefyllda biotekniksektor har hittills utvecklat fem olika Covid-vacciner, däribland Abdala, Soberana 02 och Soberana Plus – som alla enligt Kuba ger ett skydd på över 90 % mot symptomatisk Covid när de administreras i tre doser.

• Landet med omkring 11 miljoner invånare är fortfarande det enda landet i Latinamerika och Karibien som har tagit fram ett inhemskt vaccin mot Covid.

• WHO:s eventuella godkännande av Kubas nationellt producerade Covid-vaccin skulle ha “enorm betydelse” för låginkomstländer, sade John Kirk, professor emeritus vid Latinamerikaprogrammet vid Dalhousie University i Nova Scotia, Kanada, till CNBC via telefon.

Den lilla kommuniststyrda karibiska ön har uppnått denna milstolpe genom att producera sitt eget Covid-vaccin, trots att den kämpar för att hålla hyllorna i snabbköpet fyllda i ett årtionden gammalt amerikanskt handelsembargo.

“Det är en otrolig bedrift”, säger Helen Yaffe, Kubaexpert och docent i ekonomisk och social historia vid universitetet i Glasgow, Skottland, till CNBC via telefon.

“De av oss som har studerat bioteknik är inte förvånade i den meningen, för det har inte bara kommit från klar himmel. Den är produkten av en medveten regeringspolitik med statliga investeringar i sektorn, både inom folkhälsa och medicinsk vetenskap.”

Hittills har cirka 86 procent av den kubanska befolkningen vaccinerats fullständigt mot Covid med tre doser, och ytterligare 7 procent har delvis vaccinerats mot sjukdomen, enligt officiell statistik som sammanställts av Our World in Data.

Dessa siffror inkluderar barn från två års ålder, som började få vaccinet för flera månader sedan. Landets hälsovårdsmyndigheter ger denna månad ut boostervaccinationer till hela befolkningen i ett försök att begränsa spridningen av den mycket smittsamma varianten av Covid omicron som är mycket smittsam.

Landet med omkring 11 miljoner invånare är fortfarande det enda landet i Latinamerika och Karibien som har tagit fram ett inhemskt vaccin mot Covid.

“Bara den rena djärvheten hos detta pyttelilla land att producera sina egna vacciner och vaccinera 90 procent av sin befolkning är en extraordinär sak”, säger John Kirk, professor emeritus vid Latinamerikaprogrammet vid Dalhousie University i Nova Scotia, Kanada, till CNBC via telefon.

Kubas prestigefyllda biotekniksektor har utvecklat fem olika Covid-vacciner, däribland Abdala, Soberana 02 och Soberana Plus – som alla enligt Kuba ger ett skydd på över 90 procent mot symptomatisk Covid när tre doser administreras.

Kubas data från kliniska försök med vacciner har ännu inte genomgått internationell vetenskaplig granskning, även om landet har deltagit i två virtuella informationsutbyten med Världshälsoorganisationen för att inleda processen för listning av dess vacciner för användning i nödsituationer.

Till skillnad från de amerikanska läkemedelsjättarna Pfizer och Moderna, som använder mRNA-teknik, är alla Kubas vacciner underenhetsproteinvacciner – som Novavax-vaccinet. Det är av avgörande betydelse för låginkomstländer att de är billiga att producera, kan tillverkas i stor skala och inte kräver djupfrysning.

Detta har fått internationella hälsovårdsmyndigheter att framhålla vaccinerna som en potentiell källa till hopp för det “globala syd”, särskilt med tanke på att vaccinationsfrekvensen fortfarande är låg. Medan till exempel omkring 70 procent av befolkningen i Europeiska unionen har vaccinerats fullständigt har mindre än 10 procent av den afrikanska befolkningen vaccinerats fullständigt.

För att detta ska kunna förverkligas måste dock WHO sannolikt godkänna Kubas vaccin. WHO:s granskningsprocess innebär att man bedömer de produktionsanläggningar där vaccinerna utvecklas, en punkt som Kubas hälsovårdstjänstemän säger har bromsat framstegen.

Vicente Verez, chef för Kubas Finlay Vaccine Institute, sade till Reuters förra månaden att FN:s hälsoorganisation bedömde Kubas tillverkningsanläggningar enligt en “förstavärldsstandard” och hänvisade till den kostsamma processen för att uppgradera dem till den nivån.

Verez har tidigare sagt att de nödvändiga dokumenten och uppgifterna skulle lämnas in till WHO under första kvartalet 2022. Ett godkännande från WHO skulle vara ett viktigt steg för att göra sprutorna tillgängliga i hela världen.

Enorm betydelse

På frågan om vad det skulle innebära för låginkomstländer om WHO skulle godkänna Kubas Covid-vaccin svarade Yaffe: “Jag tror att det är tydligt att många länder och befolkningar i det globala syd ser det kubanska vaccinet som deras bästa hopp om att bli vaccinerade senast 2025.”

“Och faktiskt påverkar det oss alla eftersom det vi ser med omikronvarianten är att det som händer när stora befolkningar nästan inte har någon täckning är att man får mutationer och nya varianter som utvecklas och sedan kommer de tillbaka för att hemsöka de avancerade kapitalistiska länderna som har hamstrat vacciner”, tillade hon.

Kirk höll med om att WHO:s eventuella godkännande av Kubas nationellt producerade Covid-vaccin skulle få “enorm betydelse” för utvecklingsländerna.

“En sak som är viktig att komma ihåg är att vaccinerna inte kräver de extremt låga temperaturer som Pfizer och Moderna behöver, så det finns platser, särskilt i Afrika, där man inte har möjlighet att lagra dessa globala nordliga vacciner”, sade Kirk.

Han påpekade också att Kuba, till skillnad från andra länder eller läkemedelsföretag, hade erbjudit sig att delta i tekniköverföring för att dela med sig av sin expertis inom vaccinproduktion till låginkomstländer.

“Kubas mål är inte att tjäna snabba pengar, till skillnad från de multinationella läkemedelsföretagen, utan att hålla planeten frisk. Så ja, att göra en ärlig vinst, men inte en orimlig vinst som vissa av de multinationella företagen skulle göra”, sade Kirk.

Världshälsoorganisationens chef Tedros Adhanom Ghebreyesus varnade förra månaden för att en “tsunami” av Covid-fall som drivs av omikronvarianten var “så enorm och så snabb” att den hade överväldigat hälsovårdssystemen över hela världen.

Tedros upprepade sin uppmaning till ökad vaccinutdelning för att hjälpa låginkomstländer att vaccinera sina befolkningar, eftersom mer än 100 länder är på väg att missa FN:s hälsoorganisations mål att 70 procent av världen ska vara fullt vaccinerade i juli.

Världshälsoorganisationen (WHO) sade förra året att världen troligen kommer att ha tillräckligt med Covid-vaccin-doser år 2022 för att vaccinera hela den vuxna befolkningen i världen – förutsatt att höginkomstländerna inte hamstrar vaccin för att använda det i boostersprogrammen.

Tillsammans med branschorganisationer inom läkemedelsindustrin är ett antal västländer – som Kanada och Storbritannien – bland dem som aktivt blockerar ett förslag om patentundantag som syftar till att öka den globala produktionen av Covid-vaccin.

WHO, hälsoexperter, grupper i det civila samhället, fackföreningar, tidigare världsledare, internationella medicinska välgörenhetsorganisationer, nobelpristagare och människorättsorganisationer har upprepade gånger betonat hur brådskande det är att avstå från vissa immateriella rättigheter i samband med pandemin.

Ingen tvekan om vaccinering

Sju-dagarsgenomsnittet av dagliga Covid-fall på Kuba steg till 2063 per den 11 januari, vilket återspeglar en nästan tiofaldig ökning sedan slutet av december i takt med att omikronvarianten sprids.

Detta kommer samtidigt som antalet omicron Covid-fall ökar kraftigt i alla länder och territorier i Amerika-regionen. Pan American Health Organization, WHO:s regionala kontor i Amerika, har varnat för att en ökning av antalet fall kan leda till en ökning av antalet sjukhusinläggningar och dödsfall under de kommande veckorna.

PAHO har uppmanat länderna att påskynda vaccinationstäckningen för att minska överföringen av Covid och har upprepat sin rekommendation om folkhälsoåtgärder, som tättslutande masker – ett obligatoriskt krav på Kuba.

Yaffe har länge varit övertygad om Kubas förmåga att skryta med ett av världens starkaste vaccinationsresultat. När hon talade till CNBC i februari förra året – innan landet ens hade utvecklat ett inhemskt vaccin – sade hon att hon kunde “garantera” att Kuba skulle kunna administrera sitt inhemskt producerade Covid-vaccin extremt snabbt.

“Det var inga gissningar”, sade Yaffe. “Det var baserat på att jag förstod deras offentliga hälsovårdssystem och dess struktur. Så det faktum att de har vad de kallar familjeläkare och sjuksköterskekliniker i varje stadsdel.”

Många av dessa kliniker är baserade på landsbygden och i svårtillgängliga områden och det innebär att hälsomyndigheterna snabbt kan leverera vaccin till öns befolkning.

“Den andra aspekten är att de inte har någon rörelse av vaccinationsvägran, vilket är något som vi ser i många länder”, säger Yaffe.

Ämnesord: #Cuba #CubaSalva #CubaSalvaVidas #VivaFidel #COVID19

Källa: https://www.cnbc.com/2022/01/13/why-cubas-extraordinary-covid-vaccine-success-could-provide-the-best-hope-for-the-global-south.html

Vi måste vända tillbaka till framtiden

av La Tizza för Monthly Review, 10. januari 2022.
Bild: Roberto Regalado, “Den latinamerikanska vänsterns ebb,” La Tizza, May 18, 2021.

Ännu en gång har klockorna ringt för “slutet” för socialismen på Kuba. Munnarna har säkert dräglat på imperiets balkonger och bortom havet, vare sig det är nära eller långt borta, som skiljer denna ö från resten av världen – och i inte så få rännstenar också. De som förväxlar Karibien med Baltikum i sin tolkning av Kuba associerar glatt till bilder av Berlin eller Prag från dessas dagar av kollaps. Vad de inte vet är att den kubanska revolutionen inte kan desmerengar (en fidelism som innebär kollaps) eftersom den aldrig var gjord av maräng. Inte för att den inte har varit söt, utan snarare för att revolutionen också har smakat på bittra frukter som vi hittills har vetat hur vi ska förvandla till styrkor.

De [flesta] som kom ut för att protestera mot staten och socialismen på Kuba den 11 juli 2021 tillhörde folket. Vi kan till och med säga att många tillhör den del av folket som har drabbats hårdast av effekterna av den kris som framkallats av pandemin, blockaden, de nya amerikanska sanktionerna och den desperata och otillräckliga offentliga politik som vi måste hantera mitt i så många brister och ackumulerade problem. Det är också denna del av folket som har missgynnats mest av den oundvikliga ökningen av de sociala ojämlikheterna till följd av de marknadsreformer som har skurit sönder och segmenterat vårt samhälle. Vi vågar påstå att dessa många ojämlikheter, som ibland är dolda men alltid kännbara och som är så skadliga för den sociala rättvisan, har skapat en ojämlikhet. En brytning mellan dem som ropade “Patria y Vida” (“Land och liv”) på gatorna och det revolutionära projektet. Och detta avstånd, som förr eller senare leder till en viss känsla av övergivenhet, av politisk och ekonomisk föräldralöshet, har omvandlats till bitterhet och till och med hat.

Om vi undviker denna komplexitet, om vi bara ser dem som “kriminella” eller “marginella”, om vi vägrar att förstå marginaliseringsprocesserna och inte erkänner skulderna gentemot de mest ödmjuka i vårt samhälle, kommer vi aldrig att förstå vad som hände den där söndagen.

Denna mest marginaliserade sektor av folket – åtminstone i Havanna – mobiliserades av kontrarevolutionens politiska agenda, som visste hur man katalyserade dess missnöje och presenterade dess önskemål som prokapitalistiska. Föga förvånande plundrade de som protesterade på grund av “hunger” inte bara mat, utan även avancerade apparater för att tillfredsställa sin länge uppskjutna konsumtionsångest och för att bygga upp det liv som de hade lärt sig att föreställa sig och önska sig i avsaknad av någon effektiv motvikt från en annan och emanciperad kultur.

Det fanns en spontanitet och saker och ting blev till en snöboll under händelserna den 11 juli, men endast de som bryr sig lite om sanningen kan tro att detta kom helt “ur luften”. Ja, det var spontant, men det var också en politisk och underrättelsemässig operation som utfördes av aktörer som helt och hållet förstod den verkliga agendan. Är det någon som förresten anser att den plötsliga oro för Kuba som olika “påverkare” visat är en ren tillfällighet? Samma sak kan sägas om Miamis borgmästares petition, den samordnade kampanjen i sociala medier och den samtidiga tidpunkten för dessa åtgärder.

Det är dock ett misstag att tala om en “mjuk” kupp och ett icke-konventionellt krig som de enda orsakerna till denna reaktionära revolt. Ett sådant begränsat synsätt skulle ge det revolutionära blocket en (olämplig) fatalism – det vill säga att se dessa tragedier som oundvikliga. Det skulle också kunna uppmuntra till att tro att vi bara står inför ett problem med statens säkerhet.

Om det som hände bara var ett problem med statens säkerhet skulle de som tror – eller som vill få andra att tro – att det som hände den 11 juli var en konfrontation mellan folket och staten ha rätt. Ingenting kunde vara längre från sanningen.

Söndagen den 11 juli skedde ingen konfrontation mellan folket och staten som en entelechia, även om mer än en teoretiker slösade bläck på att försöka bevisa motsatsen. Det som hände var en konfrontation mellan två fraktioner eller delar av folket, mellan två projekt. Å ena sidan fanns den del som gav efter för agendan från dem som alltid har försökt tvinga fram kapitulation genom hunger och behov, och som nu är redo att avstå från suveränitet och socialism eftersom de förstår att det inte finns något kvar att vinna. Å andra sidan finns det de som inte är beredda att avstå från vare sig det revolutionära projekt som byggts upp under generationer, eller lagligheten i den demokratiskt godkända socialistiska konstitutionen, eller det emanciperade samhälle som de föreställer sig i sin framtid, bortom den befintliga staten, som är arvtagare till revolutionen, med alla dess brister. De som tror att endast militären, ledningen och innehavarna av fritt konvertibla valutor har skäl att försvara socialismen har mycket fel. Miljoner människor på Kuba i dag är inte villiga att förlora ett fredligt samhälle, ett projekt för social rättvisa och nationell värdighet, en revolution som långt ifrån är nöjd med sina historiska landvinningar, utan i stället är tvungen att slå in nya vägar.

Vissa ideologer inom den liberala restaurationen föreslår att det snarast bildas rundabordssamtal för dialog mellan kontrarevolutionens krafter och det revolutionära blocket – med vilket de endast menar staten.

Kanske ser de detta som en möjlighet att få en bit av kakan i samband med en öppen och offentlig dispyt. Åh, så långt deras balkonger är från gatorna! På de verkliga gatorna visade demonstranterna ett totalt ointresse för dialog. I stället är deras program, som uteslutande består av att förstöra socialismen, oförenligt med varje fördjupning av den sociala rättvisan. Berusade av upplösningens och förstörelsens eufori var de dessutom oförmögna att urskilja skuggan av ett begynnande ingripande eller deras sannolika elände i ett Kuba som är helt ödelagt av kapitalismen. I slutändan var dessa demonstranter brickor för ett program som inte är deras eget.

På 2000-talet, inför det utanförskap och den marginalisering som uppstått under krisens hårdaste år på 1990-talet, inledde Fidel Castro idéernas kamp. Genom denna process – som senare föraktades av vissa som bara talade om dess brister och helt hade förlorat dess mening ur sikte – kunde tusentals ungdomar i marginaliserade områden, som de vars ansikten fanns med på bilderna från den 11 juli, studera eller återgå till arbetsmarknaden.

Det var då som tillgången till universitet verkligen blev universell och inte reserverad för den utvalda gruppen av dem som klarade proven och fick ett “studietillstånd”. Konstlärare, socialarbetare och alla lärare ägnade sig åt att återvinna och återuppbygga en annan allmän kultur – för alla. Denna insats gjorde det möjligt för Fidel att höja ungdomarnas självkänsla, särskilt bland de mest missgynnade, och att lyckas återknyta dem till det revolutionära projektet.

På så sätt återställde Fidel en del av revolutionens sociala struktur, som har strävat efter att vara av de enkla, av de enkla och för de enkla. Utan idéernas kamp hade det som vi upplevde i söndags kunnat inträffa för tio år sedan. I tider som dessa har många revolutionärer Fidel i sina tankar, och inte bara på grund av den numera legendariska episoden i augusti 1994 (då tusentals kubaner gick till Malecón i Havanna för att uttrycka sin frustration över regeringen och den särskilda perioden), även om det också är av den anledningen. Fidel är i våra tankar eftersom ingen bättre än han visste hur man vänder bakslag och flera nederlag till nya vägar och segrar. Om vi kubanska revolutionärer, vi kubanska kommunister, vill lyckas, kan vi inte låta bli att se på det som var eller att gå tillbaka på upptrampade vägar. Om vi vill lyckas måste vi återvända till Fidel – det vill säga, vi måste återvända till framtiden.

Denna artikel publicerades ursprungligen på spanska av La Tizza den 15 juli 2021. Den har översatts till engelska av Manolo De Los Santos och därifrån till svenska av Hampus Cronander.

La Tizza-kollektivet består av en liten grupp unga kubanska intellektuella som startade en tidskrift på nätet 2017. Det är sprunget ur nätverket för unga antikapitalister på Kuba. Kollektivet ser sig självt som “en tankeplattform för att debattera framtiden för den kubanska revolutionens projekt, dess förhållande till dagens politiska praxis och dess möjliga framtid”.

Källa: https://monthlyreview.org/2022/01/01/we-must-return-to-the-future/

Ämnen: #kuba #kultur #historia #media #revolution

Den kubanska revolutionen i dag: Experiment i utmaningens grepp

Förord till Monthly Review volym 73, nummer 8, januari 2022 [Den kubanska revolutionen i dag: Experiment i utmaningens grepp] 
av Manolo De Los Santos och Vijay Prashad
Från vänster till höger: Paul Sweezy, Paul Baran, Fidel Castro och Leo Huberman (1960).

Den 1 november 2018 presenterade John Bolton, den amerikanske presidenten Donald Trumps nationella säkerhetsrådgivare, en fras med en olycksbådande innebörd: tyranniets trojka. Den amerikanska regeringen, sade Bolton, skulle rikta uppmärksamheten mot att störta regeringarna i Kuba, Nicaragua och Venezuela.

Bolton meddelade att regeringen hade skärpt sin blockad mot Kuba med fler sanktioner – inklusive genomförandet av avdelning III i Helms-Burton-lagen från 1996, som gör det möjligt för amerikanska medborgare att stämma alla personer eller företag som gynnats av egendom som konfiskerats sedan den kubanska revolutionen 1959. Resor och penningöverföringar till Kuba begränsades och flera kubanska företag – inklusive landets nationella flygbolag – drabbades av nya sanktioner. I slutet av denna cykel införde Trumps administration 243 nya sanktioner mot Kuba.

Förväntningarna på att Joe Biden skulle rulla tillbaka Trumps sanktioner skingrades snabbt när hans pressekreterare Jen Psaki den 9 mars 2021 sade att “en förändring av Kubapolitiken för närvarande inte hör till president Bidens främsta prioriteringar”. Den föregående månaden inledde senator Marco Rubio och Luis Almagro (generalsekreterare för Organization of American States) en kampanj i sociala medier med namnet “Kris på Kuba”: Förtryck, hunger och coronavirus”. Det bör noteras att det vid den tidpunkten inte fanns ett enda fall av COVID-19 på ön. USA:s kampanj för att störta den kubanska revolutionen accelererade.

Två gånger under 2021, först den 11 juli och sedan den 15 november, gick USA:s regering och politiker samman med högerkubanska exilkubaner (främst i Florida) för att eggas till protester inne på Kuba. USA-finansierade organisationer inledde en kampanj i sociala medier, en “Bay of Tweets”, som syftade till att provocera fram uppror bland människor som led av de sociala konsekvenserna av den av USA införda blockaden och COVID-19-pandemin. Den 11 juli ägde protester rum i den kubanska staden San Antonio de los Baños. Kubas president Miguel Díaz-Canel hörde nyheterna och körde 40 mil från Havanna för att tala med de missnöjda och se vad som kunde göras. Över hela Kuba gick tiotusentals patrioter ut på gatorna med sin nationalflagga och med flaggor från 26 juli-rörelsen som utgjorde kärnan i revolutionärerna 1959. I dessa skaror fanns Johana Tablada som arbetar på Kubas utrikesministerium. “Vi är människor som lever, arbetar, lider och kämpar för ett bättre Kuba”, berättade hon. “Vi är inte botar eller trollfabriker eller något liknande.”

Den sociala mediekampanjen, som kom att kallas J11, drevs av Florida-baserade företag och webbplatser, varav många finansierades av den amerikanska regeringen genom National Endowment for Democracy och Open Society Foundations (bland annat Cubanos por el Mundo, Cubita NOW, CubaNet, El Estornudo, Periodismo de Barrio, Tremenda Nota, El Toque och YucaByte). I centrum för denna kampanj står Assembly of the Cuban Resistance, en koalition av antikommunistiska grupper som kräver en amerikansk invasion av Kuba. Dess ledare, Mauricio Claver-Carone, är tidigare chef för Cuba Democracy Advocates, Trumps främsta rådgivare om Kuba och nu ordförande för Interamerikanska utvecklingsbanken (baserad i Washington DC). Hashtaggen SOSCuba mobiliserades och förstärktes på olika plattformar av trollfabriker, som försökte skapa konsensus om ett storskaligt uppror mot den kubanska revolutionen.

Efter att ha misslyckats den 11 juli 2021 försökte samma krafter igen i november. Först meddelade en grupp vid namn Archipiélago att den skulle hålla protester den 20 november, ett uttalande som förstärktes av den amerikanska regeringen och dess organ. När man fick veta att Kuba planerade att öppna sina gränser den 15 november tillkännagav man sedan att protesterna skulle äga rum den dagen. Tjänstemän i Biden-administrationen hotade Kuba med mer försvagande sanktioner om regeringen förhindrade upproret. Archipiélagos sociala medier visade att man var för både regimskifte och våldsanvändning för att nå sina mål. (Tidigare våldsaktioner ägde rum den 30 april 2020, då ett stormgevär avfyrades mot den kubanska ambassaden i Washington, och den 27 juli 2021, då två personer kastade en molotovcocktail mot den kubanska ambassaden i Paris). Amerikanska politiker som senator Rubio, senator Rick Scott, kongressledamoten María Elvira Salazar och kongressledamoten Carlos Giménez ökade trycket mot Kuba och krävde fler sanktioner.

Trots uppmaningen till en medborgarmarsch för förändring gick ingen ut på gatorna den 15 november 2021. Några dagar tidigare bar unga försvarare av den kubanska revolutionen röda halsdukar, samlades i Central Park i Havanna och höll konserter, poesiuppläsningar, dokumentärfilmvisningar, bokpresentationer och tal. När ungdomarna – Pañuelos Rojos (röda halsdukar) – bjöd in honom, anslöt sig president Díaz-Canel till dem. De besegrade hybridattacken för tillfället.

Men den av USA införda blockaden och hybridkriget fortsätter. Detta specialnummer av Monthly Review motiveras av den kampanj för “maximalt tryck” som intensifierats i Washington DC.

Mycket tidigt i den kubanska revolutionen 1959 blev det uppenbart att USA:s regering skulle inta en fientlig hållning mot den. Trots att USA:s regering erkände president Manuel Urrutias nya regering en vecka efter att revolutionärerna störtat Fulgencio Batistas diktatur fortsatte den amerikanska regeringen att underminera den kubanska revolutionen, särskilt efter att Fidel Castro utsågs till premiärminister i februari 1959. När Castro besökte USA i april vägrade president Dwight Eisenhower att träffa honom. Saker och ting skulle bara försämras ytterligare tills USA bröt banden med Kuba 1961 och införde en rad destabiliseringsmekanismer som styrdes av CIA (mordförsök mot Castro, terroristhandlingar på ön inom ramen för Operation Mongoose, invasionen i Grisbukten av exilkubaner med högerinriktning). Detta var den allmänna inriktningen på USA:s officiella politik gentemot Kuba.

Två andra politiska och sociala krafter i USA tog dock omedelbart den kubanska revolutionen till sig: den svarta befrielserörelsen och de socialistiska projekten.

När Castro anlände till New York för att delta i FN:s generalförsamlingsmöte 1960, innan den amerikanska regeringen officiellt bröt banden med Kuba, fann den kubanska delegationen det omöjligt att få hotellrum i staden. Malcolm X ordnade så att Castro och kubanerna kunde bo på Hotel Theresa i Harlem, vilket visade på de djupa banden mellan den svarta befrielserörelsen och de kubanska revolutionärerna (när Castro nekades inträde till Eisenhowers lunch med latinamerikanska ledare höll han en egen sammankomst på ett kafé i Harlem för de anställda på Hotel Theresa, “de fattiga och ödmjuka människorna i Harlem”, som han uttryckte det). Vid ett möte mellan Castro och Malcolm X sade den senare till kubanen om den revolutionära processen: “Vi är tjugo miljoner och vi förstår alltid”.

I mars 1960 reste Paul Sweezy och Leo Huberman, redaktörer för Monthly Review, till Kuba för att se revolutionen med egna ögon. De träffade revolutionens främsta ledare (Castro och Che Guevara), tjänstemän i den nya staten och de nya samhällsorganen samt människor från alla samhällsskikt. När de återvände till New York skrev Sweezy och Huberman ner sina reflektioner och publicerade dem i ett specialnummer av sin socialistiska tidskrift (juli-augusti 1960) med titeln Kuba: Anatomy of a Revolution (som senare samma år publicerades i Monthly Review Press). Det var en av de första böckerna som argumenterade för att den kubanska revolutionen – som drevs av den våldsamma viljan att skydda sin suveränitet – nödvändigtvis skulle utvecklas i en socialistisk riktning. Huberman och Sweezy återkom till att utvärdera revolutionen vid flera tillfällen. Hubermans Socialism in Cuba (1960) mottogs väl på ön för sin sympatiska kritik av den kubanska processen. Förhållandet mellan Monthly Review (både tidningen och pressen) och den kubanska revolutionen fortsatte från då till nu, och detta aktuella specialnummer är ytterligare en indikator på denna koppling.

Monthly Review Press var den ursprungliga engelskspråkiga utgivaren av Che Guevaras Reminiscences of the Cuban Revolutionary War (1968), och tidningen publicerade flera artiklar av Che. Efter att Che mördades 1967 publicerades Eduardo Galeanos fina reflektion om honom, “Magic Death for a Magic Life”, i Monthly Review i januari 1968. Paul Sweezy och Paul Baran tillägnade Che sin klassiska bok Monopoly Capital (1966). Paul Baran hade rest till Kuba i september och oktober 1960 tillsammans med Sweezy och Huberman, som var där för andra gången. Hans “Reflections on the Cuban Revolution” publicerades i tidningen i januari 1961. På grund av sitt starka stöd för den kubanska processen blev Baran måltavla vid Stanford University (han fick sin första hjärtattack efter att ha återvänt från Kuba och kände den oerhörda pressen på att stödja revolutionen under invasionen i Grisbukten och missilkrisen och dog av en hjärtattack 1964).

Redaktionen är tacksam för möjligheten att presentera detta specialnummer av Monthly Review och föra vidare en tradition som etablerades för sex decennier sedan. Tidskriftens hållning återspeglar Castros kommentarer från juni 1961 vid Biblioteca Nacional, där han hävdade att kritiken bör komma inifrån revolutionen, vilket speglar åsikten hos en av de viktigaste radikala sociologerna i USA, C. Wright Mills. I sin Listen, Yankee: The Revolution in Cuba (1960) skrev Mills att vi inte oroar oss för den kubanska revolutionen, utan vi oroar oss med den. Denna volym är sammanställd i den andan.

https://monthlyreview.org/2022/01/01/preface-and-introduction

Manolo De Los Santos är forskare vid Tricontinental: Institute for Social Research. Han har nyligen varit medredaktör av Viviremos: Venezuela vs. Hybrid War (LeftWord, 2020).

Vijay Prashad är författare till bl.a. Washington Bullets: A History of the CIA, Coups, Assassinations (Monthly Review Press, 2020).

De är gästredaktörer för Monthly Reviews specialnummer ”The Cuban Revolution Today: Experiments in the Grip of Challenges.”

#cuba #revolucióncubana

Står Europa på randen till ett storkrig?

Den rådande allmänna ignoransen rörande mekanismerna bakom mänsklighetens blodiga historia är ingen slump. Idag står hotet om nästa världskrig sida vid sida med hotet om klimatets totala sammanbrott.

Nu är det fyrtionio år sedan Olof Palme tog bladet från munnen och kallade jänkarna för “satans mördare”, och det är trettiofem år sedan högerkrafter avrättade honom, troligen för att han stod i begrepp att göra permanenta insatser för världsfreden.

”När Ryssen kommer,” sades det när jag gjorde värnplikten. Media och regeringen jobbar hårt för att den övertygelsen skall bestå. Att ha någon att skrämmas med är ett beprövat sätt att skapa rättning i leden och i ett sekulärt land duger det inte med Guds vrede.

“Vi vet var vi hör hemma,” sa Tage Erlander en gång och då menade han Storbritannien. Så är det fortfarande, det är bara det att den ohälsosamma relationen med UK bytts ut mot en ännu osundare relation med USA. Där står alltså Erlanders efterföljare, fortfarande med mössan i hand, redo att tillsammans med bourgeoisien sälja ut Sveriges oavhängighet och den svenska arbetarklassen. Allt för att tillfredsställa kapitalets omättliga profithunger.

Den ekonomiskt oberoende eliten har alla resurser till sitt förfogande. Med konsumismen, bedövningsmedlen, underhållningsindustrin, åskådaridrotten, spelindustrin, media — med alla tillgängliga medel motas massornas uppmärksamhet bort från klimatkrisen, de ökande klassklyftorna, anfallskrigen, den nykoloniala exploateringen och den orättvisa handelspolitiken.

Klasskampen har aldrig upphört, den rasar för fullt över hela planeten.

Kapitalägarklassens översta skikt har förstått detta och det är ingen tillfällighet att vapensmedjorna går för fullt. Dollarmiljardärerna lyckas till och med, via sina tentakler, förmå världens folk att betala för de krigsmaskinerier som kommer att vändas mot dem. Så var det när galenskapen släpptes loss i de historiska krigen och så är det än idag.

Tendenserna är så tydliga att endast den som hålls fullt upptagen, antingen med kampen för att få vardagen att gå ihop eller med att distrahera sig, undgår att se åskmolnen förtätas. För säkerhets skull hålls människorna i okunnighet om feodalismens och kapitalismens oräkneliga offer. Istället framhävs de misslyckade sidorna av de stora socialistiska projekten; dessas mörkaste sidor förstoras till löjeväckande proportioner, medan de gigantiska humanitära framsteg som pressades fram förtigs.

Den rådande allmänna ignoransen rörande mekanismerna bakom mänsklighetens blodiga historia är ingen slump. Det är heller ingen slump att Jean-Paul Sartre kallade Fidel Alejandro Castro Ruz för den mest kompletta människan. Inte för att Fidel på något sätt var något slags övermänniska, utan för att han vågade vara fullt ut mänsklig.

Bild: Fidel Castro, Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir med Juan Arcocha och Celia Sanchez (i bakgrunden), oktober 1960.
Plats: Cienaga de Zapata, Kuba.
Fotograf: Alberto Korda
Kolorering: Manos Athanasiadis
Optimized by Optimole