av Dr. Ramzy Baroud för Middle East Monitor, 23 november 2022
Xi vs Trudeau: Hur Kina skriver om historien om den koloniala västvärlden
Även om utbytet mellan Kinas president Xi Jinping och Kanadas premiärminister Justin Trudeau vid sidan av G20-toppmötet i Indonesien den 16 november var kort, har det blivit en sensation i sociala medier. Xi, som var självsäker om än inte dominant, läxade upp den uppenbart orolige Trudeau om diplomatins etikett. Detta utbyte kan betraktas som ytterligare en vattendelare i Kinas förbindelser med västvärlden.
“Om det fanns uppriktighet från din sida”, sade den kinesiske presidenten till Trudeau, “ska vi föra våra diskussioner med en attityd av ömsesidig respekt, annars kan det få oförutsägbara konsekvenser”.
I slutet av det pinsamma samtalet var Xi den förste som gick därifrån och Trudeau lämnade honom obekvämt på väg ut ur rummet.
För att betydelsen av detta ögonblick verkligen ska kunna uppskattas måste det ses genom ett historiskt prisma.
När de västerländska kolonialmakterna började exploatera Kina på allvar – i början och mitten av 1800-talet – uppskattades den kinesiska ekonomins totala storlek till en tredjedel av världens hela ekonomiska produktion. År 1949, när de kinesiska nationalisterna lyckades vinna sin självständighet efter hundratals år av kolonialism, politisk inblandning och ekonomisk exploatering, utgjorde Kinas totala BNP endast 4 procent av världens totala ekonomi.
Under perioden mellan det första opiumkriget 1839 och Kinas självständighet, över hundra år senare, dog tiotals miljoner kineser till följd av direkta krig, efterföljande uppror och svält. Det så kallade boxarupproret (1899-1901) var ett av det kinesiska folkets många desperata försök att återta ett visst mått av självständighet och hävda en nominell suveränitet över sitt land. Resultatet blev dock förödande, eftersom rebellerna, tillsammans med den kinesiska militären, krossades av den mestadels västerländska alliansen, som omfattade USA, Österrike-Ungern, Storbritannien, Frankrike och andra.
Dödssiffrorna var katastrofala och enligt moderata uppskattningar uppgick de till över 100.000. Och därefter tvingades Kina återigen att följa linjen, precis som man har gjort i de två opiumkrigen och vid många andra tillfällen tidigare.
Kinas självständighet 1949 innebar inte automatiskt att Kina återvände till sin tidigare storhet som global eller ens asiatisk makt. Återuppbyggnadsprocessen var lång, kostsam och ibland till och med förödande: Prövningar och misstag, interna konflikter, kulturella revolutioner, perioder av “stora språng framåt” men ibland också stor stagnation.
Sju decennier senare står Kina åter i centrum för de globala angelägenheterna. Goda nyheter för vissa. Fruktansvärda nyheter för andra.
I USA:s nationella säkerhetsstrategi för 2022, som offentliggjordes den 22 oktober, beskrivs Kina som “den enda konkurrent som både har för avsikt att omforma den internationella ordningen och, i allt högre grad, den ekonomiska, diplomatiska, militära och tekniska makt som krävs för att göra det”.
USA:s ståndpunkt är inte alls förvånande, eftersom västvärlden fortsätter att definiera sitt förhållande till Peking utifrån ett kolonialt arv, ett arv som sträcker sig över hundratals år.
För västvärlden är Kinas återuppståndelse problematisk, inte på grund av dess människorättssituation utan på grund av dess växande andel av världsekonomin, som 2021 utgjorde 18,56 procent. Denna ekonomiska makt, i kombination med växande militär styrka, innebär i praktiken att Peking snart kommer att kunna diktera de politiska utfallen i sin växande inflytelsesfär i Stillahavsregionen, och även globalt.
Det ironiska i allt detta är att det en gång i tiden var Kina, tillsammans med större delen av Asien och det globala syd som var uppdelade i inflytelsesfärer. Att se Peking skapa sin egen motsvarighet till västvärldens geopolitiska dominans måste vara ganska oroväckande för västvärldens regeringar.
Under många år har västmakterna använt skenet av Kinas mänskliga rättigheter för att ge en moralisk grund för inblandning. Att låtsas försvara de mänskliga rättigheterna och förespråka demokrati har historiskt sett varit bekväma västerländska verktyg som gett en nominell etisk grund för ingripanden. I det kinesiska sammanhanget byggde alliansen mellan åtta nationer, som krossade boxarupproret, på liknande principer.
Charaden fortsätter än i dag, med försvaret av Taiwan och uigurernas och andra minoriteters rättigheter högst upp på USA:s respektive västvärldens dagordning.
Naturligtvis har mänskliga rättigheter mycket lite att göra med USA:s och västvärldens inställning till Kina. Liksom “mänskliga rättigheter” och “demokrati” knappast var motivet bakom USA:s och västvärldens invasion av Irak 2003. Skillnaden mellan Irak, ett isolerat och försvagat arabiskt land när USA:s militära dominans i Mellanöstern var som störst, och Kina i dag är enorm. Det senare utgör ryggraden i den globala ekonomin. Dess militära makt och växande geopolitiska betydelse kommer att visa sig vara svåra – om möjligt – att begränsa.
I själva verket tyder det språkbruk som utgår från Washington på att USA tar de första stegen för att erkänna Kinas oundvikliga uppgång som global konkurrent. Före sitt möte med president Xi i Indonesien den 15 november hade Biden äntligen, om än subtilt, erkänt den obestridda nya verkligheten när han sa att “vi kommer att konkurrera kraftfullt, men jag är inte ute efter en konflikt. Jag vill hantera denna konkurrens på ett ansvarsfullt sätt.”
Xis attityd gentemot Trudeau vid G20-toppmötet kan läsas som ytterligare en episod av Kinas så kallade “vargdiplomati”. Den dramatiska händelsen – orden, kroppsspråket och de subtila nyanserna – visar dock att Kina inte bara ser sig självt som förtjänt av global betydelse och respekt, utan också som en defensiv supermakt.
