Det är sällsynt att använda kärlek som ett politiskt begrepp, men jag gör det. Liberalen Barack Obama använde hopp som sitt kampanjtema; auktoritärer som Trump, Bolsonaro, Modi och Ebba Busch rider på framgångsteologi för att säkerställa sitt ledarskap; auktoritärer som Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Marine le Pen spinner på rädsla, fördomar och hat. Men för mig är kärleken mer radikal.
I en tid då många har blivit väldigt vana vid att den politiska debatten dikteras av rubriker, hashtags och memes från troll på Twitter, Tiktok, Instagram, Facebook och andra sociala media, verkar det som om det inte finns något utrymme för diskurs om ideologiska frågor och principer. Sverige har länge varit fast i korruption, skulder, hälsoproblem, organiserad kriminalitet, orättvisa, maktmissbruk och fattigdom. Detta samtidigt som en promille av befolkningen anrikat astronomiska förmögenheter. Vi befinner oss på en sjunkande flotte och allmänheten verkar ha glömt att flotten måste hållas flytande för att kunna rädda liv.
Valet är över, rösträkningen är över. Högeretablissemanget säger, gå hem – någon har redan vunnit. Och eftersom valet är en tävling brukar den som fått flest röster hållas för segrare. Det är riktigt tungt över bröstet att det här valet slutar tvärtemot våra förhoppningar – eller kanske är det mer passande att säga att det slutar precis som vi fruktade mest. Det är inget skämt att bevittna ankomsten av den mardröm som representeras av Jimmie Åkesson, som med hjälp högerkonservativa och framgångsteologiska marionetter under de kommande fyra åren kommer att vältra välfärden över ättestupans rand. Det vi har sett är den ständiga försämringen av politiken i landet. Men vi kommer inte att gå hem, vi kommer att skärpa kampen för de breda massornas välfärd. Enär kärlek är mer radikalt, kommer vi inte att acceptera hat och förtryck.
Chiles demokratiskt valde socialistiske president Salvador Allende.
Kubas president Fidel Castro hade hyllat Salvador Allendes valseger 1970 som den största revolutionära segern någonsin. En revolution via den borgerliga demokratins valurnor gav legitimitet åt det socialistiska systemskiftet på ett annat sätt än ett arbetare- och bondeuppror gjorde. Men hösten 1972 varnade kamrat Fidel Castro sin vän kamrat Salvador Allende för att klassfienden genom långsamheten i det chilenska systemskiftet fått utrymme att mobilisera. Storkapitalets tidningar spred omstörtande fascistpropaganda och trasproletariatets lojalitet skiftade från vänster till höger.
Det USA-stödda terroristdådet
Den 11 september 1973 attackerade USA-stödda terrorister presidentens residens La Moneda i Santiago de Chile.
Den 11 september 1973 genomförde Augusto Pinochets USA-stödda militärjunta, med hjälp av Richard Nixon, Henry Kissinger och CIA, en kupp mot den demokratiskt valde, socialistiske chilenske presidenten Salvador Allende, vilket ledde till att Chile förvandlades från demokrati land till en brutal diktatur.
Den 11 september 1973, under de flygräder och markattacker som föregick kuppen, höll Allende sitt sista tal, där han lovade att stanna kvar i presidentpalatset och avvisade erbjudanden om säker passage om han skulle välja exil framför konfrontation.
Mordet på Salvador Allende
Förrädaren Augusto Pinochet skulle bli kamrat Salvador Allendes bane.
Chile hade i årtionden hyllats som en ledstjärna för demokrati och politisk stabilitet medan resten av Sydamerika hade plågats av militärjuntor och diktatorer. Den chilenska demokratins sammanbrott avslutade en rad demokratiska regeringar i Chile, som hade hållit demokratiska val sedan 1932.
President Allende dog under kuppen. Juntan förklarade officiellt att han begick självmord med ett gevär som han fått av Fidel Castro, men nyligen upptäckta dokument indikerar att han mördades.
En nyliberal terrorregim
Över 3.000 chilenare mördades av Pinochet efter att han blivit diktator och över 40.000 fängslades och torterades av regimen, som hyllades av nyliberalismens ledstjärna Milton Friedman och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher.
Från den 11 september 1973 till den 11 mars 1990 var de chilenska väpnade styrkorna, polisen och alla som var på samma linje som militärjuntan inblandade i att institutionalisera rädsla och terror i Chile.
De systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna som begicks av Chiles militärregering under general Augusto Pinochet omfattade grymma fysiska, psykiska och sexuella övergrepp.
De vanligaste formerna av statligt stödd tortyr som chilenska fångar fick utstå var elchocker, waterboarding, misshandel och sexuella övergrepp. En annan vanlig tortyrmekanism som användes var att “försvinna” de som ansågs vara potentiellt subversiva på grund av att de anslöt sig till vänsterpolitiska doktriner.
Taktiken att “försvinna” Pinochetregimens fiender genomfördes systematiskt under de fyra första åren av militärstyret. De “försvunna” hölls i hemlighet, utsattes för tortyr och 3.200 sågs aldrig mer.
USA försökte påverka valet 1970
USA:s och CIA:s stora insatser mot Allende inleddes redan 1970 i ett misslyckat försök att hindra hans val och tillträde till presidentposten.
Den 21 september 1970 förklarades Allende som segrare i det chilenska presidentvalet, men redan innan han tog över presidentposten rapporterade Edward Korry, USA:s ambassadör i Santiago, till Henry Kissinger: “När Allende väl kommer till makten kommer vi att göra allt som står i vår makt för att döma Chile och chilenarna till yttersta berövande och fattigdom”.
CIA-chefen Richard Helms träffade USA:s president Nixon och Henry Kissinger 1970, dagarna efter att Allende röstats in i ämbetet, och hade skrivit anteckningar om ett möte där presidenten krävde en kupp.
Där stod det: “En chans på tio kanske, men rädda Chile! /Värdig att spendera /inte orolig för de risker som är inblandade /ingen inblandning av ambassaden /10 000 000 dollar tillgängliga, mer om det behövs/ de bästa männen vi har/ spelplan/ få ekonomin att skrika /48 timmar för en handlingsplan”.
Den amerikanska administrationens långvariga fientlighet mot Allende och dess tidigare uppmuntran av en militärkupp mot honom var välkänd bland de chilenska kuppmakarna som till slut vidtog åtgärder på egen hand för att avsätta honom.
Även om CIA hävdar att de inte anstiftade kuppen som gjorde slut på Allendes regering den 11 september 1973, erkänner de att de var medvetna om militärens kupplaner, att de hade pågående underrättelseinhämtning med kuppmakarna och – eftersom CIA inte avrådde från maktövertagandet och hade försökt anstifta en kupp 1970 – att de troligen godkände och hjälpte till med kuppen.
Den USA/UK-stödda Pinochet-diktaturen skulle bestå fram till 1990.
De enda som hade rätt att avgöra om Allende skulle ha förbli Chiles president var det chilenska folket, genom demokratiska val, vilket gjorts i Chile sedan 1932, och inte CIA, Pinochet, Richard Nixon och Henry Kissinger.
What is it to doubt? It's a metaphorical biblical reference by an anonymous Tagalog poet.
Can you be more specific about the content of your article? After reading it, I still have some doubts. Hope…
Reblogged this on CartagoCat and commented: Hur "uppfattas" sanningen
Jättebra skrivet och ger en nya perspektiv👍