Shepherd David’s ancient call to action
by Mataas na Damo
Citizens! Why?
Why are you the curse of your own people?
You are prey to profiteers,
You are prey to wickedness,
You are prey to individualism,
You are prey to exploitation,
You are prey to cowardliness…
You have trampled solitary under foot,
You have trampled our laws under foot…
Citizens! Why?
Why are you the curse of your own people?
Because the Spirit of Greed is in you. Yet the Spirit of Greed is stronger in those who govern you.
Potentate!
Thou art to blame for it. Thy corruption and perverted ways of living have made thee an evil human. Thou art a curse to the people. A curse that has destroyed the good life in us.
Citizens! Rise!
Rise against the false liberties, which the tyrannts have given you. I say you will remain prisoners of eternal competition against your equals, if you do not find in your hearts… the empathy to unite and rebel. Seek the strength to redeem our collective freedom!
Damned shall you be that still remain in the bottomless chasm of individualism!
Zbigniew Brzezinski, rådgivare och förvaltare, Center For Strategic And International Studies, vittnar på Capitol Hill i Washington, onsdagen den 21 januari 2015, inför en utfrågning i senatens utskott för väpnade tjänster för att undersöka globala utmaningar och USA:s nationella säkerhetsstrategi. (AP Photo/Cliff Owen)
I början av mars 2022 har det åtta år långa begränsade inbördeskriget i Ukraina urartat till en rysk invasion och förvandlats till ett fullskaligt krig.
När invånarna i ett område kommer överens om att tillsammans utgöra ett land, då förpliktigar det till ett gemensamt ansvar att upprätthålla fred. Det är inte alls orimligt att jämföra detta med ett äktenskap. Men vad händer om det uppstår motsättningar som gör att samförståndet och tilliten går förlorad? I äktenskapsfallet startas en process som i bästa fall börjar och slutar med äktenskapsrådgivning, men fungerar inte det går de äkta hälfterna vidare med separation och tillslut skilsmässa. I ett modernt samhälle räcker det att ena parten vill skiljas — den andra har inte vetorätt. När det gäller länder förhåller det sig annorlunda: om och när en region i ett land vill separera, men inte får centralmaktens medgivande, berör det i grunden folkrätten och världsordningen.
Att i strid med en nations regeringsbeslut erkänna en separatistisk region och ge den status som ett självständigt land innebär ett brott mot folkrätten, närmare bestämt mot en grundprincip för FN och mot Helsingforsdeklarationen från 1975. Denna del av den s.k. folkrätten handlar varken om de mänskliga rättigheterna eller om mänsklighetens rättigheter, utan tillvaratar centralmakternas intresse. Frågan om självständighet är alltså kontroversiell och det internationella samfundet är delat i uppfattningen om att erkänna t.ex. Taiwan och Kosovo.
[Vid en kort tillbakablick till Serbiens fall med Kosovos självständighetsförklaring 2008, är denna ännu mer kontroversiell eftersom Sveriges erkännande av densamma även skedde i strid mot en säkerhetsrådsresolution (FN:1244) från 1999.]
Oavsett om man så önskar eller ej tenderar nämligen ett positivt beslut att bli prejudicerande och världens regimer vill inte sända signaler till egna minoritetsgrupper som strävar efter självständighet att en sådan är möjlig (med stöd av våld). Centralregeringar vill känna sig trygga med att deras stater inte kan brytas upp, även om de inte håller “sina minoriteter” under kontroll; eventuella eftergifter ifråga om självstyre kan omvandlas till ändrade internationella gränser. Runtom i världen finns otaliga fall som därmed skulle kunna bli aktuella. Baskien och Katalonien i Spanien; Sapmi i Norge, Sverige, Finland och Ryssland; Kurdistan i Syrien, Turkiet, Iran och Irak; Chiapas i Mexiko; Bangsamoro i Filippinerna; Puerto Rico i USA; samt Abchasien och Sydossetien i Georgien är bara några exempel på regioner som vill erkännas som suveräna stater.
Både inbördeskrig och krig mellan länder är brott mot mänskligheten, och sedan andra världskrigets slut skulle ett krig mellan stormakterna hota med total utplåning, kanske av hela planeten. Det enda svaret är att ge freden en chans, vilket kräver att man hittar en lösning som garanterar säkerheten för alla parter i inbördeskriget i Ukraina och för Ryssland.
I ett längre perspektiv måste vi inse att krig är endemiskt för kapitalismen, och både Ryssland och Nato-makterna är kapitalistiska. Endast ett inträde på en den socialistiska vägen i Västeuropa och en återgång till densamma i både Ukraina och Ryssland kan erbjuda en varaktig lösning.
Putins invasion av Ukraina utgör en vändpunkt i det nya kalla kriget och är en stor mänsklig tragedi. Genom att hota med ett globalt kärnvapenkrig hotar dessa händelser nu också hela världen.
För att förstå ursprunget till det nya kalla kriget och inledningen till den ryska interventionen i det ukrainska inbördeskriget är det nödvändigt att gå tillbaka till de beslut i samband med skapandet av den nya världsordningen, som fattades i Washington när det tidigare kalla kriget, i och med Sovjetunionens upplösning 1991, tog slut. Inom några månader utfärdade Paul Wolfowitz, som då var underminister för försvarspolitik i George H. W. Bushs administration, en försvarspolitisk vägledning där det stod:
“Vår politik [efter Sovjetunionens fall] måste nu åter fokusera på att förhindra uppkomsten av en potentiell framtida global konkurrent.”
Wolfowitz betonade att “Ryssland kommer att förbli den starkaste militära makten i Eurasien”. Extraordinära ansträngningar var därför nödvändiga för att försvaga Rysslands geopolitiska position permanent och oåterkalleligt — innan hon skulle vara i stånd att återhämta sig. Att föra in alla de stater som nu omger Ryssland och som tidigare antingen hade varit delar av Sovjetunionen eller som hade fallit inom dess inflytelsesfär (“Excerpts from Pentagon’s Plan: ‘Preventing the Re-Emergence of a New Rival'”, New York Times, 8 mars 1992) i västvärldens strategiska omloppsbana skulle sättas högst på dagordningen.
Wolfowitz försvarspolitiska riktlinjer antogs av Washington och alla ledande amerikanska strategiska planerare, vars åsikter vid denna tidpunkt i allt högre grad sträckte sig tillbaka till de klassiska geopolitiska doktriner som introducerades av Halford Mackinder i det imperialistiska Storbritannien före första världskriget, och som vidareutvecklades av Karl Haushofer i Nazityskland och Nicholas John Spykman i USA under 1930- och 1940-talen.
Det var Mackinder som 1904 introducerade uppfattningen att den geopolitiska kontrollen över världen berodde på dominans av Eurasien (de sammanhängande asiatiska och europeiska fastlanden), som han kallade Hjärtlandet. Resten av Europa, Asien och Afrika utgjorde tillsammans med Heartland världsön. Därmed uppstod Mackinders ofta citerade diktat:
Den som styr Östeuropa styr Hjärtlandet;
Den som styr Hjärtlandet styr Världsön;
Den som styr Världsön styr Världen.
Denna geopolitiska doktrin syftade redan från början till världsherravälde och har — i form av det som brukar kallas “grand strategy” styrt de ledande kapitalistiska nationernas imperiala strategi sedan dess. Samtidigt som den dikterade tänkandet hos sådana personer inom USA:s nationella säkerhet som Henry Kissinger och Zbigniew Brzezinski, var geopolitiken dock, på grund av att den allmänt identifierades med Nazitysklands doktriner, länge nedtonad i den offentliga sfären.
Efter Sovjetunionens fall och USA:s framväxt som unipolär makt, uttalas återigen var geopolitiken och Hjärtlandsdoktrinen öppet av amerikanska strategiska planerare. Detta har gett upphov till en ny “imperial grand strategy” för perioden efter det kalla kriget (John Bellamy Foster, “The New Geopolitics of Empire”, Monthly Review 57, nr. 8 [januari 2006]).
Den viktigaste arkitekten för denna nya imperiala strategi var Brzezinski, som tidigare, i egenskap av Jimmy Carters nationella säkerhetsrådgivare, hade lagt ut en fälla för Sovjetunionen i Afghanistan. Det var under Brzezinskis ledning, efter ett hemligt direktiv som undertecknades av Carter i juli 1979, som CIA, i samarbete med den politiska islams båge som sträcker sig från Muhammad Zia-ul Haqs Pakistan till de saudiska kungligheterna, rekryterade, beväpnade och tränade Mujaheddin i Afghanistan. CIA:s uppbyggnad av Mujaheddin och olika terroristgrupper i Afghanistan påskyndade den sovjetiska interventionen, vilket ledde till ett ändlöst krig som bidrog till att destabilisera själva Sovjetunionen.
På frågor om huruvida han ångrade att han etablerade den våg av terrorism som skulle leda till den 11 september 2001, svarade Brzezinski (som poserade på foton med Mujaheddin-krigare) helt enkelt att Sovjetunionens förstörelse var värd det (Natylie Baldwin, “Brzezinski’s Mad Imperial Strategy,” Natylie’s Place, 13 augusti 2014; Ted Snider, “Living with Brzezinski’s Mess,” Antiwar. com, 26 augusti 2021, “Brzezinski’s Prophecy About Ukraine”, Teller Report, 15 februari 2022).
Brzezinski förblev en viktig rådgivare för efterföljande amerikanska administrationer, men hade ingen framträdande officiell roll (med tanke på hans hökaktiga rykte och den extremt negativa synen på honom i Ryssland, som i början av 1990-talet under Boris Jeltsin hade en nära, marionettliknande koppling till Washington). Mer än någon annan amerikansk strategisk tänkare var det dock Brzezinski som formulerade USA:s stora strategi för Ryssland, som under tre decennier antogs av olika amerikanska administrationer.
Natokrigen som splittrade Jugoslavien på 1990-talet sammanföll med början av Natos expansion österut. Washington hade lovat Kreml under Michail Gorbatjov, vid tiden för Tysklands återförening, att Nato inte skulle expandera en tum österut till de tidigare Warszawapaktsländerna. Länderna i Nato, Nordatlantiska fördragsorganisationen, lovade i ett avtal från 1991 rörande Tysklands återförening att organisationen inte skulle expandera öster om Elbe. Detta var villkoret för att Kreml skulle dra tillbaka sina militära förband från Östtyskland och därmed ge Tyskland möjlighet att formellt slutföra Wiedervereinigung (som inletts med Berlinmurens fall 1989). (Klaus Wiegrefe, “Neuer Aktenfund von 1991 stützt russischen Vorwurf”, Der Spiegel, 18 februari 2022).
I oktober 1996 angav dock Bill Clinton, under sin omvalskampanj, att han förespråkade en utvidgning av Nato till den tidigare sovjetiska sfären, och året därpå inleddes en expansiv Nato-politik, som fortsatt följas av samtliga efterföljande amerikanska administrationer.
Kort därefter, 1997, publicerade Brzezinski sin bok The Grand Chessboard: American Primacy and Its Geostrategic Imperatives, där han förklarade att Förenta staterna “för första gången någonsin [för] en icke-eurasisk makt” kunde bli “den viktigaste skiljedomaren i de eurasiska maktförhållandena” och samtidigt utgöra “världens främsta makt”. På så sätt skulle Förenta staterna bli det “första” och “sista” globala imperiet (Brzezinski, Grand Chessboard [Basic Books, 1997], xiii, 209; Diana Johnstone, Fool’s Crusade [Monthly Review Press, 2002]; “NATO Expansion: What Gorbachev Heard”, National Security Archive, George Washington University; “President W. J. Clinton to the People of Detroit”, United States Information Agency, 22 oktober 1996).
För att Nato under amerikanskt ledarskap skulle kunna dominera Eurasien var det först nödvändigt att den fick företräde över det som Brzezinski kallade “det svarta hål” som Sovjetunionens avgång från världsscenen lämnat efter sig. Strategin innebar att försöka minska Rysslands inflytandesfär så mycket att hon inte längre kunde göra anspråk på stormaktsstatus.
Brzezinski insisterade på att Ukraina var den viktigaste “geopolitiska pivoten” som detta skulle handla om. Utan Ukraina skulle Ryssland vara oåterkalleligt försvagat, och ett Ukraina som införlivades i Natos intressesfär skulle vara en dolk i Moskvas hjärta. Han varnade dock för att varje försök att vända Ukraina mot Ryssland skulle ses som ett stort säkerhetshot, en röd linje, av Ryssland självt. Detta krävde då en utvidgning av Nato ända till Ukraina, en förflyttning av strategiska vapen österut, med målet att så småningom få kontroll över Ukraina självt. Genomförandet av denna stora strategi skulle också göra Europa, särskilt Tyskland, mer beroende av Förenta staterna och undergräva Europeiska unionens oberoende (Brzezinski, Grand Chessboard, 41, 87-92, 113, 121-22, 200).
Det fanns naturligtvis risker med det stora spelet. Även om Förenta staterna, enligt Brzezinski, borde stödja Natos expansion ända österut i f.d. Sovjetunionen och tränga in i Ukraina, som Ryssland delar en 1.200 mil lång gräns med, noterade han att om detta lyckades skulle det oundvikligen tvinga Ryssland i armarna på Kina. Kina och Ryssland skulle kunna bilda ett “antihegemoniskt block” som motsätter sig Förenta staterna, och eventuellt även inkludera Syrien, Indien och Iran.
Resultatet skulle bli en geopolitisk situation som liknar det tidiga kalla kriget under det sino-sovjetiska blockets dagar, fast denna gång med ett mycket svagare Ryssland och ett mycket starkare Kina. Svaret på detta, enligt Brzezinski, var att utöva påtryckningar på Kina via Taiwan och Hongkong, och även på den koreanska halvön, och genom att främja en utvidgad allians med Japan och Australien som centrum. Detta skulle placera Förenta staterna i en gynnsam position för att bekämpa både Kina och Ryssland.
Enligt Brzezinski-doktrinen förblev dock Ukraina nyckeln till att sätta Ryssland i schack och den svaga länk med vilken Washington skulle kunna få herravälde över Eurasien. En fullständig dominans av USA/Nato i Ukraina är ett praktiskt dödshot mot Ryssland, och skulle eventuellt till och med, under ytterligare påtryckningar, leda till att landet självt splittrades i mindre stater. Kina skulle då också destabiliseras från sin yttersta väst (Brzezinski, Grand Chessboard, 103, 116-17, 164-70, 188-90).
Det borde vara uppenbart att Brzezinskis strategi för det “stora schackbrädet” har ett samband med de åtgärder som Washington faktiskt har vidtagit under de senaste tre decennierna.
Sedan Berlinmuren föll 1989 har Nato absorberat femton länder, alla i öst, som tidigare ingick i Warszawapakten eller var regioner inom Sovjetunionen. I öster, längs Rysslands, Belarus och Ukrainas gränser, har Nato genomfört en omfattande militär uppbyggnad. Nato har för närvarande en luftnärvaro i Estland, Litauen och Rumänien. Amerikanska trupper och multinationella trupper från Nato är samlade i Estland, Litauen, Lettland, Polen och Rumänien. Natos missilförsvarsanläggningar finns i Polen och Rumänien. Föremålet för alla dessa framskjutna militära installationer (för att inte tala om dem i Central- och Västeuropa) är Ryssland.
År 2008 förklarade Nato att man hade för avsikt att så småningom införliva Ukraina som Nato-medlem (“Here’s Where Alliance Forces Are Deployed Across Eastern Europe”, CNN, 10 februari 2022; “Why Russia Wanted Security Guarantees from the West”, Strategic Culture Foundation, 27 februari 2022; “Bucharest Summit Declaration”, North Atlantic Treaty Organization, 3 april 2008).
År 2014 hjälpte Washington till att iscensätta en kupp i Ukraina som störtade den demokratiskt valda presidenten Viktor Janukovytj. Janukovytj hade varit vänligt inställd till väst. Men inför de ekonomiska villkor som Internationella valutafonden ställde upp vände sig hans regering till Ryssland för att få ekonomisk hjälp, vilket gjorde väst rasande. Detta ledde till Maidankuppen bara några månader senare, där den nya ukrainska ledaren var handplockad av USA. Kuppen genomfördes delvis av nynazistiska styrkor, som har historiska rötter i de ukrainska fascisttrupper som hjälpte till vid nazisternas invasion av Sovjetunionen. I dag är dessa styrkor koncentrerade till Azovbataljonen, som nu är en del av den ukrainska militären som stöds av Förenta staterna.
De ukrainska ultranationalistiska högerkrafternas och russofobiska gruppers dominans i Ukraina till följd av kuppen ledde till uppror i den östra Donbass-regionen i landet och till ett brutalt förtryck, där mer än fyrtio personer brändes levande i den offentliga fackföreningsbyggnaden i Odessa, dit de hade flytt, av högerkrafter. (Bryce Green, “What You Should Really Know About Ukraine”, FAIR, 24 februari 2022; David Levine, “Council of Europe Report on Far-Right Massacre in Odessa”, Word Socialist Web Site, 19 januari 2016).
Efter kuppen beslutade det övervägande rysktalande Krim genom en folkomröstning där Krimbefolkningen också gavs möjlighet att gå vidare som en del av Ukraina att gå samman med Ryssland. Den till största delen rysktalande Donbas-regionen i den östra delen av landet bröt sig, som ett svar på det våldsamma förtryck mot etniska ryssar som den nya högerregeringen hade släppt lös, under tiden loss från Ukraina. Detta resulterade, inom ramen för det ukrainska inbördeskriget, i bildandet av de två folkrepublikerna Luhansk och Donetsk.
Luhansk och Donetsk fick militärt stöd från Ryssland, medan Ukraina (Kiev) fick allt större militärt stöd från väst, vilket i praktiken inledde den mer långsiktiga processen att införliva Ukraina i Nato (Arina Tsukanova, “So Who Annexed the Crimean Peninsula Then”, Strategic Culture Foundation, 28 mars 2017; “What Donetsk and Lugansk People’s Republics Are”, Strategic Culture Foundation, 28 februari 2022).
I Ukrainas krig mot den rysktalande befolkningen i utbrytarrepublikerna fördrevs 2,5 miljoner etniska ryssar, varav de flesta tog sin tillflykt till Ryssland, och cirka 14.000 dödades av den nazifierade ukrainska armén.
Den inledande konflikten avslutades genom att Frankrike, Tyskland, Ryssland och Ukraina 2014-15 undertecknade Minskavtalen, som godkändes av FN:s säkerhetsråd. Enligt dessa avtal skulle Donetsk och Luhansk ges rätt till självstyre, men skulle förbli i Ukraina. Trots detta fortsatte den militära konflikten och intensifierades så småningom igen.
I februari 2022 fanns det 130.000 ukrainska trupper som belägrade och besköt Luhansk och Donetsk, vilket i praktiken innebar att Minskavtalen revs upp (Abdul Rahman, “What Are the Minsk Agreements-And What Are Their Role in the Russia-Ukraine Crisis”, 22 februari 2022; “Who Is Firing at Whom And Who Is Lying About It?”, Moon of Alabama, 20 februari 2022).
Ryssland insisterade på att följa Minsk-avtalen och ställde krav på att Ukraina inte ska tas med i Nato och att den snabba USA-stödda militära uppbyggnaden i Ukraina riktad mot Donbasrepublikerna skulle upphöra. Vladimir Putin förklarade att alla dessa krav var “röda linjer” för Rysslands säkerhet, som om de överskreds skulle tvinga Moskva att reagera. När Ukraina och det USA-dominerade Nato fortsatte att överskrida de röda linjerna ingrep Ryssland massivt i det pågående inbördeskriget i Ukraina i allians med Donetsk och Luhansk.
Detta rättfärdigar inte den olagliga ryska invasionen, men det förklarar hur situationen uppstod.
USA, Storbritannien, EU, Kanada, Sydkorea, Schweiz, Norge, Japan, Australien, Nya Zealand (,Taiwan) och Singapore tar sig kollektivt rätten att vara världssamvete. Att USA är en oligarki, om än inte lika oförblommerat som Ukraina och Ryssland, spelar ingen roll. Inte heller spelar det någon roll att USA invaderat i genomsnitt 1,2 länder om året sedan de blev en självständig nation.
Det enda som betyder något är att de stridande parterna ovillkorligen måste deklarera eld upphör och återvända till förhandlingsbordet.
Efterord Jag har en känsla av att ”förmågan att i stundens hetta bortse från känsloargumenten och analysera den underliggande geopolitiken” underminerats av en massiv mediakampanj.
Det är ju otvetydigt så att Putin baserar sin makt på oligarker och maffiabossar och att Ryssland sedan Jeltsins tid som president är en kleptokrati. Men vilken annan rysk president som helst hade förr eller senare tvingats agera som Putin gjort. Det hade dock varit svårare att måla upp den bild som nu visas, om Ryssland utvecklats i mer demokratisk riktning.
Att Putin inte föregick invasionen med konsensusskapande diplomati (genom att sammankalla en humanitär FN-konferens i Donbass och sammankalla FN:s säkerhetsråd för en resolution mot den ukrainska militärens belägring av Donetsk och Luhansk,) var klantigt och har gjort det mycket lättare för USA-hegemonin att använda Rysslands inrikes förhållanden som slagträ, men det faktum att han är en tyrann och att han inte förstod att spela ut alla FN-kort och att Ryssland är en kleptokrati har inte varit avgörande för händelseutvecklingen — möjligen har det påskyndat den.
Invasionen är brottslig och precis som i alla andra brottmål vill man ha en förklaring till gärningen. Putin har angett svepskäl och dels skyllt på Lenin och dels försökt antyda om att det handlar om en humanitär insats (men en sådan skulle isåfall kommit redan 2014-15). Dessa svepskäl har nog ett inrikespolitiskt syfte snarare än ett diplomatiskt.
Henry Kissinger sa för snart 20 år sedan (och Noam Chomsky för snart tio år sedan) att om Nato fortsätter expansionen österut så kommer situationen oundvikligen uppstå att ett krig utbryter. Det finns såklart andra makropolitiska orsaker (än Brzezinskis stora schackbräde) att pressa fram detta krig just nu: USA:s misslyckade tillbakadragande från Afghanistan; färdigställandet av Nordstream 2; Turkiets intressen i Syrien; Angela Merkels pensionering; och vikande hemmaopinion gjorde det lägligt för Biden att vara extra oresonlig.
Förklaringen är geopolitisk — imperialismen som kapitalismens högsta stadium och det handlar om en inter-imperialistisk konfrontation mellan två ultrakapitalistiska stormakter (som ingen kan ”vinna” utan diplomatisk smidighet).
[Man brukar ju säga: inget ont utan att det har något gott med sig — om både Ryssland och USA faller sönder i sina delstater så faller den världsordning som varit rådande i 70 år, förhoppningsvis till mänsklighetens fördel].
Nu är det försent att uttömma alla diplomatiska medel FÖRE interventionen och förhandlingsläget har blivit betydligt svårare för både Ryssland och Ukraina. Det finns bara två rimliga lösningar: vapenstillestånd och förhandlingar eller soldatstrejk och systemskifte i Ryssland [och kanske även i USA, den socialistiska gräsrotsrörelsen är på frammarsch både i Ryssland och USA]. Alla andra vägar kan leda till världens undergång.Läs även Vijay Prashads analys.
”FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna”, Regeringskansliet 2011, https://www.regeringen.se/contentassets/d6d5653029e14e338a4b86f5f4b34c6b/fns-konventioner-om-manskliga-rattigheter
“Helsingforsdeklarationen, 1975”, “FN:s säkerhetsrådsresolution 1244, 1999” via Sörenssen, Jens “Kosovo – Vägen till oavhängighet”, 1998, https://www.academia.edu/14948829/Kosovo_Vägen_till_oavhängighet_Kosovo_Path_to_Independence_
“Excerpts from Pentagon’s Plan: ‘Preventing the Re-Emergence of a New Rival'”, New York Times, 8 mars 1992, https://www.nytimes.com/1992/03/08/world/excerpts-from-pentagon-s-plan-prevent-the-re-emergence-of-a-new-rival.html
John Bellamy Foster, “The New Geopolitics of Empire”, Monthly Review 57, nr. 8 [januari 2006], https://monthlyreviewarchives.org/index.php/mr/article/view/MR-057-08-2006-01_1
Ted Snider, “Living with Brzezinski’s Mess,” Antiwar. com, 26 augusti 2021, https://original.antiwar.com/ted_snider/2021/08/25/living-with-brzezinskis-mess/
Ted Snider, “Brzezinski’s Prophecy About Ukraine”, Teller Report, 15 februari 2022, https://www.tellerreport.com/life/2022-02-15-brzezinski-s-prophecy-about-ukraine.rJVloGFJ5.html
Klaus Wiegrefe, “Neuer Aktenfund von 1991 stützt russischen Vorwurf”, Der Spiegel, 18 februari 2022, https://www.spiegel.de/ausland/nato-osterweiterung-aktenfund-stuetzt-russische-version-a-1613d467-bd72-4f02-8e16-2cd6d3285295
“NATO Expansion: What Gorbachev Heard”, National Security Archive, George Washington University, https://nsarchive.gwu.edu/briefing-book/russia-programs/2017-12-12/nato-expansion-what-gorbachev-heard-western-leaders-early
“President W. J. Clinton to the People of Detroit”, United States Information Agency, 22 oktober 1996, https://www.nato.int/cps/en/natohq/opinions_25141.htm
“Here’s Where Alliance Forces Are Deployed Across Eastern Europe”, CNN, 10 februari 2022, https://www.cnn.com/2022/02/10/europe/nato-troops-eastern-europe-map-intl-cmd/index.html
“Why Russia Wanted Security Guarantees from the West”, Strategic Culture Foundation, 27 februari 2022, https://mronline.org/2022/03/02/why-russia-wanted-security-guarantees-from-the-west/
“Bucharest Summit Declaration”, North Atlantic Treaty Organization, 3 april 2008, https://www.nato.int/cps/en/natolive/official_texts_8443.htm#ipap
Bryce Green, “What You Should Really Know About Ukraine”, FAIR, 24 februari 2022, https://fair.org/home/what-you-should-really-know-about-ukraine/
David Levine, “Council of Europe Report on Far-Right Massacre in Odessa”, Word Socialist Web Site, 19 januari 2016, https://www.wsws.org/en/articles/2016/01/19/odes-j16.html
Arina Tsukanova, “So Who Annexed the Crimean Peninsula Then”, Strategic Culture Foundation, 28 mars 2017, https://www.strategic-culture.org/news/2017/03/28/so-who-annexed-crimea-peninsular-then/
“What Donetsk and Lugansk People’s Republics Are”, Strategic Culture Foundation, 28 februari 2022, https://www.strategic-culture.org/news/2022/02/28/what-donetsk-and-lugansk-people-republics-are/
Abdul Rahman, “What Are the Minsk Agreements-And What Are Their Role in the Russia-Ukraine Crisis”, 22 februari 2022, https://www.peoplesworld.org/article/what-is-the-minsk-agreement-and-whats-its-role-in-the-russia-ukraine-crisis/
“Who Is Firing at Whom And Who Is Lying About It?”, Moon of Alabama, 20 februari 2022, https://mronline.org/2022/02/21/ukraine-who-is-firing-at-whom-and-who-is-lying-about-it/
Författaren Vijay Prashad delar med sig av sina tankar om krig och dubbelmoral
Veteraner från frivilligbataljonen Azov, som deltog i kriget mot de ryskstödda separatisterna i östra Ukraina, gör honnör under en massdemonstration med namnet “ingen kapitulation” i Kiev den 14 mars 2020. Utländska högerextremister rapporterades ha anslutit sig till förbandet samt till motståndarenheter på den proryska sidan i konflikten för att få militär erfarenhet. Foto: AFP / Sergei Supinsky
Adriel Kasonta: Vad anser du om Ukrainas försök att rekrytera krigare från Afrika för att bekämpa ryska soldater på marken? Tror du att denna uppmaning har en chans att lyckas, och att vi kommer att få se dessa människor slåss bredvid nynazister, som annars känner ett ganska djupt hat mot färgade människor?
Vijay Prashad: Ukrainas president [Volodymyr] Zelensky bad “medborgare i världen” att komma och slåss i Ukraina. Jag blev förvånad när jag såg att Storbritanniens utrikesminister, Liz Truss, sade: “Om människor vill stödja den kampen kommer jag att stödja dem i deras kamp”. Detta förvånade mig på grund av den senaste erfarenheten av européer som åkte till Syrien för att slåss i det kriget och sedan kom hem djupt radikaliserade eller desorienterade.
Är det en bra idé att släppa in civila i en krigszon? Den franska regeringen avrådde åtminstone från det. Det är vad gäller civila från västvärlden. Nu är en del av dessa människor som kommer in i Ukraina, inklusive många av de 200 personer som kom från Kroatien, nynazister som kommer in i landet för att ansluta sig till de olika nazistledda bataljonerna, inklusive Azovbataljonen.
Ukrainas ambassadörer i många länder – från Algeriet till Senegal – har på sociala medier bett människor att komma till Ukraina och slåss. Detta är en mycket oroande utveckling.
Legosoldater får betalt. Enligt nyhetsrapporter – t.ex. i London Times – erbjuds professionella legosoldater 2 000 dollar per dag för att åka till Ukraina. Även om en tiondel av detta erbjuds personer från till exempel Senegal, dvs. om 200 dollar per dag erbjuds, är det mer än genomsnittslönen per månad (161 dollar).
Arbetslösa senegalesiska arbetstagare skulle kunna se detta som ett utmärkt tillfälle att tjäna pengar och migrera till Europa. Detta borde uppmärksamma FN som en berättelse om människohandel. Den senegalesiska regeringen har i alla fall tagit kontakt med Ukrainas ambassadör i Dakar och varnat honom för att sådan rekrytering är olaglig enligt senegalesisk lag.
Det är en sak för Zelensky och ukrainarna att bilda en civil milis i Ukraina och en annan att använda den internationella arbetsfördelningen för att rekrytera människor från de fattigare länderna för att strida i Ukraina. Var medvetna om att vi har en FN-konvention mot rekrytering, användning, finansiering och utbildning av legosoldater. Fyrtiosex länder har ratificerat denna konvention. Detta inkluderar både Senegal och Ukraina!
AK: Vi har alla sett medierapporter och direktsändningar från studenter från länderna i det globala syd som har fastnat vid gränsen mellan Ukraina och Polen och som hävdar att de har mött ojämlik behandling under evakueringsprocessen, för att inte säga att de har mött rasism och direkt segregering genom att bli ombedda att ställa sig längst bak i kön. Vad kan vara den grundläggande orsaken till ett sådant beteende? Skulle det kunna slå tillbaka i framtiden?
VP: Varje civilperson som vill fly från ett krig är en krigsflykting och ska därför få skydd enligt internationell rätt. Dessa elever är också krigsflyktingar.
Vi vet att Polen har haft en djupt rasistisk inställning till de flyktingar som kommer från Asien (Afghanistan och Syrien). Varför skulle de plötsligt dra tillbaka sin rasistiska inresepolicy när det gäller asiatiska och afrikanska studenter från Ukraina?
Det finns en “Ukraina först”-politik som tillämpas i gränsländerna. Detta har uppmärksammat regeringar runt om i världen. Afrikanska stater var de första att ta illa upp, från Nigeria till Sydafrika. Jag måste säga att de asiatiska regeringarna inte har varit så kraftfulla som de borde ha varit.
Denna attityd måste uppmärksammas och får inte glömmas bort när kriget är slut. Vi måste föra ett bredare samtal om rasism, men särskilt om krigföring. Finns det lika mycket oro för irakierna eller syrierna som det har funnits för ukrainarna?
Detta språk om blå ögon och blont hår är mycket, mycket oroande. Hittills har de mäktigaste länderna inte lämnat några kommentarer, och jag har inte sett någon kommentar från FN.
AK: Den västerländska mediebevakningen av situationen i Ukraina lämnar mycket övrigt att önska, med distinktioner mellan dem som flyr från konflikter i Ukraina och dem som flyr från konflikter i Mellanöstern eller Afrika, till exempel av CBS News korrespondent Charlie D’Agata. Vad säger det oss om det så kallade kumulativa västvärlden? Kan vi säga att västvärlden, för att uttrycka det rakt ut, är moraliskt bankrutt?
VP: Jag anser att det behövs en stor självrannsakan i västländerna. Liberalismen är hudlöslig. Eller inte ens det. D’Agata ber om ursäkt och blir förlåten. Han fortsätter att sända. Jag säger inte att han ska avskedas, men kanske har han visat att han inte är den bästa bedömaren av hur den här historien ska rapporteras.
Den självrannsakan sker helt enkelt inte. I Förenta staterna har regeringarna i olika delstater använt politisk makt för att förhindra undervisning om rasism och diskriminering, genom att demonisera “kritisk rasteori” och etniska studier.
I Storbritannien och Frankrike finns det helt enkelt ingen självrannsakan när det gäller deras imperialistiska historia. Båda länderna förnekar den och vägrar att acceptera de kraftfulla moraliska argument som framförs av de antirasistiska rörelserna i dessa länder. Elitens moraliska bankrutt är uppenbar, men det finns naturligtvis massrörelser i västländerna som försöker sätta dessa saker fast på dagordningen.
AK: Jag har aldrig stött på en sådan upprördhet och kollektiv aktion när USA och dess allierade invaderade och olagligt bombade länder i Mellanöstern eller Afrika. Faktum är att under den ryska militärkampanjen i Ukraina bombade Saudiarabien Jemen, och USA/AFRICOM bombade Somalia förra månaden. Betyder detta att europeiska liv och europeiskt lidande är viktigare än andra? Är vi inte jämlika?
VP: Jag tror att det finns en internationell uppdelning av mänskligheten. Jag började tänka på detta begrepp när jag för första gången läste orden från en företrädare för American Cyanamid, ett stort kemiskt företag, efter Union Carbide-explosionen i Bhopal i Indien, som dödade tusentals människor.
Michael Utidjian, medicinsk chef för American Cyanamid, som tidigare arbetade för Union Carbide, sade att man skyllde på de lokala cheferna som inte delade den “nordamerikanska filosofin om människolivets betydelse”. Med andra ord bryr de sig helt enkelt inte om huruvida de lever eller dör i dessa delar av världen. Och om de inte bryr sig behöver man inte betala dem så mycket, så man kan trycka ner lönerna. Och man kan sänka säkerhetsnormerna. Och man kan bomba dem.
Om en jemenit dör, så dör jemeniter, men om en europé dör är det fruktansvärt. Detta är den internationella uppdelningen av mänskligheten. Det är moraliskt avskyvärt, men också ett brott mot internationell rätt.
OKEJ. Det är ett brott mot lagen, men den bryts rutinmässigt. Haitis regering försökte höja minimilönen 2009, men USA:s regering ingrep för att kväva detta försök; de ville höja lönen till 1,75 dollar per dag (vilket fortfarande skulle ha legat under fattigdomsgränsen på 2 dollar per dag). Det är den internationella uppdelningen av mänskligheten: vissa människor måste leva undermänskliga liv.
Vi måste vara upprörda över detta, men också bygga upp krafter för att förändra detta system.
AK: Detta för mig till frågan om begreppet “internationellt samhälle”. Vad är det så kallade “internationella samfundet” i dag, och har detta begrepp förändrats sedan 1800-talet?
VP: Jag anser att begreppet “internationell gemenskap” har missbrukats mycket. Det är i grunden en omarbetad version av de gamla kolonialmakterna som möttes i Berlin för att dela upp Afrika 1885.
När begreppet “internationellt samfund” används innefattar det inte till exempel Nepals regering eller Barbados regering. Oftast avses Natoländerna, om inte de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd.
Vi behöver en mer demokratisk världsordning, en som bygger på alla världens folks förhoppningar och drömmar, drömmar som de regeringar som är medlemmar i FN:s generalförsamling tar med sig till bordet.
AK: Jag har ställt den här frågan eftersom USA har övervägt att sanktionera Indien för att landet avstod från att rösta om Ryssland i FN och uttryckt sin upprördhet över länder som Kina, Pakistan, Indonesien, Brasilien och Pakistan – och kallat dem “internationella pariaer”. Kan vi hävda att utvecklingen i Ukraina har dragit upp en tydlig demarkationslinje mellan det globala nord och det globala syd, och om så är fallet, vilka kan de möjliga konsekvenserna bli?
VP: Förenta staterna har ett enormt övertag och har haft detta övertag i årtionden: De kan forma en stor del av den ekonomiska verksamheten genom sitt komplex av dollar, Wall Street, amerikanska statskassor och IMF.
Den största delen av världshandeln är denominerad av dollarn, och den mesta finansiella verksamheten går genom det av USA:s statskassa förstärkta Wall Street-bankväsendet och IMF. Det är därför mycket lätt för den amerikanska regeringen att införa sanktioner mot länder.
Dessa sanktioner är inte möjliga på grund av en internationell överenskommelse, eftersom FN-stadgan (i artikel 41) säger att sådana ekonomiska sanktioner endast kan införas med hjälp av en resolution från FN:s säkerhetsråd. Det är därför vi kallar dessa sanktioner olagliga och ensidiga. Dessa sanktioner är möjliga endast på grund av den enorma makt som USA har över handels-, finans- och utvecklingssystemen.
Att avdollarisera och skapa alternativa finansiella system är lättare att föreställa sig än att genomföra i praktiken. Länderna måste anta dessa alternativa system, men vanan att [använda] dollarn tränger undan alla försök att skapa alternativa handelsbenämningar eller nya finansiella trådsystem. Det skulle krävas att ett stort antal länder börjar använda andra valörer och inte är rädda för sanktioner från USA för att ett alternativ ska kunna födas.
Det är en sak att alienera människor och göra dem arga och en annan att skapa ett alternativ. Kina och Ryssland har alternativa valutasystem, men inte många länder eller banker använder dem. Det skulle ha varit mycket enklare att utveckla alternativ genom BRICS-blocket, men det har inte varit lika framgångsrikt. Det måste föras en kraftfull debatt om möjligheterna att komma bort från systemet dollar-Wall Street-US Treasury-IMF.
AK: Som vi vet har den nya åklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen, Karim A A A Khan, inlett en utredning om eventuella krigsförbrytelser i Ukraina, eftersom de kan beröra Ryssland, men han har helt ignorerat de allvarliga anklagelserna mot amerikanska styrkor och CIA om brott som påstås ha begåtts i Afghanistan. Kan vi kalla det dubbelmoral, när vi vet att Internationella brottmålsdomstolen endast åtalar afrikanska diktatorer, men ger ett frikort till personer som Tony Blair eller George W Bush?
VP: Det är naturligtvis en dubbelmoral. Dessa institutioner – som ICC – står fortfarande i skuld till de viktigaste västmakterna. Det är synd. USA har inte ens ratificerat Romfördraget som inrättade ICC, och ändå är det USA som bestämmer eftersom det har så mycket diplomatisk och finansiell makt. Internationella brottmålsdomstolen måste fundera ordentligt på sin egen trovärdighet.
VIJAY PRASHAD
Vijay Prashad är exekutiv chef för Tricontinental: Institute for Social Research. Han är författare eller redaktör för flera böcker, bland annat The Darker Nations: A Biography of the Short-Lived Third World (The New Press, 2007), The Poorer Nations: A Possible History of the Global South (Verso, 2013) och Washington Bullets (LeftWord 2021), med ett förord av Evo Morales Ayma.
Hans nya bok är The Withdrawal: Iraq, Libya, Afghanistan, and the Fragility of US Power (The New Press, 2022), skriven tillsammans med Noam Chomsky, och kommer att kunna köpas i augusti.
Han skriver regelbundet för Frontline, The Hindu, Alternet och BirGun. Han är chefredaktör för LeftWord Books och chefskorrespondent för Globetrotter, som förser Asia Times med hans artiklar. Du kan följa honom på Twitter @vijayprashad.
ADRIEL KASONTA
Adriel Kasonta är en Londonbaserad konsult och jurist som arbetar med politiska risker. Han är expert vid Russian International Affairs Council (RIAC) i Moskva och tidigare ordförande för utskottet för internationella frågor vid den äldsta konservativa tankesmedjan i Storbritannien, Bow Group. Kasonta har en examen från London School of Economics and Political Science (LSE). Du kan följa honom på Twitter @Adriel_Kasonta.
men ingen trodde att det skulle ske så här snabbt.
av Michael Hudson, 6 mars 2022, USA
Foto av Ksenia Nechaeva, Pexels
Imperier följer ofta förloppet i en grekisk tragedi och åstadkommer just det öde som de försökte undvika. Det är verkligen fallet med det amerikanska imperiet som nu avvecklar sig självt i en inte så långsam rörelse.
Det grundläggande antagandet för ekonomiska och diplomatiska prognoser är att varje land kommer att agera i sitt eget intresse. Ett sådant resonemang är inte till någon hjälp i dagens värld. Observatörer över hela det politiska spektrumet använder fraser som “att skjuta sig själva i sin egen fot” för att beskriva USA:s diplomatiska konfrontation med både Ryssland och allierade.
I mer än en generation har de mest framstående amerikanska diplomaterna varnat för vad de trodde skulle utgöra det ultimata externa hotet: en allians mellan Ryssland och Kina som dominerar Eurasien. USA:s ekonomiska sanktioner och militära konfrontation har drivit dem samman och driver andra länder in i deras framväxande eurasiska omloppsbana.
Amerikansk ekonomisk och finansiell makt förväntades avvärja detta öde. Under det halvsekel som gått sedan Förenta staterna slutade använda guld 1971 har världens centralbanker arbetat enligt dollarstandarden och hållit sina internationella monetära reserver i form av amerikanska statspapper, amerikanska banktillgodohavanden och amerikanska aktier och obligationer. Den resulterande statsobligationsstandarden har gjort det möjligt för USA att finansiera sina utländska militärutgifter och sitt investeringsövertagande av andra länder helt enkelt genom att skapa skuldsedlar i dollar. USA:s underskott i betalningsbalansen hamnar i centralbankerna i länder med betalningsöverskott som deras reserver, medan gäldenärer i det globala syd behöver dollar för att betala sina obligationsinnehavare och bedriva sin utrikeshandel.
Detta monetära privilegium – dollar seignorage – har gjort det möjligt för den amerikanska diplomatin att påtvinga resten av världen en nyliberal politik utan att behöva använda mycket eget militärt våld, utom för att lägga beslag på olja från Mellanöstern.
Den senaste upptrappningen av USA:s sanktioner som blockerar Europa, Asien och andra länder från handel och investeringar med Ryssland, Iran och Kina har medfört enorma alternativkostnader – kostnaden för förlorade möjligheter – för USA:s allierade. Och den senaste tidens konfiskering av guld och utländska reserver i Venezuela, Afghanistan och nu Ryssland, tillsammans med det riktade gripandet av rika utlänningars bankkonton (i hopp om att vinna deras hjärtan och sinnen, tillsammans med återvinning av deras beslagtagna konton), har gjort slut på idén om att dollarinnehav eller innehav i Natos satelliter i pund sterling och euro är en säker investeringsplats när de ekonomiska förhållandena i världen blir skakiga.
Jag är därför något besviken när jag ser hur snabbt detta USA-centrerade finansialiserade system har avdollariserats inom loppet av bara ett eller två år. Det grundläggande temat i min Superimperialism har varit hur USA:s statsobligationsstandard under de senaste femtio åren har kanaliserat utländskt sparande till USA:s finansmarknader och banker, vilket har gett dollardiplomatin en fri lejd. Jag trodde att avdollarisering skulle ledas av Kina och Ryssland som rör sig för att ta kontroll över sina ekonomier för att undvika den typ av finansiell polarisering som påtvingar USA åtstramningar. Men USA:s tjänstemän tvingar dem att övervinna den tveksamhet de hade inför en avdollarisering.
Jag hade förväntat mig att slutet på den dollariserade imperieekonomin skulle komma till stånd genom att andra länder bröt sig loss. Men det är inte vad som har hänt. USA:s diplomater har valt att själva avsluta den internationella dollariseringen, samtidigt som de hjälper Ryssland att bygga upp sina egna medel för självständig jordbruks- och industriproduktion. Denna globala brytningsprocess har faktiskt pågått i några år nu, och började med sanktionerna som blockerade USA:s Nato-allierade och andra ekonomiska satelliter från att handla med Ryssland. för Ryssland hade dessa sanktioner samma effekt som skyddstullar skulle ha haft.
Ryssland hade förblivit alltför förtrollat av frimarknadsideologin för att vidta åtgärder för att skydda sitt eget jordbruk eller sin egen industri. USA gav den hjälp som behövdes genom att tvinga Ryssland till inhemsk självförsörjning (via sanktioner). När de baltiska staterna förlorade den ryska marknaden för ost och andra jordbruksprodukter skapade Ryssland snabbt sin egen ost- och mejerisektor – samtidigt som landet blev världens ledande spannmålsexportör.
Ryssland håller på att upptäcka (eller är på väg att upptäcka) att landet inte behöver amerikanska dollar som stöd för rubelns växelkurs. Landets centralbank kan skapa de rubler som behövs för att betala inhemska löner och finansiera kapitalbildning. De amerikanska konfiskeringarna kan således äntligen leda till att Ryssland slutar med den nyliberala monetära filosofin, vilket Sergej Glaziev länge har förespråkat till förmån för MMT.
Samma dynamik som undergräver USA:s påstådda mål har uppstått i samband med USA:s sanktioner mot de ledande ryska miljardärerna. Den nyliberala chockterapin och privatiseringarna på 1990-talet lämnade de ryska kleptokraterna med endast ett sätt att tjäna pengar på de tillgångar som de hade tagit från det offentliga området. Det var att bolagisera sina vinster och sälja sina aktier i London och New York. Det inhemska sparandet hade utplånats, och amerikanska rådgivare övertalade Rysslands centralbank att inte skapa egna rubelpengar.
Resultatet blev att Rysslands nationella olje-, gas- och mineralpatrimonium inte användes för att finansiera en rationalisering av rysk industri och bostäder. Istället för att intäkterna från privatiseringen investerades för att skapa nya ryska skyddsmedel brändes de upp på nyrika förvärv av lyxiga brittiska fastigheter, yachter och andra globala flygkapitaltillgångar. Men effekten av att göra de ryska innehaven i dollar, pund och euro till gisslan har varit att göra City of London till en alltför riskabel plats att förvara sina tillgångar på. Genom att införa sanktioner mot de rikaste ryssarna som står Putin närmast hoppades USA:s tjänstemän få dem att motsätta sig hans utbrytning från väst, och på så sätt tjäna effektivt som Natos inflytandeagenter. Men för de ryska miljardärerna börjar deras eget land att verka säkrast.
Under många decennier har Federal Reserve och finansministeriet kämpat mot att guldet ska återfå sin roll i de internationella reserverna. Men hur kommer Indien och Saudiarabien att se på sina dollarinnehav när Biden och Blinken försöker tvinga dem att följa USA:s “regelbaserade ordning” i stället för sitt eget nationella egenintresse? Den senaste tidens amerikanska diktat har gett dem inget annat alternativ än att börja skydda sin egen politiska självständighet genom att omvandla dollar- och euroinnehav till guld som en tillgång som är fri från det politiska ansvaret att hållas som gisslan för de alltmer kostsamma och störande amerikanska kraven.
Den amerikanska diplomatin har gnuggat Europa i dess underdåniga underkastelse genom att säga till dess regeringar att få sina företag att dumpa de ryska tillgångarna för en slant på en dollar efter det att Rysslands valutareserver blockerats och rubelns växelkurs störtdykt. Blackstone, Goldman Sachs och andra amerikanska investerare agerade snabbt för att köpa upp det som Shell Oil och andra utländska företag släppte.
Ingen trodde att efterkrigstidens världsordning 1945-2020 skulle ge vika så snabbt. En verkligt ny internationell ekonomisk ordning håller på att växa fram, även om det ännu inte är klart vilken form den kommer att anta. Men att “stöta björnen” med USA:s/NATO:s konfrontation med Ryssland har passerat nivån för kritisk massa. Det handlar inte längre bara om Ukraina. Det är bara en utlösare, en katalysator för att driva bort stora delar av världen från USA:s/Nato:s omloppsbana.
Nästa uppgörelse kan komma inom själva Europa. Nationalistiska politiker skulle kunna försöka leda en utbrytning från USA:s överdrivna maktfullkomlighet över sina europeiska och andra allierade, som förgäves försöker hålla dem beroende av USA-baserad handel och investeringar. Priset för deras fortsatta lydnad är att tvinga på deras industri en kostnadsinflation samtidigt som de avstår från sin demokratiska valpolitik för att underordna sig USA:s Nato-prokonsuler.
Dessa konsekvenser kan egentligen inte anses vara “oavsiktliga”. Alltför många observatörer har påpekat exakt vad som skulle hända – med president Putin och utrikesminister Lavrov i spetsen som förklarar exakt vad deras svar skulle bli om Nato insisterade på att backa in dem i ett hörn samtidigt som de attackerade de ryskspråkiga i östra Ukraina och flyttade tunga vapen till Rysslands västra gräns. Konsekvenserna var förutsedda. De neokonservativa som kontrollerar USA:s utrikespolitik brydde sig helt enkelt inte. Att erkänna sin oro ansågs göra en till Putinversteher.
Europeiska tjänstemän kände sig inte obekväma med att berätta för världen om sina farhågor om att Donald Trump var galen och rubbade den internationella diplomatins äppelkorg. Men de verkar ha blivit överrumplade av att utrikesminister Blinken och Victoria Nuland-Kagan i Bidens administration återuppväckte ett visceralt Rysslandshat. Trumps sätt att uttrycka sig och hans manér kan ha varit ohyfsat, men USA:s neokon-gäng har mycket mer globalt hotande konfrontationsbesatthet. För dem var det en fråga om vems verklighet som skulle gå segrande ur striden: den “verklighet” som de trodde att de kunde skapa, eller den ekonomiska verklighet som låg utanför USA:s kontroll.
Det som världen utanför USA inte har gjort självt – att ersätta Internationella Valutafonden (IMF), Världsbanken (WBG) och andra delar av den amerikanska diplomatin – tvingar amerikanska politiker dem att göra. I stället för att länder i Europa, Mellanöstern och det globala Syd bryter sig loss utifrån sina egna beräkningar av sina långsiktiga ekonomiska intressen, driver USA bort dem, precis som man har gjort med Ryssland och Kina. Fler politiker söker väljarnas stöd genom att fråga om de skulle vara bättre betjänta av nya monetära arrangemang som ersätter dollariserad handel, investeringar och till och med utländsk skuldtjänst.
Prispressen på energi och livsmedel drabbar länderna i det globala syd särskilt hårt, vilket sammanfaller med deras egna Covid-19-problem och den överhängande dollariserade skuldtjänst som kommer att förfalla till betalning. Något måste hända. Hur länge kommer dessa länder att införa åtstramningar för att betala utländska obligationsinnehavare?
Hur kommer USA:s och Europas ekonomier att klara av sina sanktioner mot import av rysk gas och olja, kobolt, aluminium, palladium och andra basmaterial? Amerikanska diplomater har gjort en lista över råvaror som deras ekonomi desperat behöver och som därför är undantagna från de handelssanktioner som införs. Detta ger Putin en praktisk lista över påtryckningspunkter som han kan använda för att omforma världsdiplomatin och på så sätt hjälpa europeiska och andra länder att bryta sig loss från den järnridå som USA har infört för att låsa in sina satelliter i ett beroende av högt prissatta amerikanska leveranser.
Men den slutgiltiga utbrytningen från Natos äventyrspolitik måste komma inifrån USA självt. När årets mellanårsval närmar sig kommer politikerna att finna en fruktbar grund i att visa de amerikanska väljarna att den prisinflation som leds av bensin och energi är en politisk biprodukt av att Biden-administrationen blockerar den ryska olje- och gasexporten. Gas behövs inte bara för uppvärmning och energiproduktion utan även för att tillverka gödningsmedel, som det redan råder brist på i världen. Detta förvärras av att den ryska och ukrainska spannmålsexporten blockeras, vilket får livsmedelspriserna i USA och Europa att skjuta i höjden.
Att försöka tvinga Ryssland att svara militärt och därmed se illa ut för resten av världen visar sig vara ett trick som bara syftar till att visa Europas behov av att bidra mer till Nato, köpa mer amerikansk militär utrustning och låsa in sig djupare i ett handels- och monetärt beroende av Förenta staterna. Den instabilitet som detta har orsakat visar sig ha effekten att Förenta staterna framstår som lika hotfullt som Ryssland.
först publicerad av Revolutions redaktion i Revolution den 3 mars 2022
Med hänvisning till “mänskliga rättigheter”, “demokrati” och “frihet” använder den svenska imperialismen cyniskt det ukrainska folkets lidanden för att rusta upp militären och utöka samarbetet med Nato. Lika lite som för den ryska eller amerikanska imperialismen, handlar denna svenska “solidaritet” om hänsyn till mänskligt lidande: syftet är att utöka sin egen förmåga att delta i plundringen av världens förtryckta nationer.
Foto: Socialdemokraterna
Det finns inga gränser för det hyckleri vi nu ser från de borgerliga medierna, de politiska partierna och hela det borgerliga etablissemanget. I enad kör upprepar de samma budskap som pumpas ut i alla västerländska medier: “Ryssland kränker Ukrainas suveränitet”, “vi måste stå upp för demokratin”, “vi måste stå enade” och så vidare, och så vidare. Under Magdalena Anderssons tal den andra mars menade hon att: “Rysslands väpnade angrepp är mer än en attack på Ukraina, det är en attack mot varje lands rätt att själv bestämma sin framtid.”
Samma personer som varit beredda att försvara alla möjliga typer av övergrepp, angreppskrig och folkmordiska bombningar när västimperialismen varit avsändare, står nu med både näsdukar och våtservetter i högsta hugg för att gråta krokodiltårar för Ukrainas folk.
Det är naturligtvis fullständigt nonsens att USA eller något utav EU-länderna skulle bry sig det minsta om något annat lands suveränitet. Hur var det med Iraks suveränitet under USA:s invasion, som kostat åtminstone en halv miljon människor livet? Eller Afghanistans? Eller Syriens och Libyens?
Behöver vi påminna någon om hur europeiska länder, med England i spetsen, med våld införde det kapitalistiska systemet i stora delar av världen genom kolonialismen? Eller om den spanska och engelska kolonialismens övergrepp mot ursprungsbefolkningen i Amerika? Eller om de otaliga invasioner, statskupper och kontrarevolutioner som den amerikanska imperialismen legat bakom bara under de senaste årtiondena?
USA har invaderat fler länder än någon annan nation i världen. Om den svenska imperialismen inte har lika många invasioner på sitt cv är det inte för att de inte velat, utan för att de saknat USA:s ekonomiska och militära muskler. Men varje gång som svenska kapitalister sett anledning att delta i ett krig har prat om behovet av att “försvara demokratin” använts som argument för att invadera, ockupera och massakrera ett annat lands befolkning.
Under täckmanteln “kriget mot terrorn” drev den svenska högern, socialdemokratin och svenska medier ivrigt på för att Sverige skulle delta i invasionen av Afghanistan 2001. Detta är regeringen än i dag nöjda över. För mindre än ett år sedan sade försvarsminister Peter Hultqvist att den svenska insatsen i Afghanistan gett Sveriges militär “erfarenhet av skarp operativ verksamhet. De erfarenheterna ska vi mycket nogsamt ta tillvara”. Så när svenska militärer övar sig i att mörda människor i andra länder så är det i ädla syften. När Ryssland gör samma sak är det “oförsvarbart”.
Putin hävdar att han invaderar Ukraina för att skydda den rysktalande befolkningen i Donbass. Alla förstår att detta är struntprat. Han ser dem bara som spelpjäser som han kan använda för att hävda den ryska imperialismens intressen i konflikten med Nato. Men det är värt att påpeka att detta är exakt samma cyniska strategi som USA, Frankrike, Storbritannien med flera använt otaliga gånger för att rättfärdiga krig. För att stoppa Assads angrepp på Syriens befolkning, eller Khadaffis angrepp på den libyska befolkningen: om och om igen har västimperialismen hävdat att man måste invadera ett land, för dess egen befolknings skull.
Men Sverige, USA och EU bryr sig lika lite om den ukrainska befolkningen som Putin och den ryska oligarkin: de är bara kanonmat som kan offras i kampen för den egna imperialismens intressen.
Den svenska imperialismens verkliga intressen
Det räcker med en enkel jämförelse för att se vad snacket om “demokrati”, “suveränitet” och “frihet” är värt. Den islamistiska diktaturen i Saudiarabien har sedan 2015 bedrivit ett krig i Jemen som lett till hundratusentals döda, att 16 miljoner lider av hungersnöd och 400 000 barn riskerar att dö av svält. Svaret från svenska politiker och svensk media? Tystnad.
Saudiarabien är nämligen allierade med USA, och svenska kapitalister har tjänat stora pengar på vapenexport till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, som haft god nytta av vapnen i Jemen.
Sveriges borgarklass, deras politiska representanter och deras media har inga som helst problem med diktaturer och krig – så länge det är en diktatur och ett krig som förs av deras allierade. Så länge ett krig inte går emot den svenska imperialismens intressen, har de inget att invända.
Ryssland är däremot en konkurrent till de västerländska imperialistmakterna. För Sveriges del har Ryssland varit en konkurrent i Östersjöområdet sedan en lång tid tillbaka. Sovjetunionens kollaps innebar stora möjligheter för svenska kapitalister att investera det kapital de fått genom en ökad utsugning av den svenska arbetarklassen i de forna Sovjetrepublikerna i Baltikum. Enligt en sammanställning i Affärsvärlden 2019 kontrollerar de svenska storbankerna Swedbank och SEB sammanlagt 65 procent av Estlands bankmarknad, 49 procent av Lettlands och 59 procent av Litauens. Swedbanks baltiska investeringar uppgår i dag till ungefär en femtedel av hela deras omsättning.
Ett starkare Ryssland är ett hot mot svenska kapitalisters intressen, vilket är orsaken till återupplivandet av den gamla rysskräcken. Detta tog fart efter Rysslands annektering av Krimhalvön 2014 med påstådda ubåtar i Stockholms skärgård och liknande fantasier. Nu går det knappt en dag utan att ett tjugotal hysteriska artiklar skrivs i den borgerliga pressen om hur invasionen av Ukraina också är “ett hot mot Sverige”, och att ett svenskt medlemskap i Nato blivit en “akut angelägenhet”.
Men ingen seriös bedömare tror att ryssen kommer att krypa upp ur Östersjön för att erövra Gotland. Jan Hallenberg, forskningsledare på Utrikespolitiska institutet, sade till exempel i SVT den 3 mars:
“I en situation där svenska medborgare redan är oroliga för eventuella ryska attacker så ska ju inte amerikanerna späda på den oron. Alltså Putin och Ryssland är starka, men att de skulle invadera halva Västeuropa, den tanken är ju fullständigt befängd. Det kommer inte att inträffa. Människor måste ta det här med en nypa salt. Det är olyckligt att en offentlig företrädare för USA uttrycker sig på det här viset. Det finns inte den här krigsrisken, den existerar inte.”
Att svenska trupper skickades till Gotland för att patrullera gatorna när konflikten började trappas upp hade bara ett syfte: att skrämma upp den svenska befolkningen och få dem att tro att ryssen är på väg för att stötta en upprustning av militären och ett svenskt medlemskap i Nato.
Foto: US Army
På många sätt kom detta krig väldigt lägligt för den svenska borgarklassen och regeringen: efter årtionden av ökade klassklyftor och försämringar finns en växande ilska mot politikerna, mot orättvisorna och de ständiga nedskärningarna. Borgarklassen, politikerna och media har använt en rad olika frågor under de senaste åren för att försöka avleda arbetarklassens uppmärksamhet från de verkliga problemen. Den ständiga rasistiska hetsen mot flyktingar och unga i förorten har varit en metod för att avleda från den högerpolitik som gjort borgarklassen allt rikare på arbetarklassens bekostnad.
Och på samma sätt som regeringen nu manar till nationell enhet mot Ryssland, försökte de mana till nationell enhet i början av pandemin. Men deras katastrofala hantering av pandemin slog tillbaka mot dem, och bidrog bara till att öka ilskan, särskilt bland arbetare inom välfärden som börjar nå bristningsgränsen.
Nu försöker de återigen lura den svenska arbetarklassen att deras fiende inte är den svenska borgarklassen utan Ryssland. De försöker återigen lura arbetarklassen att deras problem inte är bostadsbristen, inflationen, otrygga anställningar och omänskliga arbetsvillkor utan den ryska aggressionen. Men Sveriges upprustning och svensk nationalism kommer inte att kunna lösa något av arbetarklassens problem. Tvärtom kommer de ekonomiska konsekvenserna av kriget bara att förvärra dem.
En konflikt mellan två imperialistiska grupperingar
Kriget i Ukraina är konsekvensen av en lång konflikt mellan västimperialismen och Ryssland om makt, marknader och herravälde i Östeuropa. Trots löften om motsatsen när Sovjetunionen föll i början på 1990-talet, har Nato expanderat aggressivt österut och införlivade så sent som 2004 Estland, Lettland och Litauen. Man har köpt upp företag, installerat en rad västvänliga regeringar, placerat ut soldater i Östeuropa och hållit militärövningar vid Rysslands gränser. Kriget i Georgien 2008 var början på den ryska oligarkins försök att möta USA-imperialismens expansion och åter hävda sin makt i regionen.
Den västligt sponsrade, reaktionära Majdanrörelsen i Ukraina, 2014 var nästa sammandrabbning. Med stöd av nynazistiska huliganer installerades en reaktionär regim i landet som skulle se till att Ukraina gick med i EU och alliera sig med väst. Denna regering gick omedelbart till angrepp mot arbetarklassen med privatiseringar, nedskärningar, frysning av pensionerna och mycket annat. De tog in fascistiska huliganer i regeringen, samtidigt som Kommunistpartiet och vänstern drevs under jorden. Den 2 maj 2014 genomförde fascister en massaker på 46 aktivister i fackföreningshuset i Odessa. Allt detta ledde till ett uppror i östra Ukraina, som efter den ryska interventionen kristalliserades till Folkrepublikerna Lugansk och Donetsk. I den ukrainska regeringens krig mot dem har över 14 000 människor mist livet.
Varje angrepp behöver en ursäkt, och särskilt i väst har man en slående förmåga att motivera massmord med vackra fraser som “människors lika värde”, “frihet”, “demokrati” och så vidare. I Putins fall var ursäkten den ukrainska regimens verkliga bombningar av Donetsk och förtrycket mot den rysktalande befolkningen i Donbass. Den verkliga anledningen var att den ryska borgarklassen inte kunde acceptera ännu en satellitstat till USA-imperialismen och EU precis intill den ryska gränsen.
Faktum är att Zelenskyj vann valet 2019 på ett program som kritiserade den regim som kom till makten efter euromajdan-rörelsen. Hans program inkluderade bland annat att anta en mildare ton i inbördeskriget (mot Donbassrepublikerna) och sluta fred med Ryssland. Men under borgerlig demokrati är sådana löften inte mer än ord – kapitalisternas intressen går först.
Zelenskyj är nära allierad med oligarker som Kolomojskyj, med nära kopplingar till väst och den nazistiska Azovbataljonen. Hans politik har inneburit nya IMF-lån, avregleringar för att sälja ukrainska företag till europeiska kapitalister, förtryck mot oppositionsmedier – och naturligtvis EU- och Nato-medlemskap.
Zelenskyjregimen är alltså inget neutralt offer för rysk aggression, utan tvärtom en företrädare för USA-imperialismen och Nato inuti Ukraina.
I tisdagens “tal till nationen” försökte Magdalena Andersson klumpigt dölja den västerländska imperialismens ambitioner genom det slående påståendet att: “Kreml hävdar att Ukraina tillhör en särskild rysk intressesfär. Men i dagens Europa finns inget utrymme för intressesfärer.”
Man kan fråga sig vad en intressesfär under kapitalismen är, om inte att företagen i en grupp imperialistiska länder (USA och EU) lägger under sig företagen i ett annat land (Ukraina), köper dess borgarklass och politiker, och använder landets arbetare som kanonmat i sin egen konflikt med andra imperialistiska grupperingar.
När politikerna talar om att “lilla Ukraina” i sig inte utgör något hot mot “stora Ryssland”, handlar det bara om att dölja den västerländska imperialismens aggressiva expansion österut. De har mer än gärna tagit en “hård linje” mot Ryssland – med Ukrainas bönder och arbetare som enda insats. Ur deras synpunkt är det ukrainska folket bara brickor i ett spel, där mänskligt lidande är det nödvändiga priset för att västerländska kapitalister ska kunna öka sina profiter.
Det borde vara ABC för varje socialist att vi inte kan stötta någon sida i en sådan här konflikt: varken USA-imperialismen, Nato och deras europeiska allierade (inklusive Sverige) eller den ryska imperialismen. Att sluta upp bakom “sin” borgarklass och “sin” imperialism, innebär att avväpna arbetarna gentemot de egna kapitalisterna och att vända dem mot arbetare i andra länder.
Vänsterpartiet viker sig för pressen
Den svenska borgarklassen och deras representanter i ledningen för socialdemokratin har med glädje kastat undan alla pretentioner om att inte skicka vapen till länder i krig. Regeringen påstår att det är första gången sedan Sovjetunionens invasion av Finland 1939 som man skickar vapen till en krigszon.
Tyvärr är man inte lika villig att skicka vapen till Palestina. Rojava fick klara sig utan svenska vapen i kampen mot IS och för kurdisk frigörelse – däremot kunde Erdoganregimen i Turkiet använda svenska vapen för att kväsa kurderna.
På typiskt nyspråk talar den svenska lagstiftningen för vapenexporten om krav på “mottagarlandets respekt för de mänskliga rättigheterna”, om “demokrati”, om “en rättvis och hållbar utveckling i mottagarlandet” och så vidare. Detta är inget annat än en lämplig täckmantel för vapenexportens verkliga syfte: att främja svenska kapitalisters intressen i utlandet.
Att Sveriges mäktigaste finansfamilj, Wallenberg, blir ännu rikare på kuppen är naturligtvis bara bra ur deras synvinkel. Saabs aktie har rusat med över 20 procent efter måndagens beslut om att skicka vapen till Ukraina.
Vänsterpartiet var till att börja med det enda partiet att inte rösta för vapenexporten till Ukraina, vilket föga förvånande ledde till en storm av kritik i borgerliga media som krävde att partiet skulle rätta sig in i ledet. Den före detta partiledaren Jonas Sjöstedt använde sitt Twitter-konto till att orera om “Sveriges säkerhetsintresse” och uppmana partiledningen att ändra sig. Detta gjorde de på ett extrainsatt partistyrelsemöte under tisdagskvällen.
I stället för att avslöja den svenska imperialismens, USA-imperialismens, Natos och EU:s roll, har vänsterpartiledningen anammat deras verklighetsbeskrivning. Den 2 mars skrev Nooshi Dadgostar:
”Vladimir Putins invasion av Ukraina gör honom till en mördare och krigsförbrytare. Vanliga ukrainare offras nu för Putins stormaktsambitioner. Över en halv miljon människor har tvingats fly. De senaste dagarna har våra tre partier [Vänsterpartiet, Enhetslistan och finska Vänsterförbundet] fattat beslut om att bistå Ukraina med pengar, förnödenheter och vapen för att de ska kunna försvara sig. Vi fortsätter trycka på för sanktioner mot rysk olja och gas, pengaflödet till Putins krigskassa måste strypas.”
Tyvärr sägs det inte ett ord om Nato och USA-imperialismens alla brott, eller hur de cyniskt använt Ukraina som ett slagfält i sina imperieambitioner. Genom sitt stöd till den amerikanska och europeiska imperialismen i dess konflikt med den ryska hjälper Vänsterpartiets ledning borgarklassen att bearbeta befolkningen inför ett svenskt medlemskap i Nato. Om Sverige går med i Nato, kommer Vänsterpartiet därmed bära en del av ansvaret för det.
Att Vänsterpartiets ledning kapitulerat inför den svenska borgarklassen är inte förvånande. Sedan 1990-talet har partiet tagit snabba steg åt höger, och under Nooshi Dadgostars ledning har man också börjat försöka framstå som ett ansvarstagande “näringslivsparti“, med en profil som är öppet positiv till de svenska industriföretagen. Beslutet om att man stödjer svensk vapenexport till Ukraina följer samma klassamarbetslinje: stöd svenska “intressen” (läs: storföretag), så faller förhoppningsvis några smulor ned till arbetarna.
Det är värt att påpeka att Vänsterpartiet motsatte sig att skicka vapen till kurderna i kampen mot IS 2014. “Vi ser inte heller att det är Sveriges roll att beväpna någon av parterna i krigen i Irak eller Syrien”, hette det då. Nu är man i stället för att skicka vapen som mycket väl kan hamna i händerna på ukrainska fascister, genom en korrupt och högerextrem regim som är uppbackad av Nato. Att partiet fortfarande är emot ett svenskt närmande till Nato gör liten skillnad om man i praktiken tar deras sida.
För en internationalistisk socialistisk hållning
Krig sätter alla tendenser inom arbetarrörelsen på prov. Med den massiva propaganda som den svenska borgarklassen utlöst var det självklart att varje svaghet inom vänstern och arbetarrörelsen skulle avslöjas. Att både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kapitulerat inför pressen och stöttar sin egen härskande klass i konflikten är föga förvånande med tanke på att båda partiernas ledning stadigt gått till höger.
Det finns andra delar av vänstern som för fram en pacifistisk linje med uppmaningar till diplomatiska lösningar, nedrustning och fred. Men detta är lika delar naivt som det är reaktionärt. Även en diplomatisk lösning skulle innebära att något utav imperialistblocken skulle dominera Ukraina.
Krig är en ofrånkomlig del av kapitalismen, och att vädja till kapitalisterna, deras regeringar eller organ som FN att sätta stopp för krig är lika fruktlöst som att vädja till en kapitalist att sluta exploatera sina arbetare. Kapitalismens kris innebär en tilltagande konkurrens mellan imperialistmakter om bytet och därmed allt fler och blodigare krig. Det är bara genom klasskamp som vi kan kämpa mot krig. Det är bara genom att ta makten ifrån borgarklassen och avskaffa kapitalismen som vi kan undanröja de grundläggande orsakerna till att krig bryter ut.
Marxister är motståndare till alla paroller och åtgärder som innebär det minsta stöd till någon imperialistmakt eller härskande klass i något land. Oavsett om det är sanktioner, vapenleveranser eller uppmaningar till en diplomatisk lösning, är innebörden densamma: man ger stöd till den ena eller den andra sidan i konflikten, den ena eller andra härskande klassen.
Att arbetare i Sverige och övriga västvärlden känner en genuin solidaritet med de ukrainska massornas lidande råder det ingen tvekan om. Men detsamma kan inte sägas om de svenska kapitalisterna och den svenska regeringen. Därför kan vi inte göra gemensam sak med dem. Vi måste föra fram en självständig klassposition, som noggrant avvisar allt form av stöd till vår egen härskande klass liksom den härskande klassen i alla andra länder.
Därför kan vi inte föra fram paroller som “fred i Ukraina”, “Hands off Ukraina” och “vi står med Ukraina”, eftersom innebörden av dem är att det bara är Ryssland som ska dra sig ur Ukraina – medan USA och EU ska fortsätta att dominera landet. Fred i Ukraina innebär likaså ett stöd till den nuvarande regimen i Ukraina – den nationalistiska reaktionära regeringen under Zelenskyj som representerar USA och EU:s intressen i landet. Även en sådan paroll innebär att man tar ställning för västimperialismen mot den ryska imperialismen.
Vi stöttar ingen av sidorna. Den enda sidan vi står på är den internationella arbetarklassens. Vi tar en klassposition i kriget där vi stöttar arbetarnas kamp mot sin egen härskande klass i varje land.
Den vänster som tar ställning för västimperialismens sanktioner och vapenleveranser, och för Zelenskyjregimen, tar också ställning för Nato, EU, USA-imperialismen och den svenska imperialismen.
USA och EU kommer inte att lyckas störta Putin. Deras klumpiga försök gör det tvärtom lättare för honom att framstå som Rysslands “starke man” som står upp mot den västerländska imperialismen. Det är endast den ryska arbetarklassen som kan göra sig av med Putinregimen. På samma sätt kommer Putin om han får chansen endast att ersätta ukrainska nynazister med reaktionärer som viftar med den ryska imperieflaggan.
I Sverige är det vår uppgift att motsätta oss vår egen härskande klass, och avslöja deras intressen i konflikten. Naturligtvis ger vi inte det minsta stöd till Putin och hans reaktionära regim. Vi inspireras av de tusentals ungdomar som fängslats av Putin för sitt krigsmotstånd och stöttar våra ryska kamrater som modigt och benhårt motsatt sig Putins krig och avslöjat hans verkliga intentioner. Men som marxister i Sverige är det vår uppgift att följa deras exempel och avslöja den västerländska imperialismen.
Det värsta misstaget en svensk revolutionär kan göra i en sådan här situation är att stämma in i den öronbedövande hetsen mot Ryssland, som bara syftar till att maskera den svenska imperialismens brott och pressa in Sverige i krigsalliansen Nato. Vår hållning måste vara samma som Karl Liebknechts: “huvudfienden finns på hemmaplan!”
Inget stöd till klassfiendens militära äventyr – länge leve solidariteten med den internationella arbetarklassen!
Ned med krigsalliansen Nato – klasskamp mot imperialismen på alla sidor!
Ett socialistiskt perspektiv på att exportera krigsmateriel till krigshärdar.
• Är du helt historielös (inte menat som en förolämpning)? Men när socialdemokratin sprack, när 2a internationalen delades för knappt 110 år sedan så var det just i den nationella frågan.
Vänsterns ståndpunkt var att hålla fast vid Marx mål att hela världens arbetare skulle enas och stoppa alla framtida reaktionära krig. Klass över nation. Högerfalangen deklarerade trohet till kung, fosterland och finans och valde nation över klass. Det möjliggjorde första världskriget. Det var sossarnas stora svek mot mänskligheten.
Som socialist tar jag inte parti i reaktionära krig. Jag är inte nationalist, jag är socialist.
• Angående inrikes och utrikes aspekter av regimers legitimitet och tre högerregimer som dåliga exempel (KSA, Ryssland och USA).
En regims legitimitet i inrikespolitiken motiveras med graden av folkligt stöd och visst, USA:s presidenter väljs i allmänna val men måste ha goda relationer med kapitalets diktatur för att komma till val. Som illustrerande exempel kan vi nämna att Bernie Sanders utmanövrerades med lögner och makt över media av Biden och Bloomberg i South Carolina förra förvalet. USA är en plutokrati där ingen släpps fram utan storfinansens godkännande.
• Ett lands inre ordning får aldrig användas för att ge legitimitet åt inhuman utrikespolitik.
Men även om USA skulle varit en demokrati så skulle det inte gett Biden större rätt att angripa ett annat land än Kungen av Saudiarabien (KSA är definitivt ännu mindre demokrati än vad Ryssland är) har eller vad Poutine har. Angriparmaktens grad av demokrati är helt enkelt helt oväsentlig för dess rätt att starta angreppskrig. Det är alltid ytterst klandervärt att angripa ett annat land. Oavsett vem du är. Punkt.
• Angående det reaktionära, inter-imperialistiska, kriget i Ukraina, så bär Poutine ensam ansvaret för beslutet att invadera ett grannland. Men i en socialistisk värld hade förutsättningarna för att starta kriget inte funnits. När länder angriper varandra handlar det om rätten att exploatera och konflikten är inbyggd i det kapitalistiska systemet.
Låt oss bortse från Natos provocerande utvidgning öster om Elbe. Att den förr eller senare skulle leda till ett krig var oundvikligt i en värld där länder konkurrerar om makten och resurserna. Eftersom våra makthavare litar blint på amerikansk analys har de blickarna riktade på förhållanden inne i Ryssland , så låt oss istället kort titta närmare på 2000-talets Ukraina.
Naomi Klein gav ut en bok 2007 som heter Chockdoktrinen. Den beskriver i princip exakt hur USA bryter ner och tar makten i länder med makroekonomiska styrmedel. Det har de gjort i t.ex. Sudan, Colombia och Ukraina. Samtidigt har USA uppmuntrat extremister att skapa oro i Ukraina precis på samma sätt som de gjort i land efter land i 70 år (Iran och Guatemala är de första exemplen på det som efter 1960-talets utveckling i Indonesien kallas Jakartametoden).
Poutine har gjort likadant. Han har kopierat Jakartametoden och genom att finansiera ryska och serbiska nassar skapat ett spegelkrig mot de av USA och EU finansierade ukrainska och västerländska nassarna.
De som lidit mest är de rysktalande pensionärerna i östra Ukraina. De har utnyttjats som en spelbricka av Putin och ignorerats av väst.
[Som ordförande Mao sa, är karriärmänniskor som grodor på botten av hinkar: de ser bara himlen ovanför, men är blinda för terrängen runtomkring sig och känner inte den mark de står på — en mark som gödslas med folkets ben och vattnas med de svagas blod.]
• När är det legitimt att intervenera?
När det gäller länders inre angelägenheter är det alltid lika klandervärt när centralmakten angriper en region eller en folkgrupp med militärt, polisiärt eller ekonomiskt våld. Inte heller i detta fall kan det försvaras med folkviljan. Att en majoritet bestämmer sig för att förtrycka en minoritet är inte mer rätt än om en minoritet griper makten och förtrycker en majoritet. Förtryck är förtryck.
Folkrätten är till för att skydda centralmakten, inte för att skydda de breda massorna. För folkets skydd finns istället konventioner för mänskliga rättigheter och mänsklighetens rättigheter. När förtrycket bryter mot dessa konventioner finns det legala skäl för folkligt uppror.
Som socialist ger jag mitt stöd till de som slåss för sina mänskliga rättigheter. Ibland är det ett ockuperat folk som slåss för att slänga ut en ockupant, ibland är det ett förslavat folk som slåss för sin frihet, ibland är det en förtryckt region som vill bli självständig. Det är i samtliga dessa fall klasskamp och skiljer sig från ett reaktionärt krig eftersom det senare handlar om två förtryckare som offrar arbetare på slagfälten för att vinna makten att förtrycka dessa arbetare och ta kontroll över naturresurserna.
Som socialist tar jag inte parti i reaktionära krig. Jag är inte nationalist, jag är socialist.
Efter årtionden av amerikanska mjukmaktshjälpsinterventioner för att utnyttja Sydsudans energireserver och motverka Kinas inflytande är republiken fast i en humanitär kris.
Liksom de flesta länder är Republiken Sydsudan en komplex nation med skiftande allianser och externa influenser.
Nyligen undertecknade president Salva Kiir, som bär en Stetson-hatt som han fått av George W. Bush, ett fredsavtal med gamla fiender i opposition, Sudan People’s Liberation Army. Ungefär samtidigt underlättade den så kallade ambassadtrojkan (bestående av USA, Storbritannien och Norge) Internationella valutafondens (IMF) program för Sydsudan.
När Kina föreslår investeringsprogram kallar amerikanska politiker det för “skuldfälldiplomati”. När västerländska företag försöker plundra fattiga, resursrika nationer kallar de det för “utveckling”, vilket man har sett i Sydsudan.
Västvärldens intresse för Sydsudan är olja.
Med hänvisning till 1800-talets imperialisters koloniala “den vita mannens börda” rättfärdigade det av den amerikanska regeringen stödda Voice of America nyligen utländsk inblandning i Sydsudan genom att påpeka att landets 3,5 miljarder bevisade fat råolja inte lätt kan exporteras på grund av bristen på infrastruktur för rörledningar och ekonomisk misskötsel. Ambassadtrojkan och dess IMF-program insisterar på “att skattedata – inklusive uppgifter om olje- och icke-oljeinkomster – bör offentliggöras … regelbundet och utan dröjsmål”.
I dag har USA förlorat kontrollen över den ställföreträdare man skapat och Sydsudan håller på att förvandlas till en humanitär kris. Alan Boswell, specialist på Sydsudan vid International Crisis Group, har erkänt: “USA:s insatser i Sydsudan verkade vara en sista spasm av naivt amerikanskt nationsbyggande, som alla har kollapsat på ett episkt sätt”.
Så vilken roll spelade USA för att splittra Sudan och driva landets södra del in i en kris?
“Säg att muslimerna är ansvariga”
År 1899 skapade Storbritannien det anglo-egyptiska kondominiumet i Sudan. Eponymen “egyptisk” var en felaktig benämning eftersom Storbritannien också styrde Egypten som ett så kallat “beslöjat protektorat”, så Sudan och dess huvudstad Khartoum placerades i princip under brittisk kontroll fram till självständigheten 1956.
Enligt en underrättelsebedömning från CIA utvecklades en “lönsam slavhandel av europeiska handelsmän och deras arabiska medhjälpare i Khartoum … Det våld och den grymhet som den främjade har inte glömts bort i söder”.
Storbritannien antog sin typiska “söndra och härska”-strategi. “Kristna missionärer höll slaverifrågan vid liv genom att tala om för sydstatsborna att nordliga muslimer var ansvariga.” Efter självständigheten var den södra regionen “knappt integrerad” med den norra.
År 1955 inledde sydliga rebeller, Anya-Nya (“ormgift”), det decennier långa inbördeskriget. I CIA:s Current Intelligence Country Handbook noterades att religionen inte var den enda – eller ens den viktigaste – punkten för splittring. Majoriteten av invånarna i söder var svarta och de styrande tjänstemännen i norr var till övervägande del araber. Resurskoncentrationen var ett stort problem. Khartoum, som var starkt beroende av intäkterna från bomull, absorberade Sudans rikedomar på bekostnad av resten av landet.
CIA:s analytiker hoppades att den första diktatorn efter självständigheten, generallöjtnant Ibrahim Abboud, skulle följa en Washingtonvänlig kurs. I en underrättelsebulletin står följande: “Regimen har accepterat det amerikanska biståndsprogrammet … [och] har vidtagit åtgärder för att stävja de prokommunistiska publikationerna på …..”
Vinster som kommunistiska politiker gjorde ett decennium senare krossades efter att den valda regeringen förbjöd vänsterpartier och berövade sydstatsborna sina rättigheter.
Medan nordens krig mot sydliga avskiljningar fortsatte hade enligt uppgift en miljon människor dött 1970 och hundratusentals hade flytt till grannländerna. USA tolererade sovjetiska vapen till Khartoum eftersom det i praktiken lät Sovjetunionen föra ett ombudskrig mot söder. Israel hällde in vapen i söder, enligt uppgift för att förvärra kriget i hopp om att avleda den nordliga regeringens uppmärksamhet från de arabisk-israeliska konflikterna.
Södern: “exploaterbara mängder råolja”
Mellan 1971 och 1972 förmedlade Etiopien en kortvarig fred mellan den sudanesiske härskaren, generalmajor Gaafar Nimeiri, och Anya-Nyas politiska gren, South(ern) Sudan Liberation Movement. Avtalet ledde senare till att Anya-Nya-rebellernas ledare, löjtnant Joseph Lagu, ledde det höga verkställande rådet för den autonoma regionen södra Sudan, ett politiskt arrangemang som varade tills det avskaffades av president Nimeiri 1983. Vid den här tiden hade Chevron spenderat miljontals dollar i ett fruktlöst försök att modernisera södra Sudan så att man kunde utvinna olja på ett effektivt sätt.
USA:s policy övergick till att i tysthet stödja separatisterna i sydstaterna. Eftersom Sudans olja huvudsakligen finns i söder, ansåg amerikanska analytiker att Nimeiris regim, som de beskrev som “moderat” och “västvänlig”, hade fortsatt att utveckla söder. Vid den tiden hade Washingtons motståndare, överste Muammar Gaddafi, länge suttit vid makten i Libyen. Den pro-sovjetiska Mengistu styrde Etiopien vid den sydöstra gränsen. CIA fruktade att Sudans “allvarligt underutvecklade” södra del återigen skulle göra uppror, försvaga Nimeiri och lämna Khartoum öppet för sovjetiskt inflytande.
Under 1980-talet uppstod amerikansk “mjuk makt” i Sudan: användning av “bistånd” och investeringar för att skapa en livskraftig, oberoende regim i söder.
I en historik över USAID:s (US Agency for International Development) verksamhet i det bördiga Sudan konstaterades i början av 1980-talet att “[b]ör Sudan blir Mellanösterns och andra delar av världens ‘brödkorg’ kommer det att behöva en hel del investeringar som riktas till utvecklingsprojekt”. Av större intresse för Washington var petroleum: “Den sudanesiska regeringen är rimligen övertygad om att kommersiellt exploaterbara mängder råolja har upptäckts i södra Sudan”.
År 1983 gjorde de sudanesiska väpnade styrkorna myteri. Kommendör John Garang, som hade utbildats av USA i Fort Benning i Georgia, ledde bildandet av södra Sudans folkets befrielsearmé. I ett CIA-forskningsdokument beskrivs Garang som en “socialist”. I andra dokument anges att han stöds av Etiopien och Libyen. Deras stöd skulle inte hålla i längden när USA:s “hjälpprogram” kom på skam.
Clinton-åren: “energihantering” och mjuk makt
Washingtons långsamma påtryckningar för sydsudanesisk utbrytning började förmodligen på 1980-talet, med så kallade civilsamhällesprojekt som syftade till att stärka de rebellgrupper som motsatte sig den nordliga regeringen. År 1987 började National Endowment for Democracy (NED) – den av USA:s regering sponsrade enheten för regimskifte – att finansiera The Sudan Times, som “använder NED-medel för att köpa förnödenheter som är nödvändiga för att den ska kunna fortsätta att publiceras”.
I norr störtades president Nimeiri av general Rahman Swar, vars kortvariga styre ersattes av den valda presidenten Ahmed al-Mirghani. Vid denna tidpunkt är CIA:s uppgifter tomma, så det är oklart vilka förbindelser USA inledningsvis hade med general Omar al-Bashir, som tog över genom en kupp 1989.
Martin Merediths Afrikahistoria noterar att från 1991 fick den etniska Nuer-befälhavaren Riek Machar hjälp av al-Bashir att ta oljefälten i besittning genom att ta kontrollen från Sudanska folkets befrielserörelse/armé, som leddes av Garang, en etnisk dinka. Det finns få bevis, men Clintonadministrationen (1993-2001) ansåg förmodligen att de politiska brytningarna i söder gav deras fiende i norr, al-Bashir, mer makt.
USAID:s program Sudan Transitional Rehabilitation förhandlade framgångsrikt fram en fred mellan Garang och Machar 1999. Byrån noterar att dess bidrag omfattade medel för “energiförvaltning”. William Reno från Northwest University tycks hävda att effekten av USAID:s Operation Lifeline Sudan, som inleddes det år då al-Bashir kom till makten, i slutändan legitimerade de sydliga rebellerna. Al-Bashirs män, som hävdade att de var spioner, avrättade USAID-personal 1992, vilket ledde till att byrån stoppade sina program i norra Sudan.
År 1993 uppvaktade Garang öppet USA:s utrikesdepartement, även om medierna visade föga intresse och historien är i stort sett begränsad till specialiserade publikationer. Vid ett möte i Washington drev Garang de sydliga eliternas sak med Frank Wisner, underförsvarsminister med ansvar för politik och CIA:s mångåriga medarbetare, och George Moose, biträdande utrikesminister med ansvar för afrikanska frågor. Så småningom gav mötena resultat.
USAID rapporterar: “1998 ändrade Vita huset, på uppmaning av kongressen, sin politik så att Förenta staterna kunde ge utvecklingsbistånd till områden som innehas av oppositionen tillsammans med humanitärt bistånd i hela landet.”
1997 avslöjade en rapport från Operation Lifeline Sudan den organisering på gräsrotsnivå som USAID och partnerorganisationer var inblandade i. I den så kallade kapacitetsuppbyggnaden ingick arbete med “samhällsledare” från Garangs Sudan People’s Liberation Movement, den politiska flygeln av den sydliga armén (SPLM/A). Utbildningen omfattade lantmäteri och könsmakt “i strid med kulturella normer och värderingar”. Det kulturella moderniseringsprojektet förberedde södra Sudan för framtida självständighet.
Proxynationer som “frontlinjestater”
Garang var personlig vän med Ugandas västvänliga diktator Yoweri Musevini, som försåg SPLM/A med vapen. Human Rights Watch rapporterade 1998: “USA tillhandahåller 20 miljoner dollar i överflödig militär utrustning till Eritrea, Etiopien och Uganda för defensiva ändamål (med hänvisning till Sudans regerings påstådda stöd till rebellstyrkor från vart och ett av dessa länder).” I en rapport från kongressbiblioteket konstateras också att “[det] var i mitten av 1990-talet som [Clinton] införde en politik för att utöva påtryckningar mot Khartoum med hjälp av Uganda, Etiopien och Eritrea”.
Clintonadministrationen sanktionerade Sudan och angav som ursäkt Bashirregimens påstådda kopplingar till “al-Qaida” och den politiska Nationella islamiska fronten, som vissa amerikanska politiker hävdade var en terrorgrupp. År 1998 avslöjade senatens utrikespolitiska kommitté (SFRC) följande: “Dr. John Garang insisterade i sitt möte med SFRC:s personal på att allt utvecklingsbistånd skulle riktas till områden under SPLA:s kontroll, varav vissa inte har varit under [Nationella islamiska frontens] kontroll på fem eller fler år.”
Så kallade biståndspengar fortsatte att strömma in i söder i ett försök att konsolidera rebellerna och bygga upp en känsla av sydlig nationalism i allmänhetens psyke. I mars 1999 sade Carl Gersham, ordförande för National Endowment for Democracy (NED): “NED:s stipendiater fortsatte att spela framträdande roller i kampen för mänskliga rättigheter och demokrati i Liberia och Sudan, där NED har genomfört betydande program.”
År 2001 började NED finansiera Center for Documentation and Advocacy (CDA), som “publicerar och distribuerar South Sudan Post i hela Sudan och utomlands”. CDA fick också bidrag från USAID. USAID noterar att vapenvila i Nubabergen undertecknades i januari 2002 på uppmaning av USA och Schweiz, vilket lugnade våldet mellan al-Bashirs styrkor och SPLM/Nubafolket, som sitter på enorma oljeresurser. Machakosprotokollet från juli 2002, enligt USAID, “fastställde premissen ‘ett land, två system'”.
Men “ett land, två system” skulle snart bli två länder, två system. Vid det laget var George W. Bush-administrationens (2001-09) inställning till norr lite mer balanserad. Hemliga “antiterrorist”-operationer såg ett tyst samarbete mellan al-Bashir och Bushadministrationen, även om USA fortsatte att stödja al-Bashirs fiender i söder. Al-Bashirs nationella säkerhetsrådgivare, Salah Gosh, var till exempel en CIA-kollaboratör som träffade utrikesminister Colin Powell. (Gosh försökte senare göra en misslyckad kupp mot al-Bashir).
År 2002 beskrev USA:s ambassadör John Danforth SPLM som “de främsta antagonisterna i Sudankonflikten”. I december sponsrade USAID:s Office of Transitional Initiatives (OTI) konferensen All-Nuba Conference, som “[samlade] företrädare för det civila samhället, [Sudans regering], SPLM och andra från alla delar av det politiska spektrumet för att diskutera Nubafolkets framtid”.
Fredsavtal legitimerade sydliga rebeller
USAID:s OTI beskrevs 2004 som ett “stöd till fredsprocesser från folk till folk i södra Sudan”. Programmet syftade också till att “öka sydsudanesernas deltagande i deras styrelseskick”. Detta skulle uppnås genom att inrätta en så kallad oberoende sydsudanesisk media och skapa enheter för rättshjälp, stärka kvinnors egenmakt och ett centrum för utbildningsutveckling för att inrätta radiosändningar på kortvåg på dinka, engelska, jubaarabiska och nuer.
Med hjälp av USAID:s dåvarande administratör Andrew Natsios och ambassadör John Danforth undertecknade al-Bashir 2005 det övergripande fredsavtalet med SPLM. Även om USA tog åt sig äran var det en svårvunnen fred som till stor del förhandlades fram bakom kulisserna med Garang och vicepresident Ali Osman Taha. USAID konstaterar att CPA “inledde en ny era av amerikanskt bistånd i Sudan”. Landet blev en av USA:s viktigaste prioriteringar i Afrika och en av de högsta i världen.”
Garang dog i en helikopterkrasch 2005 som tillskrivs “pilotfel”. Han ersattes av Salva Kiir, som USA:s president George W. Bush beskrev som “en vän till mig”.
I november samma år talade Kiir inför den av den amerikanska regeringen finansierade tankesmedjan Wilson Center. “Jag har träffat mycket viktiga tjänstemän och jag har inte bara lärt känna dem på personlig nivå utan har haft möjlighet att få veta hur saker och ting fungerar i den amerikanska regeringen”, sade Kiir. Detta ledde till inrättandet av “de två kamrarna i de nationella lagstiftande församlingarna” i söder, “liksom ministerrådet (kabinettet) i den nationella enhetsregeringen”.
“Biståndet” fortsatte att forma de splittrade sydliga rebellrörelserna till en sammanhängande helhet inför omröstningen om självständighet. I november 2005 konstaterade USA:s vice utrikesminister Robert Zoellick att de sydliga grupperna var “oförmögna att komma samman”. Kanske ännu viktigare är att biståndet också användes för att propagera för att få de civila i söder att stödja enigheten. Khartoum Monitor, som drivs av Grand Africa Media Service Co., inrättades 2000 av journalister från södra Afrika. Dess utgivare Alfred Taban vann NED:s demokratipris 2006.
År 2007 sade representant Frank R. Wolf, en republikansk trotjänare av humanitär interventionism, till Bushs utrikesminister Condoleezza Rice: “Salva Kiir behöver att hans folk utbildas när det gäller säkerheten, med tanke på John Garangs död, om något skulle hända honom. Så om ni snabbt kan se till att hans folk får utbildning skulle det vara till hjälp.”
Obama-åren: att jaga olja till ett värde av miljontals dollar
I det USA-stödda övergripande fredsavtalet utlovades en folkomröstning om vissa regeringsformer för söder, inklusive möjligheten till utbrytning. I september 2010, bara några månader före folkomröstningen, sade president Obamas överdirektör för multilaterala frågor och framtida chef för USAID, Samantha Power, om sin chef: “Presidenten beslutade att delta i detta evenemang, som faktiskt vid ett tillfälle ursprungligen var tänkt som ett ministermöte, eftersom detta inte kunde vara en mer kritisk tidpunkt i Sudans liv.”
NED finansierade och stödde en mängd sydsudanesiska civilsamhälles- och propagandaorganisationer, däribland: South Sudanese Network for Democracy and Elections, Eye Radio 98.6FM, Internews Community Radio Network the Community Empowerment for Progress Organization och South Sudanese Women’s Empowerment Network.
Med PR-stunts för västvänliga frågor, som att bära Stetson-hatten, främjade den regionala ledaren Kiir USA:s ikonografi. Detta förstärktes av ett besök av Hollywoodstjärnan George Clooney, som “observerade” folkomröstningen, som officiellt övervakades av Southern Sudan Referendum Commission (SSRC) i Khartoum och Southern Sudan Referendum Bureau (SSRB).
Men USAID påverkade båda organisationerna: “Vi spelar en nyckelroll genom att tillhandahålla tekniskt och materiellt stöd och har tillhandahållit betydande finansiering till internationella och inhemska grupper för att både utbilda väljare och säkerställa en trovärdig observation av folkomröstningen.” Detta innefattade en kampanj för registrering av väljare, som enligt Europeiska unionens valobservatörsuppdrag (EUEOM) var mer inriktad på att få 60 procent av de registrerade väljarna att delta, vilket CPA krävde, än att utbilda befolkningen om frågorna.
Folkomröstningen ägde rum i januari 2011. Efter att ha tagit kontroll över medierna i söder blockerade USA genom ombud argument för enighet. EUEOM drog slutsatsen: “En nästan total avsaknad av kampanjer för enighet skapade en miljö där debatten om konsekvenserna av en utbrytning eller Sudans fortsatta enhet drunknade.”
Trots att en absurd andel på 98,83 procent av väljarna valde självständighet erkände USA:s president Barack Obama omedelbart den nya regeringen bestående av Salva Kiir och hans vicepresident Riek Machar som ledare för Republiken Sydsudan.
År 2011 legitimerades SPLA av USA:s Afrikakommando (Africom). SPLA-soldater utbildades i minröjning och taktisk vård av skadade av personal från Africom.
Joseph Konys “kristna” Herrens motståndsarmé (LRA) är den afrikanska motsvarigheten till al-Qaida: en svårfångad terrorgrupp som ger USA en förevändning för att beväpna flera nationer under förevändning av brottsbekämpning och terrorbekämpning. I februari 2012 kommenterade Karl Wycoff, biträdande biträdande utrikesminister för afrikanska frågor, LRA med följande ord (omskrivet av Africom): “Förenta staterna tillhandahåller utbildning, utrustning och logistiskt stöd till militära insatser i Uganda, Centralafrikanska republiken, Demokratiska republiken Kongo och Sydsudan för att bekämpa upproret.”
Men Sydsudan, som översvämmades av amerikanska vapen och amerikansk utbildning, föll ner i inbördeskrig. Africom noterade oljans betydelse för ekvationen och konstaterade att “Sydsudans regering i Juba stängde av flödet i början av 2012 och anklagade sudaneserna för att ha tagit ut olja till ett värde av hundratals miljoner dollar (sic)”. Även 2012 reste USA:s president Obamas utrikesminister Hillary Clinton “till världens yngsta land, … där hon och president Kiir diskuterade säkerhet, olja och ekonomiska möjligheter”.
År av amerikansk inblandning kulminerar i humanitär katastrof
USA:s ansträngningar att skapa en oljelösasstat gick inte enligt planerna. Sydstaterna Kordofan och Unity förblev i konflikt, med Afrikanska unionen som försökte medla. När den nordliga sudanesiska regeringen med bas i Khartoum attackerade delstaterna skickade SPLA trupper för att ockupera oljefälten. Med hänvisning till SPLA:s attacker annekterade de sudanesiska väpnade styrkorna Kordofan.
Ett år senare, i december 2013, anklagade Kiir vicepresident Machar för att ha försökt göra en kupp. Detta ledde till det sydsudanesiska inbördeskriget, där Machar bildade den rivaliserande SPLM-In Opposition. Freden 2015 bröts efter att SPLM-In-oppositionen splittrades och underblåste fler interna strider.
I juli 2015 rapporterade Council on Foreign Relations (CFR): “Obama-administrationen är rättfram: den humanitära katastrof som nu pågår är resultatet av samvetslösa politiska ledare som har utnyttjat en etnisk konflikt som de inte kan kontrollera.” Men CFR försummade att nämna vem som gav dessa korrupta ledare makt.
Kina har i tysthet gjort det som flera amerikanska administrationer i följd hade hoppats att landet inte skulle göra: uppvaktat Sydsudans regering och investerat i landets energi. International Crisis Group har sagt att “år 2013 var omkring 100 kinesiska företag registrerade i Sydsudan, inom energi, ingenjörsvetenskap, byggnation, telekommunikation, medicinska tjänster, hotell, restauranger och detaljhandel”.
Under tiden lider allmänheten av konsekvenserna av det neokoloniala spelet. Sydsudans BNP är under 5 miljarder dollar jämfört med Sudans redan lilla 35 miljarder dollar. Den extrema fattigdomen är över 60 procent, jämfört med 25 procent i Sudan. Undernäringen är 12 procent i Sudan och har inte ens mätts i Sydsudan, även om USAID menar att den kan vara så hög som 50 procent. Spädbarnsdödligheten i Sydsudan är 62 dödsfall per 1 000 levande födda jämfört med 41 i Sudan. Republiken lider av interna maktkamper och våld, bland annat en gränskonflikt som ledde till 24 döda den 5 januari 2022.
Många av dessa ekonomiska skillnader och politiska problem fanns redan när södra Sudan var en del av Sudan, men efter årtionden av amerikansk inblandning finns det inte mycket ljus i slutet av tunneln.
Om författaren: Dr. T.J. Coles är forskare vid Cognition Institute vid Plymouth University och författare till flera böcker, varav den senaste är We’ll Tell You What to Think: Wikipedia, Propaganda and the Making of Liberal Consensus.
What is it to doubt? It's a metaphorical biblical reference by an anonymous Tagalog poet.
Can you be more specific about the content of your article? After reading it, I still have some doubts. Hope…
Reblogged this on CartagoCat and commented: Hur "uppfattas" sanningen
Jättebra skrivet och ger en nya perspektiv👍