av Jeremy Morris för Rosa Luxemburg-Stiftelsen den 10 mars 2022
Analysen av den ryska aggressionen och invasionen i Ukraina fokuserar förståeligt nog på den chauvinistiska revanchismen och stormaktssträvan inom den ryska eliten, som verkar delas av en stor del av det ryska samhället. Även om de konstruktivistiska och neorealistiska synsätten inom den politiska och geopolitiska forskningen har sitt berättigande, vill jag fästa uppmärksamheten på en “större” och samtidigt “mindre” bild. Detta är frågan om Ryssland, som har varit felplacerad i Europa sedan 1989, och européernas och de europeiska forskarnas oroande ointresse för ryssarna själva.
De viktigaste punkterna är följande:
- Det ryska samhället är mångsidigt, attityderna till krig är komplexa och knappast revanchistiska eller nyimperialistiska.
- Dessutom visar västvärldens misstro mot “avsaknaden” av motstånd i Ryssland mot kriget på vår egen okunnighet om den auktoritära statens natur.
- Slutligen bör vi motstå uppmaningen att tilldela kollektiv skuld och utdöma kollektiva straff; vi bör undvika vulgära sociologiska slutsatser om “dåligt informerade”, outbildade anhängare av Putins agerande i Ryssland.
Definiera vem som är (och vem som inte är) “europé”
Det är förståeligt att människor fokuserar på det ukrainska folkets kamp mot invasionen, men konflikten i sig bevisar att “Ryssland har förlorat Ukraina” (en populär fras i ryskt geopolitiskt tänkande) för länge sedan – 2004 eller till och med 1989, när Sovjet tillät en civilpolitisk opposition, Narodyni Rukh (“Folkrörelse”), att bildas i Ukraina.
Ukraina är en europeisk nation och kommer snart att bli en europeisk stat. Men det är Ryssland också. Och få är villiga att tänka på det. Det är på grund av vår djupt rotade mentalitet från det kalla kriget som vi tar det för givet att det största landet i Europa i fråga om befolkning och yta är irrelevant för det “europeiska projektet”.
Utan att gå in på detaljer om det östliga partnerskapets misslyckande med den gradvisa integrationen av vissa före detta sovjetstater – som i sig själv återspeglar Rysslands (själv)uteslutning från överväganden – passade det EU att ignorera de 110 miljoner ryssarna (om vi utesluter Sibirien och Fjärran Östern). Det var helt villigt att utfärda gyllene visum till tiotusentals ryska miljonärer, men det faktum att det bara finns spridda stipendier och bilaterala utbildningslänkar, och att den genomsnittliga löntagaren har små möjligheter att få mer än ett tvåveckors Schengenvisum, visar hur litet engagemanget är – nämligen försumbart.
Vad var en av tjeckernas första reaktioner på den ryska invasionen? Ett förslag om kollektiv bestraffning som innebär att ryska medborgare nekas tillträde till Schengenområdet. På samma sätt finns det många av mina kolleger som känner sig bekväma i Europa och som skriver och undertecknar brev där de intellektuella gemenskaperna uppmanas att helt utesluta ryssarna.
Naturligtvis har det ryska ledarskapet också varit mycket nöjt med situationen hittills – Putin kunde besöka sin bostad i Spanien, hans ideologer och deras barn hade permanenta bostäder i Italien och Storbritannien. Hela politiska grupperingar i europeiska länder är nu smutsiga på grund av att de är villiga att ta emot pengar för att skönmåla det ryska självhärskardömet. Det tysta samförståndet om att det korrupta ryska kapitalet slussar pengar till väst är en form av samtycke som de flesta ryssar, vars nationella rikedomar har stulits under mer än en generation, inte har glömt bort.
Kanske är detta den verkliga förbittringen som vi borde tala om: Dessa “andra” ryssar, snarare än den engelsktalande intelligentian och de smarta nyrika, förblev (tillsammans med serberna) de sista icke-européerna som inte var värda att nämna eller beakta. Men det var de som utvann vår olja och gas och grävde upp metaller. Det finns inget bilateralt instrument mellan EU och Ryssland som inte betraktar relationen utifrån handel eller ekonomi, vilket står i skarp kontrast till begreppet “friheter” inom blocket, som åtminstone delvis är socialt och personbaserat.
Att erkänna det ryska motståndet
Boris Jeltsin kom till makten bland annat genom att ta tillfället i akt att historiskt förneka ryssarna som politiska subjekt, som nationalstat. Och återigen var vi européer mycket glada över att stödja honom, även när han plötsligt vände om och skapade den auktoritära revanchistiska stat som vi ser i dag. Som Vjatjeslav Morozov påpekar fortsätter olika folk, inklusive etniska ryssar, att förnekas politisk subjektivitet i ett “subalternt imperium”, trots att Ryska federationen har bildats.
Ryssland befinner sig i ett ingenmansland mellan det “civiliserade” centrumet och den orientaliserade periferin. Den är dubbelt förtryckt, både hemma och utomlands. Men invånarna utsätts för ett tredje offer när vi projicerar våra liberala fantasier från teorin om sociala rörelser om möjligheterna till en “bra” regimförändring. Sedan torterar och fördömer vi dem som inte är villiga att förstöra sig själva i symbolisk dygd. För oss är det bara ett klick med musen. För dem innebär det att de förlorar sina jobb, sin utbildning, sitt medborgarskap och sina liv.
Ryssland självt, vars enorma centrifugala och centripetala energier gnider mot varandra med öronbedövande tystnad, tystas också av vårt fokus på elitpolitik. I den europeiska föreställningsvärlden står Ryssland i huvudsak för en “brist” som ställs mot vårt eget överflöd. Vi har ett civilt samhälle, en offentlig sfär som är öppen för diskussion, demokratiska institutioner och traditioner. Ryssland har förmodligen inget av detta, men i skrivande stund har över 8 000 personer arresterats för att de öppet protesterat mot kriget i Ukraina – en handling som nu är likställd med “förräderi”. Informella icke-statliga organisationer organiserar dock social solidaritet och rättshjälp för politiska fångar.
Jag vill betona att vardagen i Ryssland är oförenlig med en bred opposition mot regimen och de politiska eliterna, eftersom de utrymmen för att bygga upp en solidaritet som skulle hjälpa ett sådant motstånd att växa och hålla sig effektivt är stängda. Människor i Ukraina och andra östeuropeiska länder som har fallit offer för ryska och sovjetiska historiska brott upprepar nu tal som jag har hört så många gånger: De anklagar människorna i Ryssland för brist på synliga åtgärder och anklagar dem för att vara medskyldiga. Detta är också välkända argument för antirasistiska forskare. Människor som är förtryckta får skulden och straffas. Hur skapar det solidaritet? Vi vet att det inte gör det.
Överallt, även i Ukraina, försöker ryssarna bli politiska subjekt genom vardagliga prefigurativa taktiker. En tankbilschaufför som dumpar sitt bränsle på en vintrig väg utanför Kharkiv gör det inte bara av egenintresse, utan också för att han hävdar att han tänker annorlunda än de krafter som kontrollerar oss. Jacques Rancière kallar detta “politik som en subjektiveringsprocess”.
Många ryska soldater tvingades till tjänstgöring med våld eller lurades till det. I själva Ryssland lever ryssarna i en självförsörjande säkerhetsstat där levnadsstandarden har försämrats märkbart sedan Putins annektering av Krim 2014. David Harvey, som skriver för Focaal, fokuserar på det ryska folkets ekonomiska och moraliska förödmjukelse under 1990-talet och dess uteslutning från internationella institutioner på de mest omöjliga villkor. Tony Wood påpekar i sitt svar att det är farligt att förvandla förödmjukelse till psykologisering, eftersom detta kan missförstås som ett rättfärdigande av rysk aggression.
I mitt etnografiska arbete i Ryssland försöker jag lyfta fram de många krafter som gör att “vanliga” människor kan agera, skapa världen och tänka kritiskt politiskt. Detta är nu uppenbart i Rysslands utbredda avsky mot den krigshetsande eliten och i de stora protesterna mot kriget. Den “sociala” frågan är dock mer komplicerad: vi har en demoraliserad och ekonomiskt utmattad befolkning vars sinnen huvudsakligen är upptagna av att säkra sin överlevnad, medan en rovgirig elit håller dem nästan i slaveri. Det “lilla modet” av motstånd och subtraktiv handling är förmodligen det enda vi kan hoppas på för närvarande, även om den politiska utbildningen av de osäkra arbetstagarna bär frukt. Vi bör vara försiktiga med att tänka på massmobilisering i Ryssland 2022.
Att bygga solidaritet bortom nationalitet
Utmaningen för både Ukraina och Ryssland är att agera tillsammans mot samma angripare. Hittills har ukrainarna gett en lektion i solidaritet, men också i motstånd. Problemet med vårt villkorliga och instrumentella erkännande av europeismen kvarstår. Vi behöver en politik som är föregripande och som erkänner och förkroppsligar gemensamma principer och ideal oberoende av nationalitet. Vi behöver motinstitutioner, antihierarkier och förkroppsligad internationell solidaritet – och här återvänder vi till det bästa av Rosa Luxemburgs arbete, vars etiska ståndpunkt proklamerade alla människors universella värde i en tid av elitstyrda stater och global ojämlikhet.
Rysslands och ryssarnas* påstådda “civilisatoriska” oförmåga lyfts redan fram som en galning. Plötsligt kanaliserar ett antal journalister, akademiker och “tänkare” som fram till förra veckan inte brydde sig ett dugg om ukrainare eller ryssar Thanatos och förespråkar tredje världskriget. Det beror delvis på den arrogans med vilken vi har bestämt vilka som är européer och hur vi vill att de ska vara européer. Antagandet att diktatur innebär samtycke, påtvingat accepterande eller Stockholmssyndrom är ett ytligt sätt att undvika att ta itu med situationen för våra europeiska landsmän i Ryssland, en mycket osammanhängande stat som har svikit majoriteten.
Ukrainarna är inte “superhjältar” som kämpar för civilisation mot barbari, de kämpar för självbestämmande mot en revanchistisk angripare, en auktoritär stat. De kan fortfarande förlora denna kamp, eller så kan deras kamp förloras i en global konflikt. Majoriteten av ryssarna är varken passiva idioter eller nostalgiska chauvinister.
Det sociologiska “misstaget” här liknar det som gjordes när man bedömde klassidentiteten hos Trumps anhängare 2016. De mest högljudda anhängarna av nyimperialismen är sannolikt “kosmopolitiska” eller materiellt välbärgade ryssar och andra. På hemmaplan är de också “sociala rasister”: de kallar sina landsmän för “boskap” och “bomullstussar”.
Vad som saknas i bilden är den stora majoriteten av fattiga människor som i värsta fall är “moraliskt likgiltiga” inför det som händer – precis som de flesta av oss är inför de många konflikter som västvärldens stater är ansvariga för. Framför allt är de principiellt emot krig. Med sina brister och sin önskan om ett bättre liv skiljer sig ryssarna föga från de ännu inte koloniala folken i Frankrike och England, och de har mer gemensamt med USA:s medborgare än vad någon av dem vill erkänna.
Dr. Jeremy Morris är forskare vid Århus universitet i Danmark och studerar arbetsmarknadsrelationer, politisk ekonomi och livet i det forna Sovjetunionen. Han är författare till Everyday Postsocialism, Palgrave, 2016. https://postsocialism.org
Källa: Rosa Luxemburg-Stiftelsen, https://www.rosalux.de/news/id/46103/putin-die-russen-und-der-krieg-in-der-ukraine
