USA:s strategi för det “stora schackbrädet”

I början av mars 2022 har det åtta år långa begränsade inbördeskriget i Ukraina urartat till en rysk invasion och förvandlats till ett fullskaligt krig.

När invånarna i ett område kommer överens om att tillsammans utgöra ett land, då förpliktigar det till ett gemensamt ansvar att upprätthålla fred. Det är inte alls orimligt att jämföra detta med ett äktenskap. Men vad händer om det uppstår motsättningar som gör att samförståndet och tilliten går förlorad? I äktenskapsfallet startas en process som i bästa fall börjar och slutar med äktenskapsrådgivning, men fungerar inte det går de äkta hälfterna vidare med separation och tillslut skilsmässa. I ett modernt samhälle räcker det att ena parten vill skiljas — den andra har inte vetorätt. När det gäller länder förhåller det sig annorlunda: om och när en region i ett land vill separera, men inte får centralmaktens medgivande, berör det i grunden folkrätten och världsordningen.

Att i strid med en nations regeringsbeslut erkänna en separatistisk region och ge den status som ett självständigt land innebär ett brott mot folkrätten, närmare bestämt mot en grundprincip för FN och mot Helsingforsdeklarationen från 1975. Denna del av den s.k. folkrätten handlar varken om de mänskliga rättigheterna eller om mänsklighetens rättigheter, utan tillvaratar centralmakternas intresse. Frågan om självständighet är alltså kontroversiell och det internationella samfundet är delat i uppfattningen om att erkänna t.ex. Taiwan och Kosovo.

[Vid en kort tillbakablick till Serbiens fall med Kosovos självständighetsförklaring 2008, är denna ännu mer kontroversiell eftersom Sveriges erkännande av densamma även skedde i strid mot en säkerhetsrådsresolution (FN:1244) från 1999.]

Oavsett om man så önskar eller ej tenderar nämligen ett positivt beslut att bli prejudicerande och världens regimer vill inte sända signaler till egna minoritetsgrupper som strävar efter självständighet att en sådan är möjlig (med stöd av våld). Centralregeringar vill känna sig trygga med att deras stater inte kan brytas upp, även om de inte håller “sina minoriteter” under kontroll; eventuella eftergifter ifråga om självstyre kan omvandlas till ändrade internationella gränser. Runtom i världen finns otaliga fall som därmed skulle kunna bli aktuella. Baskien och Katalonien i Spanien; Sapmi i Norge, Sverige, Finland och Ryssland; Kurdistan i Syrien, Turkiet, Iran och Irak; Chiapas i Mexiko; Bangsamoro i Filippinerna; Puerto Rico i USA; samt Abchasien och Sydossetien i Georgien är bara några exempel på regioner som vill erkännas som suveräna stater.

Både inbördeskrig och krig mellan länder är brott mot mänskligheten, och sedan andra världskrigets slut skulle ett krig mellan stormakterna hota med total utplåning, kanske av hela planeten. Det enda svaret är att ge freden en chans, vilket kräver att man hittar en lösning som garanterar säkerheten för alla parter i inbördeskriget i Ukraina och för Ryssland.

I ett längre perspektiv måste vi inse att krig är endemiskt för kapitalismen, och både Ryssland och Nato-makterna är kapitalistiska. Endast ett inträde på en den socialistiska vägen i Västeuropa och en återgång till densamma i både Ukraina och Ryssland kan erbjuda en varaktig lösning.

Putins invasion av Ukraina utgör en vändpunkt i det nya kalla kriget och är en stor mänsklig tragedi. Genom att hota med ett globalt kärnvapenkrig hotar dessa händelser nu också hela världen.

För att förstå ursprunget till det nya kalla kriget och inledningen till den ryska interventionen i det ukrainska inbördeskriget är det nödvändigt att gå tillbaka till de beslut i samband med skapandet av den nya världsordningen, som fattades i Washington när det tidigare kalla kriget, i och med Sovjetunionens upplösning 1991, tog slut. Inom några månader utfärdade Paul Wolfowitz, som då var underminister för försvarspolitik i George H. W. Bushs administration, en försvarspolitisk vägledning där det stod:

“Vår politik [efter Sovjetunionens fall] måste nu åter fokusera på att förhindra uppkomsten av en potentiell framtida global konkurrent.”

Wolfowitz betonade att “Ryssland kommer att förbli den starkaste militära makten i Eurasien”. Extraordinära ansträngningar var därför nödvändiga för att försvaga Rysslands geopolitiska position permanent och oåterkalleligt — innan hon skulle vara i stånd att återhämta sig. Att föra in alla de stater som nu omger Ryssland och som tidigare antingen hade varit delar av Sovjetunionen eller som hade fallit inom dess inflytelsesfär (“Excerpts from Pentagon’s Plan: ‘Preventing the Re-Emergence of a New Rival'”, New York Times, 8 mars 1992) i västvärldens strategiska omloppsbana skulle sättas högst på dagordningen.

Wolfowitz försvarspolitiska riktlinjer antogs av Washington och alla ledande amerikanska strategiska planerare, vars åsikter vid denna tidpunkt i allt högre grad sträckte sig tillbaka till de klassiska geopolitiska doktriner som introducerades av Halford Mackinder i det imperialistiska Storbritannien före första världskriget, och som vidareutvecklades av Karl Haushofer i Nazityskland och Nicholas John Spykman i USA under 1930- och 1940-talen.

Det var Mackinder som 1904 introducerade uppfattningen att den geopolitiska kontrollen över världen berodde på dominans av Eurasien (de sammanhängande asiatiska och europeiska fastlanden), som han kallade Hjärtlandet. Resten av Europa, Asien och Afrika utgjorde tillsammans med Heartland världsön. Därmed uppstod Mackinders ofta citerade diktat:

• Den som styr Östeuropa styr Hjärtlandet;
• Den som styr Hjärtlandet styr Världsön;
• Den som styr Världsön styr Världen.

Denna geopolitiska doktrin syftade redan från början till världsherravälde och har — i form av det som brukar kallas “grand strategy” styrt de ledande kapitalistiska nationernas imperiala strategi sedan dess. Samtidigt som den dikterade tänkandet hos sådana personer inom USA:s nationella säkerhet som Henry Kissinger och Zbigniew Brzezinski, var geopolitiken dock, på grund av att den allmänt identifierades med Nazitysklands doktriner, länge nedtonad i den offentliga sfären.

Efter Sovjetunionens fall och USA:s framväxt som unipolär makt, uttalas återigen var geopolitiken och Hjärtlandsdoktrinen öppet av amerikanska strategiska planerare. Detta har gett upphov till en ny “imperial grand strategy” för perioden efter det kalla kriget (John Bellamy Foster, “The New Geopolitics of Empire”, Monthly Review 57, nr. 8 [januari 2006]).

Den viktigaste arkitekten för denna nya imperiala strategi var Brzezinski, som tidigare, i egenskap av Jimmy Carters nationella säkerhetsrådgivare, hade lagt ut en fälla för Sovjetunionen i Afghanistan. Det var under Brzezinskis ledning, efter ett hemligt direktiv som undertecknades av Carter i juli 1979, som CIA, i samarbete med den politiska islams båge som sträcker sig från Muhammad Zia-ul Haqs Pakistan till de saudiska kungligheterna, rekryterade, beväpnade och tränade Mujaheddin i Afghanistan. CIA:s uppbyggnad av Mujaheddin och olika terroristgrupper i Afghanistan påskyndade den sovjetiska interventionen, vilket ledde till ett ändlöst krig som bidrog till att destabilisera själva Sovjetunionen.

På frågor om huruvida han ångrade att han etablerade den våg av terrorism som skulle leda till den 11 september 2001, svarade Brzezinski (som poserade på foton med Mujaheddin-krigare) helt enkelt att Sovjetunionens förstörelse var värd det (Natylie Baldwin, “Brzezinski’s Mad Imperial Strategy,” Natylie’s Place, 13 augusti 2014; Ted Snider, “Living with Brzezinski’s Mess,” Antiwar. com, 26 augusti 2021, “Brzezinski’s Prophecy About Ukraine”, Teller Report, 15 februari 2022).

Brzezinski förblev en viktig rådgivare för efterföljande amerikanska administrationer, men hade ingen framträdande officiell roll (med tanke på hans hökaktiga rykte och den extremt negativa synen på honom i Ryssland, som i början av 1990-talet under Boris Jeltsin hade en nära, marionettliknande koppling till Washington). Mer än någon annan amerikansk strategisk tänkare var det dock Brzezinski som formulerade USA:s stora strategi för Ryssland, som under tre decennier antogs av olika amerikanska administrationer.

Natokrigen som splittrade Jugoslavien på 1990-talet sammanföll med början av Natos expansion österut. Washington hade lovat Kreml under Michail Gorbatjov, vid tiden för Tysklands återförening, att Nato inte skulle expandera en tum österut till de tidigare Warszawapaktsländerna. Länderna i Nato, Nordatlantiska fördragsorganisationen, lovade i ett avtal från 1991 rörande Tysklands återförening att organisationen inte skulle expandera öster om Elbe. Detta var villkoret för att Kreml skulle dra tillbaka sina militära förband från Östtyskland och därmed ge Tyskland möjlighet att formellt slutföra Wiedervereinigung (som inletts med Berlinmurens fall 1989). (Klaus Wiegrefe, “Neuer Aktenfund von 1991 stützt russischen Vorwurf”, Der Spiegel, 18 februari 2022).

I oktober 1996 angav dock Bill Clinton, under sin omvalskampanj, att han förespråkade en utvidgning av Nato till den tidigare sovjetiska sfären, och året därpå inleddes en expansiv Nato-politik, som fortsatt följas av samtliga efterföljande amerikanska administrationer.

Kort därefter, 1997, publicerade Brzezinski sin bok The Grand Chessboard: American Primacy and Its Geostrategic Imperatives, där han förklarade att Förenta staterna “för första gången någonsin [för] en icke-eurasisk makt” kunde bli “den viktigaste skiljedomaren i de eurasiska maktförhållandena” och samtidigt utgöra “världens främsta makt”. På så sätt skulle Förenta staterna bli det “första” och “sista” globala imperiet (Brzezinski, Grand Chessboard [Basic Books, 1997], xiii, 209; Diana Johnstone, Fool’s Crusade [Monthly Review Press, 2002]; “NATO Expansion: What Gorbachev Heard”, National Security Archive, George Washington University; “President W. J. Clinton to the People of Detroit”, United States Information Agency, 22 oktober 1996).

För att Nato under amerikanskt ledarskap skulle kunna dominera Eurasien var det först nödvändigt att den fick företräde över det som Brzezinski kallade “det svarta hål” som Sovjetunionens avgång från världsscenen lämnat efter sig. Strategin innebar att försöka minska Rysslands inflytandesfär så mycket att hon inte längre kunde göra anspråk på stormaktsstatus.

Brzezinski insisterade på att Ukraina var den viktigaste “geopolitiska pivoten” som detta skulle handla om. Utan Ukraina skulle Ryssland vara oåterkalleligt försvagat, och ett Ukraina som införlivades i Natos intressesfär skulle vara en dolk i Moskvas hjärta. Han varnade dock för att varje försök att vända Ukraina mot Ryssland skulle ses som ett stort säkerhetshot, en röd linje, av Ryssland självt. Detta krävde då en utvidgning av Nato ända till Ukraina, en förflyttning av strategiska vapen österut, med målet att så småningom få kontroll över Ukraina självt. Genomförandet av denna stora strategi skulle också göra Europa, särskilt Tyskland, mer beroende av Förenta staterna och undergräva Europeiska unionens oberoende (Brzezinski, Grand Chessboard, 41, 87-92, 113, 121-22, 200).

Det fanns naturligtvis risker med det stora spelet. Även om Förenta staterna, enligt Brzezinski, borde stödja Natos expansion ända österut i f.d. Sovjetunionen och tränga in i Ukraina, som Ryssland delar en 1.200 mil lång gräns med, noterade han att om detta lyckades skulle det oundvikligen tvinga Ryssland i armarna på Kina. Kina och Ryssland skulle kunna bilda ett “antihegemoniskt block” som motsätter sig Förenta staterna, och eventuellt även inkludera Syrien, Indien och Iran.

Resultatet skulle bli en geopolitisk situation som liknar det tidiga kalla kriget under det sino-sovjetiska blockets dagar, fast denna gång med ett mycket svagare Ryssland och ett mycket starkare Kina. Svaret på detta, enligt Brzezinski, var att utöva påtryckningar på Kina via Taiwan och Hongkong, och även på den koreanska halvön, och genom att främja en utvidgad allians med Japan och Australien som centrum. Detta skulle placera Förenta staterna i en gynnsam position för att bekämpa både Kina och Ryssland.

Enligt Brzezinski-doktrinen förblev dock Ukraina nyckeln till att sätta Ryssland i schack och den svaga länk med vilken Washington skulle kunna få herravälde över Eurasien. En fullständig dominans av USA/Nato i Ukraina är ett praktiskt dödshot mot Ryssland, och skulle eventuellt till och med, under ytterligare påtryckningar, leda till att landet självt splittrades i mindre stater. Kina skulle då också destabiliseras från sin yttersta väst (Brzezinski, Grand Chessboard, 103, 116-17, 164-70, 188-90).

Det borde vara uppenbart att Brzezinskis strategi för det “stora schackbrädet” har ett samband med de åtgärder som Washington faktiskt har vidtagit under de senaste tre decennierna.

Sedan Berlinmuren föll 1989 har Nato absorberat femton länder, alla i öst, som tidigare ingick i Warszawapakten eller var regioner inom Sovjetunionen. I öster, längs Rysslands, Belarus och Ukrainas gränser, har Nato genomfört en omfattande militär uppbyggnad. Nato har för närvarande en luftnärvaro i Estland, Litauen och Rumänien. Amerikanska trupper och multinationella trupper från Nato är samlade i Estland, Litauen, Lettland, Polen och Rumänien. Natos missilförsvarsanläggningar finns i Polen och Rumänien. Föremålet för alla dessa framskjutna militära installationer (för att inte tala om dem i Central- och Västeuropa) är Ryssland.

År 2008 förklarade Nato att man hade för avsikt att så småningom införliva Ukraina som Nato-medlem (“Here’s Where Alliance Forces Are Deployed Across Eastern Europe”, CNN, 10 februari 2022; “Why Russia Wanted Security Guarantees from the West”, Strategic Culture Foundation, 27 februari 2022; “Bucharest Summit Declaration”, North Atlantic Treaty Organization, 3 april 2008).

År 2014 hjälpte Washington till att iscensätta en kupp i Ukraina som störtade den demokratiskt valda presidenten Viktor Janukovytj. Janukovytj hade varit vänligt inställd till väst. Men inför de ekonomiska villkor som Internationella valutafonden ställde upp vände sig hans regering till Ryssland för att få ekonomisk hjälp, vilket gjorde väst rasande. Detta ledde till Maidankuppen bara några månader senare, där den nya ukrainska ledaren var handplockad av USA. Kuppen genomfördes delvis av nynazistiska styrkor, som har historiska rötter i de ukrainska fascisttrupper som hjälpte till vid nazisternas invasion av Sovjetunionen. I dag är dessa styrkor koncentrerade till Azovbataljonen, som nu är en del av den ukrainska militären som stöds av Förenta staterna.

De ukrainska ultranationalistiska högerkrafternas och russofobiska gruppers dominans i Ukraina till följd av kuppen ledde till uppror i den östra Donbass-regionen i landet och till ett brutalt förtryck, där mer än fyrtio personer brändes levande i den offentliga fackföreningsbyggnaden i Odessa, dit de hade flytt, av högerkrafter. (Bryce Green, “What You Should Really Know About Ukraine”, FAIR, 24 februari 2022; David Levine, “Council of Europe Report on Far-Right Massacre in Odessa”, Word Socialist Web Site, 19 januari 2016).

Efter kuppen beslutade det övervägande rysktalande Krim genom en folkomröstning där Krimbefolkningen också gavs möjlighet att gå vidare som en del av Ukraina att gå samman med Ryssland. Den till största delen rysktalande Donbas-regionen i den östra delen av landet bröt sig, som ett svar på det våldsamma förtryck mot etniska ryssar som den nya högerregeringen hade släppt lös, under tiden loss från Ukraina. Detta resulterade, inom ramen för det ukrainska inbördeskriget, i bildandet av de två folkrepublikerna Luhansk och Donetsk.

Luhansk och Donetsk fick militärt stöd från Ryssland, medan Ukraina (Kiev) fick allt större militärt stöd från väst, vilket i praktiken inledde den mer långsiktiga processen att införliva Ukraina i Nato (Arina Tsukanova, “So Who Annexed the Crimean Peninsula Then”, Strategic Culture Foundation, 28 mars 2017; “What Donetsk and Lugansk People’s Republics Are”, Strategic Culture Foundation, 28 februari 2022).

I Ukrainas krig mot den rysktalande befolkningen i utbrytarrepublikerna fördrevs 2,5 miljoner etniska ryssar, varav de flesta tog sin tillflykt till Ryssland, och cirka 14.000 dödades av den nazifierade ukrainska armén.

Den inledande konflikten avslutades genom att Frankrike, Tyskland, Ryssland och Ukraina 2014-15 undertecknade Minskavtalen, som godkändes av FN:s säkerhetsråd. Enligt dessa avtal skulle Donetsk och Luhansk ges rätt till självstyre, men skulle förbli i Ukraina. Trots detta fortsatte den militära konflikten och intensifierades så småningom igen.

I februari 2022 fanns det 130.000 ukrainska trupper som belägrade och besköt Luhansk och Donetsk, vilket i praktiken innebar att Minskavtalen revs upp (Abdul Rahman, “What Are the Minsk Agreements-And What Are Their Role in the Russia-Ukraine Crisis”, 22 februari 2022; “Who Is Firing at Whom And Who Is Lying About It?”, Moon of Alabama, 20 februari 2022).

Ryssland insisterade på att följa Minsk-avtalen och ställde krav på att Ukraina inte ska tas med i Nato och att den snabba USA-stödda militära uppbyggnaden i Ukraina riktad mot Donbasrepublikerna skulle upphöra. Vladimir Putin förklarade att alla dessa krav var “röda linjer” för Rysslands säkerhet, som om de överskreds skulle tvinga Moskva att reagera. När Ukraina och det USA-dominerade Nato fortsatte att överskrida de röda linjerna ingrep Ryssland massivt i det pågående inbördeskriget i Ukraina i allians med Donetsk och Luhansk.

Detta rättfärdigar inte den olagliga ryska invasionen, men det förklarar hur situationen uppstod.

USA, Storbritannien, EU, Kanada, Sydkorea, Schweiz, Norge, Japan, Australien, Nya Zealand (,Taiwan) och Singapore tar sig kollektivt rätten att vara världssamvete. Att USA är en oligarki, om än inte lika oförblommerat som Ukraina och Ryssland, spelar ingen roll. Inte heller spelar det någon roll att USA invaderat i genomsnitt 1,2 länder om året sedan de blev en självständig nation.

Det enda som betyder något är att de stridande parterna ovillkorligen måste deklarera eld upphör och återvända till förhandlingsbordet.

Efterord
 Jag har en känsla av att ”förmågan att i stundens hetta bortse från känsloargumenten och analysera den underliggande geopolitiken” underminerats av en massiv mediakampanj. 

 Det är ju otvetydigt så att Putin baserar sin makt på oligarker och maffiabossar och att Ryssland sedan Jeltsins tid som president är en kleptokrati. Men vilken annan rysk president som helst hade förr eller senare tvingats agera som Putin gjort. Det hade dock varit svårare att måla upp den bild som nu visas, om Ryssland utvecklats i mer demokratisk riktning. 

 Att Putin inte föregick invasionen med konsensusskapande diplomati (genom att sammankalla en humanitär FN-konferens i Donbass och sammankalla FN:s säkerhetsråd för en resolution mot den ukrainska militärens belägring av Donetsk och Luhansk,) var klantigt och har gjort det mycket lättare för USA-hegemonin att använda Rysslands inrikes förhållanden som slagträ, men det faktum att han är en tyrann och att han inte förstod att spela ut alla FN-kort och att Ryssland är en kleptokrati har inte varit avgörande för händelseutvecklingen — möjligen har det påskyndat den. 

 Invasionen är brottslig och precis som i alla andra brottmål vill man ha en förklaring till gärningen. Putin har angett svepskäl och dels skyllt på Lenin och dels försökt antyda om att det handlar om en humanitär insats (men en sådan skulle isåfall kommit redan 2014-15). Dessa svepskäl har nog ett inrikespolitiskt syfte snarare än ett diplomatiskt. 

 Henry Kissinger sa för snart 20 år sedan (och Noam Chomsky för snart tio år sedan) att om Nato fortsätter expansionen österut så kommer situationen oundvikligen uppstå att ett krig utbryter. Det finns såklart andra makropolitiska orsaker (än Brzezinskis stora schackbräde) att pressa fram detta krig just nu: USA:s misslyckade tillbakadragande från Afghanistan; färdigställandet av Nordstream 2; Turkiets intressen i Syrien; Angela Merkels pensionering; och vikande hemmaopinion gjorde det lägligt för Biden att vara extra oresonlig. 

 Förklaringen är geopolitisk — imperialismen som kapitalismens högsta stadium och det handlar om en inter-imperialistisk konfrontation mellan två ultrakapitalistiska stormakter (som ingen kan ”vinna” utan diplomatisk smidighet).

 [Man brukar ju säga: inget ont utan att det har något gott med sig — om både Ryssland och USA faller sönder i sina delstater så faller den världsordning som varit rådande i 70 år, förhoppningsvis till mänsklighetens fördel]. 

 Nu är det försent att uttömma alla diplomatiska medel FÖRE interventionen och förhandlingsläget har blivit betydligt svårare för både Ryssland och Ukraina. Det finns bara två rimliga lösningar: vapenstillestånd och förhandlingar eller soldatstrejk och systemskifte i Ryssland [och kanske även i USA, den socialistiska gräsrotsrörelsen är på frammarsch både i Ryssland och USA]. Alla andra vägar kan leda till världens undergång.

 Läs även Vijay Prashads analys. 

1. ”FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna”, Regeringskansliet 2011, https://www.regeringen.se/contentassets/d6d5653029e14e338a4b86f5f4b34c6b/fns-konventioner-om-manskliga-rattigheter
2. “Helsingforsdeklarationen, 1975”, “FN:s säkerhetsrådsresolution 1244, 1999” via Sörenssen, Jens “Kosovo – Vägen till oavhängighet”, 1998, https://www.academia.edu/14948829/Kosovo_Vägen_till_oavhängighet_Kosovo_Path_to_Independence_
3. “Excerpts from Pentagon’s Plan: ‘Preventing the Re-Emergence of a New Rival'”, New York Times, 8 mars 1992, https://www.nytimes.com/1992/03/08/world/excerpts-from-pentagon-s-plan-prevent-the-re-emergence-of-a-new-rival.html
4. John Bellamy Foster, “The New Geopolitics of Empire”, Monthly Review 57, nr. 8 [januari 2006], https://monthlyreviewarchives.org/index.php/mr/article/view/MR-057-08-2006-01_1
5. Natylie Baldwin, “Brzezinski’s Mad Imperial Strategy,” Natylie’s Place, 13 augusti 2014, https://natyliesbaldwin.com/2014/08/brzezinskis-mad-imperial-strategy/
6. Ted Snider, “Living with Brzezinski’s Mess,” Antiwar. com, 26 augusti 2021, https://original.antiwar.com/ted_snider/2021/08/25/living-with-brzezinskis-mess/
7. Ted Snider, “Brzezinski’s Prophecy About Ukraine”, Teller Report, 15 februari 2022, https://www.tellerreport.com/life/2022-02-15-brzezinski-s-prophecy-about-ukraine.rJVloGFJ5.html
8. Klaus Wiegrefe, “Neuer Aktenfund von 1991 stützt russischen Vorwurf”, Der Spiegel, 18 februari 2022, https://www.spiegel.de/ausland/nato-osterweiterung-aktenfund-stuetzt-russische-version-a-1613d467-bd72-4f02-8e16-2cd6d3285295
9. Diana Johnstone, Fool’s Crusade [Monthly Review Press, 2002], https://monthlyreview.org/product/fools_crusade/
10. “NATO Expansion: What Gorbachev Heard”, National Security Archive, George Washington University, https://nsarchive.gwu.edu/briefing-book/russia-programs/2017-12-12/nato-expansion-what-gorbachev-heard-western-leaders-early
11. “President W. J. Clinton to the People of Detroit”, United States Information Agency, 22 oktober 1996, https://www.nato.int/cps/en/natohq/opinions_25141.htm
12. “Here’s Where Alliance Forces Are Deployed Across Eastern Europe”, CNN, 10 februari 2022, https://www.cnn.com/2022/02/10/europe/nato-troops-eastern-europe-map-intl-cmd/index.html
13. “Why Russia Wanted Security Guarantees from the West”, Strategic Culture Foundation, 27 februari 2022, https://mronline.org/2022/03/02/why-russia-wanted-security-guarantees-from-the-west/
14. “Bucharest Summit Declaration”, North Atlantic Treaty Organization, 3 april 2008, https://www.nato.int/cps/en/natolive/official_texts_8443.htm#ipap
15. Bryce Green, “What You Should Really Know About Ukraine”, FAIR, 24 februari 2022, https://fair.org/home/what-you-should-really-know-about-ukraine/
16. David Levine, “Council of Europe Report on Far-Right Massacre in Odessa”, Word Socialist Web Site, 19 januari 2016, https://www.wsws.org/en/articles/2016/01/19/odes-j16.html
17. Arina Tsukanova, “So Who Annexed the Crimean Peninsula Then”, Strategic Culture Foundation, 28 mars 2017, https://www.strategic-culture.org/news/2017/03/28/so-who-annexed-crimea-peninsular-then/
18. “What Donetsk and Lugansk People’s Republics Are”, Strategic Culture Foundation, 28 februari 2022, https://www.strategic-culture.org/news/2022/02/28/what-donetsk-and-lugansk-people-republics-are/
19. Abdul Rahman, “What Are the Minsk Agreements-And What Are Their Role in the Russia-Ukraine Crisis”, 22 februari 2022, https://www.peoplesworld.org/article/what-is-the-minsk-agreement-and-whats-its-role-in-the-russia-ukraine-crisis/
20. “Who Is Firing at Whom And Who Is Lying About It?”, Moon of Alabama, 20 februari 2022, https://mronline.org/2022/02/21/ukraine-who-is-firing-at-whom-and-who-is-lying-about-it/
21. Brzezinski, Grand Chessboard [Basic Books, 1997], (Sidorna: 41, 87-92, 103, 113, 116-17, 121-22, 164-70, 188-90, 200, 209).