av Eduardo Galeano för Monthly Review 1967, återpublicerad 1. nov. 2007
[Eduardo Galeano, som skrev följande essä 1967 som ett svar på mordet på Che, är en radikal uruguayansk journalist och romanförfattare. Han började sin författarkarriär som redaktör för veckotidningen Marcha och senare för dagstidningen Época i Montivedeo. År 1971 skrev han Open Veins of Latin America (Monthly Review Press), hans mest kända verk. I den gör han en översikt över Latinamerikas historia från tiden för den europeiska erövringen och analyserar dess ekonomiska och politiska dominans av den europeiska och senare den amerikanska imperialismen. Boken är fortfarande ett slags antiimperialistisk bibel för nya generationer av unga latinamerikaner och har till och med inspirerat bland annat ett venezuelanskt punkband och argentinska och brasilianska rockgrupper. År 1973 flydde Galeano från en militärkupp till Argentina där han 1976 lades till på en lista som skulle avrättas summariskt av dödspatruller och flydde igen, denna gång till Spanien. Där skrev han en mästerlig berättelse i tre volymer om det västra halvklotets historia, Memory of Fire. Med hjälp av skönlitterära medel är den ändå befolkad av historiens män och kvinnor: politiker, konstnärer, revolutionärer, arbetare, mäktiga och maktlösa, kända och okända. Galeano börjar med ursprungsbefolkningens skapelsemyter och följer den sekellånga historien om individuell kamp och masskamp. Hans arbete jämförs ofta med John Dos Passos och Gabriel García Márquez. Galeano är också författare till Days and Nights of Love and War, som publicerades 1983 av Monthly Review Press.
Denna essä, som först publicerades i Monthly Review i januari 1968, publicerades på spanska i Galeanos Reportajes 1967. Senare ögonvittnesskildringar och forskning har avslöjat mindre avvikelser i texten. Bland dessa finns namnet på Ches bödel, inte "löjtnant Pra" som Galeano skrev då, utan en viss Mario Teran, en sergeant från den bolivianska armén som leddes av den amerikanska arméns specialstyrkor och CIA (se fyllnadsdelen som följer). Eftersom uppsatsens politiska, historiska och känslomässiga insikter består, publiceras den här i sin ursprungliga form, okorrigerad.]
«Jag tror på väpnad kamp som den enda lösningen för folk som kämpar för att befria sig själva, och jag är konsekvent i min övertygelse. Många kommer att kalla mig en äventyrare, och det är jag, men av ett annat slag – av dem som riskerar sitt skinn för att testa sina sanningar. Det kan vara så att detta blir slutet. Jag söker inte det, men det ligger inom den logiska kalkylen av sannolikheter. Om det skulle bli så skickar jag er en sista omfamning. Jag har älskat dig mycket, men jag har inte vetat hur jag ska uttrycka min tillgivenhet; jag är oerhört stel i mina handlingar och jag tror att du ibland inte har förstått mig. Dessutom var det inte lätt att förstå mig, men tro mig bara i dag. Nu kommer ett testamente som jag har polerat med en konstnärs kärleksfulla omsorg att upprätthålla svaga ben och trötta lungor. Jag kommer att göra det….Giv en tanke då och då till denna lilla lyckosoldat från 1900-talet.» [ur Che Guevaras sista brev till sina föräldrar]
När dessa rader, som Che Guevara skickade till sina föräldrar en kort tid efter sitt försvinnande, nådde Buenos Aires var hans mor, Celia, redan död. Hon hade dött utan att ha kunnat kommunicera med sin son. Hon fick inte denna “sista omfamning”, detta avsked som innehöll en föraning om den nyhet som just har skakat hela världen. “I vårt svåra revolutionära arbete är döden en vanlig olycka”, hade han en gång skrivit i samband med en nära väns död; hans brev till Tricontinental slutar med att han hälsar den död som kommer att komma, med förbehållet att den kommer att ge upphov till “nya rop på strid och seger”. Tusen gånger sade han att döden var så mycket möjlig och ändå så mycket obetydlig. Han visste detta mycket väl: när det gäller sina egna successiva dödsfall och uppståndelser hävdade han själv att han hade sju liv.
Det sista tog slut så som han hade föreslagit. Han ställde sig själv i dödens väg utan att be om lov eller ursäkter: han gick den till mötes i Yuros dammiga, sönderslagna land, i spetsen för män som var omringade av armén; hans ben sköts under honom och han fortsatte att kämpa, sittande ett par timmar, tills M-l:n hoppade ur hans händer, förstörd av en fullträff. Trots modet hos den handfull gerillasoldater som kämpade för den skadade mannen från mitten av eftermiddagen till kvällens första skuggor, fångades han levande av de många soldaterna. Kropparna av Ches kamrater, som kämpade i närstrid, skulle senare ställas ut vid hans sida, med huvuden som slagits in av gevärskulor och kroppar fulla av bajonettsår.
Efter slaget, i slutet av en natt och en dag, blev väntan outhärdlig i militärlägret i Higueras hålighet. Löjtnant Pra kunde inte längre stå ut med den utmanande tystnaden från det listiga leendet och den oövervinneliga, lätt melankoliska blicken: han placerade pipan på sin 38-kalibriga pistol mot Ches vänstra sida och stoppade hans hjärta med ett enda skott. Barrientos regering har ännu inte sagt om den kommer att betala den patriotiska löjtnanten de 5 000 dollar som erbjudits som belöning. Några timmar senare bars den fortfarande varma kroppen, fastbunden vid en helikopters landningslöpare, över det ogästvänliga land som solen spruckit sönder till den plats där bergen öppnar sig mot Amazonasflodens delta.
På sjukhuset “Senor Malta” i den lilla staden Vallegrande ställdes Che ut för en grupp tidningsmän och fotografer. Därefter försvann han tillsammans med en tjock, flintskallig man som gav order på engelska. En liter formaldehyd hade injicerats i kadaveret. Barrientos sade att Che hade begravts, medan Ovando förklarade att han hade kremerats – på en plats där det inte finns några tekniska möjligheter att göra det. De meddelade att de hade huggit av hans händer. Till slut fick den bolivianska regeringen två balsamerade fingrar och fotostatkopior av guerrilleros dagbok; kroppens och originaldagbokens öde är en CIA-hemlighet.
Otaliga legender har redan vävts kring livet och döden, så fulla av motsägelser och mysterier, för denna vår tids hjälte: några, mycket få, är frukten av den obegränsade förmågan till skändlighet hos vissa oäktingar som som kråkfåglar flyger över minnet av den döde Che, trots att de skulle ha varit oförmögna att se den levande Che i ögonen; andra, nästan alla, kommer från den folkliga fantasin, som redan hyllar den fallne hjältens odödlighet inför Latinamerikas oändliga, osynliga altare.
“Jag började fundera på det bästa sättet att dö i det ögonblick då allt verkade förlorat. Jag kom ihåg en gammal berättelse av Jack London, där huvudpersonen, lutad mot en trädstam, förbereder sig för att avsluta sitt liv med värdighet.” Så skrev Che, när han mindes ett avgörande ögonblick i den slakt som följde på Granmas landstigning på Oriente-kusten på Kuba. Elva år har gått sedan denna första kontakt med döden. Nu granskar jag en efter en de röntgenbilder som har fångat denna orörliga kropp från alla vinklar, hålen där blyet trängt in i köttet, leendet som på samma gång är ironiskt och ömt, stolt och fullt av medkänsla, vilket en värre än kretin har förväxlat med en grym hånfullhet. Jag stannar kvar med ögonen fästa på guerrilleros ansikte, det magnifika ansiktet hos denna Kristus från Rio Plata, och jag känner för att gratulera den.
På dagen för sitt elddop, på en plats på Kuba som heter Alegria de Pio, fattade Che det beslut som definitivt skulle prägla hans öde: “Jag hade framför mig en ryggsäck full av mediciner och en låda med kulor; tillsammans var de två för tunga att bära. Jag tog lådan med kulor och lämnade ryggsäcken bakom mig när jag korsade gläntan mellan mig och sockerrörsfältet.” I det redan nämnda avskedet till sina föräldrar sade Che: “För nästan tio år sedan skrev jag ett annat avskedsbrev till er. Som jag minns det beklagade jag mig över att jag inte var en bättre soldat och en bättre läkare; det andra intresserar mig inte längre. Jag är inte en så dålig soldat.”
Han valde en post i revolutionens frontlinje, och han valde den för alltid, utan att tillåta sig själv att tvivla eller ändra sig. Detta är det unika fallet av en man som överger en revolution som redan har genomförts av honom och en handfull kamrater för att kasta sig in i en annan. Han levde inte för segern utan för kampen, den ständigt nödvändiga, aldrig sinande kampen mot förnedring och hunger. Han tillät sig inte ens privilegiet att se tillbaka på den vackra eld som steg upp ur de broar han brände bakom sig. Che förlorade aldrig någon tid.
Det berodde inte på astma, som en dagstidning i Buenos Aires trodde, och det var inte heller frukten av den sneda och sofistikerade förbittringen hos en patricier som förlorat sin sociala status, som en tidskrift med stor upplaga insinuerade. Ches lärlingstid i solidaritet kan lätt spåras i hans liv, och ordet solidaritet erbjuder den enda nyckeln till att förstå honom, även om det inte förekommer i Onganias skribenters vokabulär.
Ett oändligt antal möjligheter bredde ut sig framför ögonen på den unge Guevara, som nyligen kommit från bergen i Cordoba till Buenos Aires asfalt. Han arbetade tolv timmar om dagen, sex för att försörja sig själv och sex för att studera; han var en lysande läkarstudent, men samtidigt läste han komplicerade avhandlingar om högre matematik, skrev dikter och företog ambitiösa arkeologiska undersökningar. Vid 17 års ålder började han redigera ett “filosofiskt lexikon”, eftersom han upptäckte att studenterna, och han själv, behövde det.
År 1950 dök en bild på Che, som vid den tiden undertecknade sitt namn med “Ernesto Guevara Serna”, upp i en annons i El Gráfico tillsammans med ett brev som skickades till representanter för “Micron”-cykelmotorer. I brevet berättade Che att han hade rest 4 000 kilometer, dvs. 12 argentinska provinser, och att den lilla motorn hade svarat bra.
Fackföreningsledaren Armando March, en ungdomsvän till Che, har påmint om att när Ernesto var student hade hans mor opererats i bröstet; man fruktade att hon hade en tumör. Ernesto improviserade i sitt hus ett litet laboratorium där han började göra febriga experiment med marsvin, objektglas och oljelösningar i ett försök att rädda hennes liv. Tillsammans med mars hade Che velat åka till Paraguay för att kämpa mot Morínigo. Den unge Ernesto Guevara var intelligent, hade många intressen och en medfödd, förförisk kraft som hans senare liv bara skulle bekräfta och förstärka. Den unge Ernesto Guevara var inte någon bitter dandy, utan en ung man som var öppen för äventyr, utan tydliga politiska idéer och med en uttalad tendens att visa sig själv att han kunde göra det omöjliga: De ständiga astmaattackerna – som under så många år tvingade hans far att sova sittande vid hans säng så att sonen kunde tillbringa natten liggandes på hans bröst – hindrade honom inte från att spela fotboll och rugby, även om hans vänner i slutet av matcherna ofta var tvungna att bära honom av planen. Astma hindrade honom från att gå i skolan efter fjärde året, men det ordnades så att han kunde ta examen på egen hand, och han uppnådde senare ett utmärkt genomsnitt i gymnasiet. Kriget mot astman var det första kriget som Che utkämpade och vann – vann i den meningen att han aldrig lät astman fatta beslut åt honom.
Denna stora latinamerikanska kämpe förklarades olämplig för militärtjänstgöring i den argentinska armén. Che korsade därför Anderna på motorcykel och gick till fots in i Peru, lockad av legenden om Macchu Picchu. Patienterna på ett spetälska sjukhus byggde en flotte åt honom och hans vän Alberto Granados, som tillsammans följde en flod från hjärtat av den brasilianska djungeln till Colombia. I Iquitos var de fotbollstränare. Che deporterades från Bogotá och nådde slutligen Miami i ett flygplan som transporterade kapplöpningshästar.
En andra resa genom Latinamerika tog honom till Bolivia – till La Paz gator där gruvarbetare paraderade i triumf med dynamitpinnar i bältet – och senare till Guatemala. “Vi kunde inte se el Che i Ernesto Guevara”, berättade några guatemalanska revolutionärer som hade känt honom under den tiden för mig år senare. Han var då bara en funktionär i jordbruksreformen, eller en argentinare som var sängbunden i ett pensionat fullt av exilerade från Perus APRA [American Popular Revolutionary Alliance]. Ernesto Guevara upptäckte däremot el Che i Guatemala; han fann sig själv i den guatemalanska revolutionens eufori och nederlag, i segrarna och misstagen i den reformprocess som pågick och i den impotenta ilska med vilken han bevittnade Arbenzregimens fall. Paradoxalt nog var det en båt från United Fruit’s White Fleet som hade fört Guevara till det land där hans definitiva socialistiska passion skulle avslöjas.
Han kunde ha varit en framstående läkare från North End eller en välkänd specialist på blod- eller hudsjukdomar, en professionell politiker eller en bortskämd teknokrat; han kunde ha varit en kaffehuscharlatan, lika briljant som han var hånfull och djärv, eller en äventyrare som njöt av äventyret för dess egen skull. År senare kunde han ha valt att förbli den avgudadyrkade ledaren för en revolution som redan var invigd av framgång.
Högern är alltid angelägen om att knuffa in revolutionärerna på en psykoanalytikers soffa, att diagnostisera upproret genom att reducera det till den kliniska ramen för någon grundläggande frustration, som om militans och engagemang inte var något annat än resultatet av en okanaliserad aggressivitet, produkten av en förvrängd personlighet. Che var det levande exemplet på att revolutionen är den renaste formen av broderskap, men också den mest krävande, den svåraste. Det var inte ett patologiskt utlopp för en ung gentleman från en “god familj” som hade sett bättre dagar, utan en kontinuerlig handling av kärlek och generositet som utfördes utan hänsyn till personliga intressen; mycket få män i vår tids historia har avsagt sig så mycket och så upprepade gånger, i utbyte mot ett eller två förhoppningar och utan att begära någon personlig belöning.
Utan att be om något annat än första plats i offerets och farans stund och sista plats i belöningens och trygghetens stund. Mycket få män i vår tids historia har haft så många alibin att erbjuda sitt samvete: de obevekliga astmaattackerna eller den oerhört viktiga roll han spelade i uppbyggnaden av socialismen på Kuba. Han har själv berättat hur svårt det ibland var för honom att bestiga ett berg under Sierra Maestra-perioden: “Jag minns de ansträngningar som guajiro Crespo gjorde för att hjälpa mig att gå i dessa stunder: när jag inte kunde gå längre och bad om att bli kvarlämnad, sa han, med våra truppers valda vokabulär: ‘Din skit av en argentinare, du kommer att gå eller drivas med av min revolverkolv’.”
Trots den ständiga utmaningen med astman hade Che vetat hur han skulle bli den bästa eleven hos överste Bayo, i Mexiko, när Fidel Castros män tränade sig för revolutionen. På den tiden i Mexiko försörjde sig Che genom att fotografera barn på torgen och sälja små tryck av Jungfrun av Guadalupe. deporterad av regeringen flydde han från flygplatsen och återupptog kontakten med sina kamrater.
Före Mexiko hade han också påbörjat ett annat hemligt krig, kampen mot cynismen och bristen på tro som tycks vara inneboende i den hånfulla andan hos folket i Rio Plata, särskilt de från Buenos Aires. När han på ett kafé i Costa Rica lyssnade på ett gäng högljudda unga kubaner som talade om anfallet på Moncada och om den revolution som skulle göras mot Batista, kommenterade Che: “Varför berättar de inte en annan cowboyhistoria?” I Mexiko presenterade samma ungdomar honom en tid senare för en jätte som nyligen befriats från fängelset på Isle of Pines. Han hette Fidel Castro.
Nyligen, i Buenos Aires, fick jag den oförtjänta förmånen att läsa det brev som Ches mor försökte skicka till honom strax innan hon dog, och som aldrig nådde fram eftersom Guevara redan hade försvunnit för tillfället. Som om hon anade sin förestående död meddelade modern i brevet att hon skulle berätta vad hon hade att säga för honom så naturligt och direkt som möjligt, och hon bad honom att svara på samma sätt: “Jag vet inte om vi har förlorat den uppriktighet med vilken vi brukade behandla varandra eller om vi aldrig har haft den; vi har alltid talat med varandra i den lätt ironiska ton som vi som bor vid La Platas stränder använder, förvärrad av vår egen ännu mer privata familjekod….”. Che måste ha gett henne någon antydan om sitt omedelbara öde, för i ett annat stycke säger Celia: “Ja, du skulle alltid vara en utlänning. Det verkar vara ditt permanenta öde.”
En nära vän till Ches mamma förklarade det så här för mig:
Om man skulle tro dem skulle Ches liv inte ha varit tillräckligt långt för att ge var och en av dem två kyssar i en dörröppning. Men sanningen är att han hade en oerhörd magnetism. Inser ni att denna pojke, som lyssnade på Vivaldi, läste Heidegger och reste över hela kontinenten, frestades av praktiskt taget alla alternativ? Jag tror att det var Trotskij, jag är inte säker, som sade att den mest beundransvärda revolutionären är den som är i stånd att välja något annat, men som föredrar revolutionen. Från och med den tiden blev ensamheten på sätt och vis en skyldighet. Han kunde inte låta något band vara lika starkt som bandet till själva revolutionen. Han hade alltid ett djupt behov av totalitet och renhet.
Och i själva verket blev denne man, för vilken dörrarna till yrkesmässig och världslig framgång stod vidöppna, den mest puritanske av de västerländska revolutionära ledarna. På Kuba var han revolutionens jakobin: “Var försiktiga, Che kommer!” varnade kubanerna, bara halvt på skämt. Detta behov av totalitet och renhet översattes till en oöverkomlig förmåga till personlig uppoffring; han var så obönhörlig mot sig själv att han inte tillät sig en enda svaghet, en enda eftergift, för att ha en solid grund för de stora krav han ställde på andra. Han saknade flexibiliteten hos Fidel Castro, som har gett många bevis på sin skicklighet i att hantera politiska förhandlingar, från det att han gjorde upp med Gud och djävulen på vägen till att vinna makten i bergen och på slätterna. Che tycks ha levt efter parollen “Allt eller inget!” ända sedan han blev gerillakämpe. Det är inte svårt att föreställa sig den bittra kamp som denne förfinade intellektuella var tvungen att föra mot ett medvetande som ofta frestades av tvivel, för att slutligen få denna järnmässiga säkerhet, denna häpnadsväckande ideologiska stringens.
“Han är kanske Latinamerikas mest fascinerande legend sedan El Dorado”, skrev London Times. I Madrid jämförde en falangistisk dagstidning honom med conquistadores, på grund av den hisnande storleken på hans företag, och Azul y Blanco, den argentinska högernationalismens organ, bekräftade att han var “en 1800-talshjälte”. Fidel Castro säger att han aldrig kommer att kunna tala om honom i förfluten tid, och till och med general Ovando erkänner att han var “en hjälte i alla delar av världen”. President René Barrientos, som Che med rätta beskrev som en “idiot” i sin krigsdagbok, förklarar att “en idealist har dött”. Prästen Hernán Benítez, som var Evita Peróns biktfader, upphöjer den fallne hövdingen i dessa ordalag: “Precis som judarna i Gamla testamentet trodde på profeten Elias’ odödlighet, de medeltida spanjorerna på Cid Campeador och walesarna på kung Arthur, är det också möjligt att soldaterna i tredje världen under de kommande åren kommer att tro att de känner Che Guevaras lysande närvaro i gerillastridernas raseri.”
Jag minns en viss fras av Paul Nizan: “Det finns inget stort verk som inte också är en anklagelse mot världen”. Che Guevaras liv, så perfekt bekräftat av hans död, är, som alla stora verk, en anklagelse, i det här fallet av kulor riktade mot en värld, vår värld, som omvandlar majoriteten av människor till lastdjur för minoriteten av människor, och som dömer majoriteten av länder till slaveri och elände för att gynna minoriteten av länder; det är också en anklagelse mot de egoister, fegisar, konformister som inte kastar sig in i äventyret att förändra den.
•••
Kubanska läkare behandlar mannen som dödade Che
Kubanska läkare som arbetar i Bolivia har räddat synen på den man som avrättade revolutionsledaren Che Guevara 1967, rapporterar kubanska officiella medier. Mario Teran, en sergeant i den bolivianska armén, sköt ihjäl Che Guevara efter att han tillfångatogs i Bolivias östra lågland. Kubanska medier rapporterade nyheten om operationen inför 40-årsdagen av Ches död den 9 oktober. Teran fick grå starr bortopererad inom ramen för ett kubanskt program för att erbjuda gratis ögonbehandling i hela Latinamerika. Operationen av Teran ägde rum förra året och avslöjades först när hans son skrev till en boliviansk tidning för att tacka de kubanska läkarna för att de återställt hans fars syn.
Men kubanska medier tog upp historien under helgen när ön förbereder sig för minnesceremonier för att uppmärksamma Che Guevaras död för 40 år sedan. “Fyra decennier efter att Mario Teran försökte förstöra en dröm och en idé återvänder Che för att vinna ännu en strid”, proklamerade kommunistpartiets officiella tidning Granma.
“Nu är han [Teran] en gammal man och kan återigen uppskatta himlens och skogens färger, njuta av sina barnbarns leenden och titta på fotbollsmatcher.”
#revolucióncubana #cuba #elche
