Från partibildningen 1917, men speciellt efter inträdet i Komintern 1919 och fram till 1943 var partiet ett omstörtande parti. I ett uttalande 1946 lade C-H Hermansson, då ekonomisk talesperson för SKP, grunden för omvandlingen till ett parlamentariskt parti. När C-H 1964 blev ordförande tillsatte han en arbetsgrupp som tog fram ett Socialistiskt Alternativ till SAP:s grundavtal med borgarna från 1914. Alternativet antogs vid kongressen 1967 och sedan dess är Vänsterpartiet ett demokratiskt socialistiskt parti. Till skillnad från Socialdemokraterna har Vänsterpartiet inte ingått något förbund med kapitalist-imperialisterna.
Jag har skrivit en kort kommenterad sammanfattning av Säkerhetstjänst-kommissionens rapport SOU 2002:93. Stycken med information om viktiga steg i partiets utveckling har jag numrerat från ett till fem.
Rapporten berör översiktligt svensk vänster under perioden 1917-1995 och sammanfattar mer i detalj polisiär och militär underrättelse perioden 1948-1970. Material har hämtats ur MUST:s och SÄPO:s arkiv. I det ryms även rapporter som utarbetats inom försvarsstaben inklusive UB, Grupp B/IB och Grupp T.
Bakgrund: Från det att SSV bildades 1917 utgjordes de svenska säkerhetstjänsternas mest centrala hotbild av det som senare kom att kallas ”SKP-komplexet”.
[Anm: Borgfreden 1914, Brantings stora svek. Det av kung Gustav V ledda bondeupproret 1914 hade lett till att regeringen i avgick i protest. Därefter hade en ny regering ledd av Hammarskjöld tillträtt. Samma år skickades det omtalade Kisatelegrammet, där Branting deklarerade att SAP sluter upp bakom regeringen och ställer in alla politiska strider. Detta innebar att partiledningen inom SAP, där partihögern hade knapp majoritet, slöt upp bakom borgarklassen. Telegrammet var resultatet av allians mellan Branting, Knut Wallenberg och Gustav V. Söderpalm kallade denna entente ett folkviljans och storkapitalets pactum turpe (grundavtal). De inre stridigheter som följde på Borgfreden 1914 ledde till att SAP splittrades i februari 1917 och vänsterfalangen bildade SSV, Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti. 1921 återgick en del av SSV till SAP och SSV bytte namn till SKP, Sveriges Kommunistiska Parti. Säkerhetstjänstens övervakning av SAP övergick i och med spliten 1917 till att övervaka SSV/SKP och dess avknoppningar.]
Vänsterpartiets ideologiska utveckling.
I juni 1919 anslöt sig SSV till den kommunistiska internationalen. När Komintern krävde att partiet skulle anta de 21 teserna för ett kommunistiskt partis uppträdande opponerade sig en betydande minoritet av medlemmarna. Opponenterna uteslöts vid partiets kongress i mars 1921. I enlighet med tes nr 17 antogs partinamnet ”Sveriges Kommunistiska Parti, sektion av Kommunistiska Internationalen”. Ordförande Zeth Höglund accepterade inte centralstyrningen från Kominterns sida. Hans protester ledde till en öppen konflikt med Kominterns exekutivkommitté (EKKI) och enligt dennas anvisningar uteslöt partiets kongress i november 1924 Höglund och gruppen kring honom. I oktober 1929 uteslöts de s.k. oxkommunisterna (bl.a. Karl Kilbom, Nils Flyg och Oskar Samuelsson), som 1924 tagit ledningen, efter ett ingripande av EKKI, varpå Sven Linderot blev partiordförande.
(1) Komintern menade att proletariatets maktövertagande inte kunde äga rum utan väpnat uppror, d.v.s. en revolution av borgerlig karaktär. Denna åsikt har kommit att prägla den allmänna uppfattningen om begreppet politisk revolution.
1928 utfärdade generalstabschefen tjänstgöringsbestämmelser för en upplysnings- eller underrättelsebyrå (UB) som skulle bl.a. skulle följa och motarbeta den antimilitaristiska rörelsen. SKP verkade för nedrustning och blev den primära måltavlan för UB.
Marinstaben och Generalstaben förklarade 1929 i olika skrivelser till regeringen att den kommunistiska propagandan syftade till att i en given situation försöka att med våld omstörta det nuvarande samhället och införa proletariatets diktatur.
Statens offentliga utredning med syfte att förbjuda kommunistiska partier uttryckte några år senare farhågor med formuleringen ”att [SKP avsåg] omskapa arbetarmassornas ekonomiska, religiösa och moraliska föreställningar, att uppväcka och underhålla missnöje med den bestående samhällsordningen, att utså hat mellan olika samhällsgrupper, att förstöra respekten för samhällets lagar och institutioner samt att göra massorna förtrogna med tanken på den kommande kampen.”
Socialdemokraten Olof Olsson tog upp frågan i en reservation till partiförbudsutredningens betänkande. Enligt hans mening var enbart ett fåtal beredda att med våld genomföra proletariatets diktatur, medan majoriteten utgjordes av idealister som kämpade för konkreta samhällskrav utan tanke på omstörtande verksamhet, varför han, i motsats till utredningens majoritet, inte var beredd att förorda ett partiförbud.
Sedan kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen brutit ut vid midsommar 1941 fick kraven på ingripanden mot SKP ny näring av inkommande rapporter som visade på tyskt och finskt missnöje med Sveriges tillåtande hållning mot kommunisterna.
Kommunisternas opinionssiffror som legat runt tre procent sedan 1932 svängde kraftigt uppåt tio procent i och med Röda Arméns framgångar i kriget mot Tredje Riket. SKP:s återkomst på den politiska arenan var ett hot främst mot Socialdemokraterna och SAP:s första reaktion följde isolerings- och utfrysningslinjen.
(2) Efter Kominterns upplösning 1943 proklamerade SKP en svensk väg till socialismen. Maktövertagandet skulle vara fredligt och buret av en folklig majoritet. Storstrejkerna i seklets början angavs som arbetarklassens viktigaste vapen. Den fredliga hållningen bidrog till att SKP vid valet 1944 fick 10,3% av rösterna, en toppnotering som inte bröts förrän när VPK 1998 fick 12%.
(3) Partiets ekonomiske expert C-H Hermansson poängterade i maj 1946 i ett underlag för partiets föredragshållare att en demokratisk övergång till socialismen var en realistisk möjlighet. Skälet till denna optimism var framför allt arbetarklassens styrka: den utgjorde ensam omkring 60% av landets produktiva befolkning och tillsammans med småbönderna och städernas mellanskikt var den en överväldigande majoritet. Den svenska vägen till socialism skulle grunda sig på uppslutning från en stabil folkmajoritet. Människornas egna subjektiva viljor uttryckta i fria val skulle forma majoriteten.
Nomenklaturdebatten 1953: När det gällde nomenklaturen företrädde Set Persson en ortodox linje. Det gällde att inte vika från vältetablerade begrepp bara för att de vållade missförstånd. Man borde i stället undervisa om dess rätta innebörd. Linderot och Hermansson vidhöll en mer pragmatisk hållning till detta pedagogiska problem. Deras resonemang följde närmast linjen: Kallar vi t.ex. vårt mål för proletariatets diktatur kommer vi aldrig att nå det, eftersom människor förknippar begreppet med tyrannens diktatur. På samma sätt bör vi undvika ordet revolution, med vilket vi menar radikala reformer, medan allmänheten associerar detsamma med blodbad.
(4) När C-H Hermansson vid 1964 års partikongress valdes till partiordförande hämtades ny ideologisk inspiration från Gramscis tankar om hegemoni genom inflytande över människors medvetande och från den unge Marx’ humanistiska filosofi. Kongressen 1964 tog ytterligare ett steg i partiets utveckling i och tillsatte en programkommission för att ta fram ett socialistiskt alternativ till SAP:s grundavtal med borgarna. Kommissionens förslag antogs vid 1967 års partikongress och den demokratiska och parlamentariska vägen till socialismen beskrivs därefter inte bara som önskvärd och möjlig utan också som den enda acceptabla. Partiet accepterade därmed, som de övriga riksdagspartierna, demokratin som överideologi. ”Vi går demokratins väg och den tänker vi inte vika ifrån”, deklarerade ordförande Hermansson. I samband med att Socialistiskt Alternativ antogs bytte partiet namn till Vänsterpartiet Kommunisterna.
(5) Internationalismen hade under perioden 1964-1975 fått stå tillbaka för en reserverad hållning till socialistiska stater som inte lyckats upprätthålla VPK:s ideal avseende personlig integritet, förenings- och yttrandefrihet. Lars Werner, som var partiordförande 1975-1993), ansåg att det är bättre att upprätthålla kontakter och försöka påverka regeringar än att avstå från gemenskap med de socialistiska länderna.
[Anm: Nomenklaturdebatten 1990: Med hänvisning till 1953 års debatt om partinomenklaturen antogs den pragmatiska linjen. Eftersom den allmänna tolkningen av begreppet kommunism baseras på beskrivningen av tillståndet i länder styrda av kommunistpartier beslutades att begreppet skulle strykas ur programmet. I samband med detta bytte partiet namn till Vänsterpartiet.]
