Etikett: china

Under sitt senaste statsbesök i Saudiarabien deltog president Xi Jinping inte bara i de första toppmötena mellan Kina och arabstaterna och mellan Kina och medlemmarna i Gulfstaternas samarbetsråd (GCC), utan höll också bilaterala möten med ledare från många länder, däribland Egypten, Palestina, Kuwait, Sudan, Tunisien, Irak, Qatar, Somalia, Mauretanien, Djibouti, Komorerna, Bahrain, Jemen, Oman, Algeriet och Libanon.

Ett av hans första möten var med den palestinske presidenten Mahmoud Abbas. President Xi påpekade att vänskapen mellan Kina och Palestina är djupt omhuldad av de två folken. Under de senaste fem decennierna och mer har de två sidorna alltid litat på och stöttat varandra. Oavsett hur den internationella och regionala situationen förändras, stöder Kina alltid bestämt det palestinska folkets rättfärdiga sak för att återupprätta sin nations legitima rättigheter och intressen, och står alltid på det palestinska folkets sida.

President Abbas sade att det palestinska folket är djupt stolt över sina vänskapliga förbindelser med det kinesiska folket. Kina är Palestinas uppriktiga och pålitliga vän och har alltid gett sitt fasta stöd till det palestinska folkets rättfärdiga sak genom att erbjuda Palestina ett allsidigt och villkorslöst stöd på det politiska, ekonomiska, moraliska och andra fronter. Allt palestinskt folk hyser uppriktiga känslor för det kinesiska folket.

De båda ledarnas ord var inte tomma ord. Kina skickade sin första hjälp till det palestinska folket 1960. När Palestinska befrielseorganisationen (PLO) grundades 1964 blev Kina det första icke-arabiska land som erkände den. I mars 1965 välkomnades en PLO-delegation under ledning av Ahmed Shuqairy av hundratusentals människor och togs emot av Mao Zedong, Zhou Enlai, Liu Shaoqi och andra ledare. De första palestinska kämparna skickades samma år till Kina för militär utbildning.

Redan året innan hade Yassir Arafats livslånga vapenkamrat Abu Jihad (Khalil al-Wazir) besökt Kina, tillsammans med de socialistiska grannstaterna Korea och Vietnam, som en del av en gemensam algerisk-palestinsk Fatah-delegation som försäkrade sig om de tre ländernas stöd för den palestinska revolutionen.

Yassir Arafat själv, den palestinska revolutionens historiska ledare, gjorde 14 officiella besök i Kina. Den avlidne kinesiske presidenten Yang Shangkun berättade en gång för honom att till och med det yngsta barnet i den mest avlägsna kinesiska byn kände till hans namn.

På 1960-talet förklarade Arafats al-Fatah-organisation att “Mao Zedongs tankegods är en andlig atombomb”, vilket var ett eko av en fras som var populär i Kina på den tiden. År 1970 sade Arafat att Kina är “det största inflytandet för att stödja vår revolution och stärka dess uthållighet”. Samma år sade George Habash, ledare för Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) helt enkelt: “Kina är vår bästa vän.”

Än i dag har Fatahs ledning en post som kommissionär för förbindelserna med arabländerna och Kina, vilket vittnar om det särskilda förhållandet mellan de två länderna och som för närvarande innehas av centralkommittémedlemmen Abbas Zaki.

Den 9 augusti 2021 publicerade den kinesiska tidningen Global Times en artikel med titeln Jag kommer att flytta bergen som kineserna gör – Yassir Arafat, Palestinas Yu Gong. I artikeln stod följande: “Arafat var ett stort fan av Mao Zedong och läste många av hans verk. Enligt personer i hans närhet ledde Arafat palestinierna i ett ganska framgångsrikt gerillakrig mot israelerna, vars militär vida överträffade deras. Under dessa svåra år hämtade han mycket visdom, erfarenhet och självförtroende på det militära området från ordförande Maos verk om gerillakrigföring. Hans favoritverk var Yu Gong flyttar bergen, som han läste många gånger. Enligt honom har det kinesiska folket en värdefull anda som inte kan köpas för pengar. Kineserna var inte rädda för imperialismen, inte heller han. Han såg sig själv som Yu Gong i Mao Zedongs bok, fast besluten att flytta imperialismens berg. (Anmärkning: Artikeln i fråga är officiellt översatt som “Den dåraktige gamle mannen som flyttade bergen” och var kamrat Mao Zedongs avslutande tal vid Kinas kommunistiska partis sjunde nationella kongress som hölls 1945).

Citat “I slutet av 1991, efter ett besök i Sydostasien, landade Arafats plan i Shanghai på grund av dåligt väder. Han fick ett varmt välkomnande från den kinesiska sidan. Före avgång på Shanghais internationella flygplats Hongqiao skrev Arafat i gästboken: Länge leve vänskapen mellan Palestina och Kina! Min uppriktiga tacksamhet! Det palestinska folket hälsar det kinesiska folket. Kina har bestämt stött Palestinas ståndpunkt. Vi kommer att kämpa axel mot axel fram till den slutliga segern! År 2000 träffade president Jiang Zemin den palestinske presidenten Yasser Arafat på besök och diskuterade förslaget om att bilda en palestinsk stat. Jiang Zemin berättade för honom att Kina anser att det palestinska folket har en oförytterlig rätt till nationellt självbestämmande, inklusive rätten till en stat. Kina respekterar det palestinska folkets val. Det erkände staten Palestina och upprättade diplomatiska förbindelser med den redan 1988. Oavsett hur situationen kan förändras i Mellanöstern kommer era beslut, om de tjänar det palestinska folkets intressen och den rättvisa saken, alltid att få stöd av den kinesiska regeringen och det kinesiska folket. Med tanke på denna djupa vänskap valde Arafat ofta att besöka Kina när Palestina befann sig i en kritisk situation.”

President Xi Jinping möter den palestinske presidenten Mahmoud Abbas

På eftermiddagen den 8 december lokal tid träffade president Xi Jinping den palestinske presidenten Mahmoud Abbas i Riyadh. 

President Xi påpekade att vänskapen mellan Kina och Palestina är djupt omhuldad av de två folken. Under de senaste fem decennierna och mer har de två sidorna alltid litat på och stöttat varandra. Oavsett hur den internationella och regionala situationen förändras, stöder Kina alltid bestämt det palestinska folkets rättfärdiga sak för att återupprätta sin nations legitima rättigheter och intressen, och står alltid på det palestinska folkets sida. Det internationella samfundet bör prioritera den palestinska frågan på den internationella dagordningen, hålla fast vid tvåstatslösningen och principen “land för fred” och underlätta återupptagandet av fredssamtalen på grundval av relevanta FN-resolutioner och det arabiska fredsinitiativet. Kina kommer att fortsätta att arbeta för en snabb, rättvis och varaktig lösning på den palestinska frågan.

Med tanke på 35-årsdagen av förbindelserna mellan Kina och Palestina nästa år betonade president Xi behovet av att båda sidor gör bra planer för att fira årsdagen. De två länderna undertecknade ett dokument om turistsamarbete, drev aktivt förhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan Kina och Palestina framåt och höll framgångsrikt det andra mötet i den kinesiska-palestinska gemensamma kommittén för ekonomiskt, handelsmässigt och tekniskt samarbete. Kina har tillhandahållit en stor mängd vacciner och andra förnödenheter mot COVID till palestinska flyktingar och kommer att fortsätta att göra vad det kan för att hjälpa Palestina att utveckla sin ekonomi och förbättra människors välbefinnande. Kina lovordar Palestinas aktiva deltagande i och ansträngningar för att främja det kollektiva samarbetet mellan Kina och arabstaterna, och kommer att öka kommunikationen och samarbetet med Palestina för att främja de kinesisk-arabiska förbindelserna och genomföra det globala utvecklingsinitiativet och det globala säkerhetsinitiativet.

President Abbas sade att det palestinska folket är djupt stolt över sina vänskapliga förbindelser med det kinesiska folket. Kina är Palestinas uppriktiga och pålitliga vän och har alltid gett sitt fasta stöd till det palestinska folkets rättfärdiga sak genom att erbjuda Palestina allsidigt och villkorslöst stöd på politiska, ekonomiska, moraliska och andra fronter. Allt palestinskt folk hyser uppriktiga känslor för det kinesiska folket. Kinas ståndpunkter på den internationella scenen är rättvisa och rättvisande, och dess initiativ och förslag är positiva och konstruktiva. Palestina står fast vid Kinas sida. Abbas bekräftade på nytt Palestinas orubbliga engagemang för principen om ett Kina och ett fast stöd för Kinas rättvisa ståndpunkt i frågor som rör Taiwan, Hongkong och Xinjiang. Palestina stöder bestämt och deltar aktivt i samarbetet kring Bältet och vägen och är redo att samarbeta med Kina för att fortsätta att stärka samarbetet på alla områden. Palestina ser fram emot att samarbeta med Kina för att göra morgondagens första toppmöte mellan Kina och de arabiska staterna till en framgång. Ding Xuexiang, Wang Yi och He Lifeng var närvarande vid mötet. 

Xis besök och Mellanösterns framtid

Problemet med de flesta västerländska mediers politiska analyser är att de i allmänhet tenderar att vara kortsiktiga och fokusera mest på variabler som är av direkt intresse för västliga regeringar.

Dessa typer av analyser tillämpas nu för att förstå officiella arabiska attityder till Ryssland, Kina, global politik och konflikter.

När Kinas president Xi Jinping förbereder sig för att leda en stor delegation som ska träffa arabiska ledare i Saudiarabien den 9 december förmedlar västerländska medier en känsla av skräck.

Den kinesiska ledarens besök “kommer mot bakgrund” av Bidenadministrationens “ansträngda förbindelser med både Peking och Riyad” på grund av meningsskiljaktigheter, som enligt Reuters ska ha gällt “mänskliga rättigheter och Rysslands invasion av Ukraina”.

Samma resonemang följdes, utan några större ifrågasättanden, av många andra stora västerländska mediekällor, vilket felaktigt antyder att “mänskliga rättigheter”, tillsammans med andra rättfärdiga skäl, är huvudprioriteringen i USA:s och västvärldens utrikespolitiska agenda.

Och eftersom dessa analyser ofta formas av västerländska intressen tenderar de att vara selektiva när det gäller att läsa det större sammanhanget. Om man uteslutande eller i hög grad förlitar sig på den västerländska förståelsen av de massiva geopolitiska förändringarna runt om i världen är man säker på att bli vilseledd. Västerländska medier vill få oss att tro att de starka politiska ställningstaganden som arabländerna gör – neutralitet i händelse av krig, växande närhet till Kina och Ryssland, minskad oljeproduktion etc. – enbart görs för att “skicka ett budskap” till Washington eller för att straffa väst för att västvärlden ingriper i arabiska angelägenheter.

Sett ur ett bredare perspektiv är dessa antaganden dock antingen halvsanningar eller helt påhittade. Till exempel var OPEC+:s beslut att sänka oljeproduktionen den 5 oktober den enda rimliga strategin att tillämpa när världsmarknadens efterfrågan på energi är låg. Dessutom är arabisk neutralitet en lika rimlig strategi med tanke på att Washington och dess västliga allierade inte är de enda globala krafter som spelar roll för araberna. Det är inte heller sant att Mellanösterns växande affinitet med Asien är resultatet av dramatiska händelser på senare tid, utan en process som inleddes för nästan två decennier sedan, närmare bestämt ett år efter USA:s invasion av Irak.

År 2004 inrättade Kina och Arabförbundet samarbetsforumet Kina-arabiska stater.

CASCF representerade officiellt den kinesiska regeringen och Arabförbundets alla 22 medlemmar och fungerade så småningom som den viktigaste samordningsplattformen mellan Kina och araberna. Detta har gett Kina fördelen att investera i en kollektiv strategi för att utveckla handelsmässiga, ekonomiska och politiska förbindelser med hela arabvärlden. Å andra sidan hade även araberna inflytande genom att förhandla fram stora ekonomiska avtal med Kina som potentiellt kunde gynna flera arabstater samtidigt.

En ytterst viktig invändning är att CASCF byggde på vad som är känt som “de fem principerna för fredlig samexistens”. De fem principerna, som bygger på de västfaliska normerna för staters suveränitet, tycks bygga på ett helt annat paradigm för yttre förbindelser än västvärldens förhållningssätt till Mellanöstern och det globala syd i allmänhet, som sträcker sig från koloniala perioder till nykolonialismen efter andra världskriget: ömsesidig respekt för “territoriell integritet och suveränitet”, “icke-aggression”, “icke-ingripande” och så vidare.

De kinesisk-arabiska förbindelserna fortsätter att följa denna modell än i dag, med mycket små avvikelser. Detta bekräftar påståendet att de kollektiva arabiska politiska attityderna gentemot Kina och Xis besök i Mellanöstern knappast är ett resultat av någon plötslig förändring av politiken till följd av kriget mellan Ryssland och Ukraina de senaste månaderna.

Detta innebär inte att arabiska och kinesiska relationer med USA och västvärlden inte har haft någon inverkan på karaktären av den snabba utvecklingen av de kinesisk-arabiska förbindelserna. Den kinesiska modellen för “fredlig samexistens” tycks faktiskt utmana det modus operandi som nu är verksamt i Mellanöstern.

År 2021 tillkännagav Kina projekt för att bygga tusen skolor i Irak, en nyhet som fick stort utrymme i arabiska medier. Samma sak kan sägas om Kinas växande ekonomiska – inte bara handelsmässiga – inflytande i arabländerna.

Kinas lukrativa väg- och bältesinitiativ, som tillkännagavs 2013, passar sömlöst in i den politiska infrastrukturen för arabisk-kinesiska förbindelser, som byggdes upp under tidigare år. Enligt tidningen Asharq Al-Awsat var Riyad den största mottagaren av kinesiska investeringar inom BRI under första halvåret 2022.

Från och med mars gick Saudiarabien i princip med på att sälja sin olja till Kina med hjälp av den kinesiska yuanen i stället för den amerikanska dollarn. När detta beslut genomförs kommer det att få oåterkalleliga återverkningar på den globala marknaden men också på dollarns framtida status.

Att anta att sådana enorma förändringar i den globala geopolitiken är ett resultat av arabernas omedelbara behov av att “sända ett budskap” kommer att fortsätta att försämra västvärldens förmåga att verkligen förstå att de pågående förändringarna, inte bara i Mellanöstern utan i hela världen, är en del av permanenta förändringar på den politiska världskartan. Ju tidigare västvärlden uppnår denna insikt, desto bättre.

Med tanke på allt detta skulle det vara orättvist – i själva verket missriktat – att påstå att stora politiska enheter som Kina och arabländerna tillsammans utformar sin utrikespolitiska dagordning och därmed sätter sin framtid på spel på grund av knäböjande politiska reaktioner på attityden hos en enskild amerikansk president eller administration.

I detta historiska ögonblick befinner sig världen i stor turbulens. USA:s och Natos upptrappning i Ukraina har underlättat en energikris i Europa, förvärrat inflationskrisen globalt och bidragit till de militära konflikternas fasor. Arabstaterna är bekanta med denna situation.

Under mer än tre decennier har USA:s och västvärldens regeringar utnyttjat den postsovjetiska världsordningen för att genomdriva unilateralism och unipolär hegemoni i Mellanöstern. Deras interventioner i flera arabiskt ledda länder ödelade miljontals människors liv och lämnade regionen instabil.

Medan en stor del av världen söker en utväg för konflikten i Ukraina, försöker arabstaterna minska sitt beroende av USA-ledd unipolaritet. Kina är en naturlig partner i detta avseende. Framgången för socialismen med kinesiska särdrag beror till stor del på betoningen av suveränitet. Kina har lyckats både integrera sig i världsekonomin och fredligt hävda rätten att följa sin egen utvecklingsväg. Detta har inte bara lett till betydande framsteg när det gäller fattigdomsbekämpning och teknisk tillväxt utan också till en aldrig tidigare skådad grad av politisk stabilitet.

Multilaterala arrangemang som Bältes- och väginitiativet (BRI) och Shanghais samarbetsorganisation (SCO) är en del av Kinas åtagande att dela med sig av sina framgångar och bygga en gemenskap med en gemensam framtid med nationer runt om i världen. Toppmötet mellan Kina och de arabiska staterna har tagit ett stort steg framåt i denna riktning. Saudiarabien och länderna i Gulfstaternas samarbetsråd (GCC) är rika på naturresurser och försöker diversifiera sina ekonomier för att uppnå viktiga utvecklingsmål.

Toppmötet mellan Kina och de arabiska staterna gav fruktbara resultat för alla inblandade. Ett stort antal bilaterala och multilaterala avtal undertecknades på områdena telekommunikation, energi, infrastruktur, folkhälsa och ekologisk lämplighet. Dessutom bekräftades och utvidgades Kinas och Saudiarabiens omfattande strategiska partnerskap.

Det är viktigt att notera att Saudiarabien var en ledande kraft när det gäller att organisera toppmötet mellan Kina och de arabiska staterna. Saudiarabien och många arabstater har blivit alltmer trötta på ensidiga förbindelser med USA och västländer. USA:s president Joe Biden har till exempel försökt utnyttja sitt partnerskap med Saudiarabien för geopolitiska syften.

Under Bidens besök i Saudiarabien i juli krävde den amerikanske presidenten att Saudiarabien skulle öka oljeproduktionen för att mildra effekterna av USA:s och EU:s sanktioner mot Ryssland. När Saudiarabien avböjde kritiserade den amerikanska administrationen Saudiarabiens politiska system och tog upp frågan om mänskliga rättigheter.

Bidens Saudiarabienbesök var bara ett exempel av många där arabstater har utsatts för yttre påtryckningar och inblandning för att tjäna USA:s intressen. Partnerskap med Kina är inte förenat med sådana villkor. Kinas strikta efterlevnad av att inte blanda sig i andra länders angelägenheter innebär att arabstaterna kan utveckla band som betonar ömsesidighet snarare än nollsummapolitik.

Detta betyder dock inte att Kina inte främjar specifika principer. Vad det betyder är att Kina strävar efter diplomatiska och mogna utbyten med arabstaterna för att uppnå inte bara ekonomiska utvecklingsmål utan också en lösning på komplicerade frågor som den palestinska suveränitetens framtid.

Med andra ord kan arabstaterna lita på Kinas ord om att landet inte kommer att blanda sig i regionens inre angelägenheter. Ett sådant förtroende är otroligt viktigt i ett ögonblick då världen upplever chockvågor av kris på grund av Natos upptrappning i Ukraina och USA:s alltmer fientliga hållning gentemot Kina.

Multipolaritet har bara blivit mer attraktivt under dessa förhållanden eftersom fler länder söker den fred och stabilitet som krävs för att främja utvecklingen. Genom att välja att fördjupa sitt partnerskap med Kina bygger och stärker arabstaterna bron mot en multipolär värld.

Vissa amerikanska medier och politiska tjänstemän har hävdat att Kina försöker dela upp arabvärlden mot USA för att uppnå geopolitiska ambitioner. Ingenting skulle kunna vara längre från sanningen. Ännu en gång försöker USA göra Kina till syndabock för sina egna diplomatiska och utrikespolitiska misslyckanden.

Kina har inte uppmanat arabstater eller något annat land att avvisa USA:s förbindelser. Arabstaterna samarbetar frivilligt med Kina för att uppnå sina egna suveräna mål. Kina respekterar deras självbestämmande och söker samtidigt förbindelser som hjälper landet att uppnå sina egna utvecklingsmål.

Detta är grunden för ett samarbete som alla parter vinner på. Att bränna broar är bara en väg till förstörelse. Att bygga dem är en viktig pelare för fred och stabilitet i världen. Toppmötet mellan Kina och de arabiska staterna gav ett fruktbart utbyte för att bygga ytterligare en bro till en multipolär värld. USA:s politiska ledare skulle kunna lära sig mycket av den diplomati som ägde rum i Riyad mellan Kina och dess arabiska partner och börja undersöka hur man kan återuppbygga de broar som Kina bränner med stora delar av världen.