bearbetad översättning: Hampus Cronander, mars 2022
Internationella manifestgruppen september 2021
Den internationella manifestgruppen började diskutera den snabbt föränderliga politiska och geopolitiska ekonomin i världsordningen och dess nationella och regionala komponenter i början av pandemin.
Den internationella manifestgruppen har medlemmar från hela världen och strävar hela tiden efter att bli ännu mer inkluderande.
Den internationella manifestgruppen representerar en mångfald av strömningar inom det socialistiska tänkandet. Kärnan i den internationella manifestgruppens analys är manifestet "Genom pluripolaritet till socialism" och gruppen anser att engagemanget för att vidareutveckla dess teman är viktigt för ytterligare framsteg inom den breda internationella vänstern.
Genom pluripolaritet till socialism: Ett manifest
Den härskande klass som inte kan garantera de arbetande människorna sin existens är “olämplig att längre vara den härskande klassen” och “påtvinga samhället sina existensvillkor”, sade Karl Marx och Friedrich Engels, när de redan 1848 uppmanade revolutionärer att kväva kapitalismen i dess europeiska linda. Folkets vår följdes snart av Pariskommunen och revolutionär aktivitet över hela världen har hållit kommunismens spöke kvar för de kapitalistiska klasserna. Ett spöke, som trots den beslutsamma kontrarevolutionen, främjat demokratiseringen av de sociala förhållandena.
Mitt i kapitalismens imperiala kärna kämpade arbetare efter andra världskriget till sig välfärdsstater och reglerade kapitalismer – i dess periferi nationellt oberoende och utvecklingsstater. Under tiden började vissa länder, med början i den ryska revolutionen 1917, att bygga upp socialismen. De organiserade alltmer produktionen efter behov, fördelade arbetet och dess belöningar rättvist och hade ett gott förhållande till varandra i en anda av samarbete. Trots ofullständiga framgångar; trots stora problem och häpnadsväckande bakslag, fortsätter den kamp de inledde för en värld bortom kapitalism, alienation, imperialism och andra sociala orättvisor.
I dag, efter årtionden av växande kapitalistiska motsättningar, ger kapitalistiska härskande klasser, nyliberala eller kvarvarande socialdemokratiska, i rika och i fattiga länder, Marx och Engels ord en makaber betydelse. Under fyra decennier av politik till förmån för kapitalet har den nyliberala kapitaliserade Imperialismen förlorat sin produktiva dynamik och övergått till improduktiv plundring, skapat oacceptabel massfattigdom, chockerande ojämlikhet, pyrande social splittring, drakoniskt politiskt förtryck, ett växande hot om ett kärnvapenkrig som leder till utrotning, massförflyttningar av befolkningen och en ekologisk nödsituation med klimatuppvärmning, föroreningar och förlust av biologisk mångfald, vilket gör vår planet alltmer obeboelig. Till råga på allt detta reagerar man i dag på en rasande pandemi genom att offra liv för kapital och profit och öka det politiska förtrycket. Rosa Luxemburg fruktade som bekant att alternativet till socialismen var barbari. I dag är det emellertid mänsklig och planetarisk förintelse.
På 2010-talet slog det pyrande missnöjet allt oftare upp i flammande lågor.
Årtiondet inleddes med de tunisiska protesterna som utlöste den “arabiska våren” och fortsatte med europeiska protester mot åtstramningar. Det tog slut mitt i skolbarns protester mot klimatförändringar, indiska muslimska kvinnors kamp för medborgarrätt, Black Lives Matter, “gula västar” i Frankrike och protester mot hopplösa ekonomier och politiskt förtryck, från Turkiet till Chile och Nigeria. År 2020 belägrade jordbrukarna i Indien, världens största kapitalistiska land, en regering som ville bolagisera jordbruket, och de indiska arbetarna organiserade den största generalstrejken i historien.
När de skrangliga kapitalismen, på ett oundvikligen skamfilat sätt, reagerade på pandemin gick det utför. Vare sig de förnekade det eller felaktigt ställde liv mot försörjning – kapitalistklassens eufemism för vinst – så innebar deras svar på pandemin att miljoner människor mördades socialt och att ekonomiska kriser av historiska proportioner uppstod.
I mitten av 2021 krävde medborgarna i de imperialistiska länderna undersökningar av dessa mordiska reaktioner. Miljoner på Brasiliens gator anklagade sin regering för folkmord och indierna förberedde sig för samma sak. En bred våg av missnöje mot kapitalismen reste sig också:
- Chilenarna valde en kvinna från Mapuche-folket till ledare för sin svårvunna konstituerande församling.
- Bolivianerna såg igenom ett kuppförsök.
- Palestinierna fann en aldrig tidigare skådad enighet och beslutsamhet mot ännu ett israeliskt angrepp.
Den kapitalistiska världen är i dag en politisk tändsticksask: kapitalismens lämplighet ifrågasätts som aldrig förr, det politiska etablissemanget förlorar sitt grepp och trovärdigheten hos de etablerade medierna är förbrukad.
De socialistiska ländernas svar på pandemin har däremot varit exemplariska: Kina, Vietnam och till och med det blockerade Kuba förlorade relativt få liv och hjälpte till och med andra länder att bekämpa pandemin. Åtminstone Kina har även i snabb takt återupptagit tillväxten.
Under 2021 finns det faktiskt inget land som representerar det arbetande folkets framsteg (ekonomiskt, tekniskt, ekologiskt och socialt) mer än Kina, även om andra socialistiska länders prestationer, som Kuba, också rankas högt. Till sin redan imponerande meritlista – de största politiska och industriella revolutionerna, det fullständiga utrotandet av feodalismen, slutet på den extrema fattigdomen, viktiga bidrag till att lösa det ekologiska nödläget, bland annat genom förnybar energi, skogsplantering och kärnfusion – har Kina nu lagt till ett ‘erkänt internationellt ledarskap i kampen mot det nya coronaviruset’ i meritlistan.
Inte undra på att Kinas styrande kommunistparti firade ett stolt hundraårsjubileum i juli 2021. Partiet hade gjort Kina till den oumbärliga nationen i mänsklighetens kamp för socialism och, som ett värdigt exempel på ett land som strävar efter socialism i enlighet med sina nationella förutsättningar, erbjudit hjälp och inspiration.
I dag befinner sig emellertid denna kamp i ett farligt skede. Den ledande imperialistiska nationen försöker leda andra imperialistiska länder och lakejländer in i ett nytt kallt krig mot Kina. Detta eftersom den kris som länge varit i antågande, i och med pandemin, har skärpts och uppenbarligen utgör en dålig kontrast till Kinas många framgångar.
Liksom det gamla kalla kriget är detta nya kalla krig också en allmän imperialistisk offensiv mot folkens självständiga utveckling, från Palestina till Peru och från Vietnam till Venezuela. Den mångfald av medel som hegemonin använder för att genomföra offensiven stöds av världens mest fruktansvärda arsenal, inklusive nukleära, kemiska, biologiska och cybernetiska massförstörelsevapen.
Aldrig tidigare har så mycket destruktiv makt koncentrerats i så få oansvariga och desperata händer, för att användas mot en så stor majoritet av världens folk; för att användas mot alla med ett objektivt intresse av socialism.
Vårt manifest uppstår, i detta farliga ögonblick, som ett resultat av djupa och breda diskussioner bland aktivister, från alla kontinenter, som representerar många socialistiska traditioner. Manifestets historiska och teoretiska bedömning av den nuvarande konjunkturen, syftar till att främja den internationella och nationella klasskampen och de nationella befrielsekamperna. Det syftar till att främja socialismen.
Kapitalismens och socialismens geopolitiska ekonomi
Kapitalismen är intimt förknippad med revolter. Borgerliga revolter var tvungna att föra in den i historien, revolter har hotat den från början och från och med 1917 har folkliga revolter fört den ut ur historien. Kapitalismen är nämligen, i motsats till liberala myter, den mest onaturliga form av social produktion som mänskligheten kunde ha råkat ut för, grundad som den är på “det fria arbetets åtskillnad från de objektiva villkoren för dess förverkligande”, “från jorden som [vår] naturlig[a] verkstad” och från andra produktionsmedel.
Detta enkla faktum är mindre allmänt känt än vad det borde vara, eftersom många socialister inte förstår, såsom bolsjevikerna och Tredje internationalen gjorde, att kapitalism och imperialism hör ihop. Båda exploaterar arbetarklasser; båda exploaterar helt och halvt kolonialiserade nationer; båda gör motstånd mot den naturliga ordningen.
Såväl nationer som klasser kämpar för frihet och socialism i den terräng som kapitalismens såväl geopolitiska som politiska ekonomi utgör.
Dessutom har varje jämlikt samhälle som mött kapitalismen motsatt sig den, och i dag fortsätter ursprungsbefolkningar, som överlevt dess angrepp, att göra motstånd i gamla rättigheters namn: mark, miljö och gemenskap.
I klasskampen mellan alltmer politiskt organiserade kapitalist- och arbetarklasser, tvingade den senare den förra att göra eftergifter och gradvis införa välfärd, införa restriktioner mot rovkapitalism i lagstiftningen och införa beskattning av företag och kapital för att skydda arbetskraft, naturtillgångar, miljö och samhälle.
Internationellt sett, i dialektiken mellan ojämn och kombinerad utveckling, försökte mäktiga stater förgäves bevara sin imperiala dominans. Detta med ekonomiska, politiska och militära medel, ofta i konkurrens sinsemellan. De som gjorde motstånd, hävdade ekonomisk suveränitet och försökte utveckla produktivkrafterna genom skydd och statlig styrning. Detta motstånd, och inte världsmarknadens eller imperialismens utvidgning, spred produktionskapaciteten över hela världen.
Framgången med att utmana imperialismen genom ekonomisk utveckling var störst och mest hållbar där en framgångsrik folklig revolution fördrev privatkapitalet från den politiska makten. Resultatet av dessa strider mellan och mot imperialmakterna har varit multipolära (eller vad Hugo Chávez mer korrekt, med hänvisning till mångfalden av maktpoler och mångfalden av deras nationella kapitalismer och socialismer, kallade pluripolära).
Den tidiga pluripolariteten ledde till konkurrens mellan Storbritannien och dess gamla och nya utmanare — Frankrike, Ryssland, Österrike-Ungern, Italien, USA, Tyskland, Osmanska riket och Japan — inte bara om marknader utan också, eftersom de fortfarande kunde ta och hålla “svaga stater” och “statslösa territorier”, om kolonier och “ekonomiskt territorium”.
Denna konkurrens kulminerade i första världskriget och en veritabel trettioårig kris för kapitalist-imperialismen (1914-45). En kris som underminerade dess grundvalar med två världskrig och en stor depression. Klass- och nationsstriderna kulminerade i fascismens tillfälliga nederlag, två världsomvälvande folkliga resningar (och därpå följande revolutioner) i Ryssland och Kina, och koloniernas revolt mot västvärlden. Konturerna av dessa kriser är värda att spåra.
Imperialismens kris
Tsarryssland var den svaga länken i den imperialistiska kedjan och den ryska revolutionen (1917-1991) inledde mänsklighetens långa marsch mot socialismen. Den inträffade utanför kapitalismens hemländer och var tvungen att åstadkomma social rättvisa och utveckla produktivkrafterna i ständig kamp mot obeveklig kapitalist-imperialistisk fientlighet. Den ryska och den begynnande kinesiska revolutionen var faktiskt två ögon i den storm av progressiva krafter, som angrep kapitalist-imperialismen över hela världen och som var avgörande för utgången av andra världskriget. Den tillfälliga segern över fascismen vanns till priset av cirka 30 miljoner kamraters liv i Europa och cirka 20 miljoner kamraters liv i Asien.
Kina, som erkändes som en av de viktigaste antifascistiska allierade, upphävde 1943 nästan alla ojämlika fördrag, förklarades självständigt och blev 1945 en av de fem grundande medlemmarna av Förenta nationerna. Fyra år senare segrade Maos kommunister i det inbördeskrig som följde på Japans nederlag. Men USA:s obstruktioner skulle hålla Folkrepubliken Kina utanför FN och FN:s säkerhetsråd från och med 1949 fram till 1971.
I den imperialistiska krisens ögonblick vann också flera helt eller halvt kolonialiserade länder självständighet, med konsekvent stöd först endast av Sovjetunionen och senare av Kina och andra socialistiska länder. USA:s hållning var däremot dubbelbottnad. I sin oro över att den västerländska dominansen skulle gå förlorad, släppte USA, för att skrämma Sovjetunionen, atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. I sin önskan att få ekonomisk tillgång till tidigare europeiska kolonier gav USA ett visst stöd till deras självständighet, men har hittills också, inte mindre än 50 gånger efter 1945, gått i krig mot länder i tredje världen. Imperiets dyra vapenarsenal har dock visat sig inte vara någon match mot den politiska beslutsamheten hos heroiska folk som kämpat och kämpar för sitt oberoende, såsom koreanerna med hjälp av kinesiska frivilliga; såsom vietnameserna under ledning av Hô Chí Minh; såsom kubanerna under ledning av Fidel Castro; såsom angolanerna med hjälp av kubanska frivilliga; såsom sydafrikanerna med Kubas långvariga stöd.
USA:s militära misslyckanden på 2000-talet har lett till att Irak, Syrien och, mest dramatiskt, Afghanistan finns kvar än i dag.
Oberoende nationer i tredje världen inledde en autonom och jämlik nationell utveckling och industrialisering för att bryta de imperialistiska bojorna. De både inspirerades och hjälptes av de (numera många) socialistiska länder, som också varit tvungna att utveckla sina produktionssystem från en låg nivå. Även om de nya industrialiserade länderna på 1970- och 1980-talen, BRICS-länderna och 2000-talets tillväxtekonomier är bland de mer kända framgångarna, har andra länder också gjort betydande framsteg.
Vägen till socialism, och så småningom till kommunism, är lång
Sovjetunionens fall var ett nederlag för socialismen, men upplösningen var inte slutet på socialismen, utan bara slutet på socialismens början. Samhällen som påbörjar vägen till socialismen befrias inte genom ett trollslag från klassmässiga och historiska motsättningar. Motgångar är oundvikliga. När allt kommer omkring har socialistiska revolutioner hittills skett i fattiga länder. Att utveckla deras produktivkrafter är inte bara mycket svårare än att leva på imperialismens vinster; målen måste också uppnås i kamp mot imperialistiska påtryckningar. De politiska kadrer som leder revolutionen kan också bli byråkratiska och förlora kontakten med folket. Vissa aspekter av kollektiviseringen i Sovjetunionen och det stora språnget framåt i Kina innebar kombinationer av dessa svårigheter.
Socialismens hittillsvarande historia för tankarna till Engels ord om att socialismen inte är “något som förblir kristalliserat för all framtid” utan “är i en process av ständig förändring och omvandling” och Marx anmärkningar om proletära revolutioner:
… proletära revolutioner … kritiserar ständigt sig själva, avbryter ständigt sig själva, … återvänder till det till synes fullbordade för att börja om på nytt; de hånar med grym noggrannhet de första försökens halvmesyrer, svagheter och futtigheter; tycks kasta ner sina motståndare bara för att dessa skall hämta nya krafter ur jorden och resa sig inför dem igen, gigantiskare än någonsin; ryggar ständigt tillbaka inför de egna målens obestämda kolossalitet — tills det skapas en situation som gör all återvändo omöjlig.
Våra uppgifters obegränsade kolossalitet kräver att vi säkrar erfarenheterna, från Sovjetunionen och alla andra hittills gjorda försök att bygga socialismen, med en historiskt rättvis balansräkning av dessas prestationer, begränsningar och misslyckanden. När allt kommer omkring räddade dessa försök, ironiskt nog, också en kapitalism i kris.
Kapitalismens kris
Genom att utveckla Marx insikter hävdade Lenin och andra marxister med rätta att kapitalismen hade nått sitt “högsta stadium” i början av 1900-talet. Den hade uppfyllt sitt historiska uppdrag att utveckla produktivkrafterna genom att socialisera produktionen, om än brutalt och kaotiskt. Den tidiga konkurrenskapitalismen socialiserade arbetskraften mellan företagen. Den senare monopolkapitalismen fördjupade den tekniska arbetsdelningen inom företagen. Därefter visade kapitalismen, genom att avleda resurser från produktionen och undertrycka konkurrensen, i stället för starka konkurrensdygder, i allt högre grad monopolets dekadenta och rentieraktiga laster.
Dessa övermogna kapitalismer kastade 1914 världen in i trettioårskrisen, och efter 1945 kunde de kapitalistiska ekonomierna stabilisera sig och till och med åtnjuta en tre decennier lång “guldålder”. Detta endast genom att låna social välfärd, offentligt ägande och offentlig planering (och i Japans, Sydkoreas och Taiwans fall även jordreformer) från de av kommunister ledda ländernas politiska verktygslådor. Dessa åtgärder främjade tillväxten, ökade arbetarklassens konsumtion (vilket kompenserade för förlorade koloniala marknader) och sponsrade forskning och utveckling för att öka produktiviteten. USA var tvunget att tolerera och till och med stödja rivalernas mycket statsbärande “mirakel”, eftersom de “vaccinerade” västliga arbetarklasser och asiatiska bönder mot kommunismen.
Socialismens attraktion var betydande
Socialistiska länder åtnjöt en robust och avundsvärt långvarig tillväxt som förstärktes av teknisk innovation. Sovjetunionen tillverkade avskräckande kärnvapen redan 1949, lanserade satelliten Sputnik 1957 och satte Jurij Gagarin i omloppsbana 1961, vilket tvingade USA till den avundsjuka fåfängan att landa “människan” på månen.
Det är inte konstigt att många andra länder i tredje världen vände sig till den kommunistiska gemenskapen. De var mest engagerade i tredje världens länders försök till självständig nationell utveckling och dessa länder föredrog sovjetiska eller kinesiska modeller framför västerländska “utvecklings”-rekommendationer (vars framgångar var betydande, men inte motsvarade de höga förväntningarna på självständighet).
Efterkrigsvärlden hade rört sig bestämt åt vänster och det gjorde även den internationella ordningen. Även om USA försökte efterlikna 1800-talets brittiska världsdominans hade pluripolariteten gått för långt. Trots sin höga svansföring under det kalla krigets, begränsades USA av:
- rivaliserande kapitalistiska makter som eftersträvade en statsledd kombinerad utveckling;
- socialismer som spreds och stabiliserades;
- samt länder i tredje världen som hävdade sin suveränitet.
Bretton Woods-institutionerna för internationell styrning, med FN i centrum, betonade nationernas jämlikhet och suveränitet samt icke-aggression. USA lyckades tvinga på världen dollarn, men bara genom att lova konvertibilitet mellan dollar och guld, en börda som USA inte skulle kunna bära. USA lyckades organisera Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato), men avskräcktes av Warszawaförbundet. Kapitalkontroller, planering, ekonomisk och handelsmässig styrning samt en skatte- och penningpolitik inriktad på full sysselsättning och utveckling var normala och utbredda och stängde in kapitalet i nationella burar.
Länderna i tredje världen, som hade mest att göra med dessa arrangemang, byggde upp kraftfulla internationella institutioner och rörelser för att utnyttja dem för utveckling, självständighet och samarbete mellan syd och syd:
- Bandungkonferensen, den alliansfria rörelsen, The Group of 77 + Kina, Trikontinentalen och FN:s konferens om handel och utveckling.
…och de fem principerna för fredlig samexistens (
- respekt för suveränitet och territoriell integritet
- icke-angrepp
- icke-ingripande i inre angelägenheter
- jämlikhet och ömsesidig nytta
- fredlig samexistens
) som Zhou Enlai och Jawaharlal Nehru enades om 1954, var bakslag för både imperialism och kapitalism.
Även om det förekom visst bakåtskridande, framför allt den kinesisk-sovjetiska splittringen, förväntade sig de flesta att framåtskridandet skulle fortsätta in i socialismen.
Kapitalet behärskade dock fortfarande de imperialistiska ekonomierna. Även om kapitalet expanderade produktionskapaciteten med stöd av nationalstaterna, även om arbetarklassens ökade konsumtion, samt socialistiska och utvecklingsmässiga framsteg kraftigt ökade efterfrågan, var det oundvikligt att produktionen i de kapitalistiska systemen översteg efterfrågan.
Produktivitetstillväxten nådde också en topp, trots ett betydande statligt stöd, och när de högt organiserade arbetarklasserna i västvärlden och i Tredje världen krävde högre löner och lägre priser pressades det imperialistiska kapitalets vinstmarginal ned. När investeringarna och tillväxten följdriktigt avtog, gick de imperialistiska ekonomierna in i en kris: 1970-talets andra lågkonjunktur, som ödesdigert sammanföll med USA:s nederlag i Vietnam.
Nyliberalism: Elixir för den senila kapitalismen?
De kapitalistiska ekonomierna stod nu inför ett val: fördjupa de socialistiska reformerna, det offentliga ägandet och initiativen och investera i den fortfarande växande tredje världen för att öka efterfrågan, eller, som de nyliberaler som fick stöd av kapitalet rekommenderade, häva efterkrigstidens restriktioner för kapitalet på hemmaplan och bedriva kampanj för att häva dem utomlands. Det första alternativet skulle gynna arbetande människor och tredje världen, det senare kapitalet och dess kompradorer.
Kapitalet vann. Vänstern var svag — politiskt, intellektuellt och historiskt splittrad över reformismen, första världskriget, de på varandra följande socialistiska revolutionerna efter 1917, det kalla krigets utbredda och lömska förtryck, samt välfärdsstater och förbättrade levnadsvillkor. Vänstern klarade inte att organisera den stora majoritet arbetare, kvinnor och nationella befrielserörelser som hade allt att vinna på det socialistiska alternativet och allt att förlora på det nyliberala, till ett meningsfullt politiskt alternativ. Inte heller kunde tredje världen göra det. Trots socialistiska och revolutionära framsteg i till exempel Afghanistan, Sydjemen, Angola och Nicaragua stod utvecklings- och revolutionära framstegsprocesser inför ett intensivt tryck från imperialistiska och kompradoristiska krafter och inför ett förräderi från den pågående kontrarevolutionen i Sovjetunionen.
Nyliberalismen tillkännagav sin ankomst med en attack mot arbetande människor och deras historiska vinster och en massiv räntechock som skickade de flesta länder i tredje världen in i två “förlorade årtionden” av utveckling. Arbetarnas elände spred sig, i och med den kapitalistiska restaureringen, till f.d. Sovjetunionen och de europeiska socialistiska länderna.
Trots att nyliberalismen regerade misslyckades den. Den kunde inte ens i imperialistiska ekonomier återuppta dynamisk kapitalistisk tillväxt. Den var tvungen att misslyckas.
Nyliberalismen är intellektuellt ohederlig: Den uppstod under kapitalismens monopolistiska fas och försökte försvara kapitalets privilegier mot starka arbetarklasser, och senare mot socialismer och autonom nationell utveckling, genom att lovsjunga ekonomisk frihet, äganderätt och fri marknadskonkurrens.
Genom att sponsra dess återupplivning mer än ett halvt sekel senare drömde det nyliberala kapitalet om inget mindre än den auktoritära och imperialistiska kapitalismen från före 1914.
Den historiska klockan kan dock aldrig vridas tillbaka, och nyliberalismen gick ojämnt framåt — allra längst i kapitalismens redan mer liberala angloamerikanska kärnområden — och mötte folkligt motstånd vid varje steg.
Den nyliberala politiken har minskat det statliga ägandet, minskat regleringarna av rovkapitalismen och minskat det sociala skyddet. Den angrep fackföreningarna och lämnade arbetande människor med hög arbetslöshet, stagnerande reallöner, färre förmåner, en mindre välfärdsstat, mäktigare arbetsgivare och färre sociala tjänster.
Internationellt sett blev den Internationella valutafonden och Världsbanken de imperialistiska länders överlägsna borgensmän. De bortsåg från borgenärsansvaret och tvingade länder i tredje världen att betala tillbaka sina skulder. Under 1980- och 1990-talen, när de ökade sin export, blev marknaderna för de få råvaror och lågteknologiska industrivaror som de producerade överfulla och priserna, exportintäkterna och inkomsterna sjönk. Genom att ställa krav på krympande statligt ägande förhindrade de också den statsstyrda kombinerade utveckling som tredje världens länder behövde för att bli mer produktiva, konkurrenskraftiga och kunna betala tillbaka skulden med mindre ansträngning. Samtidigt fick det imperiala kapitalet i alltför många länder i tredje världen större tillgång till resurser, varor och arbetskraft, vilket innebar att suveränitet, folkdemokrati och nationell utveckling undertrycktes.
En döende kapitalism kunde dock bara missbruka sina politiska fördelar. Den kunde inte vända den minskande ekonomiska tillväxten, produktivitetstillväxten och investeringarna. Dess snåla vägran att betala anständiga skatter, löner eller priser förvärrade efterfrågeförhållandena och ojämlikheten, liksom dess utflyttning av tillverkning till platser med lägre löner.
Vad värre är, i stället för att investera i produktion ägnade sig kapitalet, särskilt i de imperialistiska länderna, i allt högre grad åt improduktiv, rovgirig och spekulativ finansiell verksamhet. USA underlättade detta. Efter att dollarn tvingades bort från guldet 1971 uppmuntrade man systematiskt dollardenominerad finansiell verksamhet så att efterfrågan på och värdet av dollarn förblev högt. Stigande skuld- och tillgångsbubblor sög pengar ur arbetande människor, småföretagare, regeringar och skattebetalare samtidigt som de blåste upp små eliters rikedomar när regeringarna löste de allt oftare förekommande finanskriserna för att gynna fordringsägarna.
Informations- och kommunikationstekniken (IKT) spelade en mycket ironisk roll i allt detta. Den experimentella cybernetiken under sovjettiden hade visat på IKT:s potential för demokratisk socialistisk ekonomisk förvaltning och planering. Nyliberala kapitalister använde den i stället för att flytta produktionen utomlands och samtidigt kontrollera den, stödja kapitalets koncentration och centralisering, ägna sig åt plundring och finansiell spekulation, tillägna sig mark och resurser, öka kontrollen över de anställda och manipulera kunderna, kortsluta snarare än att ta itu med efterfrågeproblemet och sprida falska behov i oceaner av outfyllda verkliga behov. Sådana kapitalistiska system försämrar människors välbefinnande, kvaliteten och kvantiteten på arbetstillfällen och sociala tjänster.
Den nyliberala kapitalismen ledde också, trots en långsammare tillväxt, till den ekologiska nödsituationen med föroreningar, klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald och obeskrivlig grymhet mot djur i uppfödningsanläggningar, eftersom kapitalet förvandlade allt som jorden erbjuder mänskligheten gratis till plundring och vinst.
Den nuvarande pandemin kan faktiskt bara vara det senaste zoonotiska viruset som sprungit över till människan tack vare det accelererande intrånget i och förstörelsen av livsmiljöer för vilda djur.
Trots ett tydligt vetenskapligt samförstånd som pekar på behovet av statliga och internationella åtgärder gör kapitalismens insisterande på vinst och marknadsdrivna “lösningar” saker och ting bara värre.
Nyliberalismen försämrade kapitalismens tillväxtresultat för varje årtionde och efter 2008 var tillväxten långsammare än under den stora depressionen. I slutet av 2010-talet förväntade sig de flesta skarpa observatörer en större ekonomisk kris för de urholkade kapitalistiska produktionssystemen, typiska för de nyliberala ledarna USA och Storbritannien, i takt med att protesterna och den sociala oron ökade. Pandemin 2020 utlöste krisen och avslöjade och förvärrade de nyliberala kapitalistiska ekonomiernas chockerande perversitet som aldrig tidigare.
För att återuppliva ekonomierna och ta itu med det ekologiska nödläget efter pandemin kommer det att krävas industripolitik, statliga investeringar, social omfördelning, miljöplanering och infrastruktur för folkhälsa i en skala som är jämförbar med socialismens, och det kommer att krävas att kapitalisternas kontroll över staten och politiken upphör.
Vägen dit ligger vidöppen. Folkets missnöje med den nyliberala kapitalismen är brett och djupt, särskilt bland dem som också marginaliseras på grund av rasifiering, kön och andra faktorer.
Vänsterns avhopp och populism
Arbetande människors historiska partier och fackföreningar har dock, med några hedervärda undantag, oftast misslyckats med att mobilisera detta missnöje.
De stora fackföreningarna i de kapitalistiska länderna har historiskt sett valt klassamarbete med kapitalistiska multinationella företag och överstatliga institutioner under det demobiliserande inflytandet från Europeiska fackliga samorganisationen (EFS) och Internationella fackliga samorganisationen (IFS).
Under det nyliberala angreppet krympte sådana fackföreningar i allmänhet, vilket gjorde att ett växande prekariat världen över blev oorganiserat. Flera radikala gräsrotsfackföreningar växer emellertid i mängd och Världsfederationen för fackföreningar (WFTU), som är arvtagare till antifascistisk och antikolonial kamp, förblir socialistisk och antiimperialistisk och förenar 120 miljoner arbetare i 135 länder över den imperiala klyftan.
Arbetarnas historiska partier klarade sig sämre. När högerpartierna rörde sig åt höger mot nyliberalismen på 1970-talet följde många av dessa partier med och släppte sina band till arbetande människor, om än ofta först efter bittra strider.
Sådana förändringar är tydligast i USA-hegemonin och i Östeuropa, men de är också synliga i vissa länder i tredje världen.
Utbildade eller intellektuella delar av dessa partier visade vägen. De kombinerade klassiskt sett stora arbetarklasser med små intellektuella grupper. Under de senaste decennierna har dock de senare, ledda av politiker som Tony Blair och Clintons, vuxit numerärt och dominerat de partier som en gång tjänade arbetarklassen och styrt dem mot nyliberalism, ofta under rubriken “globalisering”.
Efterkrigstidens expanderande byråkratier behövde kvalificerad personal och utökade det professionella ledarskiktet i både offentlig och privat verksamhet. Inom ramen för nyliberalismen centraliserades samtidigt direktion, teknisk utveckling, forskning, design, juridik, marknadsföring, reklam, ekonomi och andra liknande funktioner i västländerna, medan produktion, drift, övervakning och callcenter flyttades till Trikontinentalen, vilket gjorde att de professionella ledarskikten svällde ytterligare i hegemonin.
Skiktet av högre tjänstepersoners status står högt över den arbetande massans och det åtnjuter många privilegier, bland annat tillgång till privata och/eller offentliga resurser. Det nyliberala politiska etablissemanget — valda politiker och byråkrater i regeringar, fackföreningar och icke-statliga organisationer — kommer från detta skikt.
Med släktband och yrkesmässiga band har ett politiskt etablissemang över partigränserna, som återspeglar det nyliberala politiska samförståndet, uppstått och gett oss de förvirrande synerna av Ford Foundation som finansierar Världssocialt forum, Tony Blair som utarbetar EU:s stadgar för finansiering av politiska partier, och politiska partier och stiftelser som förlitar sig på finansiering från EU och staten, oundvikligen på nyliberala villkor.
Skillnader mellan partier handlar nu i allt högre grad bara om hur partierna mobiliserar sina väljare. Medan högerpartier naturligtvis vädjar till småborgerlig socialkonservatism, kombinerar historiska arbetarklasspartier, som nu domineras av byråkrater, socialliberalism med den nyliberalism som bäst stöder deras inkomster och livsstil.
Även när den är som bäst fokuserar socialliberalismen på enskilda, vanligtvis privilegierade medlemmar av marginaliserade sociala grupper [kvinnor, “synliga” minoriteter, sexuella minoriteter, etniska minoriteter] och deras kamp. Medan socialliberalismen ger upphov till de “kulturkrig” som ger rubriker, försummas den stora majoriteten (arbetarklassen) i de marginaliserade grupperna.
Majoriteten inom de marginaliserade grupperna är oproportionerligt fattig, arbetslös och osäkert sysselsatt. Dess situation förbättras inte, utan förvärras till och med när socialliberalismen kombineras med nyliberalismen.
Det är framför allt på grund av sitt fokus på den redan, relativt sett, priviligierade minoriteten inom de marginaliserade grupperna, som de traditionella europeiska socialdemokratiska partierna så hastigt har förlorat en så stor del av sitt stöd.
Det byråkratiska skiktet föredrar möten, konferenser, forum, mediedebatter och valkampanjer framför det hårda arbetet med politisk massorganisation i arbetarklassens bostadsområden och fabriker.
Samtidigt söker de arbetande som lider av låga priser på sin produktion, lider av arbetslöshet, lider av alienation och lider av otrygghet, fortfarande efter en socialism som bygger på deras kollektiva rättigheter. De är dock splittrade efter inkomst, färdigheter, kön, etnicitet och alla andra sociala gränser, och de hålls politiskt förvirrade av manipulativa “kulturkrig” mellan höger- och vänsterflyglarna inom det objektivt sett reaktionära och kontrarevolutionära nyliberala politiska etablissemanget och av etablissemangets gemensamma häxjakt på verkligt radikala partierna och folkrörelserna.
Detta etablissemang, som Håkan Juholt kallade “klägget”, har börjat beskriva både högerns och vänsterns ansträngningar att mobilisera massan av nyliberalismens missnöje som “populistiska”. Såväl Trumps, Bolsonaros eller Modis högerextrema politik å ena sidan och Corbyns eller Chávez vänsterpolitik å andra sidan, anklagas för att fokusera på social splittring. De högerradikala manipulerar dock de sociala klyftor som nyliberalismen skapat för att komma till makten, medan de vänsterradikala försöker läka dem genom att vända nyliberalismen.
Vad än värre är — det politiska etablissemangets jämlikhet är illusorisk: de kan tolerera att en figur som Donald Trump innehar presidentämbetet, men genuint progressiva politiker som Bernie Sanders stoppas innan de kommer för nära att kunna väljas av massorna. Skulle en progressiv person ändå lyckas vinna valet, så ifrågasätts valets legitimitet av etablissemangets propagandamaskin. Skulle en progressiv person trots detta lyckas bli tillträda sitt ämbete, så jagas, ifrågasätts och smutskastas den personen ständigt — både i ämbetet och privat.
De breda massornas gemensamma problem diskuteras inte ens, än mindre tas de upp. Majoriteten förblir motståndare till nyliberalismen eftersom de politiska etablissemangen förkastar även de minsta eftergifter. Men även om folken i kapitalistiska länder (i tredje världen, i postkommunistiska länder, i det avindustrialiserade västvärlden) är motståndare till nyliberalismen, kan detta motstånd endast finna få, om ens några, politiska uttryck.
Liksom i mellankrigstidens Tyskland är det illavarslande att många tidigare centristiska “medelklasser” nu frestas av högerextrema idéer. Många av de spontana uppror mot nyliberalismen som uttrycker de arbetande människornas uthållighet, som de franska “gula västarna”, faller offer för reaktionen.
Den internationella kommunismens politiska och moraliska kris efter Sovjetunionens sönderfall 1991 och förräderiet från kommunistiska ledare, karriärister som föredrog professionell uppstigning genom partibyråkratin framför att tjäna det arbetande folket, förvärrar problemet.
Fiktiva “solidariteter” — nationalistiska, rasistiska, anti-kommunistiska — vänder demagogiskt eftersatta grupper mot andra offer för samma system. Detta för att hindra dem från att identifiera de som verkligen är ansvariga för deras olycka.
I dag rasar därför klasskampen inom den breda vänstern, när den istället borde föras av en enad röd front. Den breda vänstern skulle göra klokt i att använda den liberala anti-fascismens intersektionella analysverktyg för att identifiera och eliminera privilegier inom kollektivet. Detta skulle flytta fokus, från de socialliberala etablissemangens splittrande identitetspolitik och “kulturkrig”, till de breda massornas gemensamma intresse av klasskamp.
Men i takt med att den ekonomiska krisen fördjupas förlorar dock de nyliberala politiska etablissemangen kontrollen över politiken, särskilt som de socialistiska samhällenas framgångar på det internationella planet visar på kapitalismens förfall och dess kostnader.
Nyliberalismen och västvärldens nedgång
Nyliberalismen klarade inte att förlänga den chock som den ursprungliga offensiven, mot arbetarklasserna, mot tredje världen och så småningom mot Sovjetunionen och den östeuropeiska socialismen, innebar.
När den breda klyftan mellan nyliberala idéer och verkligheten fortsatte att öka tvingades nyliberalismen att förändras från sin ursprungliga Thatcher-Reagan-Pinochet-form till “globalisering” på 1990-talet, USA:s “imperium” på 2000-talet och “åtstramning” på 2010-talet.
När västvärlden dansade på Sovjetunionens grav, meddelade Francis Fukuyama, filosofen på USA:s utrikesdepartement, att historien hade tagit slut. Mänskligheten hade nått sitt mål: liberal demokrati och kapitalism. Den kunde inte gå längre. En förbluffad värld förväntade sig unipolaritet och hoppades på en fredsutdelning. Historien själv hade andra idéer.
Unipolaritet?
I takt med att den ekonomiska nedgången minskar medelklassens karriärvägar, kommer prekariatet att omfatta alltfler utbildade ungdomar och äldre chefer.
I stället för unipolaritet påskyndade den östeuropeiska socialismens död utvecklingen mot pluripolaritet. I takt med att nyliberalismen låste in västvärlden i en allt lägre tillväxt började världsekonomins tyngdpunkt förskjutas. Den försköts i riktning mot Kinas snabbt växande socialistiska marknadsekonomi och mot de stora kapitalistiska utvecklingsländerna (som då hade dragit sig tillbaka från den värsta frimarknadsfundamentalismen) t.ex. Brasilien, Ryssland Indien och Sydafrika. På 2010-talet krävde dessa länder en reform av de internationella styrande institutionerna, däribland IMF och Världsbanken.
När väst vägrade att samarbeta lanserade de nya ekonomierna, särskilt Kina, nya institutioner. Dessa omfattade Asiatiska investeringsbanken för infrastruktur, Shanghai-samarbetsorganisationen, Nya utvecklingsbanken och Bolivarianska alliansen för folken i vårt Amerika.
Kina och Ryssland ledde också den eurasiska integrationen genom att utnyttja Kinas växande ekonomiska tyngd (två tredjedelar av världens länder handlar i dag mer med Kina än med USA), Kinas initiativ till en ny sidenväg och Rysslands återupplivade militära styrka, för att tillgodose grannländernas ekonomiska och säkerhetsmässiga behov.
Den resulterande eurasiska polen, som omfattar nästan en tredjedel av världens befolkning och mer än hälften av dess territorium, övervinner det destruktiva arvet från den gamla sino-sovjetiska splittringen, åtminstone för antiimperialistiska syften.
Afrika och Latinamerika har också hävdat sig mot väst
Latinamerikas “rosa flodvåg” av vänsterregeringar vägrade att försvinna trots USA:s våldsamma försök att underminera dem.
I Afrika samlas nationella och vänsterkrafter, trots bakslag som i Libyen. De tidigare franska afrikanska kolonierna bevittnade massrörelser mot den nykoloniala CFA-francen. Man motsatte sig den franska ockupationen av den strategiskt viktiga Centralafrikanska republiken och organiserade val under skydd av ryska och rwandiska trupper. SADC-länderna motsatte sig de brittiskledda regimförändringsförsöken i Zimbabwe, medan ett antal grannländer hjälper Moçambique att bekämpa det ISIS-influerade upproret i norra delen av landet.
Afrika och Latinamerika är i dag ekonomiskt och politiskt mer oberoende och återupplivar den panafrikanism och panlatinamerikanism som generationer av revolutionära kvinnor och män kämpat för, vilket visar att de revolutionära socialistiska fröna fortfarande gror.
Fredsutdelning?
Fredsutdelningen uteblev också. USA försökte kompensera sin minskande ekonomiska centralitet med militär aggression. Krigen spreds, med paroller om “mänskliga rättigheter”, “demokrati” och “ansvar att skydda” medborgare i påstått misslyckade stater, och blev hybrida. Hegemonins krig främjade inte demokrati, utan spred nyliberal kapitalism för att öppna de fattiga länderna för det imperiala kapitalets överexploatering, till och med slaveri, samtidigt som de mest grundläggande mänskliga rättigheterna kränktes – rätten till liv och utveckling. De straffade också trotsiga länder som Kuba, Venezuela, Libyen, Nordkorea och Iran genom att blockera tillgången till läkemedel, metaller, olja och livsmedel.
Dessa imperialistiska krig visade sig också vara oändliga. För det finansialiserade och avindustrialiserade västvärlden, som fortfarande har stora vapenproduktionsindustrier, var krigen industripolitik. Den USA-ledda västvärlden, som kan förstöra men inte återuppbygga, och som utkämpar krig lika mycket för att testa och marknadsföra vapen som för att vinna dem, vann inga segrar. Varken själva eller med hjälp av garnisonsstater som Israel. De lämnade bara spår av förstörelse.
Den ökande militarismen, förtrycket, utarmningen och miljöförstöringen skapade vågor av migranter. Migranter som ytterligare förtrycktes av de gränskontroller som de västliga länderna införde. Gränskontroller som ofta lades ut på grannstater eller på grannstaters grannstater (som t.ex. Guatemala eller Turkiet).
Berlinmuren må ha fallit, men i dess kölvatten växte ytterligare hundratals murar upp. Murar som inskränkte yttrandefriheten, utarmade sanningsenligheten, straffade visselblåsning och minskade protest- och demonstrationsfriheten. Kränkningar av de mänskliga rättigheterna blev rutin, inte bara i utanför västvärlden utan även i städer som Minneapolis, Göteborg och Paris.
Hur kan det finnas mänskliga rättigheter utan fred och utveckling, social rättvisa och sociala rättigheter? Hur kan stater och folk uppnå dessa utan suveränitet, utan erkännande av världens pluripolaritet och utan respekt för, snarare än stigmatisering av, länder som Kina, Kuba eller Nicaragua, som försöker uppfylla dessa mest grundläggande mänskliga rättigheter?
Kapitalismen begår sina brott mot mänskligheten och mot själva samhällets möjligheter till tonerna av antikommunistisk propaganda, och försöker hindra människor från att inse att socialismen bättre skulle skydda deras mänskliga rättigheter. Liberala friheter som yttrandefrihet och föreningsfrihet; liksom rätten till ett anständigt, välbesökt, kulturellt rikt och hälsosamt liv är självklara för den demokratiska socialismen.
Detta var det tråkiga tillståndet för västvärldens ekonomi, samhälle, politik och internationella inflytande när Covid-19-pandemin drabbade världen.
Kapitalism och socialism i stresstestet av pandemin
Oförberedda trots förvarningar och med ett inledande förnekande av allvaret, drabbades kapitalistiska länder, rika som fattiga, hårt av pandemin. De sociala infrastrukturerna och hälsovårdsinfrastrukturerna, som redan var allvarligt försvagade efter årtionden av underfinansiering, överansträngdes i de flesta rika länder och kollapsade helt i många fattiga länder. De otillfredsställda behoven av hälsovård, oavsett om de är av covidisk eller ej, ökade i spiralform. De kapitalistiska regeringarna påstod att de slits mellan att rädda liv och försörjning, när de i själva verket satte människor i fara för kapitalistiska vinster.
I USA prioriterade de offentliga myndigheterna framför allt stöd till de svällande finansmarknaderna, som var av aldrig tidigare skådad omfattning och mångfald av åtgärder. Vissa nyliberala regeringar har till och med funderat på att uppnå “flockimmunitet” genom smitta, oavsett dödssiffrorna. Allmänhetens protester förhindrade detta, men kunde inte hindra den bara något mindre mordiska “begränsningsstrategin”: att använda vinstminskande nedläggningar så sparsamt som möjligt och att hålla antalet sjukhusinläggningar tillräckligt lågt, så att de svaga offentliga hälsovårdssystemen inte skulle kollapsa.
De nyliberala regeringarna, som länge varit engagerade i företags- och handelsmedicin, vägrade helt enkelt att stärka hälsovårdssystemen eller bygga upp den samhällsbaserade sociala och medicinska vårdkapacitet för testning, spårning och stödd isolering av fall och kontakter som krävs för att undertrycka viruset. I stället erbjöd politikerna sina kapitalistiska vänner möjligheter till privata vinster genom att upphandla hälsovård och offentliga tjänster från privata aktörer.
Under tiden förlängdes och upprepades oundvikligen de tveksamt tillämpade lockouterna, vilket ledde till att ekonomierna rasade djupt ner i den negativa terrängen och äventyrade miljarder människors verkliga försörjningsmöjligheter.
De kaotiska cyklerna av tveksamma nedläggningar och alltför tidiga lättnader i nyliberala kapitalistiska länder gjorde också att tillräckligt många “viktiga” arbetstagare var utsatta, och att regeringskommunikation i dålig tro gjorde att tillräckligt många motsatte sig restriktioner och vaccinationer. Detta med resultatet att de drabbades av några av de högsta fall- och dödstalen i världen.
Även om de rika länderna erbjöd visst ekonomiskt stöd till enskilda (för att hålla uppe efterfrågan snarare än att stödja människor), var detta inte möjligt i (de flesta redan skuldsatta) fattiga länder, vars regeringar fick ännu sämre möjligheter att reagera på pandemin eller tillgodose grundläggande behov.
Redan djupa sociala klyftor har fördjupats ytterligare. Höginkomsttagare arbetade hemifrån. Med full lön och minskade utgifter betalade de till och med av på sina skulder. Och stödet till finansmarknaderna ledde till att de fick en aldrig tidigare skådad uppgång, med följd att de redan penningstarka eliterna blev ännu rikare och miljardärerna ännu fler, medan de redan mest utsatta (genom stigande priser) blev ännu fattigare och (genom förvärrade arbetsvillkor) blev ännu mer utslitna och sjuka.
Arbetande människor, särskilt kvinnor i låglöneyrken, rasifierade minoriteter och andra utsatta grupper med osäkra anställnings- eller arbetsförhållanden, drabbades antingen av fattigdom, arbetslöshet, isolering, förlorade besparingar, skuldsättning och ren förtvivlan, eller så var de “viktiga” och “frontlinjenära” proletärer, som fortsatte att arbeta och medan de utsattes för infektioner, sjukdomar och död. Dålig tillgång till hälso- och sjukvård, överfulla bostäder och hemlöshet ökar risken för infektioner, sjuklighet och dödsfall. Eftersom många fackföreningar på ett otillräckligt sätt eller inte alls företräder dessa arbetare och opportunistiska arbetsgivare inte skyddar deras hälsa, har deras svåra situation förblivit i stort sett ohanterad.
Kvinnor, som på patriarkatets order föder barn. Kvinnor, som utan ersättning är de som huvudsakligen tar hand om barn, sjuka och äldre i hemmet. Kvinnor, som har lägre betalda arbeten. De drabbades ytterligare av pandemin och nedläggningarna.
Kraven på barnomsorg i samband med att skolor och daghem stängdes ledde till att miljontals kvinnor slutade arbeta. Ensamstående kvinnor med barn i hemmet drabbades särskilt hårt. När hälsovårdssystemen kollapsade förlorade miljontals kvinnor tillgången till preventivmedel och under lockdowns drabbades kvinnor av oproportionerligt mycket våld i hemmet.
Andra marginaliserade grupper var också sårbara. Tack vare regeringarnas desinformation och högerns syndabocksarbete drabbades olika etniska minoriteter (östasiater i Nordamerika och Västeuropa, muslimer i Indien) av ökande våld och hatpropaganda. Diskrimineringen av sexuella minoriteter och könsminoriteter i fråga om arbete, bostäder, hälsovård och sociala tjänster ökade, vilket också innebar att de utsattes för större hälsorisker.
Slutligen drabbade isolering och brist på socialt engagemang och deltagande, avbruten utbildning och examina särskilt unga människor. De som inte har tillförlitlig tillgång till datorer, Internet och elektricitet drabbas värre och många kan komma att hoppa av skolan helt och hållet. De dåliga arbetsmöjligheterna och möjligheten att aldrig få arbete fördjupade ungdomarnas hopplöshet ytterligare.
Kontrasten med Kinas socialistiska system var häpnadsväckande. Kina är, för att vara ett utvecklingsland, utrustat med en imponerande hälsoinfrastruktur och styrt av ett parti som kan prioritera att rädda liv på ett målmedvetet sätt. Detta genom att bygga fullt utrustade sjukhus på några dagar eller mobilisera vårdpersonal från hela landet för att skynda sig till Wuhan. Kina har undertryckt viruset, räddat miljontals liv och kan nu skryta med en ekonomi som återigen är ledande i världen när det gäller tillväxt.
Andra socialistiska erfarenheter var liknande: den 6 augusti 2021, vid sidan av Kinas 3,22 dödsfall per miljon, begränsade Vietnam, Laos (det mest bombade landet i världen), Kuba, Venezuela och Nicaragua antalet dödsfall i Covid-19 per miljon till 27,94; 0,96; 281,11; 128,92 och 29,59, respektive. Jämför detta med de västliga kapitalistiska ekonomierna med 1.858,96; 1.920,72; 704,81 och 1.661,87 för USA, Storbritannien, Kanada respektive Frankrike. De östasiatiska kapitalistiska ekonomierna, med sina traditioner av statlig interventionism och “konfucianska” sociala sedvänjor, klarade sig bättre med 120,61 (i Japan) och 41,21 (i Sydkorea) dödsfall per miljon.
De kapitalistiska länderna gjorde allt för att inte erkänna denna socialistiska framgång. Till och med den prestigefyllda medicinska tidskriften The Lancet föredrog att (i en studie som begränsades till OECD-länderna och som inte omfattade de exemplariska socialistiska modellerna för begränsning av smittspridning) visa att undertryckande är bättre än lindrande åtgärder.
De nyliberala regeringarna (var ovilliga att göra de offentliga investeringarna i kompetens och människor för att undertrycka viruset) är angelägna om att öka vinsterna från Big Pharma och satsade allt på vacciner. Men även om vacciner är nödvändiga är de inte tillräckliga mot en pandemi. Ett ordentligt, samhällsbaserat system för testning, spårning och väl understödd isolering är nödvändigt (särskilt när tveksamhet inför vaccinering, som beror på att förtroendet har urholkats, gör att vaccineringarna även i rika länder inte når upp till de nivåer som krävs för att befolkningen skall bli immun), och Tredje världen förblir i stort sett oskyddad, vilket gör att nya varianter uppstår och sprids.
Den nyliberala vaccinapartheid kommer faktiskt att se till att de gör det. De rika länderna köper upp de knappa förråden och håller dem knappa genom att insistera på att respektera Big Pharmas “immateriella rättigheter” och hindra många länder från att tillverka dem. När Kuba, Kina och Ryssland ökar världens vaccinförråd genom försäljning och donationer till överkomliga priser hånar västvärlden detta som “vaccindiplomati” och avskräcker fattiga länder från att ta emot dem.
När nya varianter dyker upp kommer nya vacciner eller förstärkare visserligen att ge Big Pharma ännu större vinster, men de kommer också att hålla de kapitalistiska samhällena kvar i en cykel av lokala eller nationella nedskärningar och lättnader och allt vad det innebär för de arbetande människornas försörjning, för att inte tala om fördjupad osäkerhet, ojämlikhet, hopplöshet och död.
Återhämtningen, när den väl kommer, kommer garanterat att bli svag och K-formad, vilket ytterligare fördjupar ojämlikheten mellan en liten, allt mer oanständigt rik elit och resten.
Klass och nationell kamp för socialism
Den starka kontrasten mellan socialismens framgångar och kapitalismens misslyckanden har placerat kapitalismens öde i den internationella maktbalansen. Framsteg mot socialismen inom den närmaste framtiden kommer att innebära internationell kamp lika mycket som nationell klasskamp, om inte mer.
De imperialistiska kapitalisterna reagerar genom att försöka inleda ett nytt skede av nyliberalismen, ett pseudofilantropiskt skede.
Den dominerande diskursen kommer att göra anspråk på att via näringsidkare förse människor med viktiga nödvändigheter, vare sig det handlar om vacciner, grön eller medicinsk teknik eller utbildnings- och hälsovårdstjänster. Med en efterfrågan som ytterligare har pressats ned av den ekonomiska kris som pandemin utlöste kommer staten naturligtvis att vara den föredragna kunden. Diskursen om medborgarnas rättighet att kräva vissa produkter och tjänster kommer att spridas och valfrihet kommer att användas som argument för att upphandla dessa snarare än att tillverka och utföra i allmän regi. Med detta kommer behovet av en större statlig roll och högre statliga utgifter än om staten själv inte bara var kravställare utan även utförare.
Företagens privata produktion i vinstsyfte av dessa nödvändigheter kommer att rättfärdigas med argument om den privata sektorns “innovation”, “valfrihet” och “effektivitet”. Skatteintäkterna kommer att betala för den faktiskt ineffektiva och auktoritära privata produktionen av usla och otillräckliga varor och tjänster. Finansiell spekulation och rentierverksamhet kommer att fortsätta i oförminskad omfattning.
Naturligtvis kommer denna nya nyliberalism, på grund av fördjupade sociala klyftor och kapitalismens avancerade produktiva försvagning, onekligen att möta motstånd. Även om det inte finns någon organiserad och listig vänsteropposition kommer den nya nyliberalismens uppenbara misslyckanden (i samband med allt fler avslöjanden om bedrägeri och korruption) att skaka om politiken. Internationellt sett kommer ansträngningarna att exportera dessa metoder och diskurser utanför kapitalismens imperiala kärna att ha begränsad framgång, eftersom de mer ansvarsfulla regeringarna ser till att stärka alternativa handels- och investeringsförbindelser med t.ex. Kina.
I takt med att pluripolariteten ökar, den imperialistiska dominansen och dollardominansen minskar och kapitalismen fortsätter att fungera dåligt, kommer det nya kalla krigets propaganda mot Kina att låta alltmer ihålig.
Splittringarna inom det kapitalist-imperialistiska lägret (inom Nato, dess traditionella allierade, mellan stater, mellan företag och till och med mellan och inom kapitalistiska klasser) kan tack vare Kinas växande ekonomiska attraktionskraft bara öka.
USA:s försök att samla europeiska, öst- och sydasiatiska och antipodiska “demokratiska” allierade i en ny “Indo-Stillahavs-kvadrilateral”-strategi har redan stannat upp.
Den “regelbaserade internationella ordningen”, som bygger på de påstådda universella värderingar som USA föreslår, avslöjas alltmer för vad den är: ett imperialistiskt förnekande av tredje världens rätt att utvecklas, som påtvingas genom militär aggression, sanktioner, embargon och krig.
Kinas stöd för en internationell “gemenskap med en gemensam framtid för mänskligheten” som bygger på gemensamma värderingar, FN:s principer och de fem principerna om fredlig samexistens är ett mycket mer attraktivt alternativ som kan ta itu med mänsklighetens gemensamma problem.
Kapitalismen befinner sig i ett inhemskt och internationellt dödläge och de klasser och nationer som kämpar för socialismen måste gå framåt i solidaritet. I denna framryckning kan vissa regeringar och rörelser, till exempel Iran eller Ansarullah i Jemen, vid första anblicken framstå som märkliga medresenärer för arbetande människor och deras socialistiska nationer och rörelser. De är emellertid resultaten av att utsättas för imperialistisk aggression, krig, blockader, ekonomiska och finansiella sanktioner, färgrevolutioner och regimskiften och förtjänar därför åtminstone antiimperialistisk solidaritet.
Folken och folkens krav på socialism i dag
Kapitalismen har för länge sedan upphört att vara historiskt progressiv. Mänskligheten står nu inför uppgiften att rycka loss den världsomspännande socialiseringen av produktionen från kapitalismen och ställa den under allmänhetens och produktivkrafternas demokratiska kontroll.
Vi befinner oss precis på gränsen till en ny industriell revolution som inbegriper robotik, artificiell intelligens, nanoteknik, kvantdatorer, bioteknik, sakernas internet, 3D-utskrifter och liknande. Kapitalismen kan inte utveckla deras fulla potential, eftersom Kina visar vägen och i allt högre grad tar kontroll över sina standarder, immateriella rättigheter och tillhörande räntor från den kapitalistiska världen och utmanar den amerikanska säkerhetsstatens cyberöverhöghet.
I dag bygger ett fåtal folk redan socialismen, men de allra flesta folk får betala priset för att underhålla och kontrollera sina minskande och alltmer utpressande kapitalistklasser. Det är hög tid att alla arbetande människor börjar bygga socialismen genom att bilda en “klass för sig själv”, störta kapitalistklassen, ta den politiska makten och utveckla demokratin.
Naturligtvis kommer vi att nå kommunismen – ett klasslöst samhälle som producerar bruksvärden snarare än (bytes)värden och som fördelar samhällsprodukten genom att ta “från var och en efter förmåga” och ge “till var och en efter behov” – först i slutet av en mycket lång väg.
Vi måste först genomgå flera socialistiska stadier (med alltmer socialiserad produktion, distribution och planering) innan vår produktionskapacitet, våra samhällen och våra kulturer blir kapabla att relatera till andra divider, kollektiv och samhällen i solidaritet, samtidigt som vi lever harmoniskt med ekosystemets alla andra komponenter.
Nyckeln till detta är att kollektivt överta kontrollen över staten från kapitalet. Den offentliga maktens, statens, roll är väsentlig och särpräglad, och kontrollen över den bör ligga i händerna på de breda massorna. Även om kapitalet under de tidiga socialistiska stadierna kan tillåtas styra över betydande privata företag, måste en socialistisk stat, för det allmänna intresset, successivt genom planering underkasta all produktion sociala ändamål. Huruvida vissa produktionsmedel skall socialiseras är ett kontextuellt och ofta pragmatiskt beslut.
Varje land, med sin historiska utformning av produktionsutveckling, sociala organisation och kultur, kommer att gå vidare på denna väg i sin egen takt och med sitt eget mönster. Vissa kan komma att ansluta sig sent till resan, vissa kan ta intressanta omvägar och vissa, troligen ett mycket litet antal, kommer kanske inte att ansluta sig inom en tillräckligt snar framtid utan istället gå under med den döende kapitalismen.
Den övergripande principen “människor och planet före vinster” innebär följande viktiga krav för människor och folk som kämpar för socialism:
- Fysiskt, ekonomiskt och känslomässigt lidande under pandemin gör att en fullständig socialisering av hälso- och sjukvården, med universell tillgång utan kostnad vid användningsstället, blir den hävstång som öppnar portarna till socialismen. Den måste innefatta samhällsbaserade folkhälsosystem som utvidgas till de mest avlägsna distrikten och byarna. Den måste erbjuda de bästa metoderna för förebyggande och behandling av nuvarande och framtida pandemier. Sådana hälsovårdssystem är möjliga i såväl fattiga som rika länder och har ytterligare två fördelar.
Deras behov av kvalificerad sjukvårdspersonal kommer att utvidga den offentliga utbildningen och forskningen om förebyggande och botande åtgärder, vilket kommer att ge många människor arbete av hög kvalitet.
Deras behov av en aktiv offentlig myndighet som är starkt engagerad i social välfärd är precis vad som objektivt sett är nödvändigt för övergången till ett socialistiskt samhälle.
Om ett sådant offentligt hälsovårdssystem visar sig vara möjligt (om inte helt så åtminstone i stor utsträckning), så kommer människor tydligt att se, efterfråga och vara villiga att arbeta för att utvidga dess modell till andra liknande områden, såsom utbildning, barn- och äldreomsorg eller bostäder. - För att kartlägga den socialistiska utvecklingens väg framåt påminner vi om vad Marx visste väl: de två viktigaste produktionselementen, naturresurser och arbete, är inte varor och inte heller det viktigaste instrumentet för deras sociala organisering (pengar) är det. Kapitalismen trasslar, genom att behandla dem som varor, in sig i motsättningar (av privat tillägnande av frukterna av socialt arbete, av miljöförstöring, och av prekariat i arbetskraftsreserv, jordbruksproduktion, utvinning av primära råvaror, samt misskötta pengar och finanskriser). Att avkommodifiera naturresurser, arbete och pengar kommer att utgöra ett stort framsteg mot socialismen.
Det kan inte nog betonas hur brådskande det är att lösa det ekologiska nödläget. Vi måste ta mark och vattenområden i offentlig ägo för att få en genomförbar och genomförbar plan för att förhindra ekologiska katastrofer. En sådan plan bör bygga på ett brett folkligt deltagande och storskaliga statliga investeringar, och den kommer med nödvändighet att omfatta avyttring av fossila bränslen, investeringar i och användning av förnybar energi och koldioxidfri kollektivtrafik i en aldrig tidigare skådad omfattning, återställande av den biologiska mångfalden, beskogning och omorganisering av livsmedelssystemet. Det kommer också att främja ett rationellt och rättvist tillhandahållande av bostäder och fördelning av mark för olika ekonomiska ändamål.
Universell tillgång till, fördelning av och tilldelning av arbete och dess belöningar för alla som kan arbeta, i kombination med stöd, delaktighet och gemenskap till dem som av olika skäl inte kan arbeta, samt en minskning av arbetstiden för alla i takt med att produktiviteten ökar, öppnar dörren för självständiga och kreativa sysselsättningar som kan främja dividens individuella och kollektiva förverkligande, samt vetenskapen, filosofin, matematiken, lingvistiken och kulturen till tidigare oanade höjder.
Vi måste nationalisera pengar och banker för att omvandla dem till instrument för socialt organiserad produktion och distribution.
Under de senaste åren har de imperialistiska länderna, förutom naturresurser, arbete och pengar, försökt att göra kunskap och teknik till handelsvaror genom immateriella rättigheter. Liksom naturen är kulturen, kunskapen och tekniken mänsklighetens gemensamma arv, dess andra natur. Vi måste vända på denna kommersialisering och göra utbildning och forskning offentliga och kunskapsflödet fritt. - Ytterligare socialistiska framsteg ligger i den rationella principen att monopol (såsom resursutvinning, transporter, de digitala plattformarna vars privata ägande förhindrar att deras potential att gynna samhället fullt ut utnyttjas) och produktionen av livets nödvändigheter (mat, bostäder, utbildning eller sjukvård) först skall regleras kraftigt, sedan kommunaliseras eller nationaliseras och tillslut internationaliseras. Deras privata ägande tjänar samhället illa.
Utvecklingen mot socialismen kommer att gå smidigare där det offentliga tillhandahållandet och det offentliga ägandet redan är långt framskridna tack vare klasskamp och internationell kamp för rättvis handelspolitik. Naturligtvis måste vi avlägsna de befintliga begränsningarna (t.ex. klassmässiga, patriarkala och rasistiska fördomar) och demokratisera dem, inte bara formellt utan i grunden. - Alla länder, särskilt de rika, måste också genom debatt och diskussion skilja på verkligt behov och simulerade behov som genom konsumtionsillusioner och planerad föråldring endast existerar för att uppfylla kapitalismens behov av marknader och som i stället för marknadsmättnad genererar permanent missnöje och begär, för att inte tala om miljöförstöring. En viktig följd är att all slösaktig verksamhet – t.ex. vapenproduktion (utöver grundläggande försvar) eller finansiell spekulation måste stoppas.
Dessa mål kommer att vara lättare för samhällena att uppnå i en rättvis internationell miljö. - Vi måste motsätta oss det USA-sponsrade imperialistiska nya kalla kriget och bygga upp ett ambitiöst multilateralt internationellt styrelseskick. Ett styrelseskick som gör det möjligt för alla länder att utvecklas, skapa ekonomisk jämlikhet samt jämställdhet mellan alla sektioner i den intersektionella analysen och ta itu med gemensamma utmaningar genom ekonomiskt, politiskt, finansiellt, vetenskapligt och kulturellt samarbete till ömsesidig nytta i jämställda och jämlika, samt för samtliga parter lika gynnsamma, relationer. En verklig utveckling i Tredje världen kräver investeringar i mänsklig kapacitet och en ny vetenskaplig och teknisk revolution för att tillgodose människans och planetens behov, en kooperativ integrering av ekonomierna för att förbättra industriella kedjor, datakedjor och kedjor för mänskliga resurser, samt hållbara förbindelser och grön infrastruktur för att sprida vinsterna brett.
- Vi måste också sätta upp en utmaning mot den falska och hycklande universalism med vilken imperialistiska länder har artikulerat sitt herravälde i århundraden. Vi måste ersätta den med gemensamma värderingar och principer för att ta itu med gemensamma utmaningar: osäkerhet, misstro, bristande respekt, krig, orättvis utveckling; ökande ojämlikhet av alla slag; allvarliga skador på mark, jord, vatten, hav, luft och allt annat som upprätthåller ett levande ekosystem och mänskligt liv och vars nedbrytning hotar den ekologiska hälsan; bristfällig hälsoinfrastruktur, ineffektiv katastrofhantering, samt ohållbar skuldsättning. Den internationella styrningen måste återspegla världens objektiva och växande pluripolaritet. De ursprungliga idealen i FN-stadgan och de principer om fredlig samexistens som förespråkas av den alliansfria rörelsen är utmärkta grunder för att ytterligare bygga upp alternativ till de institutioner som domineras av USA och västvärlden.
Mångfalden i vår värld och dess civilisationer är en stor resurs och endast principer om jämlikhet, ömsesidig respekt och ömsesidigt förtroende kan upprätthålla den. Även om fred, utveckling, jämlikhet, rättvisa, demokrati och frihet är gemensamma värden för mänskligheten finns det ingen universell politisk modell. I stället måste världen engagera sig i ett ständigt utbyte, ömsesidigt lärande och dela med sig av fördelarna med framsteg.
Arbetare i alla länder, förtryckta folk och nationer, förena er!
