The flag of the Republic of the Philippines and the banner of the Armed Forces of the Philippines
Filippinerna är en republik vars president är statschef, regeringschef och överbefälhavare för de [regeringskontrollerade] väpnade styrkorna (AFP). Presidenten har ett mandat på sex år och kan inte väljas om. Politiska partier byggs upp runt starka enskilda politiker och upplöses när dessa drar sig tillbaka från politiken. Det är vanligt att politiker (efter valnederlag) byter eller skapar ett nytt parti, så partier bildas och läggs ned i rask takt.
Filippinsk lagstiftning tillvaratar, med vissa undantag, de borgerliga mänskliga rättigheterna relativt väl (t.ex. kan man avseende diskriminering på arbetsmarknaden konstatera att Filippinerna är förhållandevis jämställt), medan ingen av de socialistiska mänskliga rättigheterna är lagstiftad (dock ger 4P-lagen, efter mexikansk modell, ett visst skydd mot djup fattigdom).
Allmän förskoleålder är 4 år och den 7-åriga allmänna grundskolan startar vid 6 års ålder och är indelad i elementärskola och högstadieskola. Det 3-åriga gymnasiet (undergraduate college) är antingen avgiftsfritt/allmänt eller avgiftsbelagt/privat och detsamma gäller universiteten. Det råder skolplikt, men denna saknar uppföljning.
Sjukvården består av såväl allmänna (nästintill avgiftsfria) sjukhus och läkarstationer, samt privata sjukhus. Det råder inom hela vården, med undantag för de mest exklusiva klinikerna, brist på sjuksköterskor och patienters anhöriga tvingas ta rollen som obetalda vårdbiträden. Detta får till följd att den som saknar anhöriga och inte är ekonomiskt välbeställd endast får medicinsk behandling och ingen omvårdnad. Varje år utexamineras ett stort antal sköterskor, men de flesta av dessa blir omedelbart utlandsanställda (OFW).
Filippinerna antog 2016 ett tiopunktersprogram för social och ekonomisk utveckling.
De främsta bristerna i filippinsk lagstiftning för mänskliga rättigheter är bl.a. att
åldern för straffmyndighet är 12 år.
rätten till skilsmässa är olika beroende på religiös tillhörighet. Kristna har ingen laglig rätt till skilsmässa utan hänvisas till en lång, krånglig och kostsam annulleringsprocess i domstol.
abort är olagligt och straffet är 6 månaders fängelse för den havande kvinnan och upp till 6 år för den som utfört aborten.
barnaga är förbjudet i lag, men lagen har inte tagits i bruk.
våld och tvångsförflyttning av urbefolkning förekommer, i syfte att exploatera naturresurser, med stöd av nationell lag. Det finns fler än 100 olika ursprungliga etniska minoriteter i landet, varav hälften i drabbade regioner.
Trots relativt föredömlig lagstiftning är det dock så att efterlevnaden lämnar övrigt att önska. Hög frekvens av straffrihet råder för gärningspersoner som är anställda inom polis- och rättsväsende. Korruption gör att välbesuttna kan köpa sig fördelar inom politiken och vid rättslig prövning. Polisiära, militära och paramilitära organ gör sig regelbundet skyldiga till utomrättsliga avrättningar och påtvingade försvinnanden. Lantadel, borgmästare och stora företag har ofta egen milis (som bl.a. används för att tvinga lokalbefolkningar att sälja mark till kraftigt underpris, s.k. landgrabbing).
Tolka inte detta som förespråkande av Stalinismen. Som libertin anarkist-Marxist anser jag densamma vara reformistisk och byråkratisk, samt fruktansvärt auktoritär. Min avsikt är enbart att påvisa hur förljugen den bild vi serveras i västmedia är.
Josef Vissarionovich Dzjugasjvili, sedemera Stalin, känd som ”Soso” och ”Koba”, föddes den 18 december 1878 och var bolsjevikpartiets generalsekreterare 1922–1953, Sovjetunionens vozjd 1929-1953, samt premiärminister 1941–1953.
Den demonologi som beskriver hans eftermäle är naturligtvis en starkt överdriven karikatyr av såväl Soso — människan bakom Stalin, som hans gärning. För att förstå vad som verkligen hände måste vi lära känna både kontexten och de inblandade personerna. Efter Sovjetunionens fall öppnades arkiven och forskare från hela världen har kunnat ta del av brev, protokoll, dagböcker och rapporter som hemlighållits sedan 1953. Jag har läst några av de verk om Stalin som författats av dessa forskare och här följer mina anteckningar.
Soso var en hyperintelligent, begåvad politiker — en nervig intellektuell arbetsnarkoman, som närmast maniskt slukade skönlitteratur, poesi och historieböcker. Han led av kronisk tonsillit, psoriasis och svår reumatisk värk orsakad av de bistert kalla förvisningsåren i Sibirien. Han var en pratsam och sällskaplig, men samtidigt blyg, tafatt, ensam och olycklig människa, som gärna avskärmade och isolerade sig för att umgås med sina funderingar — ofta teoretiska hårklyverier. Hans humor var mörk och bistert ironisk. Han kunde sjunga, älskade trädgårdsodling, samt var en kärleksfull far och make.
Han motsatte sig den personkult som propagandan gett upphov till och om sig själv sa han ”Jag är inte Stalin. Stalin är Sovjetmakten. Stalin är den som finns i tidningarna och på porträtten, inte jag!”
Partiledningen och dess stab bodde allihop inträngda bakom Kremls murar och disponerade små lägenheter inrymda i det som en gång varit palats för tsaren och hans närmaste frälse. I den lägenhet som Soso och hans fru Nadja disponerade sov de sällan i samma rum. Soso, som arbetade sent på kvällarna och steg upp klockan fem om morgnarna för att fortsätta sitt flit, sov på en enkel brits i en skrubb innanför det arbetsrum han låtit inreda i lägenheten.
Efter en fest i november 1932 tog Nadja, uppfylld av obefogad svartsjuka, sitt liv genom att skjuta sig i huvudet med en .22 Mauserpistol. När Soso, framåt småtimmarna dagen efter festen, kom hem gick han direkt till sin skrubb och la sig. Nadja hittades morgonen därefter av en stabsmedlem. Ingen vågade väcka Soso för att berätta vad som hänt och det dröjde tills på eftermiddagen innan han blev tillkännagiven. Händelsen blev en vändpunkt i Sosos liv. Han sörjde otröstligt sin hädangångna hustru och misstänkte att någon kamrat, som varit på festen, tagit henne av daga, samt fruktade att han själv stod näst i tur. En utredning ledd av den extraordinära kommissionen för bekämpande av kontrarevolution och sabotage inleddes omedelbart. Det inträffade skulle visa sig förändra allt: Förkrossad av sorg förvandlades Soso till en svårt sargad, suicidal, ofta oförsonlig och nästintill paranoid man — blott en spillra av sitt forna jag.
För att döva sin smärta arbetade han ännu hårdare och begick, av ren utmattning i kombination med självpåtagen isolering, misstag i planeringen av jordbrukens produktion som skulle leda till att nästan 4 miljoner människor dog av svält — något som i resten av hans liv gav honom grava skuldkänslor.
Chrusjtjov, vars far rättmätigt fängslats av Stalin för förräderi, skulle i hämndlystnad efter Stalins död förvanska beskrivningen av svältkatastrofen och påstå att den med berått mod orsakats i syfte att utrota Ukrainas bönder. Dessa falska, svartmålande rykten togs naturligtvis tacksamt emot i västvärlden. I kapitalistiska länder svalt nämligen, under perioden 1870-1970, ca 1 miljon människor ihjäl per år, så vad passade väl inte bättre än att påstå att det var minst lika illa i socialistiska länder. Sanningen, att det totala antalet svältdöda i socialistiska länder under perioden 1918-1978 var knappt 5 miljoner, medan antalet i kapitalistiska system var 60 miljoner, uppmärksammades inte i västmedia (t.ex. var Winston Churchill, som hatade indier och tyckte att de förökade sig som kaniner, genom att vägra hjälpsändningar till Bengalen 1943 direkt ansvarig för 4 miljoner svältdöda, och västs handelsembargo mot Nigeria 1967-1970 ledde till att 2 miljoner barn svalt till döds).
The 1959 revolution represented Cuba’s achievement of national sovereignty; the launching of a project of social justice and equity; and the beginning of transformations in the nation and its culture, the most profound and radical in their history.
An event of such magnitude could not but completely change policies regarding gender and sexualities. This has been a process of complex cultural metamorphosis, leading to confrontations and dialogue between generations, cultural patterns, classes and social strata, in which women have been protagonists and promoters.
In this scenario of broad popular participation, the first actions were taken to implement political, economic and social changes that modified the role of men and women in society and within the family, in the relationships of couples, in sexualities, in intergenerational relations.
Between 1959 and 1961, the young Revolutionary state approved significant laws that responded to longstanding aspirations frustrated by the politicking of traditional parties, their corruption and servility to the powerful nation to the North. Outstanding among these was the Fundamental Law of the Republic of Cuba, approved on February 7, 1959, which established equal salaries for men and women.
On August 23, 1960, the Federation of Cuban Women (FMC) was officially established as an organized mass movement of women in civil society. Since then, women implemented our own project of empowerment as subjects by law, with a profound impact on all of society, politics and culture.
At the same time, different initiatives of broad citizen participation emerged, such as popular mobilizations in defense of terrorist aggressions organized by the government of the United States of America; women came to their homes dressed as militia members and their image in this new social role became everyday.
The broad incorporation of women into the workplace and a wide range of public events had a great impact on sexuality (Núñez, 2001). The new social condition of women contributed to changing the prevailing reproductive pattern from six children per woman to less than one son or daughter per woman (Alfonso, 2006), although the latest National Fertility Survey reports that the reproductive ideal for women is 2.13 and for men 2.31 (ONEI, 2009).
As a result of joint work by the FMC and the new National Public Health System, the National Family Planning Program was established in 1964 and in 1965 the voluntary termination of pregnancy was institutionalized as a free service, performed by professionals in public health institutions.
This was done with the goal of reducing maternal mortality and promoting and guaranteeing women’s right to make their own decisions about their bodies.
These decisions, along with other national program, contributed to a decrease in maternal mortality, which in 1959 was 120 per 100,000 live births, and by 1966 had been reduced to 60. Rigorous monitoring of this indicator to reduce its predictable causes is an ongoing task and one of the most important components of the Ministry’s Mother and Child Program, reporting a rate of 36 deaths per 100,000 live births in 2019.
In accordance its own mechanisms of participation, in 1972, the FMC established a multidisciplinary, inter-sectoral working group to manage and develop a National Sex Education Program.
The goal of this initiative was to respond to one of the proposals expressed by women in our annual plenary sessions: to prepare themselves in sex education in order to better guide their daughters and sons, and thus avoid the uncertainty they suffered. The National Sex Education Working Group was created with this premise.
The importance of sex education was acknowledged at the Second Congress of the FMC in 1974 and at the First Congress of the Communist Party of Cuba in 1975. Since then, sexuality education has been expressed in state policy, with families and schools recognized as the institutions with the greatest responsibility in the matter.
The policies of the 1960s were expressed in new laws during the 1970s, most notably the Family Code adopted in 1975 as a result of a broad process of popular consultation. Considered the most advanced for its time in the entire continent, it recognized the right of men and women to full sexuality and to share the same domestic and educational responsibilities.
As a result of the policy developed during the 1970s, Cuba was the first country to sign, and the second to ratify, government commitment to the Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women (CEDAW, 1979).
Cuban culture has a strong patriarchal Hispanic-African heritage, with a long homophobic tradition, a model of domination imposed by the Spanish colonial system and its official religion, along with a worldwide scientific approach that stigmatized homosexuality.
When the Revolution triumphed, medical, psychological, social and legal sciences around the world took positions against homosexuality, and considered it an example of illness, insanity, moral decadence and deviation from social norms.
Unfortunately, the permanence of institutionalized homophobia in the first decades of the Revolution has not been analyzed in all its complexity. This situation is exploited by those who only see it as an opportunity to profit from the well-funded market of attacks on Cuba. Given this reality, it is essential that our institutions critically analyze practices that are inconsistent with the humanist spirit of the revolutionary process.
David Carter (2004), in his book Stonewall, on the protests that ignited the gay revolution, wrote, in 1961, that laws criminalizing homosexuality in the United States were tougher than those in Cuba, Russia or East Germany, countries customarily criticized by the U.S. government for their “despotic methods” (Carter D., p.16).
Understanding the current situation of lesbian, gay, bisexual, trans and intersex (LGBTI+) persons in Cuba, and the need to address attention to their needs as a question of policy, demands that we understand the historical evolution of the issue within the Cuban Revolution’s social agenda.
The National Working Group on Sex Education (Gntes, 1972), led by the FMC, became the National Center for Sex Education (Cenesex) in 1988, and since then has been subordinated to the Ministry of Public Health (Minsap).
Cenesex’s mission is to contribute to the development of comprehensive education on sexuality, sexual health, recognition and guarantee of the sexual rights of the entire population. Toward this end, the Center develops educational and communication strategies that include different national public welfare campaigns.
The initiative to celebrate the International Day against Homophobia and Transphobia, beginning May 17, 2007, has had significant impact on the mobilization of the Cuban population’s social conscience.
We welcomed the proposal by the French-Caribbean professor, Louis-Georges Tin, to place the celebration on the date of the World Health Organization’s decision to formally de-pathologize homosexuality, leaving behind unscientific points of view that contributed to stigma and discrimination. This occurred on May 17, 1990.
Since 2008, we have dedicated the entire month of May to developing educational and communication activities that promote respect for free sexual orientation and gender identities, as an exercise in justice and social equity, under the name of Cuban Days against Homophobia and Transphobia.
These days are coordinated by CENESEX, through Minsap, along with other state institutions, the government and the indispensable support of the Party at all levels. Campaigns have been focused on the family, school, work and, more recently, recognition of all rights for all people, without discrimination due to their sexual orientation or gender identity.
The Cuban Days against Homophobia and Transphobia have undoubtedly had an impact on the vision of the country approved by the 7th Congress of the Communist Party of Cuba (2016) and the National Assembly of People’s Power (2017) after a rigorous process of popular consultation.
The Conceptualization of the Cuban Economic and Social Model of Socialist Development, and the National Plan of Economic and Social Development through 2030, expressly mention the need to confront all forms of discrimination, including that motivated by sexual orientation or gender identity.
In total harmony with these decisions, since 2019, our Constitution textually recognizes sexual and reproductive rights, prohibits discrimination against persons with non-homonormative sexualities, protects family diversity and clearly regulates marriage as a legal institution accessible to all persons without discrimination of any kind.
Of course, we still have a long way to go. That is why we educate for love and respectful coexistence, not for the perpetuation of relationships of domination or violence. We educate in the humanist and democratic principles that are inspired by the emancipatory paradigm of socialism, in freedom as a complex individual and collective responsibility. We will continue working until all justice is achieved.
Sjukdom är i ett kapitalistiskt system alltid en klassfråga, så den måste därför ock ur klassernas synvinklar beaktas.
Revolutionerande demokratisk socialism är vägen ut ur krisen.
Kapitalismen har initialt inget verkligt intresse av sjuka människor, och verkligen inte för epidemier. Löntagarklassen måste kunna arbeta och förbli i arbete; det skall vara så intensivt som möjligt, så länge som möjligt. Naturligtvis kan detta bara göras med ett nödvändigt minimum av hälsa, både fysisk och psykisk. Utmattad arbetskraft är mindre produktiv, sjuka människor är inte produktiva alls.
Dessutom behöver kapitalismen löntagarna i egenskap av konsumenter. Varje avbrott i cykeln för produktion, konsumtion och vinst innebär en kapitalistisk kris, en ekonomisk kris, som uppstår regelbundet och lagligt ändå, eftersom arbetstagarna alltid får lägsta möjliga lön. Emellertid förvärrar exceptionella störningar, såsom en sjukdomsepidemi, krisen i den kapitalistiska cirkulationen.
Dessa fakta korrelerar med ett annat faktum: att den mänskliga arbetskraften alltid måste återställas, den måste reproduceras. Detta innebär först och främst helt enkelt vilopauser, sömn och näring, men också i större mening uppfödning av barn, utbildning, fritidsaktiviteter och hälsovård. Stora delar av denna reproduktion orsakar kostnader. Det ligger i kapitalets intresse att inte behöva bära dessa kostnader: Lönerna bör inte överstiga ett minimum nödvändigt för direkt reproduktion, statliga förmåner och anläggningar bör vara minimala och en avgörande del av reproduktionsarbetet bör bekostas av löntagarna.
Med dessa tre punkter är det redan tydligt att detta motsägelsefulla system inte kan fungera. Detta enkla socioekonomiska faktum kan förstås med grundläggande matematiska kunskaper, utan att ha studerat “Das Kapital”. Det är därför kapitalet, dess politiska partier och föreningar, dess regeringar, dess utbildningsväsen och dess media spenderar så mycket energi för att dölja att kapitalet inte kan kontrollera naturlagarna i sin egen “fria marknadsekonomi”.
Kapitalet kommer alltid att i viss utsträckning acceptera att människor blir sjuka, vilket enligt dess mening inte innebär något annat än att arbetskraften kommer att bli devalverad och icke-produktiv, och att konsumenterna kommer att förlora. Kapitalet kommer att hävda »Med olika åtgärder försökte vi åtminstone motverka de negativa konsekvenserna (men också använda dem för våra egna syften).»
Kapitalet upprätthåller en reservarmé av arbetslösa. Detta tjänar inte bara till att minska löner och sociala förmåner, utan också kompensera, om det är nödvändigt, förlusten av arbetskraft.
Dessutom utgör sjukdom en vinstmöjlighet. Detta gäller särskilt produktion av läkemedel, medicinsk utrustning och kostnadsintensiva patenterade specialbehandlingar. Med monopoliserade patent (i syfte att förhindra tillgängligheten av billigare läkemedel, t.ex. i form av generika, och uppnå maximal vinst även från patientbehandling) försäkrar sig kapitalet om att göra vinst även på mänskligt lidande.
Ur kapitalets perspektiv är det önskvärt att tunna ut eller helt förstöra befintliga statliga hälsosystem eller helst förhindra att de överhuvudtaget skapas. Offentliga sjuk- och hälsovårdstjänster ska minskas och samtidigt bli dyrare för folket genom nya nödvändiggjorda kompletterande försäkringar. Privatisering av sjukvården, minskning av antalet sängplatser, materialbesparing, avsiktlig personalbrist och subvention av privata institutioner innebär en omfördelning via statsbudgeten och nya vinstmöjligheter på bekostnad av löntagarna. Det blir ett folkhälsosystem till för vinst, inte för patienter.
Mer privat, mindre statligt – det är naturligtvis ett allmänt motto för kapitalet, ty varhelst kostnader då uppstår, skapas förutsättning för ytterligare vinster. Detta påverkar synnerligen allvarligt vård och behandling av kroniskt och långvarigt sjuka, av människor med funktionsnedsättningar eller psykiska sjukdomar, av personer som inte kan arbeta och inte minst av de äldre. Tanken är att flytta så mycket som möjligt av arbetet till den privata, obetalda sfären av släktingar och vänner. Människor kommer att tvingas att med egna pengar betala dyrt för privat vård, från låga löner, pensioner eller mödosamt hopsparade reserver.
Det är lätt att se hur ömtåligt detta hela system är, även om situationen fortfarande är bättre än i t.ex. USA – och det är inte en tillfällighet att Kuba är ett motexempel. Det är ett faktum att vårt, i hög grad privatiserade, sjukvårdssystemet inte är dimensionerat för den nuvarande epidemin. Det finns inte tillräckligt med sjukhusbäddar, inte tillräckligt med medicinsk personal, inte tillräckligt med material och materiel, samt inte tillräckligt med ekonomiska resurser. De systematiska problemen accepterades tidigare medvetet och kan inte lösas på kort sikt. Följden blir att sjuka kommer att lämnas att tillfriskna i hemmet och deras medboende kommer även de att utsättas för infektion.
Kapitalismen kan under viss tid hantera detta, men krisens verkliga genombrott skjuts bara upp. Vår ekonomi är i hög grad baserad på social produktion. Detta område är endast försiktigt inriktat på statliga åtgärder, eftersom vinstproduktionen så långt som möjligt inte bör riskeras. Det är emellertid ett faktum att grupper av människor samlas för att arbeta eller resa med kollektivtrafik till och från arbetet. Således kan restriktioner för reproduktion och tjänster, stängning av teatrar, biografer, restauranger och barer, skidorter och skolor vara en sak, men i slutändan handlar det om något annat: om fabrikerna (i vidaste bemärkelse), som trots all deindustrialisering utgör ryggraden i den kapitalistiska ekonomin, om stormarknader och om masstransport. Regeringen är väl medveten om detta, eftersom miljardbidrag förbereds och tillhandahålls i kompensation till företag. Arbetarna å andra sidan förväntas klara sig med mindre. Men nedskärningarna i reproduktionen kommer förr eller senare ändå att nå den kapitalistiska cirkulationen: Varje arbetare är också en konsument.
Tjänstemannaklassen kan genom distansarbete i hemmet hantera epidemin i den personliga sfären, medan arbetarna tvingas fortsätta arbeta i produktionslinjer och kontantdiskar. Kapitalet vill till varje pris rädda sina vinster — utan hänsyn till löntagarnas förluster.
De sämre bemedlade utsätts för den förstörda välfärden, medan de rikare har tillgång till privata anläggningar, dyra mediciner och specialbehandling. Men det är trots allt ett helt klasssamhälle där vi ska leva — och eventuellt att dö.
Smålandsposten ”Bo Ströberg granskar anmälningarna för diskriminering p g a etnicitet och religion, för hatbrott p g a rasistiska och religiösa motiv samt för hets mot folkgrupp i tredje delen av sin stora artikelserie i sex delar om rasismen i dagens Sverige och nästa del kommer att handla om varför ordet ras har blivit tabubelagt i just det svenska språket och bland just de svensktalande och inte minst vilka långtgående och negativa konsekvenser den svenska antirasistiska stigmatiseringen av ordet ras har fått för landets invandrare och minoriteter.” konstaterar Tobias Hübinette den 29/3 2020. Strömberg skriver sålunda:
”2009 inrättades Diskrimineringsombudsmannen (DO), som en sammanslagning av fyra olika myndigheter. Under dessa tio år har DO fått in 9 415 anmälningar om diskriminering på grund av etnicitet eller religion. 44 fall har tagits till domstol och man har fått 20 fällande domar. Det är bara två promille av anmälningarna.
När det gäller olaga diskriminering – som prövas som brottmål inte civilmål – är oddsen att få någon fälld ännu sämre. De senaste tio åren har 1 830 anmälningar gjorts. Under samma period har bara tre personer dömts i landets tingsrätter, senaste gången det hände var 2015.
Det är DO som ska se till att diskrimineringslagen efterföljs. Det är en vanlig uppfattning att DO hjälper diskriminerade människor att driva rättsprocesser men myndigheten ser inte det som sitt primära uppdrag. I första hand arbetar man förebyggande, man granskar hur bestämmelserna efterlevs. Informerar om brister.
Myndigheten har, så sent som i december i fjol, vänt sig till regeringen och påtalat att det saknas sanktioner för flera typer av överträdelser av diskrimineringsförbuden. I en kommentar till årsredovisningen 2019 är DO Agneta Broberg kritisk mot nuvarande lagstiftning:
«Efter tio år med diskrimineringslagen är det för mig tydligt att den modell lagstiftaren valt inte är tillräckligt effektiv. Min bedömning är att lagstiftningen inte uppfyller unionsrättens krav på effektiva och avskräckande sanktioner för överträdelser som drabbar eller riskerar att drabba flera.»
En utredning arbetar nu med en översyn av hur diskrimineringslagen kan bli mer effektiv. Slutbetänkandet ska redovisas senast den 1 oktober 2020.
När det gäller etnisk diskriminering är mörkertalet stort. De anmälningar som DO får in synliggör bara en del av de problem som är kopplade till diskriminering. Det påtalar myndigheten i sin senaste årsrapport.
Diskriminering är ett brott man kan utsättas för utan att veta om det. Du får inget svar på din ansökan och antar att de hittade någon mer meriterad för jobbet. Eller att lägenheten redan var uthyrd. Likväl blir konsekvensen att livschanser går dig förbi. Försök visar att särskilt muslimer utsätts för diskriminerande behandling inom flera sektorer – rättsväsende, socialtjänst, arbets- och bostadsmarknad.
Även den som upplever sig utsatt för diskriminering kan känna en ovilja mot att anmäla det. Etnisk eller religiös diskriminering riktas mot din identitet, den du är eller föreställs vara, den grupp du görs till representant för.
Forskning visar samtidigt att förtroendet för rättsväsendet är lågt bland de minoriteter som är mest utsatta för diskriminering och olika slags hatbrott.
Hatbrott är ett samlingsbegrepp, inget specifikt brott, och innebär enligt BRÅ:s definition «att någon angriper en person eller en grupp av människor på grund av deras uppfattade ras, hudfärg, etniska bakgrund, trosbekännelse, sexuella läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck».
Förutom hets mot folkgrupp och olaga diskriminering, som är de två brottsrubriceringar som ryms under hatbrottsbegreppet, ger straffskärpningsregeln möjlighet att väga in hatmotiv vid domar för vilket brott som helst, allt från klotter till mord.
Enligt BRÅ:s sammanställning polisanmäldes 7 090 hatbrott under 2018. Två tredjedelar, 4 865, var rasistiska/främlingsfientliga. 20 procent var religiösa hatbrott, majoriteten av dem riktades mot muslimer. Här har antalet ökat trefaldigt på tio år. De antisemitiska hatbrotten har varierat kraftigt från år till år och här är trenden inte lika tydligt uppåtgående.
Regeringen har gett BRÅ i uppdrag att göra en studie av de islamofobiska hatbrotten. En liknande studie om antisemitiska hatbrott redovisades i fjol.
Att hatbrott leder till åtal är ytterst sällsynt. Av de drygt 6 000 anmälningarna som kom in under år 2016 hade bara tre procent klarats upp i juni 2019 enligt BRÅ-rapporten. När det gäller brottskategorier är hot och ofredande vanligast, följt av skadegörelse och hets mot folkgrupp.
I februari i år dömdes en 38-åring bosatt i Uppvidinge till böter för hets mot folkgrupp sedan han på Facebook kallat svarta för “jävla apor”. I november i fjol dömdes en 22-årig Växjöbo till böter för samma brott, då handlade det bland annat om att muslimer är «mindre värda än avföring under skorna».
Under 2019 anmäldes, enligt preliminär statistik, totalt 1 419 fall av hets mot folkgrupp. Det är en minskning från valåret 2018 då det slogs rekord med 2 508 anmälningar. Jämfört med läget 2016 kan man konstatera att antalet anmälningar i dag ligger på det dubbla antalet.
BRÅ påtalar att hatbrottsstatistiken inte är tillförlitlig. Vid anmälningstillfället är brottsmotivet kanske något som varken offret eller polisen känner till eller uppmärksammar. Hatbrottens omfattning är dessutom omöjlig att fastställa då «det sällan går att utläsa i domskälen om hatbrottsaspekten har beaktats och lett till strängare straff», skriver BRÅ.
Den statistikförandemyndigheten saknar alltså underlag för att ens ge en övergripande lägesbild. Till detta kommer den samstämda uppfattningen från BRÅ, DO och forskare på området om att det finns ett stort mörkertal när det gäller anmälningar av diskriminering och olika sorts hatbrott.
Slutsatsen blir att rasismens konsekvenser är ett större problem i Sverige 2020 än vad tillgänglig statistik ger sken av. Problemen blir inte lättare att tackla när rasism, och andra ord som börjar med ras, samtidigt är något av det känsligaste vi har i den offentliga debatten.”
What is it to doubt? It's a metaphorical biblical reference by an anonymous Tagalog poet.
Can you be more specific about the content of your article? After reading it, I still have some doubts. Hope…
Reblogged this on CartagoCat and commented: Hur "uppfattas" sanningen
Jättebra skrivet och ger en nya perspektiv👍