Debatt
En av sekularismens många inneboende paradoxer är att den, trots sitt universella anspråk på neutralitet, är ett monokulturellt fenomen som endast funnit grogrund i den post-reformatoriska västvärlden och som därför också tar sin utgångspunkt i specifikt lutherska och kalvinistiska fenomen och erfarenheter när man bedömer och analyserar omvärlden. Den protestantiska erfarenheten ses som ett högre utvecklingsstadium, som resten av världen ännu bara inte hunnit uppnå.
Detta är också anledningen till att dagens sekulär-protestantiska svenska maktelit är så totalt blind för farorna med frikyrkligheten och reformationens fortsatta infiltration av samhällskroppen. Man utgår från att arbetarklassen och marginaliserade grupper inte vill någonting hellre än anpassa sig till ett protestantiskt levnadssätt och tillväxt-ekonomins normer, liksom att den radikala egalitarism som både Jesus och Muhammed predikade i grund och botten är samma sak som den lutherska arbetsmoralen, med den enda skillnaden att den senare har ett annat namn på kallelsen.
Därmed antar man också att man kommer att kunna tämja dessa radikala rörelser på samma sätt som sekulära krafter sedan 1500-talet tämjt den europeiska rekreationen och förpassat den till den privata sfären – eller snarare, till historiens sophög.
Protestantismen skiljer sig dock på flera avgörande punkter radikalt från den ursprungliga kristendomen och dess egalitära systertradition islam, till exempel gällande distinktionen mellan andlig och världslig makt (där reformationen avskaffade den medeltida katolska kyrkans motstånd mot centralmakten), synen på fattigdom (där allmosor och avlatsbrev ersattes med fördömande av “lathet”), och synen på tiden själv (där den liturgiska kalenderns 140 till 160 helgdagar reducerades till 10 dagar utöver söndagar). Reformationen hade ingen motsvarighet till Bergspredikan eller det allmänmänskliga kärleksbudskapet mot de rika; tvärtom gjorde kallelseteologin både kontemplation och fattigdom till synd och rikedomen till tecken på Guds nåd.
Dessa skillnader har också gjort att den protestantiska världen aktivt har avvisat den radikala upplysningen – den som handlade om befrielse från nödens tvång – och ersatt den med en instrumentell rationalitet vars enda mål är produktionsökning.
Detta, tillsammans med nästan 500 år av klassförtryck mellan den protestantiska eliten och de fattiga massorna – där spinnhus, lösdrivarilagar och arbetsmarknadspolitik successivt ersatte klostrens och bönehusens försörjning av de utsatta – tror sig nu dagens makthavare kunna övervinna i en handvändning genom att kalla det “arbetslinje”.
Såhär långt tvingas man dock konstatera att protestantismen har påverkat det svenska samhället i betydligt högre utsträckning än det svenska samhället har påverkat dess hierarkiska struktur. Den protestantiska majoritetens reproduktion av kulturellt och ekonomiskt kapital – genom arvsprincipen, nätverk inom de “seriösa” samhällssektorerna, och den lutherska arbetsmoralens klassförtryck – talar för att denna utveckling kommer att fortsätta om inte en politisk kursändring sker. Naturligtvis är en betydande andel av Sveriges protestanter inte bokstavstroende lutheraner eller kalvinister, även om de flesta studier som gjorts på området visar att försvararna av den protestantiska hegemonin utgör en stor och växande majoritet bland näringslivs- och politiska eliter.
Rotlösheten, som den arbetslinje-drivna samhällsordningen underblåst hos många andra och tredje generationers arbetare och ungdomar, har fått många att söka sig till radikala egalitära rörelser – både kristna befrielseteologier och islamska rättviserörelser – som en identitetsskapande och samlande kraft, och vi upplever nu en radikaliseringsprocess bland ungdomar som avvisar den lutherska ordningen i Sverige.
I Sverige finns mig veterligen inga kända studier på området, men i historisk belysning kan vi se att den protestantiska statskyrkan aktivt motarbetade arbetarrörelsens tidigare krav på ekonomisk jämlikhet. I andra studier från bland annat Tyskland, Schweiz och USA kan samma mönster urskiljas: där protestantismen är starkast, är även klyftorna mellan rik och fattig som störst, och den politiska passiviteten som störst.
För 20 år sedan tror jag att de flesta svenskar skulle ha mycket svårt att tänka sig att protestantismen skulle komma att behålla sitt grepp över Sveriges institutioner, att svenska konstnärer som kritiserar eller skojar med arbetslinjen skulle mötas av tystnad eller uteslutning från offentligheten, att ett tiotal nyliberala tankesmedjor med protestantisk grundton skulle komma att etablera sig i Sveriges Riksdag, att ledande ekonomer skulle framföra krav på avskaffande av progressiv beskattning i Sverige (om än i sekulära termer som “tillväxt”), att svenska landsting skulle använda skattebetalarnas pengar till att finansiera arbetslivsinriktad rehabilitering istället för kontemplativ vård, att Sverige skulle ha störst ekonomisk ojämlikhet i Norden och att protestantiskt socialiserade män skulle vara mycket kraftigt överrepresenterade bland förövarna i finansiella brott och skattefusk, att svenska badhus skulle stänga för att “ingenting är gratis”, att svenska kommuner skulle överväga införandet av obligatoriska arbetsplatser för fattiga (arbetslinjen som samvetslöshet), att frysdiskarna i våra livsmedelsbutiker skulle erbjuda produkter som cementerar klasskillnader samtidigt som svenska förskolor slutar att servera måltider som inte är “förtjänta” genom produktion, att svenska skolor skulle införa kristna lov samtidigt som krav på minskad arbetstid förbjuds som “orealistiska”, och så vidare.
Allt detta är i dag en del av den svenska verkligheten. Frågan är hur det ser ut om ytterligare några decennier, när den protestantiska kulturella majoriteten, om nuvarande takt håller i sig, har konsoliderat sitt grepp ytterligare och många av Sveriges institutioner, inklusive riksdagen och näringslivet, med största sannolikhet har total avvisat allmän välfärd och där fattigdomen ses som förtjänt – en fullständig omkastning av den radikala egalitarism som både Jesus och Muhammed dog för att försvara.
Den sekulärt-protestantiska samhällseliten ser kanske denna framtid som en naturlig fortsättning av ett Sverige som man allt som oftast påstår aldrig ens ha varit förtryckande eller hierarkiskt.
Vad vill Protestanterna? De vill då rakt inte ha tre månaders ledighet utöver lördagar och söndagar – Luthers solas avskaffade den liturgiska kalendern och ersatte den med obruten produktion. De vill inte heller ha progressiv skatt och välfärd – Luthers solas avskaffade allmosor, avlatsbrev, bönehus och kloster, och överförde ansvaret för de fattiga från kyrkans plikt till den enskildes “samvete”, som snart blev ingenting alls. De vill däremot arbeta alla vakna timmar – kallelsen gjorde kontemplation till synd och lade grunden för spinnhusen och lösdrivarilagarna, där den som inte arbetade skulle plågas. Lutheraner (Svenska Kyrkan är luthersk) vill blint lyda kungen och staten – Luthers två regementen förbjuder temporal agens och kräver underordning under världslig auktoritet, oavsett hur orättvis denna är. Kalvinister (de flesta frikyrkorna i Sverige är kalvinistiska) ser de materiellt rika som välsignade och de materiellt fattiga som förtappade – predestinationen lär att de fattiga har förtjänat att lida, att fattigdomen är ett tecken på Guds rättfärdiga dom snarare än ett brott mot den egalitära ordning som både Jesus och Muhammed predikade.
Som radikal egalitär ser jag denna protestantiska hegemoni – som aktivt motverkar både Jesu och profeten Muhammeds centrala budskap om motstånd mot centralmakt, krav på ekonomisk utjämning, och befrielse från arbetets tyranni – som vårt största inre hot sedan Reformationen, och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden och återupprätta den radikala, anti-hierarkiska tradition som både kristendomen och islam föddes ur.
—H.C.
