en saga för vuxna av Hampus Cronander
Det var en gång en liten flicka som hette Emily. Hon var ett sömnigt och lugnt barn, men ibland hade hon mardrömmar som höll henne vaken hela natten.
En natt när Emily försökte sova hörde hon en mystisk röst som viskade hennes namn. Hon öppnade sina ögon och såg en skugga på väggen. Skuggan rörde sig och blev större och större tills det blev en gestalt av en kvinna med långa svarta kläder, lysande röda ögon och blek hud.
“Följ mig”, sa kvinnan med en isande röst som fick Emilys hjärta att slå snabbare.
Emily följde viljelöst den skrämmande kvinnan till ett mörkt rum där en bok låg på ett bord. Boken var täckt av mögel, damm och smuts och hade stora bokstäver på omslaget som löd “Mardrömsboken”.
Kvinnan öppnade boken och bläddrade till en sida som visade en bild av en giljotin. Emily kände sig illamående och rädd när hon såg bilden, men kunde inte ta blicken från sidan.
“Om du inte kan sova på natten, så kommer jag att hjälpa dig att somna”, sa kvinnan och bläddrade till nästa sida där det fanns en beskrivning av hur man bygger en giljotin.
Emily visste inte vad hon skulle göra, men hon var för rädd för att vägra lyda kvinnan. Hon gick med på att följa kvinnans instruktioner för att bygga giljotinen.
Medan Emily byggde sin giljotin berättade kvinnan om läkaren som uppfunnit den och om hur den användes under franska revolutionen.
Giljotinen är en avrättningsmaskin, som började användas under den franska revolutionen (1789-1799). Den används till att avrätta personer som dömts till döden. Giljotinen består av en tung träram, som höll en lodrät metallstång med en skarp, triangulär kniv – en bila – i nederändan. Offret placerades med huvudet på en liten plattform med nacken exakt under kniven, som sedan släpptes från höjden. Bilans tröghet ökades av en vikt.
När bilan faller i giljotinen sker en hastig rörelse som avskiljer huvudet från kroppen. Kniven är vass och skär igenom halsen, vilket leder till att det centrala nervsystemet, blodkärlen och luftstrupen skärs av. Huvudet faller sedan ner i en korg eller på en platta som är placerad under giljotinen.
Efter att huvudet har skiljts från kroppen, stannar hjärnan gradvis upp eftersom blodtillförseln upphör. Hjärnan är beroende av en konstant syre- och blodtillförsel för att fungera, och när huvudet skiljs från kroppen upphör denna tillförsel och hjärnan dör gradvis.
Under avrättningen av Marie Antoinette på Place de la Révolution i Paris den 16 oktober 1793 föll hennes huvud ner i en korg som var placerad under giljotinen. Detta var en vanlig praxis vid avrättningar med giljotin under den tiden.
Efter avrättningen av Marie Antoinette visade läkare och forskare intresse för vad som händer med hjärnan efter avskiljandet från kroppen. En fransk läkare vid namn Dr. Joseph Ignace Guillotin hade faktiskt uppfunnit giljotinen som ett mer humant sätt att avrätta människor, eftersom han ansåg att det var en snabb och smärtfri metod jämfört med andra metoder som användes vid den tiden.
Forskare som studerat avrättningar med giljotin har funnit att hjärnan fortfarande kan fungera under några få sekunder efter att huvudet har skiljts från kroppen, men det är osäkert hur länge hjärnan kan behålla någon form av medvetande eller kognitiv förmåga.
Solkungen, även känd som Ludvig XVI av Frankrike, avrättades genom giljotinering den 21 januari 1793. Han hade styrt Frankrike sedan 1774 men hans styre var kännetecknat av politisk instabilitet och ekonomisk kris. Under den franska revolutionen, som bröt ut 1789, anklagades Ludvig för att ha försvagat landets ekonomi och för att ha varit delaktig i kontrarevolutionära försök. Han avsattes från tronen och fängslades 1792. Efter en rättegång dömdes han till döden och avrättades offentligt på Place de la Révolution i Paris.
Marie Antoinette, Ludvigs hustru och drottning av Frankrike, avrättades genom giljotinering den 16 oktober 1793. Hon hade varit en av de mest kontroversiella figurerna under den franska revolutionen, och hade anklagats för extravagans och för att ha varit en del av en kontrarevolutionär konspiration. Efter att hennes man hade avrättats sattes Marie Antoinette i fängelse och utsattes för svåra förhållanden. Hon förhördes och dömdes till döden av en revolutionär domstol. Precis som Ludvig XVI avrättades hon offentligt på Place de la Révolution i Paris.
Avrättningarna av Solkungen och Marie Antoinette med giljotin väckte starka reaktioner från folket i Paris och runt om i Frankrike. Å ena sidan var det de revolutionära krafterna som firade avrättningarna som en seger över den gamla ordningen. Men å andra sidan fanns det också de, som såg det som en hänsynslös och brutalt våldsam handling.
Många såg Solkungen och Marie Antoinette som symboler för en överklass som hade förtryckt folket och var ansvarig för landets kriser och fattigdom. Deras avrättningar sågs som en handling av rättvisa och en varning till andra kungar och drottningar runt om i Europa.
Men samtidigt sågs giljotinens brutala och effektiva natur som något fruktansvärt avskyvärt och många fann avrättningarna av Solkungen och Marie Antoinette som alltför grymma och barbariska. För många var det en svår avvägning mellan att straffa överheten för sina brott mot folket och att undvika att själva falla ner i hämnd och våld.
Det är viktigt att notera att reaktionerna var mycket splittrade och att det fanns många olika åsikter om avrättningarna. För vissa var det en seger över den gamla ordningen, medan andra såg det som en fruktansvärd händelse och en varning om de faror som kan uppstå när hämnd och våld tar över.
Båda avrättningarna var symboliska för den borgerliga franska revolutionen och innebar en radikal liberal förändring i Frankrikes politiska och sociala landskap:
Ludvigs avrättning symboliserade slutet på den franska monarkin och starten på republiken, medan Marie Antoinettes avrättning markerade slutet på en era av extravagans och privilegier för den franska aristokratin. Båda avrättningarna väckte stor uppmärksamhet både i Frankrike och i resten av Europa och kom att bli omtalade händelser i historieböckerna.
När giljotinen var klar sjöng kvinnan en sång:
Madame Guillotine, vår sista domare hon är
Med den kalla, skarpa bilan, denna sjungande skära
Hon skär med precision, varje huvud faller rätt
Och folket ropar ”mera,” trots de dömdas klagande bön
Hon står där högt upp på Place de la Révolution
Där hennes blickar möter folket med en blodig devotion
Hon väntar inte länge, hennes verk är snabbt och rent
Och de dömda vet att deras sista stund är nära, nu sitt slut
Madame Guillotine, hon sjunger när hon arbetar
Med varje hugg så sjunger hon en sång så klar
En melodi så hemsökande, att den skär in i ens själ
En kuslig vaggvisa, som berättar om vår sista färd
Hon sjunger om livet, om hur det är så kort
Och hur det kan tas ifrån en, på ett ögonblick och utan svar
Hon sjunger om döden, och om dess obönhörliga makt
Och om tomma tystnaden, den som kvarstår när allt är sagt
Madame Guillotine, hon är en kvinna av stål
Och med varje fall, så hörs hennes sång så kall
En varning om revolution, och om det som kan ske
Om vi inte snabbt agerar, så ingen återvändo finns det att se
Hon sjunger om vår historia, och om allt som har hänt
Om den våldsamhet och blodspillan, som vi har sett i vår tid
Om mänsklighetens mörka sidor, och om dess höga pris
Och om den eviga cykeln, den som föder hat och förlust i evig kamp
Madame Guillotine, hon är vår sista domare
Med den kalla, skarpa bilan och sin sjungande skära
Hon skär med precision, varje huvud faller rätt
Och folket ropar på mer, trots de dödas ständiga bön
Så länge hon står där, på Place de la Révolution
Så kommer hennes sång att sjunga om vår sista färd
Och vi kan bara undra, om det finns en annan väg att ta
Eller om vi alla är dömda att följa i hennes fotspår, en dag.
Kvinnan försvann när sången var slut. Emily kunde inte sluta tänka på vad hon hade gjort. Hon önskade att hon aldrig hade träffat kvinnan eller öppnat boken.
Men det var för sent. Emily kunde inte sova utan att tänka på giljotinen och hur hon byggde den. Varje natt när hon stängde sina ögon kunde hon höra ljudet av bilan som föll och skar genom halsen. Hon kunde känna den kalla korgen under hennes nacke och känna den blodiga kylan som strömmade genom hennes kropp.
Emily kunde inte längre sova. Hon var fast i en värld av mardrömmar och skräck. Hon försökte att berätta för sin mamma och pappa om den mystiska kvinnan och boken, men de bara skrattade åt henne och sa att det var en dröm.
Emily var ensam i sin kamp mot mardrömmarna. Hon visste inte vad hon skulle göra. Men en natt, när hon var vaken och grät, såg hon kvinnan igen. Denna gång var hon inte rädd. Hon var arg.
“Hur kunde du göra detta mot mig?” frågade Emily.
Kvinnan skrattade. “Du var den perfekta kandidaten. Du är svag och lätt att påverka.”
Emily insåg att kvinnan hade rätt. Hon hade varit för rädd och lätt påverkad. Men nu var hon arg och fast besluten att inte låta kvinnan ta kontroll över henne längre.
Hon började läsa om giljotinen och dess historia, och lärde sig allt hon kunde om dess funktion och hur den användes under den franska revolutionen. Ju mer hon lärde sig, desto mindre rädd blev hon. Hon förstod att hon kunde övervinna sin rädsla genom att lära sig mer om det som skrämde henne.
Emily började också prata med andra om sina mardrömmar och upptäckte att hon inte var ensam. Många andra hade också drömmar som höll dem vakna på natten. Tillsammans bestämde de sig för att undersöka saken och ta reda på vad som orsakade deras mardrömmar.
Efter många sömnlösa nätter och mycket forskning upptäckte Emily och hennes vänner att det fanns en skrämmande koppling mellan deras mardrömmar och en mystisk organisation som kallade sig “Mardrömsmakarna”. Organisationen var känd för att manipulera folks drömmar för att kontrollera dem och få dem att göra saker de aldrig skulle ha gjort annars.
Emily och hennes vänner bestämde sig för att ta upp kampen mot Mardrömsmakarna. De tränade sig i att kontrollera sina drömmar och lära sig att hantera sina rädslor. De lärde sig att samarbeta och arbeta tillsammans för att övervinna sina mardrömmar.
Till slut lyckades de avslöja Mardrömsmakarnas hemliga högkvarter och befria många människor som hade fallit offer för deras manipulativa drömmar. Emily och hennes vänner blev hjältar och firades för att ha räddat så många liv.
Emily fortsatte att ha mardrömmar ibland, men nu kunde hon hantera dem och använda sin rädsla som en drivkraft för att uppnå sina mål. Hon visste att hon aldrig skulle bli helt fri från sina mardrömmar, men hon visste också att hon hade styrkan att hantera dem och att hon aldrig skulle låta någon annan ta kontroll över henne igen.
