En av de mest effektiva och uppenbara propagandametoderna är den slags stora lögn, som vi först tror på och sedan skäms över att vi gått på till den grad att vi hellre lever med den.
Olikheter: Filippinerna var (och är fortfarande) i huvudsak ett jordbruksland; i Sverige är färre en två procent bönder. Filippinerna var (och är fortfarande) ett religiöst land; Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Filippinerna och Sverige är ungefär lika stora till ytan. I Filippinerna levde för trettiosex år sedan ca femtiofyra miljoner (idag drygt dubbelt så många) människor; i Sverige lever drygt tio miljoner människor.
Likheter: Den dåvarande regimen på Filippinerna var en marionettregim i händerna på USA. Det var en korrupt regim som gynnade en liten krets kapitalister och omfördelade medel från en allt fattigare befolkning till den allt rikare, gynnade eliten och till i huvudsak amerikanska, multinationella bolag. Den nuvarande regimen i Sverige är en korrupt, kompiskapitalistisk marionettregim i händerna på USA och UK. Likheten är slående, oavsett om statsministern heter Karl Bildt, Ingvar Carlsson, Göran Persson, Fredrik Reinfeldt, Stefan Löfven, Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson.
I 20 år hypnotiserade Ferdinand Marcos d.ä. Filippinerna och västvärlden. Han gjorde detta genom att använda en av de mest effektiva och uppenbara propagandametoderna – han predikade, precis som våra statsministrar gjort sedan den 28 februari 1986, den stora lögnen.
Marcos visste hur man använder människors rädsla mot dem själva. Marcos och amerikanska regeringen var besatta av tanken att de amerikanska militärbaserna vid Clark Air Field och Subic Bay utanför Manila var viktiga för USA:s militära intressen och Filippinernas säkerhet och utpressade varandra. USA fick fortsätta att utnyttja Filippinerna mot att Marcos beskyddades av CIA. Känns det igen? Magdalena Andersson och Ulf Kristersson visste hur man använder människors rädsla mot dem själva. De körde tillsammans över invånarna i Sverige och sålde ut de sista resterna av den svenska neutraliteten.
President Marcos påstod att “Filippinarna är oförmögna att välja själva, de är inte redo för demokrati. Jag är den ende som kan leda.” På detta sätt styrde Marcos i två decennier med stöd av USA, den filippinska militären och den militariserade nationella polisstyrkan – men han begick misstaget att nedvärdera filippinarna och i slutet av februari 1986, bara dagar innan den svenska statsministern Olof Palme sköts till döds på Sveavägen, flydde han, fullständigt besegrad, från Filippinerna. Filippinernas demokrati återföddes när Sveriges demokrati dog.
Berättelsen om folkets makt-revolutionen handlar om Ferdinand och Imelda Marcos självgodhet, uppgång och fall. Det är en berättelse om EDSA-demokratins uppkomst, om det filippinska folkets resning. Det är en berättelse om mycket, mycket smarta kvinnor som inte gör dumma val.
Det är också en berättelse om svaga och rädda generaler, en kämpande katolsk kardinal och politiskt engagerade biskopar, abbedissor, nunnor, munkar och präster, och ett vittnesbörd om ren befrielseteologi i en tid då frasen i västpropaganda hade kommit att få negativa politiska övertoner. Det är en krönika om icke-våldsamt motstånd, som i det katolska landet vävts till en oförblommerad hyllning till Gud Fader, Jungfru Maria och Jesusbarnet (inte den vuxne Jesus, utan det lilla barnet).
Filippinerna gör anspråk på att vara det enda kristna landet i Sydostasien. Koloniserat i fyra århundraden av Spanien och ockuperat i fem dekader av Amerikas förenta stater anser sig majoriteten av hennes över hundra miljoner invånare vara kristna. De flesta av dem är medlemmar av den romersk-katolska kyrkan. Och i detta land med sjutusende öar, till sjuttiofem procent agrarsamhälle, är berättelsen om EDSA-revolutionen fylld av katolsk symbolik.
Folkets makt-revolutionen är positivt biblisk. Den är storslagen som när Moses ledde folket genom Röda havet. Men folkets makt-revolutionen är också typiskt filippinsk. Filippinarnas obevekliga rättframhet och uppriktighet genomsyrade massrörelsen.
Historien om folkets makt-revolutionen börjar med Benigno “Ninoy” Aquinos död den 21 augusti 1983. Aquino, som fängslats av Marcos i sju år och sedan släppts för medicinsk behandling i USA, var på väg hem efter tre år i exil. Han sköts ihjäl av “okända gärningsmän” när han landat på Manilas internationella flygplats, som nu bär hans namn.
Francisco “Kit” Tatad, Marcos tidigare pressekreterare, sa att Aquino var Marcos “ärkefiende”. Detta är en politisk åsikt. För miljontals filippinare var Aquino en martyr, och ordspråket “martyrernas blod är kyrkans säd” har aldrig varit mer sant än den dag Ninoy Aquino dog.
Mordet utlöste en kedja av händelser som ledde att änkan efter Ninoy, Corazon “Cory” Aquino, valdes till president och till Ferdinand och Imelda Marcos flykt. För filippinarna är Cory Aquino Filippinernas Jeanne d’Arc.
Året innan undantagstillståndet i Filippinerna upphörde, året innan det åter hölls allmänna val, var ett marianskt år, ett år som ägnades åt att dyrka Jungfru Maria. Kardinal Jaime Sin beskriver detta som en viktig del av revolutionen: “Cory Aquino gick till ett kloster för att be och fråga Gud om hon skulle kandidera till presidentposten. Gud svarade henne att hon behöver en miljon underskrifter på en petition med en uppmaning till snabba val.” Att Gud verkar på mystiska sätt är skelettet i berättelsen i folkmun om folkets makt-revolutionen.
Miljonen underskrifter samlades in och det religiösa amerikanska presidentparet Ronald och Nancy Reagan pressade Marcos att utlysa snabba val. Cory Aquino ställde upp, vann, blev lurad på valsegern; men miljontals människor ställde upp för henne och gick ut på gatorna; EDSAs fjorton filer fylldes till brädden av människor som fått nog; generalerna, som fruktade för sina liv vände Marcos ryggen och avgick från sina poster; tusentals filippinare blev martyrer. Kardinalen skickade ut nunnor, munkar och präster som ställde sig framför stridsvagnarna och stormade radio- och tv-stationerna för att sända ocensurerade nyheter ut i etern. Och överallt protesterade filippinare iklädda nationaluniformen – teeshirt och flip-flops.
Medan världen väntade på fred tvivlade de katolska filippinarna inte på att den skulle komma till dem genom Jungfru Marias nåd. Kardinalen varnade och hindrade, med den unika befrielseteologi som bröt Ferdinand Marcos hypnotiska förtrollning och avslöjade den sanna filippinska naturen, den amerikanska regeringen från att blanda sig i och den amerikanska inblandningen begränsades till att paret Marcos fick politisk asyl i USA och hjälp att gömma undan de tiotals miljarder dollar de stulit från folket.
