Månad: maj 2022

Sverigedemokraterna – historien om ett rasistiskt parti

Publicerat 21 augusti 2014 av Magnus Eriksson, utbildad norsk idéhistoriker, antirasist, antifascist och asylaktivist.
August Landmesser, tysk arbetare som vägrar nedlåta sig till att göra hitlerhälsning (1936).

Jimmi Åkesson, partiledare för det rasistiska partiet Sverigedemokraterna, besökte Norge för några dagar sedan. Han insåg snabbt att han inte var välkommen och åkte hem igen med svansen mellan benen.

Åkesson försökte hålla ett tal till svenska medborgare utanför Stortinget, men väldigt få var intresserade av att lyssna på honom. Istället möttes han av välförtjänt buande och skratt från de som dök upp. Naturligtvis tyckte vi på Radical Portal att detta var mycket glädjande eftersom partiet har en milt brun historia. Det här är ett parti som försöker försköna sitt förflutna och då är det viktigt för oss att upprepa några av de saker som partiet ofta “glömmer” att berätta.

Sverigedemokraternas tidiga historia

Efter terrorattacken mot World Trade Center 2001 orsakade islamofobi ett uppsving i Europa. Men islamofobi var redan ett centralt inslag i flera rasistiska grupper långt före attacken. En tidig exponent för islamofobiskt tänkande i Sverige var kampanjgruppen Bevara Sverige Svenskt (BSS), som i slutet av åttiotalet blev Sverigedemokraterna. Även om det är fel att kalla Sverigedemokraterna för ett nazistiskt parti har partiet både ideologiska rötter och historiska kopplingar till den nynazistiska rörelsen i Sverige. Partiet hade en plattform där nazistiska grupper och individer kunde utvecklas ganska ohämmat. Mellan 1988 och 1995 var kopplingarna mellan Sverigedemokraterna och den nynazistiska vit makt-rörelsen slående. Under denna period hade cirka 60% av partiets ledning konkreta kopplingar till naziströrelsen. I efterhand har partiet hävdat att en uppgörelse gjordes 1996, bland annat genom att hänvisa till ett infört enhetligt förbud. Den så kallade “bosättningen” kännetecknas emellertid av att vara av kosmetisk natur och inte en ideologisk lösning. Trots det enhetliga förbudet hade cirka 50% av partiledningen fortfarande kopplingar till nynazistiska grupper så sent som 1998. 2010 kunde Expressen visa att femtio Sverigedemokrater hade kopplingar till nazister. Inte heller 2014 har partiet lyckats städa upp i sitt eget läger.

Från Bevara Sverige Svenskt till Sverigedemokraterna

1979 grundades BSS av flera personer med bakgrund i högerextrema och nynazistiska kretsar. En av dessa var Leif Zeilon (senare Ericsson) som hävdade att BSS inte grundades med rasistiska motiv. Zeilon själv hade dock band till både Nordiska Nationella Partiet (NRP) och Nysvenska Rörelsen (NsR). Nrp grundades 1956 under namnet NationalSocialista kampförbund och lades ner 2009. Partiet leddes av paret Assar och Vera Oredsson.

Göran Assar Oredsson och hustrun Vera Oredsson, båda omväxlande partiledare för NRP.

Om Zeilon själv var medlem i dessa grupper är osäkert, men enligt Säkerhetspolisen (SÄPO) hade han åtminstone omfattande kontakt med paret Oredsson. Även om personerna bakom Bevara Sverige Svenskt (BSS) ville tona ner arvet från Hitler och Mussolini hade en stor majoritet av grundarna en bakgrund från nazistiska grupper. Trots att man kan hitta uttalanden som: “Att någon vill bevara Sverige svenskt innebär inte att denne skulle hysa förakt eller missaktning mot personer från andra kulturer.” var kampanjgruppens program uttalat rasistiskt och inte på något sätt invandringskritiskt, eftersom de ofta ville framställa sig själva i media. Ett exempel på detta är att BSS ville förbjuda adoption av barn utanför Europa, vilket knappast kan sättas utanför ett rasbiologiskt sammanhang. Ett annat exempel är varningar mot att ha sex med afrikanska män.

Invandringskritik eller rasism?

Uttalandena om invandringen var ren skrämsel-propaganda och i BSS första flygblad kan man läsa följande:

För varje år blir svenskarna allt färre. Om fyra år finns inget svenskarnas Sverige. Med kanske en turk som diktator och en neger som utrikesminister. Folket blir då ett chokladbrunt blandfolk som talar olika språk, huller om buller.

I BSS-nytt från 1983 får Sven Davidson, en ledande person inom BSS, frågan om han är rasist:

Ja, i ordets positiva betydelse. Jag önskar att raserna skall utvecklas separat, efter sina egna förutsättningar. De verkliga rashatarna är liberalerna, som önskar att förstöra raserna genom integration och rasblandning.

Detta sätt att uttrycka sig är identiskt med den etnopluralistiska rasistiska retorik som finns i till exempel Richard McCulloch, tredjepositionistiska grupper och identitetsrörelser. De senaste åren har den etnonationalistiska retoriken också ersatt de grövre rasistiska formuleringarna i en rad nazistiska partier.

Några av personerna i Bevara Sverige Svenskt

En något obskyr figur i BSS var journalisten Christopher Jolin. 1972 hade han skrivit boken “Vänstervridningen: hot mot demokratin i Sverige”, där han hade påstått att vänsterextremister hade infiltrerat svenska medier. Hotet från sovjetmakterna, feministisk propaganda och hat riktat mot Olof Palme var andra teman i boken. 1973 deltog Jolin som kongressdelegat i World Anti Communist League, där inte mindre än 67% av deltagarna kunde kopplas till högerextrema/nynazistiska engagemang. Dessa stod också för nästan 100% av de västerländska deltagarna.

Jolins antikommunistiska engagemang och intellektuella utseende gav honom erkännande i borgerliga kretsar. Detta kunde lätt göras eftersom han inte pratade om judar eller rasbiologi, åtminstone inte på TV. Istället var det invandringen i allmänhet och de som han ansåg var skyldiga till den i synnerhet – det vill säga socialdemokratins förrädare. Anders Behring Breiviks massaker på AUF 2011 och mordet på Sveriges statsminister Olof Palme 1986 kan båda förklaras av ett underliggande hat mot socialdemokratin. Aspekten kan knappast överdrivas i granskningen av högerextrema miljöer, där fiendebilder präglas av både förrädisk retorik och totalitärt språkbruk. Antifeminism, arbetarpartihat, antikommunism och fientlighet mot mångkultur är gemensamt för både Breivik och Jolin. Även om Jolin inte pratade om judar i TV råder det ingen tvekan om att han var antisemit. I tidskriften Fria Ord skrev han under pseudonymen Erik Niloj (Jolin bakåt), bland annat artikeln Mördade tyskarna sex miljoner judar? Senare började Jolin arbeta med den antisemitiska radiostationen Radio Islam. Här är en återgivning av Jan Guillous artikel “Pinsam Israeldebatt”, som handlar om Achmed Rami och Christopher Jolin. Idag hoppas många Sverigedemokrater att Christopher Jolins flörtande med antisemitism har glömts bort och därför försöker flera att aktualisera honom igen.

Officiellt försökte BSS bagatellisera antisemitismen, men det verkade svårt att balansera invandringsfientlighet och förrädisk retorik utan att peka på bakomliggande orsaker. Särskilt när man, som Jolin, hävdade att medierna infiltrerades av “något dolt”. Fokus riktas då ofta mot judarna (agendajudarna) eller kommunisterna, men ofta hängde dessa två ihop (marxistiska judar). Så skrev en av BSS styrelseledamöter i tidningen Patrioten:

Judarna och kommunisterna har visat vilka såta vänner de är. De är dreglande mördartyper som vill jaga livet ur människor med annan åsikt än deras.

En annan av BSS grundare var Jerker Magnusson, även han hade tidigare varit engagerad i ett antal nynazistiska projekt. Senare deltog han också i en bokbål som organiserades av NationalSocialist Front (NSF) 1996. Magnusson var också en nyckelperson i Sverigedemokraternas bildande, där han satt i partiledarskapet 1989–1991. Många viktiga aktivister i BSS hade också bakgrund från olika nazistiska partier som fanns på 1940-talet, inklusive National Socialist Labour Party (N.S.A.P).

F.d. Sverigedemokraten Tina Hallgren Bengtsson håller tal under bokbrasan. Strax efter händelsen hyllades hon i SD:s partiorgan.

Trots att BSS inte var ett politiskt parti, utan en anti-invandringskampanjgrupp, samarbetade de med ett antal utländska politiska partier, inklusive Front National i Frankrike, National People’s Party i Norge och National Front (NF) i England. BSS uppgav också att NF hade varit en förebild i grundandet:

13500 flygblad har hittils delats ut i Stockholm och fler kommer det att bli om inte nuvarande vanvittiga invandringspolitik stoppas. Bevara Sverige Svenskt kan då ses som embryot till en svensk National Front som kommer att fortsätta kampen för vårt folks överlevnad.

1986 gick BSS samman med Framstegspartiet för att bilda Sverigepartiet. Lösningen var att skapa en ny “nationell anka”, som skulle vara oberoende av ekonomisk-politiska ståndpunkter. Kravet som Sverigepartiet trodde att alla kunde stå bakom var:

Repatriering av alla utomeuropeiska invandrare så att Sverige kunde förbli svenskt – ‘ett land, ett folk och en egen identitet’.

Vidare lovade partiledaren att om Sverigepartiet kom till makten så skulle alla förrädare som propagerat för invandring straffas.

Sverigepartiet och Karl XII

Den 30 november, årsdagen av Karl XII:s död, har varit en högtid för svenska nazister sedan 1930-talet. Firandet avslutades på 1950-talet då det svenska nazistpartiet upplöstes. 1965 återupplivade Lars Hultén, själv medlem i Nationella Förbund, traditionen med fackeltåg och kransnedläggning vid Karl XII-statyn. 1968 delade de “nationella” demonstranterna ut flygblad, där “judar och negrer förbjuds att delta”. 1984 närvarar de första nynazistiska skinheadsna vid minneshögtiden, men jagas bort av arga motdemonstranter. 1987 deltog även Sverigepartiet i högtidlighållandet, tillsammans med jublande nynazistiska skinheads. 1991 stoppades marschen fysiskt av en bred antirasistisk koalition. Detta kommer att upprepas under de följande åren tills nazistfirandet upphörde.

Valet av Karl XII som symbol för nynazistiska och Sverigedemokratiska minneshögtider har ofta förlöjligats av både media och svenska historiker. Ändå har traditionen vissa rötter i Hitlersvärmar. Den 20 april 1939 överlämnade riksföreningen Sverige-Tyskland och Samfundet Manhem en statyett av Karl XII till Adolf Hitler i samband med hans födelsedag. För de svenska nazisterna var Karl XII, precis som Hitler, en symbol för antiryssarna. I samband med denna gåva skapade svenska nazister en myt om att Karl XII var en viktig inspirationskälla för Hitler.

Sverigedemokraterna

Det gemensamma projektet Sverigepartiet, som var en sammanslagning av BSS och det högerpopulistiska Framstegspartiet, kollapsade efter bara ett år och den 6 februari 1988 bildades Sverigedemokraterna. Det nya partiet bestod helt och hållet av personer med bakgrund i BSS sammet. Bland dessa fanns Leif Zeilon (som nu bytt namn till Ericsson), Jerker Magnusson, Sven Davidson, Anders Klarström och Johan Rinderheim. Det var lite som skilde det nya partiet från det föregående.

Brittiska Nationella Fronten, Sverigedemokraternas första partisymbol och deras nyaste.

I artikeln Nazisterna som skapade Sverigedemokraterna presenteras protokollet från mötet från grundandet av Sverigedemokraternas andra avdelning. Mötet ägde rum i Skåne den 21 februari samma år och sammankomsten bestod av ett antal personer med bakgrund från nazistiska organisationer. Bland dessa fanns flera SS-veteraner, medlemmar av Nordiska National Party och andra nazistiska grupper. Samma år som partiet bildades skrev den ledande Sverigedemokraten Patrik Ehn ett brev till Nordiska Nationella Partiet:

Det viktiga är att sprida nationalsocialismens idéer och få folk att inse att förr eller senare är det ett måste att Norden följer NRPs program om det (Norden) skall överleva… Nationell socialistisk hälsning!

I Sverigedemokraternas “partitidning” Sverigekuriren från 1989 (nr 7-8 s. 19-22) skrev Sverigedemokraten och fysikläraren Erik Walles en lång artikel där han försvarade att ha nazister i partiets led. Walles själv hade en bakgrund i NationalSocialist Labour Party. Walles var medlem i Sverigedemokraterna fram till sin död 1991 och bidrog intellektuellt med artiklar till partitidningen. Några år efter hans död hittades i hans hem en ”lista med 3.000 judar att mörda”.

1993 bildades Sverigedemokratisk Ungdom (SDU), samma år som nynazistisk vit makt-musik slog igenom på allvar. Ungdomspartiets unga fronttidning bar också detta. Många med kopplingar till de nynazistiska samfunden var aktiva i både SDU:s och Ungfrontens tidningsredaktion.

Ung Front intervjuar partiledaren Anders Klarström

Efter att Sverigedemokraterna grundats valdes Anders Klarström och Ola Sundberg till talespersoner för partiet. Klarström hade liksom många andra i partiet en bakgrund från Nordiska Nationella Partiet och dömdes tidigare för att ha mördat tv-profilen Hagge Geigert per telefon 1984:

Du ska passa dig jävligt noga. Du kommer inte att leva så många dagar till […] vi ska bränna dig, ditt jävla judesvin. Fy fan ditt äckliga judesvin. Passa dig Hagge! Vi vet att du heter Harry Johansson och var du bor också. Vi ska komma och döda dig.

I sista numret av Ung front intervjuas Klarström och frågorna är karaktäristiska för extremhögern. Till exempel får han frågan om vem han ska utse till årets förrädare, och vad han tror att framtidens samhälle kommer att bli om kommunisterna och andra förrädare får fortsätta att bestämma. Den förrädiska retoriken och föreställningen om den inre fienden spelade uppenbarligen en central roll i både SDU och partiledningen. Intervjun handlar om asylpolitiken, återupplivandet av en sund samhällsmoral och införandet av en “folklig gest” baserad på nationalistisk solidaritet. Vidare säger Klarström att han började intressera sig för nationalistisk politik på åttiotalet och engagerade sig i “olika politiska organisationer”. Han nämnde dock inte att denna inblandning enbart handlade om rasistiska och nazistiska organisationer. Men som partiledare för Sverigedemokraterna såg han inga svårigheter att demonstrera med den nynazistiska terrorgruppen Vitt Ariskt Motstand (VAM), men välkomnade dem å andra sidan att närvara vid partiets evenemang..

Robert Vesterlund

Flera av artiklarna om Ung Front är författade av Robert Vesterlund. I en artikel rekommenderar han sina läsare att skaffa tredjepositionisten Derek Hollands bok Den politiske soldaten. Boken kunde beställas direkt från Sverigedemokraterna. Vid den här tiden var Vesterlund både partiledare för SDU (1993-1994) och ledamot av Sverigedemokraternas arbetsutskott (till och med 1996 då han lämnade Sverigedemokraterna). Samtidigt som han var en aktiv del av Sverigedemokraterna var han också involverad i ett antal nynazistiska projekt. Den första maj 1993 greps Vesterlund tillsammans med två andra nynazister av polisen. Anledningen till detta var att de tre hade dykt upp under Vänsterpartiets Gudrun Schymans första majtal, beväpnade med en skarpt lastad handgranat. Niklas Irberger, som också suttit i Sverigedemokraternas styrelse, dömdes till ett års fängelse. Senare hade han också en redaktionell roll i den nynazistiska internettidningen Info-14.

Den politiska soldaten, både ett politiskt begrepp för den tredje positionistiska rörelsen på 1970-talet och Hollands bok med samma namn.
Här är ett omslag av korsfararromantik.

Motkraft, en webbportal som tillhör den svenska utomparlamentariska vänstern, beskrev en gång Robert Vesterlund som spindeln i den svenska nynazismens nät. Beskrivningen var träffande eftersom Vesterlund spelade en central roll i både organisering och aktivism i den nynazistiska rörelsen. Samtidigt som han var engagerad i Sveridemokraterna och partiledare för ungdomspartiet var han också aktiv i Unga Nationalsocialister, en grupp med nära band till VAM. Han har även stått bakom projekt som Nationella Alliansen och Blood & Honor Stockholm. 1995 var Vesterlund med och grundade tidskriften Info-14, vars namn spelar på de 14 orden i “Lane”, där han också blev redaktör. Genom Info-14 blev han en central figur i organisationen av nynazistiska Salemsmarschen, en årlig minnesmanifestation av den mördade snauskall Daniel Wretström. Vid denna minnesmarsch deltog också ett antal andra representanter från Sverigedemokraterna, och i efterhand kallade det nynazistiska nätverket Blod och heder marschen för: “… vår generations Horst Wessel”. Förutom marscher och sjaskiga nazistplatser låg Vesterlund också bakom skapandet av en begåvning kallad Gula Korset. Detta var avsett att betala ut ekonomiskt stöd till fängslade nynazister.

Förre Sverigedemokraten Robert Vesterlund håller lovtal för döde nazisten Gösta Hallberg-Cuula.

Den 16 september 2000 kunde Arbetaren avslöja att en nazist vid namn Robert Vesterlund satt i styrelsen för lokalförbundet, vilket ledde till att Vesterlund uteslöts. Tipset hade kommit från syndikatisten Björn Söderberg, en tidigare arbetskollega till Vesterlund. Den 12 oktober samma år kontaktades Söderberg av tre nynazister. Ett bråk uppstod som slutade med att Söderberg sköts till döds. Tidigare misstänktes nynazisterna ligga bakom en bombattack mot ett journalistpar, och var därför redan i rampljuset för politiken. Vesterlund var länge misstänkt för att ha beställt mordet, men det gick inte att bevisa..

Sverigedemokrater och ideologiska släktingar i Europa

Sverigedemokraterna behöll “Bevara Sverige Svenskt” som partislogan och som partisymbol använde de den brinnande facklan. Symbolen lånades från National Front, men istället för den brittiska flaggan i lågan användes naturligtvis den svenska. 1988 blev Sverigedemokraterna inbjudna av Franska Front National (FN) att delta i en kongress i Strasbourg. Konferensen organiserades av det nyfascistiska ungdomsförbundet Mouvement de la Jeunesse d ́Europe. I Ung front, 1/1993, skriver SDU mycket om sina ideologiska släktingar i Europa. I det bedövande nämns till exempel flamländska Vlams Blok och Front Nationals ungdomsparti som två exempel som SDU bör lära av.

Uniformsförbud

Sverigedemokraterna var utan tvekan en del av vit makt-rörelsen på 80- och 90-talet. Detta var särskilt tydligt i SDU, där nynazister hittade en plattform för att sprida propaganda.

Efter det att Mikael Jansson tog över som partiledare för Anders Klarström 1995 skedde en vändning i partiet och i den första SD-bulletinen från 1996 kan man läsa att Sverigedemokraternas centralstyrelse har infört ett enhetligt förbud eftersom “journalister tidigare lyckats fejka utmåla Sverigedemokraterna som ett o demokratiskt parti”.

Budskapet om uniformsförbudet upprepades också i nästa upplaga av SD-bulletinen samma år. En annan plats i SD-bulletinen lyder:

Sverigedemokraterna har fått dåligt rykte på grund av att vissa Hollywoodnazister och andra personer i uniformsliknande klädsel anslutit sig till Engelbrektsmarschen. Personer med så svag övertygelse att de måste klä ut sig på ett sådant sätt att de drar ett löjets skimmer och skam över Sverigedemokraterna ombedes att stanna hemma.

Utifrån kommentarer som denna, råder det ingen tvekan om att Sverigedemokraterna aldrig gjorde en ideologisk uppgörelse utan bara genomgick kosmetiska förändringar – och förklarade sin egen historia genom att sätta sig själva i offerrollen.

Sverigedemokraterna och islamofobi

Sverigedemokraterna har en lång historia av islamofobi, både i partiet och i ungdomspartiet SDU. Fröet till den här finns långt tillbaka i BSS och Sverigepartiet. Men med Sverigedemokraterna blir islamofobin både tydligare och mer extrem. En av anledningarna verkar vara att man försökte tona ner antisemitismen, men saknade en adekvat fiendebild. Muslimen fick ersätta juden, åtminstone provisoriskt. Den nya hatbilden fick också konsekvenser, vilket resulterade i våldshandlingar. 1993 bränner en av Sverigedemokraterna ner en moské i Trollhättan.

Sverigedemokraterna och kontrajihadismen

Lördagen den 14 april 2007 höll Edward “Baron Bodissey” May från Gates of Vienna och Peder Are “Fjordman” Nøstvold Jensen “UK and Scandinavia Counter-Jihad Summit” i Köpenhamn. Flera representanter från Sverige, Danmark och Norge deltog i evenemanget. Förutom Anders Gravers grupp Stoppa islamiseringen av Danmark (SIAD), Mays initiativ Medborgargardets centrum och ett antal bloggare var Sverigedemokraterna också representerade som det enda politiska partiet. Vid Wienportarna kallade May mötet för topphemligt, där alla säkerhetsåtgärder fanns på plats för att undvika antirasistiska aktivister.

I sitt tal till mötet höll May inte tillbaka i sin svavelpredikan. Bland annat talade han om “den mäktiga socialistiska staten”, “mångkulturalismens gift” och “islams våldsamma intolerans”, som tillsammans utgjorde en ond kombination – en demonisk samling av makt, gift och intolerans. Retoriken är välkänd, inte minst i ett Sverigdemokratisk sammanhang.

I samma tal betonade May vikten av Ted Ekeroths medverkan som representant för Sverigedemokraterna. Ett halvår senare, den 18-19 oktober, gjorde sig kontrajihadistnätverket åter, denna gång i Bryssel. Förutom Ekeroth deltog norrmannen Jens Arnfindsen, amerikanen Robert Spencer och Gisele “Bat Ye’Or” Littman. Littman höll ett tal med titeln Eurabia: Hur far har det gått?. Den här gången var Ekeroths deltagande också kopplat till Sverigedemokraterna:

Active in combating islam since a long time, running a pro-israeli anti-islamic website but dropped that project when he entered Swedish politics, as part of the Sweden Democrats (SD). SD is the only anti-immigration, anti-islamic party in Sweden. He has since tried to establish contact with other groups and parties around Europe.

I efterhand har Ekeroth hävdat att han inte företrädde Sverigedemokraterna, utan deltog i mötet som privatperson. Det är en lögn när hans inlägg handlade om Sverigedemokraternas strategi. I presentationen gick Ekeroth igenom partiets historia, utan att nämna dess kopplingar till nynazistiska grupper under 80- och 90-talet. Han medgav dock att Sverigedemokraterna tidigare hade deltagit i Euro-Nat, ett samarbete mellan franska Front National, ungerska Miep, serbiska Srpska Radikalna Stranka, men att allt samarbete hade upphört och att kontakten med Front National hade brutits på grund av stora politiska skillnader.

Andra med kopplingar till Sverigedemokraterna har också varit aktiva i kontrajihadistnätverket, däribland Teds bror Kent Ekeroth, som 2009 anordnade en antiislamiseringskonferens i Malmö. Vid Wienportarna hyllas Kent Ekeroth av “Fjordman” som någon som kanske kan stoppa islams framväxt. Bröderna Ekeroth är en länk mellan counterjihadrörelsen och Sverigedemokraterna. Det finns ytterligare Sverigedemokrater som kan kopplas till kontrajihadistnätverket. Den 31 mars 2012 deltog isak Nygren, tidigare Sverigedemokrat, i ett kontrajihadistmöte i Århus. Då som talesperson för Svenska Försvarsförbundet (SDL). Några år tidigare hade Nygren ansökt om medlemskap i Nordiska Förbundet. 2010 bjöd Sverigedemokraterna in Robert Spencer att hålla föreläsningen Islam och Jihad mot Europa.

Så småningom…

Sverigedemokraterna är och har alltid varit ett grumligt parti. Trots att partiet har proklamerat “nolltolerans mot rasism och extremism” är det tämligen tydligt att det inte finns något intresse av att städa upp smutsen, annat än rent kosmetiskt. Islamofobi, antisemitism, rasism, nazism, fascism är och verkar förbli delar av Sverigedemokraterna. De är helt enkelt ett parti som hetsar mot dem som de tror att de kan hetsa mot – muslimer, judar, afrikaner eller vad än nuet tyvärr tillåter. Samma innehåll, olika paketering.

Källa: http://radikalportal.no/2014/08/21/sverigedemokraterna-historien-om-et-rasistparti/

Israeliska styrkor använder palestinsk flicka som mänsklig sköld i Jenin

DCI Palestina, Ramallah, 19 maj 2022.
Israeliska styrkor använde 16-åriga Ahed Mohammad Rida Mereb som mänsklig sköld i Jenin den 13 maj. (Foto: Familjen Mereb).

Israeliska soldater använde en 16-årig palestinsk flicka som mänsklig sköld framför ett israeliskt militärfordon när de var utplacerade i den norra ockuperade staden Jenin på Västbanken förra veckan.

Ca kl. 8:00 på morgonen den 13 maj tvingade israeliska soldater 16-åriga Ahed Mohammad Rida Mereb att ställa sig framför ett israeliskt militärfordon i stadsdelen Al Hadaf i Jenin. Detta skedde när den palestinska motståndsrörelsen sköt kraftigt mot de israeliska styrkornas position. Det framgår av information som samlats in av DCI Palestina. De israeliska styrkorna beordrade Ahed att stå framför militärfordonet i cirka två timmar, medan de satt inne i fordonet.

“Internationell lag är tydlig och förbjuder absolut att beväpnade styrkor eller beväpnade grupper använder barn som mänskliga sköldar”, säger Ayed Abu Eqtaish, chef för programmet för ansvarsskyldighet vid DCIP, Defense for Children International – Palestina. “Israeliska styrkor som avsiktligt utsätter ett barn för allvarlig fara för att skydda sig själva begår krigsbrott.”

De israeliska styrkorna belägrade familjen Merebs hem runt klockan sex på morgonen den 13 maj i syfte att arrestera Aheds 20-årige bror, enligt dokumentation som DCIP samlat in. De beordrade Ahed, hennes föräldrar och hennes två yngre bröder att lämna huset och stanna på en gårdsplan på andra sidan gatan.

Det utbröt eldväxling mellan de israeliska styrkorna och Aheds äldre bror, som stannade kvar i huset. Vid åttatiden på morgonen var flera palestinska män engagerade i kraftigt eldgivning mot ett israeliskt militärfordon, och då beordrades Ahed av dess besättning att ställa sig framför fordonet.

“Kulor sköts mot militärfordonet från alla håll”, berättade Ahed för DCIP. “Jag darrade och grät och skrek till soldaterna att de skulle ta bort mig eftersom kulorna ven runt mitt huvud, men en av dem beordrade mig på arabiska genom ett litet fönster i militärfordonet: ‘Stanna där du är och rör dig inte. Du är en terrorist. Stå kvar på din plats tills du tar farväl av din bror.’”

Ahed försökte luta huvudet åt sidan för att undvika kulorna, men de israeliska soldaterna beordrade henne att stå rakt upp. Ahed stod framför det israeliska militärfordonet i ungefär två timmar innan hon sprang till ett närliggande träd och föll ihop på marken.

Ungefär två timmar senare evakuerade israeliska styrkor Aheds tvåvåningshus, där hon bodde tillsammans med sina föräldrar, tre bröder, mor- och farföräldrar, två farbröder och deras fruar samt deras åtta barn i åldrarna ett till elva år. Efter att familjen hade evakuerats bombade israeliska styrkor huset med raketdrivna granater, vilket ledde till att huset fattade eld. Israeliska styrkor sköt också skarpt mot huset.

De israeliska styrkorna drog sig tillbaka från Aheds grannskap vid elvatiden. Hon fick veta att de israeliska styrkorna arresterat hennes bror och att de boende i grannskapet skrivit på sociala medier att hon användes som mänsklig sköld av de israeliska styrkorna, vilket fått de palestinska skyttarna att sluta att skjuta mot det israeliska militärfordonet.

Ahed fördes med privatfordon till Jenins sjukhus och behandlades för intensiv psykisk stress och svår syrebrist.

Användning av civila som mänskliga sköldar, där civila tvingas att direkt bistå militära operationer eller används för att skydda väpnade styrkor eller väpnade grupper eller objekt från angrepp, är förbjudet enligt internationell rätt. Detta är också förbjudet enligt israelisk lag enligt ett beslut från 2005 av Israels högsta domstol.

Sedan 2005 har DCIP dokumenterat minst 25 fall där palestinska barn använts som mänskliga sköldar av den israeliska armén. Ett av dessa fall ledde till att två soldater dömdes för “olämpligt beteende” och “överskridande av auktoritet”. Båda degraderades i rang och fick tre månaders villkorlig dom.

DCI, Defence for Children International grundades 1979 och är en världsomspännande rörelse för barns rättigheter. Var och en av DCI:s nationella sektioner arbetar med de barnrättsfrågor som är mest relevanta i deras respektive nationella sammanhang.

DCI generalsekretariat har sitt säte i Genève, Schweiz och spelar en avgörande roll i bevakning och förespråkande av barns rättigheter inom FN:s organ för mänskliga rättigheter. DCI World Service Foundation, med säte i Bryssel, skapades 2016 för att påverka EU:s institutioner.

Källa: Israeli forces use Palestinian girl as a human shield in Jenin

Pensionerade officerare erkänner att de mördat civila

"Vi dödade oskyldiga människor": pensionerade colombianska arméofficerare erkänner att de mördat civila.
Tio pensionerade soldater och en civilist erkänner att de kidnappat och mördat 120 oskyldiga bönder och utmålat dem som vänstergerillakrigare som dödats i strid.
av Tanya Wadhwa för peoples dispatch den 29 april 2022.
Vid en nyligen genomförd utfrågning i JEP erkände tio pensionerade soldater att de mördat 120 oskyldiga bönder och presenterat dem för myndigheterna som vänstergerillakrigare som dödats i strid mellan 2007 och 2008. Offrens familjer kräver fortfarande att få veta vem som gav ordern. Foto: Kienyke

Tio pensionerade colombianska militärer erkände att de kidnappat och mördat över hundra civila och presenterat de dödade för myndigheterna som vänstergerillas fallna i strid under “upprorsbekämpande operationer” på 2000-talet. Erkännandena gjordes under offentliga utfrågningar anordnade av “organet för erkännande av sanningen inom den särskilda rättskipningen för fred” (JEP) i departementet Norte de Santander den 26 och 27 april 2022. Det skedde i ärende 03 som utreder “de falska positiva fallen” i Catatumbo-regionen i departementet. Vid utfrågningarna deltog familjemedlemmar till ett 50-tal offer.

Den 26 och 27 april 2022 vittnade en före detta general, fyra överstar, fem andra officerare och en civilist inför rätten. De erkände offentligt att de deltagit i det påtvingade försvinnandet och de utomrättsliga avrättningarna av 120 unga bönder från staden Ocaña och angränsande områden mellan 2007 och 2008.

“Vi dödade oskyldiga människor”

Ett av de uttalanden som väckte mest uppståndelse var korpral Néstor Guillermo Gutiérrez. Den pensionerade arméofficeren erkände inte bara att hans enhet mördade oskyldiga bönder, utan att denna typ av mord blev ett kriminellt fenomen i hela den regionen av landet. “Jag erkänner och accepterar mitt ansvar som medverkande till dessa krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten … Jag tänker inte rättfärdiga det jag gjorde eftersom jag begick brott,” sade Gutiérrez. “Vi dödade oskyldiga människor, bönder. Jag vill betona att de vi dödade var bönder,” fortsatte Gutiérrez. “Det fanns påtryckningar,” tillade han. “De krävde att vi skulle ge resultat, vi var tvungna att leta efter resultat oavsett vad, och vi hade kontakt med paramilitära grupper i regionen, särskilt i Aguachica, för att få tag på vapen.” Som svar på kraven från en mamma, som bad om förklaringar till mordet på sin son, bad Gutiérrez henne och mödrar till andra offer om ursäkt. “Jag mördade dem fegt. Jag stal era söners drömmar. Jag slet sönder deras mödrars hjärtan på grund av trycket från falska resultat, för att hålla en regering nöjd. Det är inte rättvist.”

Den pensionerade kaptenen Rivera Jácome erkände också sitt ansvar för brotten och bad om ursäkt till det enda överlevande offret Villamir Rodríguez, som var på väg att mördas av militären, men som senare åtalades för att vara terrorist. “Jag vill klargöra för världen och colombianerna att du inte var en kombattant. Jag är här för att rentvå ditt namn,” sade Jácome.

Alexander Carretero, den ende civilisten, erkände att han var “en person som tog med sig dina nära och kära från olika delar av Colombia för att överlämna dem till armén så att de kunde mörda dem.” Han tillade att “jag kan inte lämna tillbaka era barn, men jag kan hjälpa er med sanningen. Det hade varit bättre om de hade dödat mig, då hade jag åtminstone inte begått dessa brott.”

General Paulino Coronado, överste Santiago Herrera, överste Rubén Darío Castro, överstelöjtnant Álvaro Diego Tamayo, överstelöjtnant Gabriel de Jesús Rincón Amado, major Juan Carlos Chaparro Chaparro, sergeant Rafael Antonio Urbano och sergeant Mauricio Pérez Contreras erkände också att de begått dessa brott och dolt dem med hjälp av falska dokument och betalda vittnen.

Alla de tio åtalade soldaterna ingick i mobil brigad nr 15 (BRIM15), infanteribataljon nr 15 “General Francisco de Paula Santander” (BISAN), som hade till uppgift att bekämpa illegala väpnade grupper i Norte de Santander.

“Vem gav ordern?”

Anhöriga till offren uppmanade å sin sida de före detta soldaterna att avslöja namnen på dem som beordrade dessa avskyvärda brott. Carmenza Gómez, en mor som förlorade sitt första barn i augusti 2008 och sitt andra i januari 2009, talade vid utfrågningen och bad arméföreträdarna att “lägga handen på hjärtat och ärligt berätta sanningen för oss och inte hoppa i vattnet ensamma. Vem gav ordern? Vi vet att det finns fantastiska människor bakom er. Vi vill ha namn. Allt vi behöver är namnen på dessa människor.”

På samma sätt betonade Idalí Garcerá, en annan mor vars son försvann i augusti 2008, att “det är mycket viktigt för oss att få veta denna sanning […] I går hörde jag dem säga att de pressades av regeringen att ge resultat, så jag måste få veta vem som bad om dessa resultat.”

Anderson Rodríguez, som förlorade sin bror, krävde också att soldaterna skulle berätta sanningen “så att det inte blir någon upprepning, för det är ni som vet vilka ägarna är, skaparna av denna grymma handling, en verksamhet som de fortsätter att bedriva än idag.”

Familjemedlemmar till flera andra offer delade också med sig av sina vittnesmål och bad de pensionerade officerarna att vara ärliga, lindra deras smärta, skipa rättvisa och gottgöra.

En väg till lösning

JEP:s ordförande Eduardo Cifuentes sade att vittnesmålen utgjorde ett av de viktigaste närmandena till sanningen om vad som hände under den väpnade konflikten. Han sade också att erkännande och klargörande av sanning och ansvar innebar ett framsteg när det gäller att tillgodose offrens rätt till vetskap, rättvisa och gottgörelse, och att det bidrog till att återställa den skada som orsakats de överlevande och deras familjemedlemmar.

Om organet för erkännande av sanningen inom den särskilda rättskipningen för fred

“Organet för erkännande av sanningen inom den särskilda rättskipningen för fred” (JEP) är en sanningskommission – ett system för övergångsrättskipning som november 2016 skapades inom ramen för de fredsavtal som undertecknades mellan den tidigare presidenten Juan Manuel Santos regering och den nu avmobiliserade gerillagruppen “Colombias revolutionära väpnade styrkor” (FARC) i Havanna på Kuba.

Genom JEP inrättades en domstol som ska utreda, döma och döma alla som anses ansvariga för de brott som begicks under ett fem decennier långt krig mellan gerillan och de colombianska säkerhetsstyrkorna. Den ger ibland mandat för alternativa straff i utbyte mot fullständig avslöjande av händelser som ägde rum under den interna väpnade konflikten.

Förra året konstaterade JEP att den colombianska militären utförde mer än 6 400 av dessa utomrättsliga avrättningar mellan 2002 och 2008, när president Álvaro Uribe var vid makten. Människorättsgrupper och offrens familjer har sagt att det verkliga antalet kan vara mycket högre.

Inom ramen för sitt program för demokratisk säkerhet belönade Uribe-administrationen militära tjänstemän som utförde dessa utomrättsliga avrättningar, som i Colombia även kallas “falska positiva”, med befordringar, semester och andra förmåner.

Den offentliga utfrågningen var ett historiskt ögonblick, inte bara för fredsprocessen utan också för familjerna till offren för de falska positiva fallen, som fick möjlighet att höra sanningen om sina nära och kära och få ett avslut.

JEP har nu tre månader på sig att utfärda en resolution. Tribunalen har befogenhet att erbjuda alternativ till fängelsestraff till personer som erkänner sina brott och gör gottgörelse.

Den rosa vågen – valrörelsen som blev en folkrörelse

Leni Robredos volontärrörelse trotsar traditionella kampanjer
av Michelle Abad för Rappler den 4. maj 2022
Manilla (orientens pärla), Filippinerna

Rosa bakverk, konstverk, musiker som skriver gratis låtar, skådespelare som sjunger en sång på gatorna, vandrare som svingar rosa presenningar på bergstoppar, supportrar som går och väntar i timmar i solen och frivilliga som vågar tala ansikte mot ansikte med väljare som är fast beslutna att välja en annan kandidat än deras egen.

Detta är glimtar av hur kampanjen för vicepresident Leni Robredo och senator Francis Kiko Pangilinan ser ut.

Det inspirerar dig att stå upp. Det handlar inte längre bara om dig själv. Det är för alla, särskilt för framtida generationer. Det känns som om jag bidrar till något som är större än jag själv.

Studenterna förskräcks inte av skolornas deadlines, arbetarna tar ledigt för att gå från hus till hus och bönderna marscherar över hela landet i ett försök att övertyga filippinarna om att välja tandemen #LeniKiko som sina nästa ledare.

Allt detta för en eftersläntrande tvåa och trea i opinionsmätningarna inför valet.

Det är en nivå av frivillighet som enligt vissa aldrig tidigare har skådats i filippinska val. Volontärer säger att det inte längre ser ut som en kampanj utan som en folkrörelse.

“Det här valet är verkligen unikt och i viss mån banbrytande, eftersom vi för första gången har sett fler och fler privatpersoner eller medborgare som deltar direkt i kampanjer. Vi har inte sett den här omfattningen i tidigare val”, sade advokat Emil Marañon i ett avsnitt av “Ask Your Election Lawyer” på Rappler.

De hundratusentals som deltar i Robredos valmöten kan vara lovande, men inga mindre än Robredos döttrar själva har påmint sina anhängare om att detta inte är någon garanti för en seger. – Trots de rosaklädda jättemassorna har den främste kandidaten, Ferdinand “Bongbong” Marcos Jr., fortfarande en överväldigande stor ledning över Robredo.

I den senaste Pulse Asia-undersökningen i april fick Marcos 56% av rösterna, vilket är oförändrat jämfört med undersökningen i mars. Samtidigt låg Robredo praktiskt taget stabilt på 23% i april jämfört med 24% i mars.

Trots nedgången med en procentenhet är Robredo-lägret fortfarande övertygat om att det sker en förändring på marken. Robredo nådde med en ökning med nio procentenheter jämfört med februari upp till 24%. Hennes talesman Barry Gutierrez sade att siffrorna “fortfarande är uppmuntrande”.

Kakampinks (en lek med orden “kakampi” eller allierad och “rosa”) vägrar att förlora hoppet. Under den sista delen av kampanjen har uppmaningarna att täcka mer mark bara intensifierats.

Kontextualisering av en kampanj

“Hello po, puwede po ba kayong maistorbo (Hallå, får vi avbryta vad du gör)?”

Volontärer för Leni for You, en av de många grupper som hjälper Robredos kampanj, upprepade variationer av denna fråga när de gick från hus till hus längs smala gator i Marikina City. Det var fuktigt, och värmen denna lördagsmorgon i april var särskilt stickande, men gruppen på omkring femton volontärer var på gott humör.

Leni Robredo var inte ofta det första samtalsämnet, även om volontärernas rosa skjortor och armfulla presenningar och flygblad avslöjade vad de var där för. Volontärerna frågade först lokalbefolkningen om deras jobb och ambitioner. De frågade om deras familjer, vilka bekymmer de hade och vad de letade efter hos en kandidat – om de redan hade en.

En äldre man satt vid ett provisoriskt skjul under ett träd tillsammans med sin granne. De var båda för Marcos. De gillade att Marcos lovade att sänka elpriserna.

Den äldre mannen var en fordonsförare som råkat ut för en elolycka. Detta hindrade honom från att förnya sitt körkort, men han hoppades kunna köra igen så länge han fortfarande kunde, sade han. Ett av hans sex barn försörjer familjen nu.

Volontären talade med dem om Robredos förslag om arbetslöshetsförsäkring, där arbetslösa filippinare skulle kunna få 80% av sin tremånaderslön för att hjälpa dem att klara sig, tillsammans med andra detaljer i Robredos Hanapbuhay Para sa Lahat-plattform.

Ett samtal var inte tillräckligt för att på en gång övertyga de två männen att rösta på Robredo, men efter volontärens presentation av sin kandidat sa de att de skulle tänka på saken. Grannar som redan stödde Robredo retade dem när de tog emot och bar Leni-Kiko-bollarna som volontärerna gav dem.

Detta sågs redan som en vinst för volontärerna – först och främst öppenheten att lyssna trots stöd för en annan kandidat, och ett löfte om att tänka på saken. Om lokalbefolkningen inte ville ha rosa presenningar lämnade volontärerna rosa fläktar och serietidningar med Robredos och Pangilinans resultat och plattformar.

Detta är KAMPI-ramverket som Leni for You-volontärerna använder när de går från hus till hus, enligt Floy Soriano, en mentor för gruppen. Inom denna ram relaterar volontärerna lyssnarnas problem till hur Robredo planerar att lösa dem.

“Lalo na ‘yung mga soft voters or undecided, kasi kulang lang ‘yung impormasyon nila tungkol kay Ma’am Leni. Kaya ‘yun ‘yung kailangan talagang kausapin – alamin ano ang dahilan ng kanilang pagpili sa presidente na napupusuan nila. Och sedan överväga. Vi tvingar inte fram något”, sade Soriano.
([Vi använder detta] särskilt för mjuka väljare eller de obeslutsamma, eftersom de inte har tillräckligt med information om Ma’am Leni. Så det är dem vi verkligen måste tala med – för att få veta varför de väljer vissa presidentkandidater. Och sedan [ber vi dem] att överväga. Vi tvingar dem inte.)

Frivilliga tillämpar också detta ramverk när de deltar i “fickmöten”, där de samlar samhällen med hjälp av husägarföreningar eller samhällsmedlemmarnas mun till mun. Här läxar volontärerna inte upp dem om Robredos plattform, utan lär känna dem på en personlig nivå: deras sammanhang och drömmar och hur Robredo kan vara en del av att förverkliga dessa drömmar.

Noelle Cubacub, som är en av de viktigaste medlemmarna i Leni for You – Marikina, minns när hon tilldelades en grupp på ett möte i fickan där ingen tänkte på Robredo som president. Medlemmarna i gruppen föredrog Marcos, Manilas borgmästare Isko Moreno och senator Panfilo Lacson.

“Det var min första gång och jag var så nervös eftersom de alla var äldre än jag”, säger Cubacub, som är sistaårselev på college. Hon kämpade mot tankar som berättade för henne att hon var ett barn som inte hade rätt att prata politik med sina äldre.

Hennes ångest lättade när hon lät gruppmedlemmarna tala om vilka egenskaper de gillade hos sina kandidater. Cubacub sade att Robredo hade egna positiva egenskaper, som också var vad medlemmarna i samhället ville se hos sina ledare.

“Nag-focus kasi kami noon sa pangarap nila sa buhay, so pangarap nila na makatapos ‘yung mga anak nila or apo nila, ta’s from there, ‘pinasok ko na, ‘Ah, si Leni, alam ‘nyo po ba na may ganito ganyan?’ kasi important na super malapit sa personal nila ‘yung programa ni Leni na ‘binebenta natin’,” sa hon.
(Vi fokuserade på deras livsdrömmar, och de drömde om att deras barn eller barnbarn skulle avsluta sin utbildning. Därifrån tog jag min ledtråd: “Vet du att Leni har det här och det här?”. Det är nämligen viktigt att Lenis program, som vi försöker sälja, ligger nära deras personliga ambitioner.)

Förutom att koppla Robredo till människors vardagliga erfarenheter skulle volontärerna fortfarande ge sina traditionella försäljningspresentationer om vad vicepresidenten redan har gjort i motsats till löften från andra kandidater. Många invånare sa att de inte ville ha korrupta ledare, och volontärerna var snabba med att ta fram Robredos kort över revisionskommissionen, där hennes kontor fick byråns högsta betyg tre år i rad.

Frivilliga tar ledningen

Några av Robredos frivilliggrupper har sina rötter redan innan hon tillkännagav att hon kandiderade till presidentposten. Medlemmarna i Leni for You började med att hålla lugaw-kök i samhällen och samla in namnunderskrifter för att få Robredo att kandidera till presidentposten när hon ännu inte hade bestämt sig.

Team Leni Robredo startade omkring december 2020 med bara tre eller fyra personer, men kallades Team Leni Robredo först den 12 juni 2021. En högt uppsatt tjänsteman på TLR, som bad om anonymitet, sade att det fanns en “lång bakgrund” i förberedelserna och organiseringen inför kampanjen.

I dag har TLR omkring 500 avdelningar i och utanför landet och 112.000 frivilliga. TLR och Leni for You är bara två av de otaliga grupper som lyder under Robredo People’s Council, eller paraplyorganisationen för alla frivilliggrupper.

Många inslag i kampanjen har varit volontärernas egna initiativ. Kampanjens jingel “Kay Leni Tayo” producerades redan innan Robredo bestämde sig för att kandidera. Robredo bar blått när hon tillkännagav sin kandidatur till presidentposten, men hennes anhängare klädde sig i rosa både online och offline – vilket Robredo helt enkelt följde.

De rosa onsdagarna var en idé från en grupp, liksom termen “TRoPa” (Team Robredo-Pangilinan). Robredo vägrar att ta åt sig äran för sin färgstarka kampanj och säger att hon bara blev en symbol för folkets törst efter förändring.

“Förhållandet mellan de frivilliga på marken och den nationella kampanjen är mycket dynamiskt, och det är det som gör den här kampanjen unik. För traditionellt sett, i Filippinerna och även utomlands, formas kampanjen av en nationell strategi. Det finns dessa personer ovanför som har stor erfarenhet av politiska kampanjer, de utformar strategin och den förs ner och verkställs, det finns en kommandostruktur”, sade den högste TLR-tjänstemannen.

“Ito iba, iba talaga siya – may energy na galing sa ‘baba, may innovation, may strategy na in-adapt sa ‘taas…. De förnyade sig så nu anpassar den centrala kampanjen strategin beroende på hur de ser det på marken”, tillade han. (Detta är unikt, verkligen unikt – det finns energi som kommer nerifrån, det finns innovation och strategi som toppen anpassade.)

Enligt Georgina Hernandez, som är samordnare för Robredos folkrörelse, har de lokala volontärerna i olika delar av landet självbestämmanderätt när det gäller att organisera sina demonstrationer. Hernandez sade att arrangörerna skulle bjuda in Robredo och Pangilinan till sina provinser, och RPC skulle bekräfta när tandemet kan komma och när de ska åka. “Sedan får de klara sig själva”, sade hon.

Från konceptet till valet av plats och inbjudan av artister och underhållare är det frivilliga som sköter organiseringen. RPC hjälper ibland till med att hänvisa gäster och artister med hjälp av grupper som Artists for Leni. De läkare som Robredo kallar på mitt i talet kommer från Medics for Leni. Lokala RPC samlar in medel för logistiska utgifter, t.ex. lokaler och ljudanläggningar.

Tillfälliga missanpassningar

TLR-tjänstemannen sade att eftersom de frivilliga har så stort inflytande kan detta också innebära en utmaning i samordningen, särskilt när det gäller budskap. Hernandez sade att RPC kan ge vägledning, men kan inte nödvändigtvis godkänna eller avvisa material för distribution. Robredo har alltid talat om att använda “radikal kärlek” för att förmedla sitt budskap, men de frivilligas frustrationer kan ibland ta överhanden.

VP Leni Robredo ber sina anhängare att sluta med smutskastning: “Det finns en kamp att vinna”.

Robredos kampanj har kritiserats för att vara elitistisk på vissa sätt – som till exempel hur husvagnar var “medelklass” eftersom deltagarna involverade bilägare, och hur vissa supportrar bestred lösa påståenden om att de fick betalt för att delta i valmöten genom att efteråt “spänna sig” med tvåhundrakronors biffar till middag.

Vissa grupper kan inte heller motstå negativa kampanjer mot Marcos Jr. Ett flygblad blev viralt på TikTok eftersom det hade Robredos, Pangilinans och deras senatskandidaters namn och ansikten på framsidan, men innehöll negativa inslag om Marcos på den andra sidan. Den nationella kampanjgruppen tog avstånd från flygbladen, men frivilliggruppen Kyusi 4 Leni gjorde ett uttalande där de stod fast vid sitt beslut att trycka och distribuera dem.

“För vår organisation står det klart att Robredo är den bästa kandidaten för presidentposten, och vi är övertygade om att landet inte har råd med ännu ett Marcos-ordförandeskap. Att jämföra de två kandidaterna speglar också vår frivilligdrivna kampanj som denna”, skriver gruppen i ett inlägg på Facebook.

Hur kan frivilliga ledare navigera i dessa missförhållanden? Hernandez säger att även volontärer tar ledningen i att övervaka varandra.

“Ang nagsisita sa isa’t isa ay volontärer din. Nakikita din natin ‘yon online – parang sällan ser du till exempel Atty Barry Gutierrez, en talesperson, som uppmärksammar volontärerna ‘di ba? För det är verkligen inte kampanjens anda”, sade Hernandez.
(Det är också de frivilliga som övervakar sina led. Vi ser detta också på nätet – det är sällan man ser till exempel Atty Barry Gutierrez, en talesman, som uppmärksammar de frivilliga, eller hur?).

“Tyvärr finns det effekter, som elitistiska budskap [som kanske sägs av ett fåtal, men som] förstärks. Men det som är bra är att vi ser att volontärerna också påpekar [att det är fel]”, tillade hon på en blandning av engelska och filippinska.

Uppoffringar och hopp

Ett framträdande drag i Robredo-Pangilinan-kampanjen är mångfalden bland dess anhängare. Medan en viss del av dem kritiseras som elit, finns det också små men betydelsefulla rörelser, till exempel Sumilao-bönderna som marscherar över hela landet för att kampanja för Robredo, som en gång i tiden hjälpte till att kämpa för sina förfäders mark i Bukidnon som alternativ advokat innan hon gick in i politiken. LÄS: Sumilao-bönderna på marsch för Leni.

“Si Leni Robredo ang tunay na simbolismo ng pagkakaisa (Leni Robredo är den sanna symbolen för enighet)”, sade Pakisamas ordförande och Sumilao-bonden Noland Peñas till reportrar den 29 april.

“Kaya kami naniniwala na sa kanilang pagsisilbi – kahit noon pa pa man na hindi pa sila nanunungkulan, hanggang sa ngayon ay consistent nilang tinitingnan at pinahahalagahan ang mga katulad naming nasa laylayan.”
(Det är därför vi tror på hennes tjänst – från innan hon tillträdde till nu har hon varit konsekvent när det gäller att fokusera och lägga vikt vid marginaliserade människor som vi.)

“Kaya kami nagtitiis sa hirap at init dahil gusto namin na makiisa, at mag-ambag sa simple naming pamamaraan upang makiisa at magkaisa tayong lahat”, tillade han. (Det är därför vi uthärdar kampen och värmen, eftersom vi vill vara solidariska och bidra på vårt eget enkla sätt så att vi verkligen kan enas.)

Den 29 april nådde jordbrukarna Pasig City. Med hjälp av lokala volontärer genomförde de en hus-till-hus-kampanj i Barangay Caniogan och berättade sina egna historier som bevis för att Robredo har agerat i de marginaliserades intresse när ingen såg på.

Det finns också de energiska Cheerleaders for Leni & Kiko, som började som en Facebook-sida som förenar röster från cheerleaders stöd för Robredo från olika lag och generationer. I takt med att Robredos kampanj växte förvandlades de till en fullfjädrad artistgrupp med hundratals frivilliga runt om i landet, enligt kärnmedlemmen Ajjie Mendelebar.

Hejarklacken är en av många abonado-frivilliga grupper som spenderar egna pengar för att stödja kampanjen. Vid vissa sammankomster har de kunnat få sponsring för mat och träningslokaler. De lyckades samla in en del pengar för att få laget att uppträda i Pampanga.

“Även om det inte finns någon finansiering har vi inget emot att använda våra egna pengar för att kunna uppträda. Skapandet av varje rutin är en gemensam insats av medlemmarna, från att förbereda cheer mixen, till koreografi, sekvensering av stunts osv. Alla händer på däck, som VP Leni alltid skulle säga”, säger 38-åriga Mendelebar, som också är med i gruppen.

“Den här kampanjen har förändrat spelet på så många sätt. Man kan bokstavligen bidra med vad man kan till ändamålet. I vårt fall var det vår kärlek till cheerleading och hoppet om en bättre framtid som verkligen drev oss att göra detta. Det spelade ingen roll att jag drog mig tillbaka från tävlingshearleading för nästan 20 år sedan, så länge min kropp klarar av det gör jag det”, säger han.

Även om det finns grupper som jordbrukarna och hejaklacksledarna som sticker ut, finns det också enskilda frivilliga som har en personlig pliktkänsla att gå ut för Robredo och Pangilinan. Kurt Mariano, en frivillig från Leni for You, tillbringade sin 18-årsdag med att gå från hus till hus den 16 april.

“Kagabi, pinag-iisipan ko na, ise-celebrate ko ba ‘yung birthday ko sa bahay lang, o ise-celebrate ko siya sa labas with house-to-house campaign? So ito na lang ang pinili ko. Makipag-usap, kumbinsihin ang tao, at ipakilala kung ano ang dapat,” sade han.
(I går kväll tänkte jag: Ska jag fira min födelsedag bara hemma eller ska jag fira utomhus med en kampanj från hus till hus? Så det var detta jag valde: att föra en dialog, övertyga människor och presentera dem för dem vad som är rätt.)

Jazmin Escolano, som var med volontärerna i Pasig den 29 april, tog ledigt från sitt arbete som utbildningskonsult för att ta tillfället i akt att kampanja med bönderna i Sumilao. Hon bjöds in av Kurt Bermudez, hennes vän och volontär för Youth Vote for Leni-Kiko Caniogan. Escolano röstade visserligen 2019, men det är först den här valperioden som hon fann sig särskilt engagerad i en kampanj.

“‘Yung energy pati ‘yung volunteerism ng campaign ni VP Leni, nakaka-inspire siya. Na parang kailangan mo rin mag-stand up, hindi na siya parang, dahil lang sa ‘yo eh. Para na siya sa lahat ng mga tao, lalo na doon sa future generations”, sade Escolano. (Energin och frivilligheten i VP Lenis kampanj inspirerar mig. Det inspirerar dig att stå upp, för det handlar inte längre bara om dig själv. Det är för alla, särskilt för framtida generationer.)

“Jag känner att jag bidrar till något större än mig själv”, tillade Bermudez.

Vägen till den 9. maj

Vad är det som gör Robredo så speciell att hon har ritat en sådan här kampanj? TLR-tjänstemannen sa att det kan ha att göra med hennes “uppriktighet och äkthet”.

“Med henne är det man ser vad man får, och jag tror att folk känner den här idén. Det är lätt och bekvämt för människor att erbjuda sin tid och sina talanger, eftersom de litar på henne och tror att det hon säger inte bara är enkla löften, utan verkligen är ett fast åtagande att leverera om hon får chansen att leda landet”, sade tjänstemannen.

Den rosa kampanjen har kallats en rad saker: unik, inspirerande, fenomenal. Men kommer det att räcka för att få Robredo att komma ikapp Marcos? Det är möjligt, enligt Michael Yusingco, expert på styrelseskick och seniorforskare vid Ateneo School of Government.

“Just nu ser vi att uppmärksamheten ligger mer på mötena, eftersom det estetiska är effektfullt, eller hur? Men kanske är effekten bara så stor som den estetiska aspekten. Men om de gör fler hus-till-hus-möten, rådhusmöten, strategier med direkt interaktion … tror jag att de kommer att vända utvecklingen, eftersom de andra kandidaterna inte gör det”, sade han på en blandning av engelska och filippinska.

Yusingco sade att de visuella bilderna vid mötena kan bidra till en respektingivande faktor, men att de inte nödvändigtvis kommer att beröra människor. Anhängare från andra läger kan fortfarande ha anledning att tro att folkmassorna lockas av de stjärnor på A-listan som stöder Robredo och uppträder vid hennes möten.

Alan German, veteran inom kampanjstrategin, stödde också effektiviteten i person-till-person-kampanjen.

“Det är bevisat. Många, många studier har bekräftat att det fortfarande inte finns någon ersättning för mänsklig interaktion – en levande, andas person som du kan interagera med, där informationen [går med] känslor”, sade han.

Robredo själv knackar kanske inte dörr, men de tusentals frivilliga som gör det kan vara “en nära motsvarighet till henne – förutsatt att de gör det på rätt sätt”, sade German. De som arbetar med kampanjerna från hus till hus måste fortfarande följa de riktlinjer som den centrala kampanjen vill driva igenom, eftersom de lätt skulle kunna störa lokalbefolkningen om de direkt gick till attack mot Marcos och Robredos andra rivaler.

Med lite tid kvar innan filippinarna lägger sina röster kan volontärerna bara hoppas att deras ansträngningar räcker.

“Det är här som nästa fas av kampanjen är förankrad. Det är egentligen bara tro. Det är egentligen bara folkets beslutsamhet att få henne att vinna. Marginalerna är fortfarande stora, och om man kunde räkna ut det, skulle vissa säga att det är omöjligt, andra att det är ett fotofinish, men man kan inte bortse från folkets beslutsamhet”, sade TLR-tjänstemannen. – med rapporter från Mara Cepeda/Rappler.com

Om författaren: Michelle Abad är forskare och skribent på Rappler. Hon har en feminists hjärta och själ och arbetar med att specialisera sig på kvinnofrågor i Newsbreak, Rapplers undersökande gren.
Översättning: Hampus Cronander
Källa: The Pink Wave: Robredo’s volunteer movement defies traditional campaigns (Rappler)

Tita Marie dör vid 68 års ålder. Du lever vidare i våra hjärtan, vila i kraft kamrat.

Arkivbild: Fotot från den 22 februari 2016 visar Marie Hilao-Enriquez, vice ordförande för Selda, en grupp människor som fängslades av den filippinske diktatorn Ferdinand Marcos säkerhetsstyrkor, och Seldas ordförande Bonifacio Ilagan, en före detta studentaktivist som fängslades utan rättegång i två år under diktaturen, när de deltar i en protest mot att Marcos eventuellt skulle återvända till presidentpalatset i Manila. (Foto: Noel Celis/AFP)

Det var med stor sorg jag hörde nyheten om Amaryllis ‘Marie’ Hilao-Enriquez bortgång den 24 april. Jag ansluter mig till det filippinska folket i sorgen över att deras älskade och mest beundrade kamrat har gått bort, och jag framför mina djupaste kondoleanser till hennes familj, kollegor och vänner.

Marie Hilao-Enriquez, en ikon inom människorättsrörelsen i Filippinerna, avled vid 68 års ålder söndagen den 24 april. Nyheten om hennes bortgång publicerades av hennes dotter Andrea Enriquez.

“Min mor ägnade sitt liv åt att kämpa för rättvisa och mänskliga rättigheter. Hon var en vacker person: rolig, intelligent, modig och stark. Hon var älskad och kommer att vara mycket saknad”, sade Andrea i ett inlägg.

År 1995 hjälpte Marie Enriquez till att grunda Karapatan där hon först var generalsekreterare och sedan 2009 ordförande.

Som människorättsaktivist arbetade Enriquez i strävan efter rättvisa för att politiska fångar skulle släppas och att anklagelserna mot felaktigt fängslade personer skulle avskrivas.

I ett utlåtande från fredsförhandlingspanelen för National Democratic Front of the Philippines, NDFP, står det:
«Ka Marie kommer för alltid att bli ihågkommen som en outtröttlig, modig och djärv förespråkare för rättvisa och fred. Hon har burit facklan för det filippinska folket som hon tjänade så osjälviskt, och hon mötte fienden med fasthet och beslutsamhet för att skydda och försvara deras intressen.

Efter det att NDFP och Republiken Filippinernas regering hade undertecknat det övergripande avtalet om respekt för mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt, ombads Marie att vara oberoende observatör i NDFP:s gemensamma övervakningskommitté. Hon gav värdefulla råd och bidrag vid utförandet av denna uppgift.

Hon kämpade för de politiska fångarnas och andra offer för kränkningar av de mänskliga rättigheterna och deras intressen och välbefinnande. Hon slutade aldrig att skipa rättvisa för offren för kränkningar av de mänskliga rättigheterna, särskilt de från de arbetande massorna. Hon kände deras smärta, ilska och önskan om rättvisa. När allt kommer omkring var hon och andra medlemmar av hennes närmaste familj själva arresterade, torterade och fängslade under Marcos diktatur. Hennes syster Liliosa Hilao var en av de första som torterades och dödades under Ferdinand Marcos Sr. -diktaturen.

Hon var outtröttlig. Hon visste hur viktigt det var att informera det internationella samfundet om den svåra situationen för de mänskliga rättigheterna i Filippinerna. Så även när hennes hälsa försämrades reste hon fortfarande för att delta i internationella forum, undersökningskommittéer och domstolar. Hennes röst blev rösten för dem som satt i fängelse, för dem som låg i sina gravar.

Hon trodde att man måste bekämpa exploatering, förtryck och orättvisor för att ett folk ska vara verkligt fritt. För Marie är upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna inte bara ett förespråkande, det är en passion. Marie sa alltid att själarna hos dem som drabbats av arrestering, tortyr, försvinnande och utomrättsliga avrättningar skriker efter rättvisa. Därför måste rättvisa skipas.»

Minnet av Marie Enriquez

Marie studerade arbetsterapi vid College of Medicine vid Filippinernas universitet. Det var där som hon engagerade sig i sociala frågor och aktivism och så småningom gick hon med i Kabataan Makabayan, en nationell demokratisk ungdomsorganisation.

Hennes syster, Liliosa Hilao, var också aktivist under undantagstillståndet och var chefredaktör för studentpublikationen Pamantasan ng Lungsod ng Maynila. Liliosa var det första rapporterade fallet av mord i militärfängelse efter det att Marcos krigslagar införts.

Enligt Karapatan gick Enriquez under jorden för att fortsätta sitt arbete som samhällsorganisatör efter sin systers död. På grund av sitt motstånd mot krigsmakten arresterades hon 1974, där hon torterades och hölls fängslad i två år.

Efter frigivningen gick Enriquez med i Kapisanan para sa Pagpapalaya at Amnestiya ng mga Detenidong Pulitikal sa Pilipinas eller Kapatid och kämpade för att hennes fängslade make skulle friges.

Enriquez fortsatte sin kampanj och sitt krav på rättvisa även efter det att den framlidne diktatorn Marcos hade avsatts. Efter EDSA kämpade hon för skadestånd till offren för brott mot de mänskliga rättigheterna under krigslagarperioden.

Som medlem av Samahan ng Ex-Detainees Laban sa Detensyon at Para sa Amnestiya (SELDA), där hon så småningom blev ordförande, arbetade Enriquez för att en grupptalan mot Marcos skulle kunna väckas på Hawaii, där hennes mor och lillasyster var namngivna som målsägande.

Enriquez arbetade också för att republikens lag nr 10368 (Republic Act No. 10368) eller lagen om gottgörelse och erkännande av offer för mänskliga rättigheter från 2013 skulle antas. Lagen ledde till att mer än 11.000 offer för undantagstillståndet fick ersättning av Human Rights Victims’ Claims Board.

År 2016 ledde Enriquez bildandet av Campaign Against the Return of the Marcoses and Martial Law (CARMMA) där hon och hennes organisation kampanjade mot historierevisionism av undantagstillståndstiden.

Karapatan minns Marie som en mentor för många aktivister och människorättsaktivister under hennes decennier långa tjänstgöring.

“Vi är djupt tacksamma för hennes briljanta, osjälviska och passionerade arbete som en av de främsta människorättsförsvararna i Filippinerna. Vi lovar att sträva efter att hedra hennes arv av tjänster till det filippinska folket på alla möjliga sätt som vi kan och så länge tyranner och diktatorer finns kvar bland oss”, sade Karapatan i sitt uttalande.

“Tita Marie, som hon kallas kärleksfullt av många, är en stark kraft i kampen mot Marcos diktatur och i det obarmhärtiga förespråket för rättvisa och ansvarsskyldighet för Marcos”, sade människorättsorganisationen Karapatan.

Samtidigt sade Edre Olalia, ordförande för National Union of Peoples’ Lawyers (NUPL) och Maries nära vän, att det är en underdrift att kalla Enriquez för “en ikon i kampen för mänskliga rättigheter”.

“Oroa er inte, vi har fått stafettpinnen och vi håller fast vid den”, tillade Olalia.

Hur kan vi fortsätta hennes arbete?

Under de senaste fem åren har Duterte-regimen enligt FN i sitt “War on drugs” urskuldat mord på tiotusentals människor. Tiotusentals fler lider av olagliga arresteringar, tortyr, påtvingade försvinnanden, tvångsevakueringar, urskillningslösa bombningar, trakasserier, censur och trakasserier. Åtminstone 427 politiska mord utförda av polis och militär på människorätts- och miljöaktivister har registrerats under samma period.

Låt oss hedra Tita Maries liv genom att allt mer beslutsamt kämpa mot exploatering, förtryck och orättvisor. Tills en rättvis värld skapats.

Optimized by Optimole