Varför, vem, vad, när och hur ska vi kritisera?
— Är det rätt och riktigt av en person i en grupp att kritisera andra grupper eller deras medlemmar när de gör fel?
— Är det rätt och riktigt även om det handlar om en nationell eller internationell syskonorganisation?
— Ja, det är inte bara rätt rätt och riktigt, utan dessutom nödvändigt. Det är faktiskt vår omvälvande plikt att göra det.
Den allmänna principen för kritik är att om den som upptäcker ett fel måste kritisera det, oavsett vad felet är och oavsett vem som begår det. Kom ihåg att vi kritiserar våra kamrater för att stötta i arbetet med ständiga förbättringar och/eller för att förmå andra att inte göra samma fel. Att avstå från att framföra kritik är själviskt och indikerar att du inte bryr dig om de konsekvenser dessa fel kan få.
Privat framförande av kritik är utan tvekan oftast bäst och mest effektivt, men dess görlighet begränsas inte sällan av rådande omständigheter och det finns många tillfällen då privat framförande varken är genomförbart eller korrekt.
När så är möjligt bör vi – åtminstone till en början – framföra idéer, förslag och kritik direkt till de personer som vi tror har nytta av det. Ofta tör detta om möjligt göras privat, men om idéer, förslag och kritik av vikt passerar obemärkt, så är det ofta nödvändigt framföra dem i ett större forum och stundom även motiverat att offentliggöra dem. Syftet med ett offentliggörande är att väcka opinion och därmed, genom att utsätta motsträviga individer för sociala påtryckningar, framtvinga ett reviderat beslut.
Ofta har vi dock ingen direktkontakt med den individ eller grupp som vi ser begå ett eller flera allvarliga misstag. Direkt och privat kritik är i de flesta sådana fall inte möjlig, inte ens i början.
Den viktigaste poängen med att framföra kritik är ofta inte att hjälpa den vars misstag kritiseras, utan snarare att hjälpa andra att undvika samma och relaterade fel. Då är det inte bara lämpligt utan helt nödvändigt att öppet och offentligt framföra kritiken.
Vi måste alla lära oss av andras erfarenheter, både av vad de gör rätt och av vad de gör fel. Den offentliga och om möjligt avpersonifiera kritiken av misstag är ett av de viktigaste sätten för oss alla att förstå sanningen och den finna den bästa vägen framåt. Att motsätta sig lärorik, öppen, offentlig kritik är därför i hög grad att motsätta sig ordentlig utbildning massorna.
På grund av den pedagogiska roll offentlig kritik spelar är det viktigt att inse att sådan kritik är berättigad även när det inte finns något som helst hopp om att kritiken kommer att iakttas av det direkta målet för densamma.
Faktum är att det ofta är nödvändigt att kritisera de avlidna, eftersom kritiken kommer att tjäna till att upplysa nu levande. Det finns t.ex. många goda skäl att kritisera beslut fattade av Stalin (för att inte nämna Chrustjov).
Men det är såklart inte bara de döda vi kan kritisera. Det görs många fel i vår rörelse i dag, inte bara av individer och grupper i andra länder, inte bara av människor i syskonorganisationer, utan även av oss själva och våra egna grupperingar.
“Kritik är en revolutionär plikt.” sade Lenin rätt och riktigt. Lenin hade heller inga reservationer när det gäller att kritisera kamrater i andra länder, inte heller Rosa Luxemburg eller andra revolutionärer. (Även Marx och Engels kritiserade misstag var än de såg dem.) Naturligtvis var inte all denna kritik alltid korrekt, men det fanns under rörelsens första sekel ett mycket hälsosammare klimat för öppen kritik än det gör idag. Vi måste gå tillbaka till en sundare situation med fri, öppen och ömsesidig kritik.
PS. Förutom kritik, som riktar sig till den egna åsiktssfären, med korrigerande eller bildande syfte, finns det kritik med andra syften. Till dessa hör att:
- förmå politiska motståndare att ändra kurs,
- förmå väljare att byta sida,
- reta upp en motståndare så att denne begår repellerande misstag,
- piska upp en antagonistisk stämning mot partier som befinner sig på fel planhalva.
